Den norska säkerhetspolisen PST, rapporterade Verdens Ganghäromdagen, tog förra året kontakt med Fremskrittspartiets stortingsrepresentant Tor André Johnsen och manade honom till försiktighet i sitt sociala umgänge med ryska diplomater. Det hjälpte inte. För ovanlighetens skull tvingades PST ta initiativet till ännu ett samtal.

Johnsen själv menar att det hela är problemfritt.

På den ryska ambassaden tycker man att Johnsen är ”en bra man”.

Varningarna kan ses i perspektiv PST:s trusselvurdering för 2015, där man lyfter fram Kina och Ryssland som två utländska makter som Norge inte har säkerhetspolitiskt samarbete med och som har stor underrättelsekapacitet. Vidare slås det fast att den ryska underrättelseverksamheten har störst skadepotential för norska intressen.

I Verdens Gangs avslöjande ingår också hur Johnsen agerade i den norska gruppen av OSSE-parlamentariker. Han var starkt pådrivande för att den förra året skulle ställa sig bakom en rysk resolution (författad av den tidigare FSB-chefen Andrej Kovalev), vars egentliga syfte var att ge stöd för Rysslands intåg i Ukraina. När han inte fick stöd för saken och i stället uppmanades att gå på den samlade norska linjen gjorde han sig själv ändå till medförslagsställare.

I omröstningen i OSSE:s parlamentariska församling var det bara – från EU och Norden – Johnsen och en representant från ett högerpopulistiskt grekiskt parti som var för.

Till vardags har Johnsen sin hemvist i Stortinget i Arbeids- och sosialkomiteen. Där har han nu internationellt reseförbud – om inte hela kommittén reser. FrP:s gruppledare har slagit fast att partiets stortingsledamöter ska följa PST:s råd.

Johnsen var också med om att strax före det ryska övertagandet av Krim bilda Norsk Russisk Venneforening i Stortinget. Den ryska ambassaden hade jobbet länge för detta. Av de 17 medlemmarna är sju från Fremskrittspartiet. I kretsen ingår också Arbeiderpartiets vice partiordförande och Miljöpartiets partiordförande.

Vänföreningens ordförande AP:s Kåre Simensen från Finnmark är tillika ledamot av utenriks- og forsvarskomitén, och ”er mer positiv til samarbeid med Russland enn det som er vanlig på Stortinget nå”:

”Med en gang du lærer å kjenne folk, så er det ikke så farlig lenger. Og det er litt av den erfaringen jeg har med meg fra nord, som jeg ønsker å ta meg inn hit til Stortinget.”

Lite naivt, kan det tyckas…

Informationskrigföring är inget nytt men har med nätet som nav mycket större möjligheter att nå ut i breda kretsar. Demokratier är också mer sårbara bland annat av den enkla anledningen att de politiska beslutsfattarna måste ta hänsyn till opinionerna – och att politiken i allt högre grad har blivit opinionsdriven.

Därför är den också så ett centralt inslag i den ryska hybridkrigföringen. Det handlar inte nödvändigtvis om att göra ryska lögner till sanna i Väst, men mer om att skapa tvivel och resa frågetecken, splittra och försvaga. Till exempel när det gäller Nato, där Kreml nyligen kunde glädja sig åt den bristande en opinionspejling som visade ihålig solidaritet.

Trollen går i skift och så här jobbar man mot Finland. I den ryska upprustningen ingår också propagandakanaler som vänder sig till utlandet. RT och Sputnik är potemkinkulisser som bakom en polerad fasad pumpar ut Kremltrogna beskrivningar av verkligheten. Till exempel att det inte finns rysk trupp i Ukraina.

Eller budskapet från Kreml att konfrontation måste ersättas av dialog och kompromisser. Det låter som ljuv musik i de troskyldigas öron. Allt inbakat i en kritik av USA, Nato och/eller EU som hakar i en egen politisk agenda. Och i den delen blir mer klassiska påverkansoperationer en viktig del – genomslaget ökar med lokala och trovärdiga budbärare.

Publicerad i SvD-bloggen Säkerhetsrådet 27/6 2015.

Vi må ikke bare minnes at Sovjet befridde Finnmark i 1945, men også at Stalin samarbeidet med Hitler for å gjøre det lettere for nazistene å okkupere Norge i 1940.

«Seiersdagen» den 9. mai ble feiret på den røde plass med fullastet våpenparade – som i de dårlige gamle dager. Tradisjonen forsvant med Sovjetunionen i 1991, men ble gjenopptatt av Vladimir Putin i forbindelse med feiringen i 2008 (et par måneder før den russiske krigen i Georgia). Styrkedemonstrasjonen inngår i den propagandaen om trussel og kommende krig som fullstendig dominerer det politiske budskapet og medielandskapet.

Våpenskrammelet skal gi – og gir – Putin folkelig støtte. Men det er også et element i det arsenalet som brukes til projeksjon av makt overfor verden utenfor. Seiersdagen ble feiret også med massemarsjerende hyllester til de som kjempet og døde under andre verdenskrig. Det er både autentisk følelse og politisk kampanje. Som vanlig ser det ut til at noen var innleid eller beordret til å delta. Et tegn på det er at kastede bilder av ”nylig ærede slektninger” lå og fløt etter demonstasjonen.

Ingen trenger imidlertid å være i tvil om at krigen er levende historie i Russland. Heller ikke at den aktivt blir holdt i live som en del av etableringen av legitimitet for regimet på hjemmebane. Putin også gikk i toget med et portrett av sin far. Men ”den store fedrelandskrigen» fungerer også som en begrunnelse for politikken overfor omverdenen i dag – og dette er det viktig å forholde seg til. Selv på Oslo S, der Komiteen for det anti-fascistiske monument over Osvald-sabotørene og de falne ved NSB har plassert monumentet Knus nazismen.

Monumentet er laget av Bjørn Melbye Gulliksen med inspirasjon hentet fra billedspråket til sovjetisk «propagandakunst», og med den sovjetiske hammeren som symbol på motstanden. I sin historieløshet blir hyllest til motstandsgruppen til propaganda, som ubetenksomt knytter an til Putins historiefortelling. Problemet er at det mangler et MEN.

Min første tanke da jeg så monumentet gikk til krigen, og min andre tanke til freden – da hammeren med full kraft møtte det Sovjet-kontrollerte Øst-Europa. I Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe 1944-56 (Doubleday, 2012), beskrev Anne Applebaum hvordan Stalin og hans sikkerhetsapparat sammen med medløpere i de lokale kommunistiske partier opprettet et totalitært lydrike. Alt under samme slags høystemte retorisk banner, som sitatet fra Asbjørn Sunde som er gjengitt på monument: «Det var verd å kjempe for friheten – for alle land, for alle raser, for alle klasser, for alle mennesker og alle sinn.»

Uavhengig av intensjonene som medlemmene av Osvald-gruppen eller Sunde selv kunne tenkes å ha hatt for Norge (men det sier vel litt at han ble dømt for spionasje for Sovjetunionen), er det nettopp det motsatte av frihet som kommunismen representerer. NKP representert et mareritt som også hadde blitt en realitet i et Norge på feil side av jernteppet.

Det er likevel positivt at monumentet inviterer til en diskusjon om krigshistorien og Sovjetunionens rolle. Det er spesielt viktig i tider med russiske informasjonskrigføring i form av historien om «den store fedrelandskrigen», der den moderne kampen mot fascismen fremstilles som en slags fortsettelseskrig. Alt vagt forbundet med trommeslag om trusselen fra USA og NATO.

Det er en historie med mange holdeplasser, men i sentrum står selvfølgelig Molotov-Ribbentrop-pakten som ble undertegnet 23. august 1939. I en hemmelig protokoll delte det kommunistiske Sovjetunionen fremtidig krigsbytte med Nazi-Tyskland. Så mye for viljen til å knuse nazismen.

Pakten passer selvsagt ikke i Putins heroisering av den antifascistiske kampen, men han forsvarer den tappert med at det var den eneste måten å sørge for sikkerhet for sitt eget land. Den hemmelige protokollen bør vi helst glemme. Altså at bak det som offisielt var en ikke-angrepspakt fantes en aggresjonspakt rettet mot andre stater.

Samtidig bygger Putin den russiske politikken på samme tilnærming; ideen om retten til en innflytelsessfære der Russland bestemmer. I 1939 var det Polen som sto først i køen. Hitler var på plass noen dager etter signering av pakten, og Stalin en måned senere. Kremls offisielle motiv var behovet for å beskytte ukrainske og hviterussiske minoriteter. (Putin taler for sin del om retten til å gripe inn for å beskytte russiske minoriteter i Ukraina eller Baltikum).

Men angrepspakten og den økonomiske samarbeidsavtalen som ble signert hadde også betydning for hva som ville skje i Norge. Og som også er en del av konteksten til monumentet Knus nazismen. Sovjetunionen ga i største hemmelighet en marinebase på Kola til Nazi-Tyskland. Basis Nord ble først plassert i Litsafjorden, og deretter ved en bedre beliggenhet ved Lokangabukten.

Tanken var at basen skulle tjene som forsyningspunkt for tyske ubåter som deltok i sjøkrigen. Den kom dessuten til å spille en avgjørende rolle da Hitler tok Narvik i april 1940. Tre forsyningsskip skulle hjelpe den tyske marinestyrke, men bare en av dem kom frem med drivstoff. Det var den ombygde hvalkokeren Jan Wellhem – fra Basis Nord.

Etter okkupasjonen av Norge var Basis Nord ikke lenger til nytte, men den forble et symbol på godt partnerskap (at Nazi-Tyskland i 1941 brøt tvillingpakten er en annen historie).

Det er ikke bare den sovjetiske frigjøringen av Finnmark for 70 år siden vi nå skal minnes, men også hvordan Stalin for 75 år siden i pakt med Hitler aktivt jobbet for å legge til rette for den nazistiske okkupasjonen.

Publicerad i tidskriften Minervas nätupplaga 21/5 2015.