Claes Arvidsson

De som står upp trots befallningar om knäböjning

Allt skulle ju bli så bra. Men nio år på raken har Freedom House noterat att friheten är på reträtt. I årsrapporten Freedom of the World 2015 konstateras att utvecklingen visserligen gick åt rätt håll i 33 länder men att läget blev sämre i 61 stater. Kina blir rikare men inte friare. Turkiet väg mot EU har övergått i kräftgång. Illiberalismen breder ut sig.

Ljuva drömmar om en bättre värld. Muren föll men nu för Putin krig i Europa. Arabiska våren värmde förhoppningar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men det blev IS. Listan över pågående elände är lång ‧– och ännu längre om möjliga konflikter räknas med. Världen är i gungning.

Mardrömmen gestaltades i en rad vittnesbörd vid Oslo Freedom Forum i förra veckan – och inte minst med otäck konkretion när tidigare deltagare som mördats eller fängslats hedrades. Trots svärtan blir dock “budskapet” allt annat än bara dysterhet. Faktiskt ger det hopp. Och det är människorna som ger hopp.

För drömmen lever hos dem som står upp i stater där härskarna kräver att undersåtarna ska krypa på knä. Några få blir rubriker hos oss; fredspristagare som Liu Xiaobo eller Malala Yousafzai men de allra flesta hör vi aldrig talas om. Ändå tillhör de vår tids hjältar. På Oslo Freedom Forum är (några av dem) på scen.

Vaclav Havel var med om att starta Oslo Freedom Forum. I år var överrubriken ett citat från Havel – “att leva i sanning”. Den iranske satirikern Kambiz Hosseini driver med mullaregimen med risk för fängelse (ändå handlar det mest om att citera vad politikerna själva säger), men han gör det. Elena Kostjutsjenko har ett livsfarligt arbete som journalist på Novaja Gazeta, men hon gör jobbet.

De finns över allt. Människor som vill, kan och törs.

Därför är det inte utan att det skaver en del när politiker som till vardags lever i realpolitikens värld av pragmatiska kompromisser äntrar scenen med högstämt tal. Förra året vägrade Norges utrikesminister Børge Brende att ta mot gästande Dalai Lama – nu hyllande han Havel. Det är som det är, men helt klart ett annat liv präglat av gråtoner.

Oslo Freedom Forum blir en optimistisk arena också genom exemplen på den obändiga påhittighet som gör att aktivister finner nya vägar i sin kamp. Saro-Airam Mendonça Sambú utmanar genom att göra radio för kvinnors och barns rättigheter i Guinea-Bissau. I Afghanistan är populärkulturen i radio och tv ett motmedel mot fundamentalismen.

Trots allt är det så mycket som är möjligt och Havel själv – författaren som blev dissident som blev president – är påminnelse att “under” faktiskt kan inträffa.

Människor kämpar för drömmen som vi hade – och därför ska också vi behålla den. Men vi ska förstås göra mer än bara drömma. Det kan vi göra långt borta, men det är i vårt närområde som vi har flest möjligheter att påverka och störst ansvar för att handla. Ja, saken gäller förstås akut och i första hand Putinland.