Claes Arvidsson

Archive
September, 2014 Monthly archive

Det er et paradoks at Alliansen og statsminister Reinfeldt ser ut å gå mot et valgnederlag. Alliansepolitikken har fått virke under to mandatperioder og blitt til politisk hverdagskost. Forhandlingene mellom partiene på venstresiden blir som å ha en kranglende søskenflokk i baksetet.

Etter å ha vunnet valget i 2006 tok den borgerlige Alliansen regjeringsmakten. Før valget 2010 så det lenge ut som om man skulle miste den. Mot alle odds kunne Fredrik Reinfeldt bli sittende, men ikke like bekvemt som tidligere, nå med en mindretallsregjering. I 2006 lokket Alliansen med en bred reformagenda. I morgen vil det vise seg om løftet om stø kurs rekker for å ta igjen de rødgrønne og beholde regjeringsmakten. Det er få som tror at det er mulig.

Den rødgrønne uenigheten, i kombinasjon med ekstrempolitiske innslag innen partiene Vänsterpartiet, Miljøpartiet og Feministiskt initiativ, er den borgerlige Alliansens beste trumfkort i valgkampinnspurten. Samt at det er krig i Europa.

Seiret seg til døde

At Alliansen ser ut å gå mot å tape valget er et paradoks. De svenske borgelige har seiret seg til døde. Ikke minst er det viktig at Alliansen har «tvunget» Sosialdemokratene å bytte ut sin politikk. Tidligere var RUT (skatteavdrag for husholdningstjenester), lavere skatt, kunnskap i skolen og profitt i velferdssektoren det verste som kunne skje, men inngår for tiden i en lett modifisert form i Stefan Löfvens valgløfter til velgerne. Sosialdemokratene vil ikke engang reversere fjerningen av formuesskatten.

Miljøpartiet har også byttet ut sin politikk, om enn ikke i like høy grad som Sosialdemokratene, mens Vänsterpartiet er som Sosialdemokratene var før i tiden. Kort sagt, det som tidligere var et vinnende konfliktområde for Alliansen er det ikke lengre.

At alliansepolitikken har fått virke under to mandatperioder har gjort den til svensk hverdagskost og derfor også vanskeligere for den venstresiden som ønsker å rygge inn i framtiden. Sentrum i svensk politikk har flyttet seg til høyre. Det gir et visst perspektiv på kritikken mot at alle, spesielt Moderatene og Sosialdemokratene, har blitt like som to dråper vann.

Rasert velferd?

Hvordan har det gått da? Etter åtte år med Alliansen og to globale finanskriser har Sverige sterke statsfinanser og den internasjonale konkurransekraften er god. Klimaet for innovasjoner er bra. Reallønnen har økt. Forskjellene i samfunnet har endret seg i liten grad. Arbeidsløsheten er et par prosentenheter høyere, drøyt åtte prosent. Samtidig har antallet personer som er i jobb økt med flere hundre tusen. Sysselsettingsgraden har også økt.

Men har ikke Alliansens skattelettelser, som det ofte hevdes i Norge når Sverige kommer opp, rasert velferden? Skattetrykket har blitt mindre, men Sverige er fortsatt i skattetoppen blant OECD-landene ( og det med et høyere skattetrykk enn det regjeringen Stoltenberg etterlot seg ). Dessuten, faktum er at ressursene til skole, pleie og omsorg har økt.

Ifølge OECD er Sverige blant toppnasjonene i verden med en langt bedre helsetjeneste enn gjennomsnittet, og det med et kostnadsnivå som bare er litt høyere gjennomsnittet. I Global Age Watch Index 2013 om eldres levevilkår, er Sverige best.

Og skolen da? Ja, ifølge PISA er den den svenske skolen i krise. Men selv det bildet er ikke så klart som det kan synes, iallfall ikke ifølge PIAAC-undersøkelsen, som er det voksne motstykke til PISA. I Skills Outlook 2013ligger Sverige på fjerde plass hvis vi ser på lese og regneferdigheter og er best i klassen når det gjelder problemløsing med hjelp av dataverktøy.

Folkpartiets leder Jan Björklund pleier å minne om en uttalelse av den daværende sosialdemokratiske skoleministeren fra 1997. Idealskolen «har gitt slipp kateterundervisning og klasseundervisning. Elevene driver med forskjellige saker, i forskjellige rom, på forskjellige tider Det ser kanskje kaotisk ut, omtrent som i barnehagen.»

Den borgerlige regjeringen kan vise til blandede resultater og noe annet kan man jo egentlig aldri forvente. Forsvaret er det beste eksemplet på hvor de har mislyktes. Alt i alt så kan man summere opp at åtte år med Alliansen har endt med et positivt sluttresultat på de viktigste områdene for regjeringens politikk. Men man har mistet makten over virkelighetsbildet. I stedet skygger enkelte skrekkeksempler for hvordan helhetsbildet ser ut eller det at reformer tar tid å gjennomføre. Pleiesektoren er et eksempel på det første og skolen på det andre.

Ekteskap på tomgang

Til bildet hører det til at det er selvfølgelig særs uvanlig at en regjering blir valgt for en tredje periode. Velgerne går lei. Regjeringspartiene går lei. Etter å ha sittet sammen i ti år og åtte av dem i regjeringsposisjon har tankene til Alliansen blitt som hos et ektepar som har vært så lenge sammen at det meste går på tomgang.

Etter det trolige regjeringsskiftet, blir det en annen dans når de tre rødgrønne partiene (og kanskje Feministiskt initiativ) skal forhandle om hvordan politikken faktisk skal se ut. Noen beskjed om framtiden gis ikke før valget. Med all sikkerhet blir forhandlingene som å ha en kranglende søskenflokk i baksetet på bilen.

Men velferdslinjen er iallfall helt tydelig. Sosialdemokratene, Miljøpartiet og Vänsterpartiet lover en variert meny av økte trygdeytelser med høyere tak på arbeidsledighetstrygden samt bedre sykelønn og barnetrygd. Arbeidsløsheten vil Löfven senke med politisk vedtatte stillinger i offentlig sektor. Miljøpartiet vil gjeninnføre et års permisjon til fri disposisjon om stillingen overtas av en person som har vært arbeidsløs over lang tid. Kortere arbeidstid står også på menyen både hos Miljøpartiet og Vänsterpartiet.

At en regjering ledet av Stefan Löfven sannsynligvis også tvinges til å styre i mindretall – med Sverigedemokratene på vippen – gjør ikke saken særlig morsommere.

KRÖNIKA VERDENS GANG 13/9 2014.

Read More

På valdagen 2006 gick de fyra borgerliga partiledarna längs Drottninggatan till Riksdagshuset. Stämningen var god och blev ännu gladare när rösterna hade räknats. Det blev regeringsskifte. 2010 återvaldes Alliansen och nu finns en tredje mandatperiod inom det möjligas räckhåll.

Alliansen är en borgerlig framgångssaga. Oförmågan att hålla ihop och hålla i pengarna var tidigare ett av socialdemokraternas paradargument när det gällde att varna väljarna för en borgerlig regering. I årets val är det Stefan Löfven som har problemet med trovärdigheten.

Men den riktiga framgångssagan är att Sverige och svenskarna har blivit borgerligare. I min bok ”Från Högfors till Maramö – Politik, reformer och värderingar i Alliansens Sverige” (Ekerlids) är en slutsats att Alliansen har blivit vardag. Svenskarna lever borgerlig politik och gillar det. En annan slutsats är att efter åtta år med Alliansen är det som kan definieras som mitten i politiken längre till höger. Sverige har förändrats.

Om Alliansen hade förlorat valet 2006 skulle oordning och oreda fortfarande vara den rådande skolpolitiken. Nu är den på rätt väg. Om Alliansen hade förlorat valet 2010 hade Rut rykt, inkomstskatterna varit högre och valfriheten mindre.

2014 har de rödgröna och särskilt socialdemokraterna – om än motvilligt – blivit borgerligare. Men förstås: en enig allians är bättre på att vårda reformerna än tre–fyra oeniga partier som egentligen skulle vilja driva en annan politik.

Alliansen har tagit sig an samhällsproblem och genomfört reformer med stor förändringskraft bland annat för att göra välfärdsstaten bärkraftig. Sverige är inte längre världens friskaste land med världens högsta sjukskrivningstal. Arbetslösa förtidspensioneras inte för att de saknar arbete. Ska man tro Stefan Löfven har dock Sverige närmast drabbats av Ragnarök.

Åtta år med Alliansen är en framgångssaga också för Sverige – trots den värsta finanskrisen i modern tid. Ett sätt att se på saken är att reallönerna har ökat, den offentliga välfärden tillförts mer resurser och att klyftorna i stort sett är oförändrade. Statsfinanserna är starka. Ett annat är att nagelfara internationella jämförelser av sjukvård, konkurrenskraft och så vidare. Sverige är toppnation. Inte ens bilden av skolan är lika solkad som man skulle kunna tro.

Kunde det ha gått bättre? Så är det naturligtvis. Om Alliansen hade vågat utmana de rödgröna mer för att till exempel få ned arbetslösheten. Och visst finns det exempel på politik som slagit fel eller varit feltänkt från början (försvaret!).

Kan det bli sämre? Så är det naturligtvis. I sitt avskedstal i december 2010 var Mona Sahlin inte nådig i sin kritik mot det egna partiet, och underströk att hon aldrig mer ville uppleva en valrörelse i vilken socialdemokraterna uppfattades som ett bidragsparti. Sahlin borde vara besviken.

GÄSTLEDARE SVENSKA DAGBLADET 14/9 2014.

Read More

Peter Weiderud är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, som Broderskapsrörelsen numera lite mer modernt kallar sig. Men allt är inte lika nytt. I en postning på Solidaritetsbloggen (28/8) skriver Weiderud kritiskt om Sverige och Nato. Han avslutar med orden:

”Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.”

Putin applåderar glad och förnöjd. Allt som försvagar Nato är välkommet i Kreml. Vilken frihet de skulle ge om militäralliansen Nato inte fanns!

I själva verket kan vi skatta oss lyckliga över att Nato fortlever – och än mer gör man det förstås i Rysslands grannländer i det forna Sovjetunionen. I krigets Europa har Nato samlat sig bättre än EU när det gäller att mota Putin i grind. Vid toppmötet i Wales tog Nato ytterligare några steg vidare genom inrättandet av en roterande spjutspetsstyrka i syfte att i första hand verka avhållande i Baltikum och Polen. En mindre grupp länder ska dessutom bilda en egen snabbinsatsstyrka. Tröskeln höjs.

Budskapet från Nato var glasklart till Putinland: håll tassarna borta från våra medlemmar.

På sikt är också viktigt med ambitionen att få upp medlemmarnas försvarsbudgetar till två procent av BNI.

I Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld betonas vikten av att Nato bevarar ”förtroendet för de kollektiva säkerhetsgarantierna”. Man pekar också på att utvidgningen av Nato har gynnat säkerheten i Europa, inklusive Sverige och vårt närområde.

Det konstateras vidare att ”Nato är den enda organisation som har en utvecklad förmåga för ledning och genomförande av krävande militära insatser i Europa och globalt.”

Försvarsberedningen slog dessutom fast att samarbetet med Nato har avgörande betydelse för att det svenska försvaret ska klara sina uppgifter.

I Wales inbjöds fem partnerländer till ett fördjupat samarbete. Sverige är ett av dem. Finland ett annat. Både Sverige och Finland har tidigare anslutit till Natos snabbinsatsstyrka (NRF) och på toppmötet tecknade både länderna värdlandsstödavtal (HNS) med Nato som ska skapa bättre möjligheter att ge och ta emot hjälp. Det tätar till säkerhetsluckor i Östersjöområdet.

Det som sker är en naturlig följd av den rådande svenska säkerhetsdoktrinen och den eskalerande försämringen av läget. I den ensidiga Solidaritetsförklaring från 1999 är – till skillnad från tidigare – grundpremissen att Sverige inte klarar sig på egen hand. Som tillståndet i ”enveckasförsvaret” indikerar är det mer sant det borde vara.

I ett krisläge ska Sverige kunna ge och ta emot hjälp. Även militär. Det sägs också i klartext att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt.

Allianseregeringen har – med stöd av S – fördjupat samarbetet med Nato. Det är bra men det hade förstås varit ännu bättre om Fredrik Reinfeldt aktivt verkat för medlemskap. Visserligen har Sverige beskrivits som de facto-medlem men likväl är vi inte med. Det är förstås skillnad och inte bara när det gäller Natos säkerhetsgaranti.

Vad som kommer att hända efter riksdagsvalet om Alliansen ersätts med en rödgrön regering – eller till och med en rödgrönrosa – växer upp till ett stort frågetecken i en orolig tid.

Mp och V säger nej till höjda försvarsanslag. Feministiskt initiativ vill för hen del minska försvarsanslaget med 25 procent. Särskilt V och Fi skulle helst slippa Nato. På de grönas hemsida finns inte några militära hot att bekymra sig för. Och så här reagerade Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde på kriget i Europa (uttalande 27/3):

”Det tog inte många minuter efter att Ryssland gått in i Krim förrän svenska högerkrafter började tala högröstat om att öka försvarsanslagen, öka den militära närvaron på Gotland och Natomedlemskap. Det är ingen seriös försvarspolitik.”

Weiderud är kritisk mot värdlandsavtalet som kan uppfattas som att Sverige lägger om kurs som en följd av Rysslands krig mot Ukraina (ja, Weiderud kallar förstås kriget för Ukrainakrisen):

”Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.”

I Broderskaparnas värld innebär den militära alliansfriheten att vi själva ”tar fullt ansvar” för rätten till självförsvar. Det vill säga tvärtemot vad Solidaritetsförklaring – som även S står bakom – alltså innebär.

Särskilt V och Fi skulle helst slippa Nato. Inom socialdemokratin finns det gott om eftersläntrare som dröjer sig kvar i drömmar om Palmes neutralism, dissar Nato och men gillar antiamerikanismen desto bättre.

För övrigt ska det väl nämnas att Sverigedemokraterna trampar i gammal terräng med kravet på att Sverige ska vara neutralt och alliansfritt. Som under kalla kriget, alltså. Fast då hade förstås Sverige en hemlig allians med Nato-länder – nu är den öppen.

Putin myser.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/9 2014.

Read More

Det är ju inte varje dag som det finns skäl att ge en blomma till försvarsminister, skrev jag i en ledare förra hösten. Skälet var att Enström hade brutit den moderata tystnadsplikten och sagt som det är: ”För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett Nato-medlemskap.”

Det ingav hopp om att Reinfeldt och Borg bestämt sig för en mer offensiv hållning. När jag läser Ann-Sofie Dahls nya bok ”Du gamla Du fria – Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering” (Medströms förlag) vissnade blomman påtagligt. Enström var mer av ett eko.

Redan i en partimotion från 1997 slog M fast att medlemskap är en ”naturlig fortsättning”. Skillnaden är att moderaterna då var drivande. Två år tidigare hade Moderaterna lämnat Försvarsberedningen, eftersom S inte ville gå på en förutsättningslös prövning av alliansfriheten. Numera är det S-linjen som gäller.

Socialdemokraterna avvisar för sin del en för- och nackdelsutredning eftersom man ändå inte kommer att ändra ståndpunkt. Ibland hänvisas också till att en sådan inte behövs eftersom frågan om medlemskap inte är aktuell. Mona Sahlin slog för sin del fast att allt annat var att föredra framför medlemskap i Nato. Stefan Löfven vill helst inte säga något alls om Sverige och Nato. En svensk tiger.

Det är krig i Europa. Rysslands militära aggression blir huvudfråga på Nato:s toppmöte som inleds i morgon i Cardiff – och mer precist vad som ska göras för att dämma för Putin. Nato är ju det enda militära verktyget i Europa för att göra detta. Beslut om stärkt försvar för ökad säkerhet i Östersjöområdet kommer att fattas.

Som medlem skulle Sverige i morgon vara med om att bestämma planer som vi i allra högsta grad påverkas av. Nu står vi – trots status som en första klassens partner – utanför. Saken blir inte bättre av att Fredrik Reinfeldt inte finns på plats på The Celtic Manor Resort, utan väljer att valspurta. I detta ligger onekligen en viss symbolik.

Visst är det kommande värdlandsavtalet (HNS) ytterligare ett positivt steg närmare Nato. I Cardiff får Sverige dessutom tillsammans med fyra andra stater en formell och reell särställning bland partnerländerna. Att det dessutom sker i samförstånd med Socialdemokraterna är bra för landet (fast Löfven är säkerligen lättad över att besluten inte ska tas i en eventuell rödgrön regering med Natofobikerna i V, MP och vänster-S).

Ändå är det ett underbetyg för politik i Sverige att vi inte ingår i en krets av stater som vi delar värderingsgrund med – på samma sätt som med FN och EU.

Och så förstås det som är kärnan. Ett svenskt (och finländskt) medlemskap skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet. Försvaret skulle kunna organiseras på ett smartare sätt och Sverige skulle omfattas av Nato:s säkerhetsgaranti.

I stället får vi förlita oss på Sveriges ensidigt utfärdade Solidaritetsförklaring: Hoppas-på-det-bästa-doktrinen.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 3/9 2014.

Read More