Jag var förstås inte med när Försvarsberedningen nyligen gav sig ut på en fact finding mission till Estland och Lettland. Jag vet ändå vilket budskap man möttes av i Tallinn och Riga – eller för delen i Vilnius: För vår, er egen och Europas skull bör Sverige bli fullvärdig medlem i Nato.

Det är nämligen inte bara i politikens slutna rum som man möts av den uppmaningen. Det råder en ny slags frispråkighet från baltiskt håll som drivs fram av oron över den allt mer negativa riskbild med Putinland i fokus som växer fram.

Det går utmärkt att ta turen över Östersjön för att få reda på hur man tänker, men man kan också läsa ”I väntan på ett svenskt Natomedlemskap” av Lettlands försvarsminister Artis Pabriks i FrivärldMagasin (5/11).

Samtidigt, konstaterar Pabriks lite kryptiskt, att ”den ökade satsningen på militära resurser i olika delar av världen vittnar om att Europas postmoderna hållning inte är särskilt utbredd”. Jag kan bara instämma i slutsatsen att Europa inte kommer att respekteras förrän man har ”förmåga att vidta lämpliga åtgärder”.

Regeringen Reinfeldt – och även Socialdemokraterna – vill öka integrationen med Nato. Att så verkligen blir fallet är något som både Försvarsmakten och Försvarsberedningen betonar som helt avgörande för svensk försvarsförmåga. Den lettiske försvarsministern är dock inte särskilt entusiastisk. Han beskriver Sverige som ”överkvalificerat för att vara endast ett partnerland” och ger uttryck för det allt vanligare synsättet i medlemskretsen att samarbetet inte kan öka mer utan att ”snudda vid Natos säkerhetspolitiska kärna”. Alltså man kan inte både vara medlem och inte vara det. Slutsatsen är att:

”Sverige har uttömt det mesta av vad partnerskapet med Nato har att erbjuda, och ser numera ut mer som en faktisk medlem än som ett partnerland. Därför är det nu dags för Sverige att fatta ett tydligt beslut om ett formellt medlemskap i Nato.”

Det är inte precis varje dag som det finns skäl att ge försvarsminister Enström en blomma. Därför gäller det att fånga dagen, som när hon i en intervju på KKrVA-bloggen Försvar och säkerhet (29/10) säger:

”För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett Nato-medlemskap.”

Men carpe diem gäller också medlemskapet. Vi kan välja att lyssna till Pabriks som inte vill att vi ska vänta. Den nuvarande Godotlinjen leder till att det verkar som vi lyssnar på Kremls maktspråk – som hördes senast i slutet av oktober i form av anflygning mot Litauen, Polen och Sverige med strategiskt bombflyg med jakteskort och flygande radarstridsledning.

GÄSTLEDARE PUBLICERAD I SVD 18/11 2013.

«Vad är Norge?» I Sverige skulle svaren troligen ha blivit det glada nationaldagsfirandet 17:e maj, goda laxar eller berg och djupa fjordar.

Trädgården bakom Oslos gamla universitet är fortfarande fylld av byggbråte efter flera års renovering av byggnaderna. Men i röran reser sig en kraftfull gestalt. Det är en byst av Torgny Segerstedt. På inskriptionen står det: Reist av takknemlige nordmenn 7. mai 1955.

Mig veterligen är Segerstedt den ende svensk som i Norge har getts ett sådant äreminne för sin insats under andra världskriget. För det är krigsåren och ockupationen som det handlar om.

Samma år restes ett monument till hans minne i Göteborg som förklarar saken. På obelisken kan man läsa:

”De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden.

Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.

Stor sak i det. De dö fria.”

Orden är hämtade från en artikel som Segerstedt skrev i oktober 1940 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den sammanfattar hans budskap och patos i striden för det goda under onda år.

Torgny Segerstedt var länge bortglömd eller snarare förträngd i den svenska efterkrigshistorien. Han passade varken in i självbilden av den fina neutralitetspolitiken eller, senare, av Sverige som moralisk stormakt. Raoul Wallenberg är en annan person som mer eller mindre gjordes persona non grata i historieskrivningen. Wallenberg har fått inta sin rättmätiga plats på scenen. Det är både glädjande och viktigt.

Det är både glädjande och viktigt att Segerstedt har uppmärksammats i form av en fullödig biografi och på bio. Också han är en svensk hjälte.

Förra året gick Jan Troells film Dom över död man upp på biograferna (recenserad här). Den bygger på en biografi av Kenne Fant med titeln Torgny Segerstedt – En levnadsskildring utgiven på Atlantis 2006(recenserad här).

Vem var då Torgny Segerstedt? Han föddes i Karlstad 1867 och växte upp i ett borgerligt, strängt och konservativt lärarhem. Pappan var adjunkt. Sin egen yrkesbana startade Segerstedt inom akademin. Han var teolog. Starten gick inte bra. När han lade fram sin avhandling 1903 i Uppsala underkändes den med hänvisning till att den inte vara tillräckligt kristen.

Det var så att säga inte någon tillfällighet att ingången till universitetshuset i Uppsala ståtar med devisen:

“Tänka fritt är stort men att tänka rätt är större.”

Segerstedt drog den motsatta slutsatsen av sitt möte med den akademiska ofriheten. Det blev många tacksamma för.

Så småningom blev Segerstedt både teologie doktor och professor. Men han bytte bana och blev publicist. Först hos Bonnier i Stockholm och från 1917 till sin död huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I GHT skrev han i klartext om Lenin och bolsjevikerna i Sovjetunionen. Han försvarade det fria näringslivet på hemmaplan – mot en socialdemokrati som fortfarande lockades av socialiseringstanken.

Man kanske kan beskriva hans politiska hållning som högerliberal – även om det säger ganska litet i dagens kontext.

Segerstedt tillhörde den svenska elitens toppskikt. Han hade själv en typ av elitistisk hållning som nog inte var ovanlig i hans tid, men som nu känns främmande. Han hade en faiblesse för stora män och det fina. Sedd i historiens backspegel är det svårt att riktigt gilla honom. Empatin och förmåga att se andra än sig själv brister. En komplicerad person. Samtidigt är det lätt att förstå att människor i hans närhet blev trollbunden av hans kraft och karisma.

Det som har gjort Segerstedt verkligen känd – och som gör att hans namn ännu klingar – är kritiken av nazityskland. Efter Hitlers maktövertagande skrev han i februari 1933 en artikel som avslutades med orden:

”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning”.

Herman Göring – ingift i den svenska högadeln – svarade och manade till slut på fasonerna. Segerstedt höll envist fast vid sin linje. År efter år. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlains ord om ”Fred i vår tid” efter Münchenkonferensen 1938 trodde han inte på ett dyft. Och, som vi vet, fick han rätt.

När kriget kom 1939 var han glasklar också i sin kritik mot den svenska samlingsregeringens eftergiftspolitik mot Hitlertyskland. Inte minst gällde det transiteringen av tysk trupp och materiel genom Sverige. Hösten 1940 frågade han retoriskt:

”Har en stat rätt att inför ockupationshot bryta mot moraliska lagar, att helt enkelt handla orätt?”



Hans eget svar var ett benhårt nej.

Segerstedt var också kritisk mot inskränkningar av tryckfriheten. Till historien hör av hans egen tidning vid flera tillfällen togs i beslag. Han skrev under stort tryck från tyskvänliga kretsar och från politiskt håll kom maningar om att han borde vara mindre antitysk. Han blev till och med uppkallad till kung Gustaf V. Hans egen uppfattning om kungens förmaningar var:

”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?”

Segerstedt dog av slag hemma i sin säng en månad före krigsslutet i Europa. Han dog upprätt.

Jan Troells film Dom över död man är en storartad tidsskildring och visar upp en imponerande miljödetaljrikedom. Filmen, vars manus är skrivet väldigt fritt efter Fants biografi, är mer ett relationsdrama är en politisk thriller. Men politiken finns där hela tiden som ett underliggande tema och ger filmen dess nerv. Därmed påminner den också om frågor om Sveriges historia som vi fortfarande behöver söka svar på och reflektera över. Till exempel:

* Samlingsregeringens balanseringspolitik i förhållande till nazityskland i syfte att hålla Sverige utanför kriget (och som efter kriget fortsatte i relationerna tvillingideologin i Sovjetunionen).

* Antisemitismen i Sverige.

* Inställningen att Hitler trots allt var bättre än Stalin.

* Det psykologiska trycket som framträdande antinazister utsattes för och risken för det egna livet om tyskarna hade kommit.

Men hur ska man värdera Segerstedts insats? I en intervju (kan läsas här) som jag gjorde med Kenne Fant för några år sedan pekade han på att Segerstedt har ansetts vara en de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget. Som exempel på detta kan nämnas att BBC i sina radioutsändningar läste upp hans texter.

Fant menade också att Segerstedts I dag-artiklar möjligtvis fick Per Albin Hansson och Christian Günther att inte gå ännu längre i eftergifterna till det tusenåriga Hitlerriket.

Bysten i universitetshagen i Oslo är en bra illustration av hans gärning. Segerstedts tydliga moraliska röst en mörk tid blev ett stöd för dem som försökte stå emot Nazityskland – i det neutrala Sverige eller i det ockuperade Norge.

Har Segerstedt något att säga oss i dag eller är han bara historia? För några dagar sedan ringde jag upp Kenne Fant i hans hem utanför Cannes, som svarade:

Segerstedts drivkraft var att det fria ordet inte förhandlingsbart och att hans budskap till oss i dag är vi inte får att falla offer för starka opinioner.

Min tanke går till till Vaclav Havels ord om att vikten och värdet av att leva i sanning.

* Ursprungligen inledningsanförande vid tankesmedjan Civitas visning av Dom över död man i Oslo 4/11 2013.