SVERIGE HAR FÖRÄNDRATS

På valdagen 2006 gick de fyra borgerliga partiledarna längs Drottninggatan till Riksdagshuset. Stämningen var god och blev ännu gladare när rösterna hade räknats. Det blev regeringsskifte. 2010 återvaldes Alliansen och nu finns en tredje mandatperiod inom det möjligas räckhåll.

Alliansen är en borgerlig framgångssaga. Oförmågan att hålla ihop och hålla i pengarna var tidigare ett av socialdemokraternas paradargument när det gällde att varna väljarna för en borgerlig regering. I årets val är det Stefan Löfven som har problemet med trovärdigheten.

Men den riktiga framgångssagan är att Sverige och svenskarna har blivit borgerligare. I min bok ”Från Högfors till Maramö – Politik, reformer och värderingar i Alliansens Sverige” (Ekerlids) är en slutsats att Alliansen har blivit vardag. Svenskarna lever borgerlig politik och gillar det. En annan slutsats är att efter åtta år med Alliansen är det som kan definieras som mitten i politiken längre till höger. Sverige har förändrats.

Om Alliansen hade förlorat valet 2006 skulle oordning och oreda fortfarande vara den rådande skolpolitiken. Nu är den på rätt väg. Om Alliansen hade förlorat valet 2010 hade Rut rykt, inkomstskatterna varit högre och valfriheten mindre.

2014 har de rödgröna och särskilt socialdemokraterna – om än motvilligt – blivit borgerligare. Men förstås: en enig allians är bättre på att vårda reformerna än tre–fyra oeniga partier som egentligen skulle vilja driva en annan politik.

Alliansen har tagit sig an samhällsproblem och genomfört reformer med stor förändringskraft bland annat för att göra välfärdsstaten bärkraftig. Sverige är inte längre världens friskaste land med världens högsta sjukskrivningstal. Arbetslösa förtidspensioneras inte för att de saknar arbete. Ska man tro Stefan Löfven har dock Sverige närmast drabbats av Ragnarök.

Åtta år med Alliansen är en framgångssaga också för Sverige – trots den värsta finanskrisen i modern tid. Ett sätt att se på saken är att reallönerna har ökat, den offentliga välfärden tillförts mer resurser och att klyftorna i stort sett är oförändrade. Statsfinanserna är starka. Ett annat är att nagelfara internationella jämförelser av sjukvård, konkurrenskraft och så vidare. Sverige är toppnation. Inte ens bilden av skolan är lika solkad som man skulle kunna tro.

Kunde det ha gått bättre? Så är det naturligtvis. Om Alliansen hade vågat utmana de rödgröna mer för att till exempel få ned arbetslösheten. Och visst finns det exempel på politik som slagit fel eller varit feltänkt från början (försvaret!).

Kan det bli sämre? Så är det naturligtvis. I sitt avskedstal i december 2010 var Mona Sahlin inte nådig i sin kritik mot det egna partiet, och underströk att hon aldrig mer ville uppleva en valrörelse i vilken socialdemokraterna uppfattades som ett bidragsparti. Sahlin borde vara besviken.

GÄSTLEDARE SVENSKA DAGBLADET 14/9 2014.