I flödet av ständigt nya trumpismer – tweets, avslöjanden och beslut – är det lätt att bli avtrubbad. Det onormala blir så att säga normalt. De scener som skildras i Bob Woodwards ”Fear – Trump in the White House” (Simon & Schuster 2018) är dock minst sagt påtrubbande. Och den kan gärna parallelläsas med exempelvis Barbara Kellermans ”Bad leadership” (Harvard Business School Press 2004) som dissekerar sju olika typer av just dåligt ledarskap.

Resonemangen om inkompetens, rigiditet, labilitet, känslokyla, korruption, insularitet och ondskefullhet ger perspektiv på Trump i Vita huset.

Journalistveteranen Woodwards beskrivning av Trumps första år som president inger både en lätt overklighetskänsla och en tung oroskänsla. Kan det verkligen vara så illa? Ja, tyvärr.

Kanske räknade aldrig Trump med att bli president; det gjordes i alla fall få förberedelser för att flytta in i Vita huset. Det blev kaotiskt. Och på den vägen fortsatte det – trots tappra försök att bringa ordning och reda av “vuxna” i rummet. Personalomsättningen har varit hög med skandaler och rekordkorta anställningar för till exempel den nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn (efter avslöjande om kontakter med Ryssland).

Till det intressanta i “Fear” hör inblickarna i revir- och personstrider, men också det interna politiska spelet i en administration med delvis fundamental oenighet om inriktningen på olika politikområden. Inte minst gäller det synen på handel (där frihandlarna alltså har fått stryka på foten), militära engagemang och allianser. Det finns många skäl att skänka en tacksamhetens tanke till försvarsminister Jim Mattis.

Och så är det förstås huvudpersonen själv. Woodwards bok summerar till ett skrämmande porträtt av en president som rider på faktaresistenta käpphästar (alla lurar USA), är ointresserad av att läsa på inför beslut eller förbereda sig för toppmöten och är besatt av att titta på tv. Och twittra. Koncentrationsförmågan är låg medan impulsiviteten är hög. Det senare medför att beslut ändras.

Självupptagen, ja. Smickerkåt, ja. Segersugen, ja.

Till det på sitt sätt mest anmärkningsvärda hör att medarbetare obstruerar genom att inte genomföra, eller fördröja, beslut i hopp om att Trump glömmer. Eller att i väntan på presidentens signatur lägga beslag på dokument – också i hopp om att de ska glömmas bort.

Sista orden i Woodwords bok går till Trumps (avhoppade) advokat John Dowd, som för sin del anser att presidenten varken samarbetat med ryssarna eller hindrat rättvisans gång, men som skulle ha velat säga till honom: Du är en jävla lögnare.

När presidenten häromdagen talade inför FN:s generalförsamling utbröt skratt när Trump skröt över att hans administration hade åstadkommit mer än någon annan i USA:s historia. Dagen efter – när han tillfrågades om skratten – blev svaret att man inte hade skrattat åt honom utan med honom: “Vi hade roligt … De respekterar vad jag har åstadkommit. USA är respekterat igen.”

Det är lätt att dra nedlåtande på munnen över den kommentaren, men Trump har också tidigare sagt att “verklig makt är att ingjuta fruktan” (därav titeln på Woodwards bok). Den överordnande handlingsstrategin gör att skrattet ändå sitter fast i halsen med en president som i FN avfärdade “globalism” och lyfte amerikansk “patriotism”. Kort sagt, America alone.

Det är inte riktigt så enkelt som att vi i Sverige bara kan luta oss förtröstansfullt mot FDR-citatet att “det enda vi behöver frukta är fruktan själv”.

Bättre då att öka försvarsanslaget och gå med i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/9 2018.