Claes Arvidsson

Archive
November, 2013 Monthly archive

Jag var förstås inte med när Försvarsberedningen nyligen gav sig ut på en fact finding mission till Estland och Lettland. Jag vet ändå vilket budskap man möttes av i Tallinn och Riga – eller för delen i Vilnius: För vår, er egen och Europas skull bör Sverige bli fullvärdig medlem i Nato.

Det är nämligen inte bara i politikens slutna rum som man möts av den uppmaningen. Det råder en ny slags frispråkighet från baltiskt håll som drivs fram av oron över den allt mer negativa riskbild med Putinland i fokus som växer fram.

Det går utmärkt att ta turen över Östersjön för att få reda på hur man tänker, men man kan också läsa ”I väntan på ett svenskt Natomedlemskap” av Lettlands försvarsminister Artis Pabriks i FrivärldMagasin (5/11).

Pabriks varnar för att ”Europa tenderar att ta sin säkerhet för given” och glömmer bort det amerikanska bidraget till fred och stabilitet (”bidraget” är faktiskt ett understatement). Att USA vänder sig mot Asien, skriver Pabriks, understryker vikten av en bättre fördelning av bördorna för Europas försvar. I Europa minskar emellertid rustningsnivån och nedskärningarna blir mer riskabla eftersom de sker utan någon övergripande strategi för vilka förmågor som absolut inte får försvinna.

Samtidigt, konstaterar Pabriks lite kryptiskt, att ”den ökade satsningen på militära resurser i olika delar av världen vittnar om att Europas postmoderna hållning inte är särskilt utbredd”. Jag kan bara instämma i slutsatsen att Europa inte kommer att respekteras förrän man har ”förmåga att vidta lämpliga åtgärder”.

Regeringen Reinfeldt – och även Socialdemokraterna – vill öka integrationen med Nato. Att så verkligen blir fallet är något som både Försvarsmakten och Försvarsberedningen betonar som helt avgörande för svensk försvarsförmåga. Den lettiske försvarsministern är dock inte särskilt entusiastisk. Han beskriver Sverige som ”överkvalificerat för att vara endast ett partnerland” och ger uttryck för det allt vanligare synsättet i medlemskretsen att samarbetet inte kan öka mer utan att ”snudda vid Natos säkerhetspolitiska kärna”. Alltså man kan inte både vara medlem och inte vara det. Slutsatsen är att:

”Sverige har uttömt det mesta av vad partnerskapet med Nato har att erbjuda, och ser numera ut mer som en faktisk medlem än som ett partnerland. Därför är det nu dags för Sverige att fatta ett tydligt beslut om ett formellt medlemskap i Nato.”

Det är inte precis varje dag som det finns skäl att ge försvarsminister Enström en blomma. Därför gäller det att fånga dagen, som när hon i en intervju på KKrVA-bloggen Försvar och säkerhet (29/10) säger:

”För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett Nato-medlemskap.”

Men carpe diem gäller också medlemskapet. Vi kan välja att lyssna till Pabriks som inte vill att vi ska vänta. Den nuvarande Godotlinjen leder till att det verkar som vi lyssnar på Kremls maktspråk – som hördes senast i slutet av oktober i form av anflygning mot Litauen, Polen och Sverige med strategiskt bombflyg med jakteskort och flygande radarstridsledning.

GÄSTLEDARE PUBLICERAD I SVD 18/11 2013.

Read More

«Vad är Norge?» I Sverige skulle svaren troligen ha blivit det glada nationaldagsfirandet 17:e maj, goda laxar eller berg och djupa fjordar.

Eller skidåkning. Eller oljepengar och nyrikedom. Några kanske skulle – med en huvudskakning – ha svarat smörbrist och osttullar.Och om frågan ställs i dag? Det skulle bli väldigt mycket fokus på Fremskrittspartiets inträde i Erna Solbergs regering. I Sverige är det fullt pådrag i medierna. Panikknappen hålls nedtryckt.En journalist med varningar för fascismens renässans på meritlistan konstaterade att det är första gången i Nordens historia som ett «utpräglat rasistiskt parti i egen kraft kommer in i en regering» (han har tidigare slagit fast att 17:e maj-firandet är ett utslag av extrem norsk nationalism). En annan storm blåstes upp när hotellkungen Thon skulle få ett hedersdoktorat i Karlstad, eftersom han i annonser före höstens Stortingsval manat till stöd för FrP. Det blev inte roligare när NRK censurerade en svensk komiker som i svenska Skavlan hade utgjutit sig över Høyre och FrP. Partierna var rasistiska.På tidningarnas ledarsidor har man också en klar uppfattning. I Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter (oberoende liberal) betecknas FrP som «extremt och främlingsfientligt». Sveriges största kvällstidning Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) betonar att FrP i sin retorik och politik «inte sällan (framstår) som lika eller mer hårdföra än både Sverigedemokraterna och Sannfinländarna». Att partiet fått plats i politikens finrum beskrivs som «oroväckande, pinsam men likafullt historisk händelse i Skandinaviens politiska historia».

En krönika i samma kvällstidning går ännu ett steg längre genom att utpeka Norge som nation – det är sådana som ni är. Under rubriken «Norge är ett själviskt land som behandlar de fattigaste som djur» står det:

«Ju mer jag läser om Norge ­ desto mer blir jag övertygad om att det norska samhällsklimatet är genomruttet. Det är som att Anders Behring Breivik aldrig hänt. För bara några veckor sen släppte Moderaternas systerparti Höyre in massmördarens favoritgäng i regeringsställning.»

Kommentar:Norge är ett själviskt land som behandlar de fattigaste som djur (ekstern link)

Och vidare:

«Den folkliga opinionen har rört sig så kraftigt mot extremhögern att det numera är antirasism som är det extrema.»

Det är en något paradoxal beskrivning, eftersom FrP är det parti i Stortinget som just väcker störst antipati i den norska väljarkåren.

Kommentar av Anders Giæver: Ehsan Fadakar kan like mye om Norge som amerikanske tea partyister kan om Skandinavia.

Det är på något sätt symptomatiskt för det köret att presskonferensen med FrP:s Ketil Solvik-Olsen och statsvetarprofessorn Frank Aarebrot bara delvis refererades i svensk press. Solvik-Olsen ville gärna distansera sig från beteckningen högerpopulistisk och – som också Erna Solberg har gjort – betona de «liberalistiska» inslagen. Aarebrot höll inte med. Aarebrot menade däremot att ledde fel att likställa FrP med Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna och Sannfinländarna.

Det framgick i rapporteringen att FrP:s syfte med tillställningen var att få fram inte-lika-med-budskapet. Det som saknades var att Aarebrot på presskonferensen betecknade uttalanden av en ledande FrP-företrädare som xenofobiska och främlingsfientliga. Det underströk att mötet med medierna inte bara var en propagandaföreställning. En fråga som hänger kvar i luften är förstås hur Aarebrots svar ska tas vidare i partiet.

Är de här kritiska utfallen något som Norge kan ta med klackspark (typisk svensk storbrorsattityd). Eller kanske ta det med ro och tänka att det blåser över (det brukar det ju mediestormar göra). Eller rätt och slätt se det som ett specifikt uttryck för den allmänna lägesbeskrivning som återfinns på den svenska Osloambassadens hemsida:

«I inget annat land torde intresset för och kunskapen om Sverige vara större än i Norge. Motsvarande kunskap om Norge är emellertid inte alltid lika utbredd på svensk sida.»

Jag tror att det misstag. Det finns en risk att Norge med FrP i regeringen blir det nya Danmark i den offentliga debatten i Sverige. Och det är garanterat inte kul. Det som dessutom talar för ännu mer Norge-bashing är att den drivs en svensk politisk logik som handlar om rädslan för Sverigedemokraternas stöd i opinionen inför nästa års riksdagsval.

Det är viktigt att inse att oavsett om man uppfattar den svenska kritikstormen som rätt- eller orättvisande, påverkar den bilden av Norge. Och det betyder mer än vad man kanske tror. I en värld där nationer också är varumärken påverkas både ett lands förmåga att få genomslag utanför de egna gränserna och dess attraktionskraft när det gäller investeringar, turism och talang.

Och Sverige är viktigt. Sverige är Norges enskilt största exportmarknad. Svenska företag är etablerade i Norge med i storleksordningen 2500 dotterbolag. Svenskar är vid sidan av tyskar och danskar, de mest frekventa turisterna i Norge. Och svenskarna är inte heller bara tillfälliga besökare. Ibland kan en handletur i Oslo kännas som att spela med i en dubbad disneyfilm «alla talar svenska». Ungefär var tionde oslobo är svensk. Bland de unga var femte. Kanske uppemot 80 000 svenskar jobbar på den här sidan kölen – bidrar till att norska företag och offentlig välfärd fungerar.

Det handlar om Sverige och är illa nog, men bilden av Breivik + FrP = Norge sprids också med svarta rubriker i andra länder: det är en «bra story». Norge har rätt och slätt ett problem med sin image. Och jag är övertygad om att det krävs mer i fråga om «nation branding» än bara sura miner och söta bilder från Visit Norway. Utan ett bra svar på frågan vad är Norge? finns det en risk att det går troll i saken. Inte minst viktigt är det att FrP som regeringsparti i sin retorik och politiska praktik visar att de påstådda likhetstecknen med, ja ni vet vilka i de andra nordiska länderna, saknar grund.

Kronikk publicerad i VG Nett 14/11 2013.
Read More

 

Trädgården bakom Oslos gamla universitet är fortfarande fylld av byggbråte efter flera års renovering av byggnaderna. Men i röran reser sig en kraftfull gestalt. Det är en byst av Torgny Segerstedt. På inskriptionen står det: Reist av takknemlige nordmenn 7. mai 1955.

Mig veterligen är Segerstedt den ende svensk som i Norge har getts ett sådant äreminne för sin insats under andra världskriget. För det är krigsåren och ockupationen som det handlar om.

Samma år restes ett monument till hans minne i Göteborg som förklarar saken. På obelisken kan man läsa:

”De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden.

Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.

Stor sak i det. De dö fria.”

Orden är hämtade från en artikel som Segerstedt skrev i oktober 1940 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den sammanfattar hans budskap och patos i striden för det goda under onda år.

Torgny Segerstedt var länge bortglömd eller snarare förträngd i den svenska efterkrigshistorien. Han passade varken in i självbilden av den fina neutralitetspolitiken eller, senare, av Sverige som moralisk stormakt. Raoul Wallenberg är en annan person som mer eller mindre gjordes persona non grata i historieskrivningen. Wallenberg har fått inta sin rättmätiga plats på scenen. Det är både glädjande och viktigt.

Det är både glädjande och viktigt att Segerstedt har uppmärksammats i form av en fullödig biografi och på bio. Också han är en svensk hjälte.

Förra året gick Jan Troells film Dom över död man upp på biograferna (recenserad här). Den bygger på en biografi av Kenne Fant med titeln Torgny Segerstedt – En levnadsskildring utgiven på Atlantis 2006(recenserad här).

Vem var då Torgny Segerstedt? Han föddes i Karlstad 1867 och växte upp i ett borgerligt, strängt och konservativt lärarhem. Pappan var adjunkt. Sin egen yrkesbana startade Segerstedt inom akademin. Han var teolog. Starten gick inte bra. När han lade fram sin avhandling 1903 i Uppsala underkändes den med hänvisning till att den inte vara tillräckligt kristen.

Det var så att säga inte någon tillfällighet att ingången till universitetshuset i Uppsala ståtar med devisen:

Tänka fritt är stort men att tänka rätt är större.”

Segerstedt drog den motsatta slutsatsen av sitt möte med den akademiska ofriheten. Det blev många tacksamma för.

Så småningom blev Segerstedt både teologie doktor och professor. Men han bytte bana och blev publicist. Först hos Bonnier i Stockholm och från 1917 till sin död huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I GHT skrev han i klartext om Lenin och bolsjevikerna i Sovjetunionen. Han försvarade det fria näringslivet på hemmaplan – mot en socialdemokrati som fortfarande lockades av socialiseringstanken.

Man kanske kan beskriva hans politiska hållning som högerliberal – även om det säger ganska litet i dagens kontext.

Segerstedt tillhörde den svenska elitens toppskikt. Han hade själv en typ av elitistisk hållning som nog inte var ovanlig i hans tid, men som nu känns främmande. Han hade en faiblesse för stora män och det fina. Sedd i historiens backspegel är det svårt att riktigt gilla honom. Empatin och förmåga att se andra än sig själv brister. En komplicerad person. Samtidigt är det lätt att förstå att människor i hans närhet blev trollbunden av hans kraft och karisma.

Det som har gjort Segerstedt verkligen känd – och som gör att hans namn ännu klingar – är kritiken av nazityskland. Efter Hitlers maktövertagande skrev han i februari 1933 en artikel som avslutades med orden:

”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning”.

Herman Göring – ingift i den svenska högadeln – svarade och manade till slut på fasonerna. Segerstedt höll envist fast vid sin linje. År efter år. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlains ord om ”Fred i vår tid” efter Münchenkonferensen 1938 trodde han inte på ett dyft. Och, som vi vet, fick han rätt.

När kriget kom 1939 var han glasklar också i sin kritik mot den svenska samlingsregeringens eftergiftspolitik mot Hitlertyskland. Inte minst gällde det transiteringen av tysk trupp och materiel genom Sverige. Hösten 1940 frågade han retoriskt:

”Har en stat rätt att inför ockupationshot bryta mot moraliska lagar, att helt enkelt handla orätt?”



Hans eget svar var ett benhårt nej.

Segerstedt var också kritisk mot inskränkningar av tryckfriheten. Till historien hör av hans egen tidning vid flera tillfällen togs i beslag. Han skrev under stort tryck från tyskvänliga kretsar och från politiskt håll kom maningar om att han borde vara mindre antitysk. Han blev till och med uppkallad till kung Gustaf V. Hans egen uppfattning om kungens förmaningar var:

”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?”

Segerstedt dog av slag hemma i sin säng en månad före krigsslutet i Europa. Han dog upprätt.

Jan Troells film Dom över död man är en storartad tidsskildring och visar upp en imponerande miljödetaljrikedom. Filmen, vars manus är skrivet väldigt fritt efter Fants biografi, är mer ett relationsdrama är en politisk thriller. Men politiken finns där hela tiden som ett underliggande tema och ger filmen dess nerv. Därmed påminner den också om frågor om Sveriges historia som vi fortfarande behöver söka svar på och reflektera över. Till exempel:

* Samlingsregeringens balanseringspolitik i förhållande till nazityskland i syfte att hålla Sverige utanför kriget (och som efter kriget fortsatte i relationerna tvillingideologin i Sovjetunionen).

* Antisemitismen i Sverige.

* Inställningen att Hitler trots allt var bättre än Stalin.

* Det psykologiska trycket som framträdande antinazister utsattes för och risken för det egna livet om tyskarna hade kommit.

Men hur ska man värdera Segerstedts insats? I en intervju (kan läsas här) som jag gjorde med Kenne Fant för några år sedan pekade han på att Segerstedt har ansetts vara en de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget. Som exempel på detta kan nämnas att BBC i sina radioutsändningar läste upp hans texter.

Fant menade också att Segerstedts I dag-artiklar möjligtvis fick Per Albin Hansson och Christian Günther att inte gå ännu längre i eftergifterna till det tusenåriga Hitlerriket.

Bysten i universitetshagen i Oslo är en bra illustration av hans gärning. Segerstedts tydliga moraliska röst en mörk tid blev ett stöd för dem som försökte stå emot Nazityskland – i det neutrala Sverige eller i det ockuperade Norge.

Har Segerstedt något att säga oss i dag eller är han bara historia? För några dagar sedan ringde jag upp Kenne Fant i hans hem utanför Cannes, som svarade:

Segerstedts drivkraft var att det fria ordet inte förhandlingsbart och att hans budskap till oss i dag är vi inte får att falla offer för starka opinioner.

Min tanke går till till Vaclav Havels ord om att vikten och värdet av att leva i sanning.

 

* Ursprungligen inledningsanförande vid tankesmedjan Civitas visning av Dom över död man i Oslo 4/11 2013.

 

 

Read More