Första maj är dagen Socialdemokraterna tågar för det som partiet sätter främst. Inte oväntat var det annat än rikets yttre säkerhet som skulle elda massorna. Den är inte ett prioriterat område för den rödgröna regeringen Löfven. Detta trots Försvarsberedningens skrivning om att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas – och att det krävs krafttag.

Samtidigt har dock förtroendet för försvaret stärkts. Hos svenska folket, alltså. I SOM-institutets senaste mätning är det 38 procent som har stort förtroende för försvaret och för att hitta liknande tal får man gå tillbaka flera decennier.
Andelen som har litet förtroende har dessutom på ett par år rasat från över 30 procent till 18. Det är både bra och dåligt. Bra därför att det avspeglar tilltro och försvarsvilja, men dåligt eftersom det minskar det politiska trycket att ta rikets säkerhet på allvar.

I en kommentar tvittrade socialminister Annika Strandhäll glatt att “Hultqvisteffekten slår igenom”. Det ligger mycket i att överskattningen kan knytas till uppskattning av försvarsminister Peter Hultqvist som person. Problemet är ju att försvaret i verkligheten inte är lika förtroendeingivande som försvarsministern.

Visst kan man säga att detta bottnar i ett tidigare kollektivt politiskt misslyckande, men det sammanhänger också med den nuvarande regeringens försvarspolitik. Det vill säga den politiska oviljan att prioritera.

Om den rödgröna regeringen hade kunnat bestämma på egen hand hade underskottet i försvarsekonomin varit ännu större än vad som nu är fallet. Lägg därtill det bakvända räknesystem som dränerar försvaret på resurser. Det är den dystra verkligheten.

Oviljan gick i repris när vårbudgeten lades fram utan kassaförstärkning för försvaret. Och den går i repris när regeringen inte ger besked om hur den ställer sig till ÖB:s äskande om 18 miljarder i extra tillskott 2018–2021 för att försvarsförmågan inte ska minska. Just det, inte minska. Det kan jämföras med att Moderaterna nickar bifall och Liberalerna lägger på ytterligare sex miljarder för att i närtid stärka rikets säkerhet.

Den politiska oförmågan finns också i säkerhetspolitiken. Det är utmärkt att försvarsministern lotsat igenom en fördjupning av det avtalsbaserade samarbetet med Nato och att en rad bilaterala avtal med Nato-länder har ingåtts. Att en utredning nu föreslår att försvarssamarbetet med Finland i händelse av väpnat angrepp eller vid kränkning av territoriet smidiggörs i fråga om beslutsfattande och operativa förberedelser är förstås också välkommet, men inte heller det löser det grundläggande svenska säkerhetsdilemmat.

Ingen logisk kullerbytta är dock för brant och inget tilläggsargument för befängt, när Socialdemokraterna försöker hålla Nato-frågan ifrån sig. Samtidigt bygger försvaret på förhoppningen om att Sverige får hjälp från Nato eller Nato-länder. Sverige har å sin sida deklarerat viljan att bistå – också militärt – EU:s medlemmar samt Norge och Island. De flesta är också med i Nato.

Politiken blir inte mindre snurrig när regeringen överväger att skriva under FN-konventionen som förbjuder kärnvapen och därmed i praktiken riskerar hoppet om att få hjälp från Nato.

Peter Hultqvist gör nog så gott han kan. Det är bra, men det räcker inte. Det är för många röda dagar.

Publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2018.