Claes Arvidsson

Archive
June, 2015 Monthly archive

Den norska säkerhetspolisen PST, rapporterade Verdens Ganghäromdagen, tog förra året kontakt med Fremskrittspartiets stortingsrepresentant Tor André Johnsen och manade honom till försiktighet i sitt sociala umgänge med ryska diplomater. Det hjälpte inte. För ovanlighetens skull tvingades PST ta initiativet till ännu ett samtal.

Johnsen själv menar att det hela är problemfritt.

På den ryska ambassaden tycker man att Johnsen är ”en bra man”.

Varningarna kan ses i perspektiv PST:s trusselvurdering för 2015, där man lyfter fram Kina och Ryssland som två utländska makter som Norge inte har säkerhetspolitiskt samarbete med och som har stor underrättelsekapacitet. Vidare slås det fast att den ryska underrättelseverksamheten har störst skadepotential för norska intressen.

I Verdens Gangs avslöjande ingår också hur Johnsen agerade i den norska gruppen av OSSE-parlamentariker. Han var starkt pådrivande för att den förra året skulle ställa sig bakom en rysk resolution (författad av den tidigare FSB-chefen Andrej Kovalev), vars egentliga syfte var att ge stöd för Rysslands intåg i Ukraina. När han inte fick stöd för saken och i stället uppmanades att gå på den samlade norska linjen gjorde han sig själv ändå till medförslagsställare.

I omröstningen i OSSE:s parlamentariska församling var det bara – från EU och Norden – Johnsen och en representant från ett högerpopulistiskt grekiskt parti som var för.

Till vardags har Johnsen sin hemvist i Stortinget i Arbeids- och sosialkomiteen. Där har han nu internationellt reseförbud – om inte hela kommittén reser. FrP:s gruppledare har slagit fast att partiets stortingsledamöter ska följa PST:s råd.

Johnsen var också med om att strax före det ryska övertagandet av Krim bilda Norsk Russisk Venneforening i Stortinget. Den ryska ambassaden hade jobbet länge för detta. Av de 17 medlemmarna är sju från Fremskrittspartiet. I kretsen ingår också Arbeiderpartiets vice partiordförande och Miljöpartiets partiordförande.

Vänföreningens ordförande AP:s Kåre Simensen från Finnmark är tillika ledamot av utenriks- og forsvarskomitén, och ”er mer positiv til samarbeid med Russland enn det som er vanlig på Stortinget nå”:

”Med en gang du lærer å kjenne folk, så er det ikke så farlig lenger. Og det er litt av den erfaringen jeg har med meg fra nord, som jeg ønsker å ta meg inn hit til Stortinget.”

Lite naivt, kan det tyckas…

Informationskrigföring är inget nytt men har med nätet som nav mycket större möjligheter att nå ut i breda kretsar. Demokratier är också mer sårbara bland annat av den enkla anledningen att de politiska beslutsfattarna måste ta hänsyn till opinionerna – och att politiken i allt högre grad har blivit opinionsdriven.

Därför är den också så ett centralt inslag i den ryska hybridkrigföringen. Det handlar inte nödvändigtvis om att göra ryska lögner till sanna i Väst, men mer om att skapa tvivel och resa frågetecken, splittra och försvaga. Till exempel när det gäller Nato, där Kreml nyligen kunde glädja sig åt den bristande en opinionspejling som visade ihålig solidaritet.

Trollen går i skift och så här jobbar man mot Finland. I den ryska upprustningen ingår också propagandakanaler som vänder sig till utlandet. RT och Sputnik är potemkinkulisser som bakom en polerad fasad pumpar ut Kremltrogna beskrivningar av verkligheten. Till exempel att det inte finns rysk trupp i Ukraina.

Eller budskapet från Kreml att konfrontation måste ersättas av dialog och kompromisser. Det låter som ljuv musik i de troskyldigas öron. Allt inbakat i en kritik av USA, Nato och/eller EU som hakar i en egen politisk agenda. Och i den delen blir mer klassiska påverkansoperationer en viktig del – genomslaget ökar med lokala och trovärdiga budbärare.

Publicerad i SvD-bloggen Säkerhetsrådet 27/6 2015.

Read More

Orden vägdes sannerligen på guldvåg i den rödgröna regeringens uppgörelse om försvaret med M, C och KD: Man tiger om konsekvenserna. Visst bör det välkomnas att försvarsanslaget faktiskt ökar, att Gotland blir en smula återmilitariserat och att det nationella försvaret ges första prio. Ammunition ska köpas in. Kanhända kommer uniformsbristen att lösas.

Problemet är att det inte räcker. På långa vägar.

Efter år av underfinansiering hade Försvarsmakten begärt i runda slängar totalt 18 miljarder kronor 2016-2010. ÖB får nöja sig med drygt 10 miljarder för att genomföra det som skulle ha varit klart 2014, men numera är skjutet på framtiden till efter 2020. Fast alltså med en mindre peng. Ekvationen går inte ihop.

Så räkna inte med att enveckasförsvaret kommer bli verklighet. Tryggare skulle vi dock ha kunnat vara om uppgörelsen hade blivit första steget till en uppbrott från allianslösheten. I stället är orden på stället marsch.

Det är lätt att förstå att Folkpartiet inte valde att i den heliga enighetens namn ställa sig bakom uppgörelsen. Trots att det är krig i Europa, rysk upprustning och konstant press är det som om svensk försvars- och säkerhetspolitik i praktiken bedrivs i ett vakuum. Politikerna säger rätt saker, men orden följs inte av handling.

Alliansfriheten som överideologi försvann med EU-medlemskapet och Solidaritetsförklaringen (ja, i hemlighet var den förstås aldrig riktigt på riktigt men det är en annan sak). Men den hänger ändå kvar, som när uppropsvänstern gick till angrepp mot Sveriges samarbete med Nato. På DN-debatt stormade 31 kulturarbetare mot Nato, det svenska värdlandsavtalet med Nato och flygövningen Arctic Challenge Exercise.

Kulturarbetarna varnade för ”en fienderetorik som motiverar ökad upprustning och med ett tydligt närmande till Nato”, och för att Sverige blir ”gisslan i ett spel där det på förhand är bestämt vem som är god och vem som är ond”. Samarbetet med Nato skulle dessutom kunna reta Putin.

Kort sagt, vill de slå vakt om en alliansfrihet som alltså inte längre ens existerar på pappret utan bara i deras föreställningsvärld.

Långt allvarligare än att kulturvänstern sitter fast i den kallakrigstid då fredsmarscherna gick som tätats, är att insikten om att Sverige behöver ett försvar har urholkats i djupare samhällsled. Ett exempel är att Försvarsmakten ses som en störande inslag i vardagen, som helst borde öva någon annanstans.

Beslut att säga nej till försvarets medverkan vid nationaldagsfirandet den 6 juni på Gammlia i Umeå är kanske den bästa symbolen för hur ”fredsskadat” Sverige är. Motiveringen från Umeå kommun och Västerbottens museum var att ”nya svenskar med bakgrund i krigszoner kan ta illa upp av att se militärer”. Motsatsen hade ju också kunnat tänkas – svenska soldater som försvarar den frihet som man flytt till.

Efter palaver ändras beslutet men ändå…

Som en medlem i försvarsutbildare i Umeå uttryckt saken:

Att Försvaret deltar i nationaldagsfirandet är en självklarhet. Musikkår, Livgrupp och Fanvakt är ett naturligt inslag och en del av folkförankringen av Sveriges Försvarsmakt.

Vi ställer ALLTID upp.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2015.

Read More

 

Det satt långt inne, men till slut blev det en uppgörelse om försvaret mellan den rödgröna regeringen och M, C och KD. Vänstern var inte med. FP klev av förhandlingarna med motiveringen för lite och för sent. Så vad ska man säga? Till exempel att det är svårt att avgöra vem som har det svåraste jobbet: Är det förvarsminister Peter Hultqvist eller ÖB Sverker Göranson?

Hultqvist har i kraft av kunskap och engagemang visat att S-märkt försvarspolitik inte längre stavas nedrustning. Hans öde är att vara minister i ett delat parti, som dessutom delar regeringsmakten med ett grönt parti som i grunden är pacifistiskt (och med V som stödparti).

Med sig till förhandlingarna fick Hultqvist bud på en höjning på 6,2 miljarder kronor över fem år. Det är inte någon dålig gissning att Hultqvist inom sig var själaglad över att det i stället blev drygt 10 miljarder, som var moderaternas bud. I opposition har försvarsviljan vaknat.

Att det blev en höjning är ett välkommet trendbrott. I relation till BNP minskar dock försvarets andel ner mot 1 procent.

Sverker Göranson är säkerligen också glad över att finansminister Magdalena Anderssons – enligt egen uppfattning ”välavvägda” – bud kördes över i förhandlingarna. ÖB:s problem är dock att försvarsekonomin trots detta blir en fortsatt rysare när enveckasförsvaret ska bli verklighet. Signalvärdet blir därefter. Låter väl mycket som fortsatt pyspunka.

Försvarsmaktens underlag för att genomföra försvarsberednings förslag var inte tio utan 18 miljarder kronor. Det säger sig självt att det inte är möjligt att lyfta bort 8 miljarder utan att satsningar ryker (eller att man som i fråga om det civila försvaret satsar men med befintliga resurser). ÖB beskriver konsekvenserna med orden: ”detta innebär en kvarstående risk i en orolig omvärld.”

Militära samarbeten utreddes nyligen och föredömligt i den bertelmanska utredningen. Nu ska den göras om men förutsättningslösheten är inte större än att den stavas tabu. Den militära alliansfriheten, det vill säga medlemskap i Nato, får inte prövas. Personalförsörjning ska däremot synas med öppnare ögon.

I rättvisans namn ska det väl sägas att det finns anledning till en del hurra. Sverige ska ha första prio. Gotland ska återmilitariseras (ja, i alla fall lite grann) och bottenplattan ska tätas; det verkar klokt att medel avsätts för att ammunition ska köpas in. Det finns en tilltro till att försvarsförmågan kommer öka.

Problemet är att i ljuset av den snabba ryska upprustning som skett de senaste åren och som ska fortsätta innebär försvarsuppgörelsen en relativ svensk förmågeminskning. 2020 kommer gapet att ha ökat. Samtidigt ökar risken för att Putin inte är mätt och belåten efter Ukraina. Det är krig i Europa. Det kan spridas. Baltikum kan bli nästa Krim.

Försvarsuppgörelsen är klädd i många insiktsfulla ord, men i praktiken är det halvtomma ord. En försvarsgrupp med oklart mandat ska ta höjd för ett förändrat läge, men även om beslutskraft skulle finnas tar anpassning tid. Sverker Göranson slutar i höst. Rubriken på arbetsbeskrivningen för efterträdaren borde vara: Är du beredd att misslyckas men ändå gilla läget?

Publicerad i Vårt Försvar nr 2 2015.

Read More

Pojken i jeans och grön t-tröja som stod framför Jan Matejkos monumentala målning Rejtan (1866) på det kungliga slottet i Warszawa, kunde väl vara 8-9 år. Han stod där blickstilla, som en symbol för historiens betydelse i Polen. Målningen visar en emotionellt laddad protest mot Polens första delning 1773 och är en ikonisk manifestation av polsk nationalism.

I det offentliga rummet är Polens moderna historia påtagligt närvarande. Under de senaste 25 åren har vi återfått möjligheten att bestämma själva, står det på en trottoarutställning om frigörelsen från kommunismen. Här och var finns bilder av påven Johannes Paulus II. Och förstås även Solidaritetsledaren Lech Walesa. Att Polen på 1980-talet visade vägen till friheten är en känsla till nationell stolthet.

Gatubilden i Warszawa – nyrenoverad och nybyggd på höjden – är en avspegling av hur Polen förändrats från grå socialrealism till europisk modernitet. Politiken har varit hyggligt stabil. BNP per capita har mer än fyrdubblats sedan kommunismens fall. Finanskrisen har varit som en västanfläkt i förhållande till betydligt kyligare vindar i andra stater i det forna östblocket.

I EU har Polen sökt en ledarroll bland annat genom radikalt förbättrade relationer med Tyskland. Att premiärminister Donald Tusk förra året valdes till ordförande i Europiska rådet är ett framgångskvitto så gott som något. Den resoluta satsningen på att rusta upp försvaret är ett exempel på att Polen också stigit fram i Nato-kretsen. Det är väldigt välkommet att man intar och driver på för en realistisk hållning i relation till kriget i Europa.

Under ledning av Medborgarplattformen har Polen blivit ”bäst i klassen”, men efter åtta år ser det nu ut som om väljarna vill ha något annat. I presidentvalet förvandlades en given vinst till en förödmjukande förlust. Inför parlamentsvalet i oktober leder Lag och rättvisa, det största oppositionspartiet, i opinionsmätningarna.

Det finns flera förklaringar. Väljartrötthet brukar infinna sig efter två mandatperioder. Eva Kopacz har inte lyckats fylla Tusks plats. En avlyssningsskandal (om än med oklart innehåll) har inte heller hjälpt. Viktigare är kanske att den dominerande ”berättelsen” inte längre handlar om framgång, utan om ekonomisk ojämlikhet och osäkra villkor på arbetsmarknaden.

Establishment är ute. I presidentvalet hade rocksångaren och populisten Pawel Kukiz en punkt på programmet, införande av enmansvalkretsar. Han fick en femtedel av rösterna och 40 procent från dem under 29 år. Det är en generation som tar friheten för given, och snarare tenderar att jämföra sig med livet i ett rikare Västeuropa i dag än då, under fattig-kommunismen. Kukiz siktar nu på parlamentsvalet. Vänstern har bildat en ny organisation och ställer sitt hopp till Tillsammans. Ett nytt liberalt parti utmanar Medborgarplattformen, och så finns förstås Lag och rättvisa under ledning av Jaroslaw Kaczynski som är sig likt.

Frågan är om inte Polen är på väg in i en ny fas som gör politiken mer spännande men som också reser frågetecken om vart man är på väg. Polsk riksdag?

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 15/6 2015.

Read More

Mange akademikere i Vesten vil at vi skal ”forstå” Russland. Men hva er det egentlig vi skal forstå?

I Tim Burtons film Mars Attacks fra1996 kommer mennesker i kontakt med romvesener. Presidenten og hans rådgivere regner glatt med at de er fredelige. Dette var også budskapet fra marsboere da de landet: «We come in peace». Så begynner de å skyte. Man forsøker å megle og forhandle. Marsboerne fortsetter å skyte.

Det er ikke fritt for at tankene går til Putinland. Å si en ting og gjøre noe annet er en del av strategien, som Putin med suksess har brukt mot Vesten. Han skyter også. Det er krig i Europa.

Til tross for overveldende bevis, benekter Kreml at de har tropper i Donbass. Det benektet man også i forbindelse med kuppet på Krim. I dag skryter Putin av det – og at annekteringen var planlagt lang tid i forveien. Nå er budskapet at vi må finne en forhandlingsløsning på kampene i det østlige Ukraina – og dermed har det blitt forhandlet. Det finnes to avtaler fremforhandlet i Minsk.

Et sentralt punkt i begge avtalene gjelder tilbaketrekking av russiske tropper. En retrett kunne ha skjedd like «skjult» som de ble sendt inn i ”folkerepublikkene”, men nei, det blir ikke noe av. Styrkene roteres inn og ut. Kampene fortsetter. I øyeblikket ser det dog ut til at planene om å lage Novarossiya er avskrevet. I stedet står de to «folkerepublikkene» i sentrum – og en frosset konflikt som skal hindre Ukraina i å realisere en europisk fremtid. Men alt kan selvsagt skje. Og Mariupol og en korridor til Transdniester er nødvendig av strategiske grunner.

Forvent ikke noen godvilje
Russland ser NATO som en fiende, og USA fremstilles som den store Satan. Putin rasler med atomvåpen – ruster, øver og provoserer. Projiserer makt. Østersjøen er et område hvor det gnisser, med de baltiske landene som midtpunkt. Arktis blir hetere. Økonomien kan nå best beskrives som en krigsøkonomi.

Samarbeidet etter at Berlinmuren falt og Sovjetunionen ble oppløst har over lang tid utviklet seg til en ny slags kald krig, med den russiske krigen mot Georgia i 2008 som et brudd. Hvordan det kunne gå så ille? Var det faktisk Vestens feil? Ja, slik høres ut på begge sider av den nye «jernteppet»: Det handler om at vi må forstå.

Svaret fra Kremls talsmenn er at Putin er ikke bare har reagert på russisk ydmykelse. Det er et slags Weimar i reprise. Russland har ikke fått sin naturlige plass i det internasjonale systemet. Vesten tar ikke hensyn til russiske interesser. Suvereniteten er truet. Og tenk på Jugoslavia. Og Vesten har absolutt ikke prøvd å integrere Russland.

Cohen og Mearsheimer
Som et vedheng til denne fortellingen finnes det politikere, forskere og eksperter i Vesten som går i samme bane, i et spor ved siden av. Det har ikke gått upåaktet hen at en av Russlandsforskningens nestorer har omfavnet Putin. Ifølge Stephen Cohen ønsket ikke Putin noen krise, og det var heller ikke han som startet den.

I en bredt anlagt artikkel i Foreign Affairs slo professor i statsvitenskap John Mearsheimer fast at det aller meste var Vestens feil. Den nye kalde krigen er en reaksjon på NATO og EU. Moskva følte seg omringet. Det må vi forstå. Selvsagt har verken Cohen eller Mearsheimer fått stå uimotsagt. I en oversiktsartikkel i The American Interest vasker Lilia Shevtsova ved Carnegie i Moskva gulvet med det apologetiske Weimar-syndromet. I realiteten ble jo Nato-kretsen utvidet fordi statene i gamle Sovjetunionen ønsket å bli med – for å få beskyttelse mot Russland. EU-medlemskap for de statene som inngår i det østlige partnerskapet har ikke vært på kartet, enn si NATO-medlemskap. Assosieringsavtalene var ikke noe å krangle om – før man nettopp begynte å gjøre det.

Kissingers kynisme
I Shevtsovas gjennomgang utgjør Henry Kissinger et dystert lavmål, både når det gjelder kynisme og overtakelse av Putins narrativ:

’“Russian history began in what was called Kievan Rus. The Russian religion spread from there.” Very Puninesque! Here is one more of Kissinger’s revelations. His interviewer for aSpiegel Q&A asks: “But we cannot tell the Ukrainians that they are not free to decide their own future.” Kissinger’s response: “Why not?” It’s the kind of answer one would expect from a Russian imperialist.

”The ’Weimar syndrome’ that the Russian propagandists have attempted to inject into the political discussion between Russia and the West is the key ingredient of the Kremlin’s anti-Western campaign. This ‘humiliation’ device has dual purpose: it helps legitimate the Kremlin domestically, and it has its uses in foreign policy as well –namely, as a means of blackmailing the West: “I’f you continue to humiliate Russia, we could find ways to retaliate!’”

Når det gjelder Ukraina konstaterer hun:

”Numerous Western attempts to solve the Ukraine crisis boil down to the following formula: no NATO membership for Ukraine; consultations with Russia on the association between Ukraine and the EU; reform of Ukraine’s constitution according to Moscow’s ideas. What does this package mean? One very clear thing: Ukraine has to return into the Russian area of influence.”

Kort sagt, ved å forstå vil vi vise forståelse. Men hva er det egentlig vi bør forstå? Shevtsova peker på klare uttalelser fra både Putin og utenriksminister Lavrov om at krigen i Ukraina egentlig ikke handler om Ukraina, men om å tegne opp en sikkerhetsordning.

Men det er også viktig å være klar over hva slags stat Putinland er: En illiberalt kleptokrati. IPutins Kleptocracy – Who owns Russia (Simon & Schuster 2014) har Karen Dawisha dokumentert i detalj at korrupsjon er selve systemets ryggrad. Det gjelder fra bunnen opp til toppen – Putin og hans krets av for det meste gamle kamerater fra tiden i St. Petersburg.

Kleptokratiet holdes oppe av et stadig mer autoritært styre (enda en ny lov skal det gjøre det enda vanskeligere for uavhengige organisasjoner), ren desinformasjon og informasjonskontroll (nylig at informasjon om drepte i spesialoperasjoner hemmeligstemples selv i fredstid – alt for å få stopp på opplysninger om russiske soldater som er døde i krigen mot Ukraina).

Vladimir Putin sa i et intervju nylig at «bare en sinnsyk person, og bare i en drøm, kan tenke seg at Russland plutselig ville angripe NATO». Men i Moskva er det helt OK å diskutere og true med et preventivt angrep mot de baltiske statene. Som sagt: «Vi kommer i fred.»

Men de grønne gutta er ikke fra Mars.

Publicerad i Minervanett 10/6 2015.

Read More

”Åter” har blivit det nya nyckelordet i svensk försvarspolitik. Sverige har åter blivit första prio. Gotland ska återmilitariseras. Åter gäller också – trots resurstillskott – underfinansieringen av ännu ett försvarsbeslut. Inget åskådliggör dock det senkomna uppvaknandet till ett nytt läge (som ju varit nytt många år nu), som att inriktningspropositionen signalerar totalförsvarstankens återkomst. Det civila försvaret bör återupptas, och med fokus både på kris i fred och vid höjd beredskap.

Tyvärr handlar inte FB 15 om ”återtagande” utan om att återuppbygga vad som raserats under de år evig fred i Europa utgjorde planeringsförutsättning för försvaret av Sverige. Det är bara att hugga in. Ett exempel är beredskapspolisen.

”Jag vill ta upp en fråga om glappet mellan militären och polisen.” Frågan dök upp på Folk och försvars seminarium om Samhällets krisberedskap den 27 maj och riktades till inrikesminister Anders Ygeman:

”Jag tror att det var 2012 man avskaffade beredskapspolisen. Finns det några planer på att återupprätta den?”

Svaret från inrikesministern blev:

”Det finns en diskussion men inga planer.”

Att det finns en diskussion är en början på vägen åter. Men det räcker inte och det borde vara möjligt att agera. För det är viktigt.

Beredskapspolisen med en kår civilpliktiga poliser utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka i även fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006). I det kommande numret av Vårt Försvar beskriver Lars Nicander den särskilda beredskapspolisen som ett antisabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm.

Beredskapspolisen försvann 2009. Den särskilda beredskapspolisen bildades först 1996 och kom att omfatta 1 500 personer. Den gick samma öde till mötes 6 år senare.

I budgetpropositionen 2011/12 skrev alliansregeringen att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör. Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Samtidigt slogs det fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt kan ”återinföra organisationen”.

Det är dock lättare sagt en gjort, eftersom inte organisationen finns kvar utan det handlar om att återuppbygga. ”Åter” är dock nödvändigtvis inte detsamma som retro, men i avvaktan på den utredning som Ygeman borde tillsätta skulle man inom ramen för den nya polisorganisationen kunna börja med att kalla in den senast utbildade gruppen beredskapspoliser.

Så vad är problemet – mer? Ådalen 31 – i filmversionen från det röda 1960-talet med försvarsmakten i skurkrollen – hänger kvar. Men ”filmen” från Krim visar hur viktigt det är att bygga ut förmågan. Beredskapspolisen behövs både vid fredstida kriser, och nu i ett läge med förhöjd gråzonsproblematik där polisen blir första instans att hantera situationen.

Det är i sig något som också aktualiserar frågan civilt-militärt i en annan mening. Ett steg i rätt riktning är att Nationella insatsstyrkan och Särskilda operationsgruppen får öva tillsammans.

Fint om dagens polisledning och polisförbund inser att beredskapspolisen behövs – och byter den tidigare negativa inställning till frivilligrörelsen mot en konstruktiv medverkan i den utredning som Ygeman alltså borde tillsätta. Det är trots allt krig i Europa.

Artikel publicerad på Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet 4/6 2015.

Read More

Allt skulle ju bli så bra. Men nio år på raken har Freedom House noterat att friheten är på reträtt. I årsrapporten Freedom of the World 2015 konstateras att utvecklingen visserligen gick åt rätt håll i 33 länder men att läget blev sämre i 61 stater. Kina blir rikare men inte friare. Turkiet väg mot EU har övergått i kräftgång. Illiberalismen breder ut sig.

Ljuva drömmar om en bättre värld. Muren föll men nu för Putin krig i Europa. Arabiska våren värmde förhoppningar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men det blev IS. Listan över pågående elände är lång ‧– och ännu längre om möjliga konflikter räknas med. Världen är i gungning.

Mardrömmen gestaltades i en rad vittnesbörd vid Oslo Freedom Forum i förra veckan – och inte minst med otäck konkretion när tidigare deltagare som mördats eller fängslats hedrades. Trots svärtan blir dock “budskapet” allt annat än bara dysterhet. Faktiskt ger det hopp. Och det är människorna som ger hopp.

För drömmen lever hos dem som står upp i stater där härskarna kräver att undersåtarna ska krypa på knä. Några få blir rubriker hos oss; fredspristagare som Liu Xiaobo eller Malala Yousafzai men de allra flesta hör vi aldrig talas om. Ändå tillhör de vår tids hjältar. På Oslo Freedom Forum är (några av dem) på scen.

Vaclav Havel var med om att starta Oslo Freedom Forum. I år var överrubriken ett citat från Havel – “att leva i sanning”. Den iranske satirikern Kambiz Hosseini driver med mullaregimen med risk för fängelse (ändå handlar det mest om att citera vad politikerna själva säger), men han gör det. Elena Kostjutsjenko har ett livsfarligt arbete som journalist på Novaja Gazeta, men hon gör jobbet.

De finns över allt. Människor som vill, kan och törs.

Därför är det inte utan att det skaver en del när politiker som till vardags lever i realpolitikens värld av pragmatiska kompromisser äntrar scenen med högstämt tal. Förra året vägrade Norges utrikesminister Børge Brende att ta mot gästande Dalai Lama – nu hyllande han Havel. Det är som det är, men helt klart ett annat liv präglat av gråtoner.

Oslo Freedom Forum blir en optimistisk arena också genom exemplen på den obändiga påhittighet som gör att aktivister finner nya vägar i sin kamp. Saro-Airam Mendonça Sambú utmanar genom att göra radio för kvinnors och barns rättigheter i Guinea-Bissau. I Afghanistan är populärkulturen i radio och tv ett motmedel mot fundamentalismen.

Trots allt är det så mycket som är möjligt och Havel själv – författaren som blev dissident som blev president – är påminnelse att “under” faktiskt kan inträffa.

Människor kämpar för drömmen som vi hade – och därför ska också vi behålla den. Men vi ska förstås göra mer än bara drömma. Det kan vi göra långt borta, men det är i vårt närområde som vi har flest möjligheter att påverka och störst ansvar för att handla. Ja, saken gäller förstås akut och i första hand Putinland.

Read More

Jag blir så trött. Varför kan den rödgrönrosa vänstern aldrig växa upp? Svenska freds- och skiljedomsföreningen visar att den allra mest är barnsligt pr-kåt, när man placerar ut Singing Sailor i Stockholms skärgård med det morsekodade budskapet till homofoba Putinland: This way if you are gay. Welcome to Sweden. Gay since 1994.

Det är deras bidrag till alternativet att lägga försvarsresurserna på fredliga samarbeten och utveckling. Det är som om Ukraina inte existerade.

Ett par amerikanska B 52:or ska i juni inom ramen för den Nato-ledda övningen Baltops genomföra minfällning nära Ravlunda skjutfält, och som ett skott rycker MP:s utrikespolitiska talesperson Valter Mutt ut: ”Jag minns B 52-planen väldigt tydligt från Vietnamkriget. Då släppte de varje dag sin dödliga last över brinnande byar i Vietnam. Jag har bilderna av de dödade barnen på min egen näthinna.” (Expressen 20/5).

Och dessutom: ”Vi är inte några vänner av Natonärmande.”

I verkligheten är samverkan med Nato helt avgörande för det svenska försvarets förmågeutveckling. Men de gröna vill väl inte ha något militärt försvar.

B 52 var för övrigt samma flygplanstyp som om det kalla kriget hade blivit hett skulle ha bombat sovjetiska hamnar och flygfält i Baltikum – och skyddat Sverige. Sverige hade ju också ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder. I den svenska krigsplaneringen var det först efter Berlinmurens fall som neutralitetsoptionen i händelse av konflikt fanns med som alternativ. Men i vänstern lever myten om alliansfriheten kvar.

Anti-amerikanismen är också något som fortsätter att frodas. I samband med en annan övning framhöll Mutt att USA var problemet: ”Det jag främst reagerar mot är att Sverige, som ska vara en alliansfri nation, har bilaterala samövningar med USA, även om det här sker med Finland.” (Aftonbladet 16/2).

Vänsterpartiet vill också backa ur Nato-samarbetet. I Jonas Sjöstedts partiprogram beskrivs dessutom USA som en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”: ”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

I den verkliga världen är det Nato som stagar upp europeisk säkerhet och utan USA inget Nato. Det som är rödgrönrosavänsterns dröm skulle med en Putin i Kreml bli europeisk mardröm – och det är det ju redan. Det är krig i Europa.

Trots det blir det allra mest bisatsfördömanden av Putinland. Varför är de rödgrönrosa fredsvännerna inte ute och demonstrerar mot rysk aggression och upprustning? Varför genomför man inte insamlingar till förmån för det lidande Ukraina? Varför förklarar man sig inte solidarisk med det hotade Baltikum?

Uppropsvänstern varnar i stället för fienderetorik: ”Är det inte så att ett land, precis som en enskild människa, som hela tiden tillskrivs svekfulla avsikter slutligen börjar agera i enligt med den bilden, eftersom domen redan avkunnats av omgivningen?” (DN 19/4).

En av uppropsmakarna, Stina Oscarson, betonar att det finns skäl att vara rädd – Sverige kan varken försvara sig på egen hand eller räkna med hjälp från Nato (DN 18/3). Den bakvända slutsatsen är att varken stärka försvaret eller söka säkerhetsförankring i Nato. I stället ska Sverige låta bli att ”leka med elden” genom övningar som Arctic Challenge Exercise. Putin hade inte kunnat uttrycka det bättre själv: reta inte Ryssland.

Det riktigt allvarliga är förstås att den rödgrönrosa fredsrörelsen finns rikligt representerad inom socialdemokratin.

Så blir det som blir.

Gästledare publicerad i SvD 24/5 2015.

Read More

Vi må ikke bare minnes at Sovjet befridde Finnmark i 1945, men også at Stalin samarbeidet med Hitler for å gjøre det lettere for nazistene å okkupere Norge i 1940.

«Seiersdagen» den 9. mai ble feiret på den røde plass med fullastet våpenparade – som i de dårlige gamle dager. Tradisjonen forsvant med Sovjetunionen i 1991, men ble gjenopptatt av Vladimir Putin i forbindelse med feiringen i 2008 (et par måneder før den russiske krigen i Georgia). Styrkedemonstrasjonen inngår i den propagandaen om trussel og kommende krig som fullstendig dominerer det politiske budskapet og medielandskapet.

Våpenskrammelet skal gi – og gir – Putin folkelig støtte. Men det er også et element i det arsenalet som brukes til projeksjon av makt overfor verden utenfor. Seiersdagen ble feiret også med massemarsjerende hyllester til de som kjempet og døde under andre verdenskrig. Det er både autentisk følelse og politisk kampanje. Som vanlig ser det ut til at noen var innleid eller beordret til å delta. Et tegn på det er at kastede bilder av ”nylig ærede slektninger” lå og fløt etter demonstasjonen.

Ingen trenger imidlertid å være i tvil om at krigen er levende historie i Russland. Heller ikke at den aktivt blir holdt i live som en del av etableringen av legitimitet for regimet på hjemmebane. Putin også gikk i toget med et portrett av sin far. Men ”den store fedrelandskrigen» fungerer også som en begrunnelse for politikken overfor omverdenen i dag – og dette er det viktig å forholde seg til. Selv på Oslo S, der Komiteen for det anti-fascistiske monument over Osvald-sabotørene og de falne ved NSB har plassert monumentet Knus nazismen.

Monumentet er laget av Bjørn Melbye Gulliksen med inspirasjon hentet fra billedspråket til sovjetisk «propagandakunst», og med den sovjetiske hammeren som symbol på motstanden. I sin historieløshet blir hyllest til motstandsgruppen til propaganda, som ubetenksomt knytter an til Putins historiefortelling. Problemet er at det mangler et MEN.

Min første tanke da jeg så monumentet gikk til krigen, og min andre tanke til freden – da hammeren med full kraft møtte det Sovjet-kontrollerte Øst-Europa. I Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe 1944-56 (Doubleday, 2012), beskrev Anne Applebaum hvordan Stalin og hans sikkerhetsapparat sammen med medløpere i de lokale kommunistiske partier opprettet et totalitært lydrike. Alt under samme slags høystemte retorisk banner, som sitatet fra Asbjørn Sunde som er gjengitt på monument: «Det var verd å kjempe for friheten – for alle land, for alle raser, for alle klasser, for alle mennesker og alle sinn.»

Uavhengig av intensjonene som medlemmene av Osvald-gruppen eller Sunde selv kunne tenkes å ha hatt for Norge (men det sier vel litt at han ble dømt for spionasje for Sovjetunionen), er det nettopp det motsatte av frihet som kommunismen representerer. NKP representert et mareritt som også hadde blitt en realitet i et Norge på feil side av jernteppet.

Det er likevel positivt at monumentet inviterer til en diskusjon om krigshistorien og Sovjetunionens rolle. Det er spesielt viktig i tider med russiske informasjonskrigføring i form av historien om «den store fedrelandskrigen», der den moderne kampen mot fascismen fremstilles som en slags fortsettelseskrig. Alt vagt forbundet med trommeslag om trusselen fra USA og NATO.

Det er en historie med mange holdeplasser, men i sentrum står selvfølgelig Molotov-Ribbentrop-pakten som ble undertegnet 23. august 1939. I en hemmelig protokoll delte det kommunistiske Sovjetunionen fremtidig krigsbytte med Nazi-Tyskland. Så mye for viljen til å knuse nazismen.

Pakten passer selvsagt ikke i Putins heroisering av den antifascistiske kampen, men han forsvarer den tappert med at det var den eneste måten å sørge for sikkerhet for sitt eget land. Den hemmelige protokollen bør vi helst glemme. Altså at bak det som offisielt var en ikke-angrepspakt fantes en aggresjonspakt rettet mot andre stater.

Samtidig bygger Putin den russiske politikken på samme tilnærming; ideen om retten til en innflytelsessfære der Russland bestemmer. I 1939 var det Polen som sto først i køen. Hitler var på plass noen dager etter signering av pakten, og Stalin en måned senere. Kremls offisielle motiv var behovet for å beskytte ukrainske og hviterussiske minoriteter. (Putin taler for sin del om retten til å gripe inn for å beskytte russiske minoriteter i Ukraina eller Baltikum).

Men angrepspakten og den økonomiske samarbeidsavtalen som ble signert hadde også betydning for hva som ville skje i Norge. Og som også er en del av konteksten til monumentet Knus nazismen. Sovjetunionen ga i største hemmelighet en marinebase på Kola til Nazi-Tyskland. Basis Nord ble først plassert i Litsafjorden, og deretter ved en bedre beliggenhet ved Lokangabukten.

Tanken var at basen skulle tjene som forsyningspunkt for tyske ubåter som deltok i sjøkrigen. Den kom dessuten til å spille en avgjørende rolle da Hitler tok Narvik i april 1940. Tre forsyningsskip skulle hjelpe den tyske marinestyrke, men bare en av dem kom frem med drivstoff. Det var den ombygde hvalkokeren Jan Wellhem – fra Basis Nord.

Etter okkupasjonen av Norge var Basis Nord ikke lenger til nytte, men den forble et symbol på godt partnerskap (at Nazi-Tyskland i 1941 brøt tvillingpakten er en annen historie).

Det er ikke bare den sovjetiske frigjøringen av Finnmark for 70 år siden vi nå skal minnes, men også hvordan Stalin for 75 år siden i pakt med Hitler aktivt jobbet for å legge til rette for den nazistiske okkupasjonen.

Publicerad i tidskriften Minervas nätupplaga 21/5 2015.

 

Read More