Claes Arvidsson

Archive
October, 2014 Monthly archive

UBÅTSHISTORIA III: FREDSPOLITIKEN GAV INTE EXTRA SKYDD

By: admin
29-10-2014
Försvarsmakten, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Olof Palme, Ryssland, Svensk politik, Svenska historia

Utdrag: Från neutralitet till neutralism, s 440-454, Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

 

Sverige skulle vara neutralt i krig och alliansfritt i fred, men tog hänsyn till både öst och väst. Teg respektive tog emot. Självavskräckning med gardering för om något förskräckligt skulle inträffa. Det kan också beskrivas som traditionell anpassningspolitik. Palme som balanskonstnär. Så låter det ofta. Men för att förstå sprängkraften i neutralismen måste dess särdrag lyftas fram. Ett är det oreserverade stödet till hel- och halvdiktaturer i tredje världen i syfte att främja en socialistisk utveckling i världen, liksom det retoriska avståndstagandet från länder som var som Sverige. Men avvikelsen berörde också den säkerhetspolitiska triangeln: avspänningspolitik, försvarsförmåga och återförsäkring.

Med Palme som statsminister följde en förändring av retoriken i linje med föreställningen om Sverige som ett stort land. Det talades mer om neutraliteten och inte alls om var vi hörde hemma eller, för den delen, om behovet av hjälp för att värna rikets säkerhet. Det passade inte in i självbilden. Kritiken mot USA var konfrontatorisk och ledde tillsammans med den prosovjetiska fredspolitiken på 1980-talet till att frågan oroligt ställdes: Vart är Sverige på väg?

Vietnam och tredje världen hade varit en sak. Det var politik långt borta. Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot Nato. Det var det nya elementet i politiken. Fredspolitik i stället för avspänningspolitik. Anpassningspolitiken blev aktiv. Saken komplicerades ytterligare av att Palmekommissionens linje blev svensk utrikespolitik. Det var principiellt fel, men det blev inte bättre av att Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades.

Bahraffären illustrerade ett annat problem: kommissionen ställdes i partipolitikens tjänst. Kärnfrågan handlade om att en tysk skrivit en not i den svenska regeringens namn som gynnade denne tysks egna politiska intressen. Den västtyske kanslern Helmut Kohl ansåg för sin del att det var sovjetiska intressen som gynnades. Palme menade dock att kritiken handlade om ovilja att främja freden och om främlingsfientlighet:

”Varför är det så förskräckligt att en tysk har bidragit till utskrivningen av en svensk not?”

Det är typiskt för Palmes politiska hantverkskonst att det socialdemokratiska partiet gjordes till ett centralt utrikespolitiskt instrument och att den därmed fick större utväxling. Det var dock inte utan problem. Palme hade – tillsammans med Bruno Kreisky och Willy Brandt – en avgörande betydelse i försöken att göra Socialistinternationalen till en aktör vid sidan av stormaktsblocken. En tredje kraft. Omslag i politiken kom som ett resultat av initiativ inom internationalen. Palme genomförde t ex en faktaspanarresa till Mellanöstern 1974, som föregick de öppna armarnas politik i förhållande till PLO. Än viktigare blev internationalen när regeringsmakten gick förlorad och Palme förlorade sin ”naturliga” plattform. 1978 bildades en kommitté för freden och 1979 ställdes Nicaragua i fokus vid internationalens möte på Bommersvik.

Att partiet stod för utrikespolitiken innebar dessutom att UD ibland sidställdes. Fermaffären var inte en tillfällighet. Som Sten Andersson förklarade för Nordvietnams utrikesminister vid ett besök i Hanoi 1968, att ”nu gällde det politik, och då kunde vi inte ha någon diplomat med oss”. Saker skulle sägas som inte kunde rapporteras till UD. Genom partiet kanaliserades hemligt stöd till södra Afrika, men också till Finland och Polen. Partiet som verktyg i utrikespolitiken bidrog till ökad slutenhet, men också till att det uppstod oklarhet om vem som förde utrikespolitiken under de borgerliga regeringarna. Problemet ställdes på sin spets genom inrättandet av Palmekommissionen. Sveavägen 68 blev förvillande likt Arvfurstens palats.

Palmes fredspolitik brukar förknippas med verklighetsfrämmande patos, men det var också en krass analys som låg till grund för den. Problemet var att politiken förlorade kontakten med verkligheten. Det blev en absolut sanning att upprustning alltid var fel och att stabilitet alltid var rätt. Det var också det budskap som partimedlemmarna ville höra, medan dubbelspelet knappast skulle ha lett till några hyllningar av Palme.

Fredspolitiken hade en saklig utrikespolitisk dimension, men till bilden hör behovet av att både ha fredsopinionen på sin sida och att – liksom under Vietnamåren – också få den på rätt sida. Fredsrörelsen lät som den i slutet av 1950-talet och som Palme då varit med om att bekämpa. Liksom då övervakade säkerhetspolisen verksamheten. Liksom då såg man kopplingar till Sovjetunionen. I Säpos årsöversikt för 1982 konstaterades till exempel att Sovjetunionen i allt högre grad använt sig av aktiva åtgärder i syfte att:

”…påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas…störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen…underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater…avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.”

Försvarets utveckling under epoken Palme kan sammanfattas i dess försvarsbeslut. I alla (FB68 FB72, FB82) utom ett (FB77) fick försvaret av Sverige mindre resurser än vid det föregående försvarsbeslutet. Krympande försvarsanslag var dock en regel i väst under 1970-talet (medan öst rustade). Sveriges position var dock annorlunda. Den ökade betoningen på neutraliteten fordrade ett starkt försvar för att vara trovärdig.

Under sin första regeringsperiod värnade Palme om de militära relationerna med USA och andra Natoländer. Palme ifrågasatte inte Sveriges deltagande i teknologikriget mot Sovjetunionen,men det förtar inte intrycket att han spelade högt med återförsäkringen som insats. Inte minst eftersom den omriktning som inleddes med FB72 implicerade ett försvar som var mindre nyttigt för Nato, men som ökade behovet av hjälp vid ett skarpt läge. Dalsjö har dragit slutsatsen att det inte var förändringar i hotbilden som medförde att samarbetet med Natoländerna minskade, utan att neutralitetspolitiken blev mer dogmatisk:

”När kraven på trovärdighet skruvades upp kom det att bli ett hinder för planering av vad som skulle göras om neutralitetsdoktrinen misslyckades och vi blev anfallna.”

Först 1982 blev det partipolitisk strid om försvaret. När moderata samlingspartiet höjde rösten med krav på ökade anslag innebar det att det öppnades ett nytt frontavsnitt i politiken. Det var socialdemokraternas tvehågsenhet inför JAS som först fick fart på moderaterna, men trots att Palme inte rev upp beslutet om att bygga JAS accelererade motsättningarna. Ubåtskränkningarna släppte ut anden ur flaskan. Samtidigt möjliggjordes politiskt en ny konfliktyta mot socialdemokratin i allmänhet och mot Palme i synnerhet, som hårdexploaterades i politiken.

På motsvarande sätt hade Palmes egen strid med moderaterna en maktpolitisk botten. Att framställa moderaterna som icke trovärdiga i fråga om neutraliteten var ett sätt att misstänkliggöra det största oppositionspartiet, och kastade därmed en skugga över ett borgerlig regeringsalternativ. Det var ett komplement till anklagelserna om att sälja ut välfärden. Och så var det förstås ”den där Bildt”.

Sveriges problem – mellan blocken – var detsamma som före Palme. En viktig fråga är om det som skapade problem hade motiverat förändringen av politiken. En annan är förstås hur Palme och hans krets uppfattade problemen.

Under 1970-talet växte det fram en ny global styrkebalans. USA led av sviterna efter Vietnamkriget – politiskt, ekonomiskt och militärt. De västliga ekonomierna visade krissymptom. Tredje världen var på frammarsch. Sovjetunionen och andra kommuniststater flyttade fram sina strategiska positioner. Under åren av avspänning rustade Sovjetunionen. Kombinationen av Ronald Reagan som president och den sovjetiska invasionen i Afghanistan skapade ett nytt läge. Högspänning i stället för lågspänning. Också i Europa.

Det är möjligt att kritisera utgångspunkterna för den politik som fördes som omoraliska (vi borde ha ställt oss på det godas sida) eller farliga (på glid in i den sovjetiska intressesfären). Den förda politiken kommer då i ett annat ljus. Men det var inte Palmes utgångspunkter. Spänningen hade ökat. Sveriges bästa var att bidra till att de minskade och därmed reducera risken för attkonflikten skulle övergå i ett krig som Sverige kunde bli indraget i. Vad som däremot kan kritiseras är bristen på reaktion på omvärldsförändringar. Men som den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985:

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, (har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Hur förhåller sig hanteringen av ubåtskrisen till hotbilden? Numera vet vi att det var rätt av Palme att ifrågasätta kränkningarnas omfattning. Efterhand upptäckte militären att det var mycket mink bland de propellerljud som man hade spelat in. Tveksamheten fanns också utanför Palmes krets, bland ledande borgerliga politiker. Det Palme kan anklagas för är å ena sidan tvärsäkerheten och å andra sidan hätskheten mot dem som inte delade hans bedömning. Forskaren Ingemar Dörfer har kritiskt påpekat att politiken sköttes av en säkerhetspolitisk elit som förlorat kontakten med det kalla krigets verklighet, d v s att försvaret skulle hålla stånd tills hjälpen kom från väst. Han har daterat glömskan till mitten av 1970-talet. Men Palme visste. Som Ulf Dahlsten, en av hans ”pojkar” på 1980-talet, har uttryckt det:

”Han visste att Sovjetunionen utgjorde ett latent hot och att neutraliteten inte var mycket värd utan USA:s stöd.”

Inledningsvis uppfattade Palme ubåtskränkningarna på samma sätt som militären, men uttalanden och agerande tyder på att han ändrade sig senhösten 1983. Den sovjetiske ambassadören Pankin har beskrivit möten med Palme om ubåtar:

”Jag träffade sedan Olof Palme ytterligare ett antal gånger i samma ärende. Varje gång försökte han mildra det torra innehållet i protesten med någon gest eller fras.”

Om han inte trodde på kränkningarna var det rationellt att tina upp relationerna till Sovjetunionen. Låtsas som ingenting och verka för avspänning. Detsamma kan faktiskt gälla även om Palme behöll misstankar mot Sovjetunionen. Givet att hotet i första hand inte berörde Sverige, utan ansågs vara en del av giganternas kamp var normalisering ett sätt att demonstrera att Sverige inte ändrat position. Å andra sidan var Sverige krigsplacerat i Nato. Han kunde dessutom stödja sig på försäkringar från högsta sovjetiskt håll om att några kränkningar inte förekom. Kanske utgick han ifrån att Sovjet inte skulle ljuga för just honom.

Ambassadör Rolf Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan resulterade i att ett tiotal kränkningar ansågs säkra. Ekéus pekade dock på att Nato kunde ha varit skyldig och tonade ned de sovjetiska motiven. Det var ungefär lika troligt – sett i relation till tänkbara motiv – att ubåtarna kom från väst som från öst. Utredningen försökte till och med troliggöra att ubåt 137 hade navigerat fel. Utredningen synade också den politiska hanteringen av ubåtarna. Den enda kritiken mot Palme gällde att han släppte det politiska greppet om ubåtsfrågan i samband med att Ubåtsskyddskommissionen tillsattes.

Men utredningen satte inte punkt för ubåtarna. Problemet var att den svajade betänkligt såväl i fråga om kränkningarnas omfattning, som i skuldfrågan. Ekéus uppmärksammade inte att Sovjetunionen faktiskt förfogade över miniubåtar i Östersjön, och dessutom missuppfattade han ÖB:s analyser av hotbilden. Ekéus försökte inte ta reda på hur den sovjetiska offensiva försvarsplaneringen såg ut och tog inte någon hänsyn till vad som var känt från andra Warszawapaktsländer. Nato? Sant var att Nato (och den svenska marinen) kunde ha ett intresse av att testa det svenska försvaret, men knappast i den omfattningen. Dessutom fanns det hemligt samarbete också på det området. Det är också välkänt att de båda sidornas ubåtsflottor ”lekte” katt och råtta-lekar med varandra.

Men faktum kvarstår. Även Ekéus utgår från att det förekom kränkningar efter Hårsfjärden: ”mindre än tio säkra kränkningar och ett trettiotal indikationer av allvarligt slag” (och sannolikheten för att alla skulle ha upptäckts får nog sägas vara mycket liten). Men Palme agerade som om de inte hade inträffat. Det är allvarligt.

Var Sverige neutralt? Neutralitetskommissionen under ledning av Gösta Gunnarsson drog slutsatsen att det intima samarbetet fram till 1969 inte var tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. Hårklyveri kan det tyckas. Samarbetet utvecklades över tiden och innebar bl a att delar av försvaret gjordes kompatibelt med Nato. Integrerades. Svenska flygledare övergick till att använda Natos flygledningsterminologi, flygtankningssystemet ändrades till Natostandard och det svenska flygplanet Lansen utrustades för att kunna bära amerikanska kärnvapen. De personliga kontakterna var täta.

I den utvärdering av säkerhetspolitiken efter 1969 som Rolf Ekéus har gjort, tonades betydelsen av samarbetet med USA och Natoländer ned; det gjorde inte intrång på neutralitetens jungfruliga marker. Märkligt kan det tyckas. Utredningen beskriver det militära samarbetet som ”omfattande, nära och förtroendefullt”, men tillbakavisar påståenden om att Sverige på något verkningsfullt sätt förberedde hjälp vid sovjetiskt angrepp. Stationering av Natoflyg i Sverige var inte realistisk, marina samövningar förekom inte, Försvarets Radioanstalt (FRA) bytte inte information med Nato, utan med Natoländer. Om Natopiloter använde svensk luftrum skulle de bli nedskjutna, och därför skulle de ta en omväg. Och så vidare.

Av detta drog Ekéus två slutsatser. Den ena var att alla respekterade den svenska neutraliteten. Den andra var att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken. Tja. Varken de sovjetiska utbåtskränkningarna eller det svenska försvarets integration västerut tyder på något annat än att det var en ideologisk sanning som skulle fästas i allmänhetens medvetande. Som om det avgörande vore att det aldrig existerat något formellt avtal med Nato. Eller att Sovjetunionen aldrig öppet uttalade sin mening om neutraliteten.

Ekéus hävdar också att politiken var framgångsrik. Det är både rätt och fel. Sovjetspecialisten Kristian Gerner har pekat på att fynd i arkiven tyder på att det inte fanns någon egentlig politisk vilja att angripa Västeuropa på 1970- och 1980-talen (det fanns inte någon kommunism att sprida), utan att hotet snarare handlade om hur de sovjetiska ledarna skulle agera om de upplevde att den egna makten var hotad. I den meningen kan Palmes linje tyckas vara mer realistisk än den verkade, men eftersom han inte kunde veta hur det stod till i huvudet på herrar som Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko var det fel att postulera att något politiskt motiverat hot inte existerade. Dessutom är bilden inte entydig.

För den här generationen sovjetiska ledare var kriget – en slutuppgörelse mellan systemen – en i högsta grad levande föreställning. Frågan var inte om, utan när. 1983 trodde Andropov att USA skulle angripa – det var alltså bäddat för storkonflikt. Och i ett sådant läge var ansatsen inte att vänta och se, utan att slå till först. Sovjetunionens och Warszawapaktens planering byggde på ett offensivt försvar med massiva angrepp inkluderande kärnvapen. Västeuropa skulle ha ödelagts.

Anmärkningsvärt nog tog Ekéus inte hänsyn till uppgifter om den sovjetiska krigsplaneringen som inkom. Sovjetexperten Jan Leijonhielm drog, bland annat med stöd av uttalanden från höga sovjetiska militärer och militär som tränats för att angrepp mot mål i Sverige, slutsatsen att Sovjet planerade anfall mot Sverige. Det handlade inte i första hand om ett separat anfall, utan det sannolika hotet uppstod som en del i ett större krig:

”Angrepp på svenska flygbaser planerades, stridspiloter kartlades, liksom mobiliseringsförråd, och att den svenska kusten sonderades av ubåtar för ilandsättning av agenter och sabotageförband i ett inledningsskede av fientligheterna. Dessa syftade knappast till invasion men väl till sabotage mot flygbaser och mobiliseringsmöjligheter.”

Motiven var att säkra att svenska baser inte skulle kunna utnyttjas av väst, säkra Östersjöutloppen, göra det enklare att angripa de amerikanska förhandslagren i Norge, liksom transitering av sovjetisk trupp i norr, samt att omöjliggöra ett svenskt deltagande i kriget på Natos sida. Emil Svensson, som deltog i ubåtsjakten och sedan arbetade tillsammans med ryssarna för att försöka bringa klarhet i saken, har redovisat samtal med sovjetiska ubåtsmän som indikerar att kränkningarna var rutinverksamhet. Det motiv han pekat på är Sveriges geografiska läge och dess betydelse för det sovjetiska flankskyddet. Och behovet från sovjetisk sida att vara väl förberedd genom uppdaterad information:

”Det kan väl inte uteslutas att just sådana överväganden låg till grund för det sovjetiska beslutet om att undervattensaktiviteterna i svenska vatten skulle få en mer operativ inriktning än tidigare…Hyser man tvivel om den svenska neutraliteten, planerar man naturligtvis för att om möjligt förhindra att Sverige blir basområde för västmakterna och för att i stället själv kunna utnyttja svenskt territorium.”

Fredspolitiken gav inget extra skydd. Det understryks av en studie av den militära underrättelsetjänsten i DDR i boken Den usynlige front av den danske historikern Thomas Wegener Friis. ”Intresset” för Danmark avtog inte i takt med den danska fotnotspolitiken, kampen för en kärnvapenfri zon i Norden, Östersjön som ett fredens hav o s v. Anfallsplanerna låg färdiga baserade på information på detaljnivå om sådant som djupet i hamnarna och broarnas bredd. Det helt avgörande var å ena sidan rädslan för att Danmark skulle fungera som uppmarschområde vid ett angrepp från Nato och å andra sidan behovet av att säkra utfarten till Nordsjön om Warszawapakten skulle angripa.

Friis menar att risken för en ockupation var reell – och att den var känd i samtiden. Problemet var att danskarna var naiva och inbillade sig att Danmark inte på riktigt var en aktör i det kalla kriget. De rådande vänsterstämningarna, antiamerikanismen och okritiskheten mot Sovjetunionen – allt drog i samma riktning. Det var som i Sverige.

Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa  Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om Nato hade upphävt dubbelbeslutet och en kärnvapenfri zon införts i Norden: Nato hade försvagats, kanske spruckit.

Sverige hade inte någon formell försvarsförpliktelse i förhållande till andra stater. Men det kan inte råda något tvivel om hur USA och Nato uppfattade neutraliteten: Sverige betraktades som en tyst medlem och ingick som sådan i försvarsplaneringen. Utrikespolitiken utgick från att Kreml inte visste någonting, men spionen Stig Wennerström som var i sold hos Sovjetunionen 1949 till 1963 hade möjlighet att lämna ut det mesta om Sveriges militära samarbete med väst.

Josef Stalin tyckte att neutraliteten var en bluff, Nikita Chrusjtjov godtog den med tveksamhet. Gunnar Jarring, Sveriges Moskvaambassadör åren 1964-73 vittnade inför neutralitetskommissionen om att Moskva uppfattade:

”…våra neutralitetspolitiska deklarationer endast som retoriska ornament, spel för galleriet utan egentlig betydelse.”

Att Sovjetunionen visste hur det stod till kunde bidra till att höja tröskeln för anfall mot Sverige. Men det kunde också leda till att Sverige redan från början skulle dras in i en väpnad konflikt mellan blocken. Det låg i Sovjetunionens militära intresse att snabbt ta hand om Sverige innan det svenska försvaret gick i tjänst hos Nato. Också det indikerar att försvaret och återförsäkringen borde ha fått en mer framträdande roll i den samlade politiken. Men att erkänna fel var inte Olof Palmes styrka. I stället fortsatte han att inte väcka den björn som redan var vaken. Som Palme uttryckte saken i Almedalen 1984:

”Tror vi inte att den ena stormakten kommer att respektera vår neutralitet, ja då tvingas vi ändra politiken.”

Att den politiken inte stod i samklang med de moralistiska brösttoner som omgärdade utrikespolitiken i övrigt är uppenbart. I utrikesdebatten 1983 förklarade Palme sig:

”Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.”

Omoraliskt kan det tyckas. Men dubbelpolitik var ordet. En helt avgörande fråga förstås är hur Palme ställde sig till primäroptionen. Försvarsrådgivaren Ingemar Engman har hävdat att Palme stod fast vid den, d v s att Sverige i ett skarpt läge skulle överge neutralitetspolitiken redan före ett angrepp på Sverige. I det perspektivet reduceras fredspolitikens betydelse. Till och med Rolf Ekéus ska ha gjort bedömningen att den mest var ett spel för galleriet:

”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant…Zonen blev ju något av en drömvärld.”

Enligt en nära medarbetare till Palme var dock fredspolitiken på allvar, vilket indikerar en annan primäroption. I ubåtskrisens upptakt, vid ett protestmöte på Sergels torg den 6 november 1981 slog Palme fast:

”Vår neutralitetspolitik bestämmer vi själva. Men den valda handlingslinjen medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter utbrottet av ett stormaktskrig kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt skede under starkt yttre tryck, inträda på någon av de krigförandes sida.”

Det skulle tyda på en vilja att antingen vänta till kriget kom eller i det längsta försöka hålla Sverige utanför en konflikt. Men i verkligheten är det ingen som vet. I den svenska krigsplaneringen fanns dock neutralitetsoptionen med som alternativ först efter Berlinmurens fall 1989. Så småningom blev det ett gott slut. Sovjetimperiet föll ihop. Det klingar dock falskt när man efter det kalla krigets slut från socialdemokratisk sida har velat ge Palme äran. Typ Pierre Schori 1989:

”I dag talar både Bush och Gorbatjov som Palme och har slagit in på den gemensamma säkerhetens väg. Palmekommissionens kungstanke.”

Om man ska tro Michail Gorbatjov var det i själva verket Ronald Reagans förtjänst. Reagans vägran att förhandla bort Star Wars i Reykjavik i oktober 1986 i utbyte mot halvkvädna fredsvisor, fick Sovjetunionen på fall. I kombination med Sovjetunionens inre sönderfall. Och det faktum att Gorbatjov blev den förste sovjetiska ledaren som sökte ett verkligt samförstånd med väst. I den meningen var Ronald Reagan en idealisk partner. Hans politik bottnade i en rädsla för kärnvapen och en strävan efter en kärnvapenfri värld genom att skapa förtroende via kunskap om ”den andre” och personliga kontakter.

Kritiker har kallat Palme ”den internationella politikens Jane Fonda”. Det är både sant och orättvist. Hans statsmannakonst har karaktäriserats som internationell propagandism med alarmism som utmärkande drag. Men Palme fick den rollen på grund av att han ingick i breda opinionsströmmar och då inte minst med säte i USA. Det var inte någon tillfällighet att Palme anknöt till personer som den amerikanske forskaren Jonathan Schell och boken The fate of the earth; de var båda del av samma internationella rörelse. Första maj 1982 varnade han för konsekvenserna av bomben. Resultatet skulle – med Schells ord – bli människoartens utplåning och ett ”samhälle av gräs och insekter”. Vid ett tal i FN i samband med organisationens 40-årsjubileum hösten 1985 lanserade Palme nya idéer. Små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet borde ha rätt att kräva av kärnvapenmakterna totalt provstopp och nedrustning. Det borde fattas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

På bortaplan tog sig utrikespolitiken stora friheter, men på hemmaplan stod Palme också för en grundläggande kontinuitet i hanteringen av det som var det grundläggande svenska dilemmat: mellan å ena sidan hemhörigheten i de västliga demokratierna och å andra sidan hotet från Sovjetunionen. Problemet var att distansen till den rätta sidan ökade och att det blev fult att tänka längre än till neutraliteten. Fredspolitiken innebar ett direkt stöd för den onda sidan – samtidigt som försvaret rustades ned och återförsäkringen sattes under press.

I den nya tid med förhöjd spänning som kom med 1980-talet lät ekot från Östen Undén allt falskare. Utrikesminister Bodström förstamajtalade 1983 och deklarerade att ”vi ställer inte upp i den ideologiska krigföringen som pågår mellan öst och väst”. Året efter kritiserade Palme moderaterna för att ge intryck av att vilja befria öststaterna från deras samhällssystem. Det ville inte Palme verka för: Sverige var ”ett litet land”.

*För noter se Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

UBÅTSHISTORIA II: DET BLEV KONFLIKT OM NEUTRALITETEN

By: admin
28-10-2014
Försvarsmakten, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Olof Palme, Ryssland

Utdrag: Strid om neutraliteten, s 433-440 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den svenska neutralitetspolitiken består. Budskapet var detsamma från vänster till höger. Det rådde enighet mellan de borgerliga och socialdemokraterna om protestnoten mot ubåt 137, liksom om den som utställdes efter Ubåtsskyddskommissionens utpekande avSovjetunionen som inkräktare. Enighet nåddes också om den förstärkning av ubåtsskyddet (250 miljoner kronor) som kommissionen efterlyst. Trots detta utlöste ubåtskrisen en inrikespolitisk kris – den blottlade principiella skillnader i synen på neutralitetspolitikens innebörd.*

Efter regimskiftet 1982 drev Palme frågan om en nordisk kärnvapenfri zon mycket offensivt; det blev en konfliktyta mot de borgerliga. Socialdemokraten Maj-Britt Theorins uttalanden i oktober 1982 om att kärnvapenfrihet i Östersjön inte var en förutsättning för zonen, ledde till den första stora säkerhetspolitiska bataljen mellan regeringen Palme och moderaterna. Det var icke förvånande. Utgångspunkten för moderaterna var inte status quo, utan förändring. Verkligheten hade blivit tydlig. 1981, efter införandet av undantagstillstånd i Polen, slog Ulf Adelsohn fast att det var det sovjetiska herraväldet i Östeuropa som var det avgörande hindret för fred. Det var ofriheten som stod i vägen.

För tvåpartiregeringen blev ubåt 137 ett grundskott mot zontanken. Den sovjetiska trovärdigheten ifrågasattes med resultat att statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten betonade kravet på att Östersjön skulle göras kärnvapenfri.

Mittenpartierna hade först varit försiktigt avvisande till zonen, men utan att direkt säga det. Den nordiska balansen fick inte rubbas, sade centerns Karin Söder och folkpartisten Hans Blix. Moderaterna var direkt avståndstagande, men utan att tala klarspråk om saken. Maktbalansen fick inte rubbas, sade Gösta Bohman. Sovjetiska medeldistansrobotar hade en räckvidd långt utanför zonen, sade Carl Bildt.

Senare, i ett tal i september 1984, uttryckte folkpartiledaren Bengt Westerberg det som då hade blivit en gemensam borgerlig ståndpunkt: nej. Avspänning först och sedan en kärnvapenfri zon. Den borgerliga omsvängningen kastar ljus över vad som kom att bli den säkerhetspolitiska debattens kärna: Torgförde regeringen ”dubbla budskap”? Var Palme tuff när han talade om ubåtskränkningarna så att svenskarna lyssnade, och mjuk i de hemliga samtalen med härskarna i Kreml? Anklagelsen riktades aldrig direkt mot Palme. Men i samband med Bodströmaffären, sade moderatledaren Ulf Adelsohn:

”Frågan i dag är just om det föreligger ett dubbelt budskap: Det ena, det som utrikesministern nämner i sina tal och som är regeringens officiella politik…och det andra som kommer fram mellan skål och vägg och som egentligen är vad man innerst inne tycker.”

Och det gjorde det ju. När Palme hade talat i skarpa ordalag på Partikongressen 1984 var det mest avsett för inhemsk politisk konsumtion. Han hade upprepat hotet om att sänka en kränkande ubåt och fortsatt:

”De senaste årens allvarliga sovjetiska kränkningar av svenskt territorium, har skapat påfrestningar i vårt förhållande till Sovjetunionen. Vi har inte tvekat att bestämt protestera mot dessa händelser. Vi viker inte i frågor som gäller den nationella suveräniteten och den internationella rätten. Vi kröker inte rygg inför stormakterna.”

Saken komplicerades av att Palmes kritiker på den borgerliga kanten också förde fram ett dubbelt budskap: under sken av att vilja bevara status quo förordades en omläggning av den svenska säkerhetspolitiken. Men inte heller det sades det något om. Centerledaren Thorbjörn Fälldin var borgerlig talesman i misstroendedebatten och framhöll att:

”Någon oenighet om den utrikes- och säkerhetspolitiska linje som fastlagts finns inte. Strid om den fastlagda utrikes- och säkerhetspolitiken kan uppkomma endast om regeringen förändrar denna politik på ett sådant sätt att den inte längre kan vinna vår anslutning.”

Men det var fel. Den socialdemokratiska doktrinen för riket säkerhet satte utrikes- och säkerhetspolitiken i främsta rummet och försvaret kom först i tredje hand. Kritikerna önskade motsatsen: diplomatin fungerande inte. Redan i försvarsdebatten 28 april 1983 konfronterade moderatledaren Ulf Adelsohn och folkpartiledaren Ola Ullsten regeringen Palme med att Kreml inte hade reagerat på politiska signaler; kränkningarna hade inte upphört. I politikomläggningen ingick att kyla ned förbindelserna med Sovjetunionen.

Palme förlorade problemformuleringsinitiativet. I november 1983 slog ett enhälligt utrikesutskott fast att det fanns ”ett samband mellan förtryck och orättvisor å ena sidan och rustningar och krigsrisker å den andra”. Den nye folkpartiledaren Bengt Westerberg betonade att det var den sovjetiska diktaturen som utgjorde den stora faran för freden. Kålsupandet avvisades. I stället hyllade han USA. I ett tal på Utrikespolitiska institutet i maj 1984 slogWesterberg fast:

”Vi hör hemma i den demokratiska världen och delar dess värderingar om människors frihet och värdighet. Till vår politik hör rätten och skyldigheten att över alla existerande gränser påtala kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett vilken eller vilka makter som kan känna sig utpekade eller irriterade. Detta är en del av vår utrikespolitik som icke kan uppges och som också tjänar frihetens och fredens sak.”

I realiteten formulerades det en outtalad borgerlig definition av neutralitetspolitiken som stod i motsättning till den socialdemokratiska, och som i praktiken skulle medföra ett närmande till väst (USA och Natoländerna). Efter ubåt 137 framhöll Ulf Adelsohn att Sovjetunionen var militärt starkare än någonsin och att ubåtskränkningarna visade att Sverige tillmättes större militär betydelse än tidigare. Carl Bildt pekade på att expansiva sovjetiska säkerhetskrav skapade osäkerhet för grannländer. Kort sagt: Kreml ville säkert ha fred, men på bekostnad av grannstaterna. Med vissa variationer utgjorde den analysen grunden för moderaternas agerande under ubåtskrisen. Folkpartiet kom i allt väsentligt att inta likartade ståndpunkter med centerpartiet i en mer oklar position.

Palmes bild av Sovjetunionen var felaktig, hävdades det. I kontrast till den uttalade fredsviljan i sovjetisk propaganda ställde t ex Bildt den offensivt inriktade sovjetiska militära doktrinen. Det var med andra ord en riskabel väg att som regeringen ta fasta på sovjetiska försäkringar om goda förbindelser. Adelsohn placerade i maj 1984 in ubåtskränkningarna i perspektivet av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets nya strategiska betydelse. Sverige var utsatt för en militär utmaning och rapp från politiska pekpinnar. Det handlade inte om stormaktsrivalitet utan:

”Tillsammans förmedlar de ett önskemål om att utformningen av den svenska neutralitetspolitiken skall förskjutas så att den lättare kan förenas med mera vidsträckta sovjetiska säkerhetsambitioner.”

Slutsatsen var att det krävdes förändringar av den svenska säkerhets-och utrikespolitiken. Tidigare under våren hade Adelsohn t ex kritiserat regeringens inbjudan av en sovjetisk minister. Det var en felaktig signal. Att stärka försvaret skulle däremot vara en riktig signal.

Kritiken mot ett socialdemokratiskt ”systemfel” i synen på Sovjetunionen underblåstes av den spända atomsfären. Polska tavelförsäljare gjorde hembesök hos svenska piloter och sovjetiska TIRmärkta lastbilar hittades i närheten av hemliga försvarsanläggningar – allt i syfte att snabbt göra försvaret försvarslöst. Ubåtsrapporterna duggade tätt. Det gick rykten om att regeringen hade släppt ut en ubåt i samband med jakten i Hårsfjärden. Det ryktades om att sovjetiska soldater setts på land. UD läckte. En del civilister talade om budgetubåtar. Marinofficerare protesterade mot regeringens slapphet (och inte minst gällde det kommendörkapten Hans von Hofsten).

Fermaffären tärde hårt på regeringen Palmes förtroende. Dels turerna kring brevet från Anders Ferm (Palme hade inte sagt hela sanningen), dels innehållet eftersom Ferms kompis Milstein sagt att Sovjetunionen aldrig skulle erkänna en kränkning hur övertygande bevisen än var. Misstänksamheten mot regeringen förstärktes av att sovjetiska medier kramade Palme och kritiserade moderaterna (på ungefär samma sätt som statsministern).

Regeringen tycktes inte heller ta intryck av verkligheten. Den 25 Augusti 1984 kränktes svenskt luftrum grovt av ett sovjetiskt stridsflygplan som förföljde ett civilt passagerarplan. Det påtalades, men Sovjet nekade blankt. Det var såsom Milstein förutsagt. Palme tonade ned det inträffade genom att påminna om att även Natoplan kränkt svenskt luftrum (men glömde bort att dessa varit av en helt annan kaliber) och framhöll att några politiska slutsatser om avsikter inte borde dras; det kunde ha varit ett misstag.

Pekpinnekritikens tyngd ökade när krav på svensk realism framfördes i sovjetiska medier och genom händelser som den när Arbatov vid ett gemensamt möte mellan Brandt- och Palmekommissionen avfärdade ubåt 137:s grundstötning som felnavigering, en bagatell. Sovjetunionen var välvilligt inställt och deltagandet i kommissionen var en bekräftelse på att man strävade efter samma mål som Sverige, det vill säga nedrustning och avspänning.

Misstron mot Sovjetunionen för att ha politiska ambitioner i förhållande till Sverige avfärdades t ex i Palmes förstamajtal 1983. Han mötte också kritiken genom att bemöta anklagelser om dubbla budskap. På partikongressen 1984 var han kategoriskt tillbakavisande:

 ”Att förklara sig öppen för samtal betyder inte att man ursäktar någonting eller slätar över …Vi tvekar alltså inte att kritisera Sovjetunionen. Men låt mig slå fast att vi eftersträvar goda relationer med detta land. Vi sysslar inte med anti-sovjetism.”

Talet uppfattades som en skärpning av regeringens hållning, men det var alltså mest en kuliss. Den svenske statsministern hamnade dessutom i ett debattläge där han i försvaret av den egna politiken blev megafon för Sovjetunionen. Det underströks av att språkbruket hade inslag av sovjetiska. ”Korståg” var ett i sammanhanget av KGB lanserat begrepp. ”Anti-sovjetisk” var den gängse termen för att beskriva det som härskarna i Kreml inte gillade. Det minskade naturligtvis inte polariseringen kring Palme. Detsamma gällde det

faktum att han inte drog en skarpare skiljelinje mellan socialdemokraterna och det sovjetiska kommunistpartiet än att det fanns ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.

Det som var en nationell kris gjorde Palme till en inrikespolitisk träta. I stället för att tona ned konflikten blev Palmes svar på kritiken att beskriva moderaterna som ett hot mot neutraliteten. Den borgerliga misstroendeförklaringen mot utrikesminister Bodström innebar en strid om säkerhetspolitiken. Broarna hade rivits, sade statsministern i den allmänpolitiska debatten i februari 1985:

”Det betyder att man måste säga att ett regimskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred och för den politik som har vunnit burspråk i vårt land.”

I sedvanlig stil talade han om att det var lika viktigt att avvärja ubåtskränkningar som att få bukt med moderaternas ”politiska röta”. Efter Palmes inlägg i debatten reste sig hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen i kammaren i ett på förhand bestämt instämmande. Det var politisk show. Demonstrationspolitik.

Och visst. Kritikerna var – med all rätt – antisovjetiska, men de hotade också det socialdemokratiska problemformuleringsinitiativet på utrikespolitikens område. I kraft av uppfattningen att det inte förelåg något hot från Sovjetunionen tyckte Palme kanske att han kunde kosta på sig att utmana. Problemet var att han inte kunde vara säker på att ha rätt – även om han senare fått mer rätt än vad hans kritiker då var övertygade om. Men han hade inte helt rätt och därmed var det fel.

* För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende. 

Read More

SÅ HANTERADE PALME UBÅTSKRÄNKNINGARNA

By: admin
27-10-2014
Försvarsmakten, Olof Palme, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, Svenska historia

Ubåtskrisen, s 401-409 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den 27: oktober 1981 upptäcktes en strandsatt sovjetisk ubåt på ett skär i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Sverige chockades trots att ubåtskränkningar var kända i militära kretsar sedan 1960-talet och en ubåt hade upptäckts och jagats vid Huvudskär i Stockholms södra skärgård hösten 1980. Med hjälp av turen hade nu en av skuggorna blivit synlig. Från sovjetisk sida hävdades att ubåt 137 kommit ur kurs på grund av fel på navigationsinstrumenten, men med tanke på platsen för grundstötningen var det osannolikt. Saken blev inte bättre av att den sannolikt var bestyckad med kärnvapen. Och inte heller när militären under de följande åren hittade nya skuggor.

Den borgerliga tvåpartiregeringen levererade en skarp protest efter ubåt 137:s grundstötning. Allt besöksutbyte avbröts. Socialdemokraterna stod på samma barrikad. Den 6:e november talade

Olof Palme på ett protestmöte på Sergels torg:

”Vi har samlats här för att med all kraft protestera mot den allvarliga sovjetiska kränkningen av svenskt terrortorium…Det är viktigt att Sverige med stor bestämdhet kunde avvisa denna kränkning. Det är också av utomordentligt stor vikt att vår protest och statsmakternas åtgärder bärs upp av en enig svensk folkopinion. Det finns ingen som helst anledning för oss att falla undan inför uppenbara kränkningar av vår rätt. Vi måste säga ifrån. Så har också skett. Vi har samlats här för att markera vår uppslutning kring den svenska neutralitetspolitiken.”*

Trots rapporterna om att kränkningarna inte upphörde tonades allvaret ned. I utrikesdebatten våren 1982 var ett genomgående tema att det inträffade var allvarligt, men inte så allvarligt att det förändrade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Olof Palme framhöll för sin del – liksom han gjort på protestmötet på Sergels torg – att det inträffade visade hur viktigt det var att arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden.

Det politiska läget komplicerades av att Sverige samtidigt förde förhandlingar med Sovjetunionen om gränsdragningen i Östersjön (ekonomiska zoner). Sverige hade hävdat mittlinjeprincipen, men i december 1981 hade tvåpartiregeringen Fälldin–Ullsten föreslagit att den skulle frångås. Sovjet krävde 75–25 i egen favör. Palme var för eftergifter och moderaterna mot. När det sedan blev offentligt att regeringen några månader efter ubåtskränkningen hade givit efter för sovjetiska krav protesterade moderaterna; detta var inte tiden för eftergifter.

Resultatet blev att regeringen återtog mittlinjeprincipen, något som även Palme slöt upp bakom. Det hindrade dock inte Palme från att senare anklaga moderaterna för att ha sökt strid i en nationellt viktig fråga.

Riktigt skarpt läge blev det först i samband med den omfattande ubåtsjakten i Hårsfjärden hösten 1982. Känslan av hot spred sig utanför kretsen av – som det tidigare uppfattats – alarmister i moderata samlingspartiet. Den nytillträdde statsministern Olof Palme hade alltså inte bara en ekonomisk kris att hantera, utan också en kris för rikets säkerhet.

Den 8:e oktober 1982 läste Palme upp regeringsförklaringen i riks- dagen. Inramningen var sinister. Det skedde samtidigt som marinen jagade ubåtar i Hårsfjärden. Palmes budskap var glasklart:

”Det svenska territoriet skall skyddas mot kränkningar med alla tillgängliga medel. Förtroendet för vår vilja och förmåga att bevara neutraliteten måste vidmakthållas. Det får varken skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik.”

Senare underströk statsministern att regeringen hade mandat att beordra en sänkning av främmande ubåt i svenskt vatten. Men hotet bet inte. Kränkningarna fortsatte. I syfte att klarlägga vad och varför tillsattes den s k Ubåtsskyddskommissionen under ledning av den förre socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson och med bl a Carl Bildt som en av medlemmarna. När dess betänkande lades fram den 26:e april 1983 gick larmklockorna: utöver vad som begärts i direktiven hade kommissionen givit svar på frågan: vem?

Kommissionen diskuterade ett 60-tal undervattenskränkningar under perioden 1980-82 och konstaterade att frekvensen var i stigande. Alla nationalitetsbestämdes som till- hörande Sovjetunionen eller något annat Warszawapaktsland. Omfattande samordnade ubåtsoperationer beskrevs.

Utredningen pekade på tre motiv: militäroperativa motiv, underrättelsemotiv samt förberedelser för landsättning av spetsnazförband i syfte att genomföra sabotageaktioner. Rikets säkerhet var hotad. För att möta hotet och sätta stopp för kränkningarna var receptet ”egna militära resurser”. Utredningen föreslog även en ytterligare skärpning av IKFN-reglerna, något som regeringen fattade beslut om mars 1984 så att vapeninsats mot en kränkande ubåt kunde ske utan förvarning från den 1 juli 1984. Det var allvar. Stål mot stål.

Ubåtsskyddskommissionen bröt med traditionen av hysch- hysch och överslätning. Den hade arbetat på egen hand och utan vägledning från högsta politiska ort. Det märktes. Utpekandet av Sovjetunionen från en enig kommission var, som Anders Ferm uttryckt saken, ett politiskt faktum. Det omöjliggjorde för regeringen att ligga lågt. Den hade inget annat val än att skriva ut en skarp protest adresserad till Sovjetunionen. Allt annat skulle ha föranlett anklagelser om undergivenhet. På den presskonferens som Palme höll sedan Ubåtsskyddskommissionens rapport presenterats uttryckte han ett krav på att kränkningarna skulle upphöra:

”…vi förutsätter att regeringen i Sovjetunionen instruerar marinen att icke företa den här typen av kränkningar för det fall att marinen skulle sakna sådana instruktioner.”

Men han sköt också in sig på ovissheten. Han framhöll att det var oklart om Kreml var införstådd med kränkningarna, som han beskrev som något slags spioneri, men att det också var oklart. Någon månad senare betonade Palme att kommissionen inte funnit några politiska motiv och att den militära motivbilden inte nödvändigtvis innefattade Sverige. Statsministern var konfunderad:

”Allting är dessvärre spekulationer, för det hela är ju alldeles obegripligt.”

Samtidigt låg fredspolitiken fast. I ett förstamajtal 1983 framhöll utrikesminister Lennart Bodström:

”Vår skarpa reaktion på intrången i den svenska skärgården innebär inte att vårt arbete för avspänning, nedrustning och fred nu kommer att mattas…Vårt viktiga arbete för att skapa en kärnvapenfri zon i Norden kommer att föras vidare utan att de senaste avslöjandena får lägga hinder i vägen.”

Försvarsminister Anders Thunborg slog i juni 1983 fast att den utrikespolitiska stabiliteten i Norden består och kritiserade karikatyrer av andra länder eller ideologiska korståg. Sådant hörde inte hemma i svensk säkerhetspolitik eller i en debatt om hur Sverige skall göra om det blir krig i Europa. Slutsatsen var att i:

”…tider av växande spänning måste vi tala mer – inte mindre – med varandra.”

Alltså: diplomati parad med en öppen attityd i förhållande till Sovjetunionen. På våren 1984 gick utrikesminister Bodström ytterligare ett par steg genom att hävda att Sovjetunionen bara hade vänskapligt intresse för Sverige. När Palme tillfrågades om saken i en TV-intervju i maj 1984 framhöll han emellertid att Sovjetunionen också kunde ha andra intressen:

”De kan ha militära ambitioner som har att göra framför allt med deras motsättning till den andra supermakten.”

Palme kunde därmed tyckas ge Sovjetkritikerna ett köttben, men i realiteten behöll han det för egen del. Det han sade var att kränkningarna egentligen inte berörde Sverige, och därmed inte heller Sveriges relationer till Sovjetunionen. Däremot gav kränkningarna ytterligare tyngd åt kraven på avspänning mellan supermakterna; den relation som ansågs motivera intresset för svenska vatten.

Hotbilden glattades. Försvarsminister Thunborg talade våren 1983 om utländska ubåtar. Samma vår bortförklarade statsministern att Arbatov kallat neutralitetspolitiken naiv och att protester inte skulle hindra Sovjet från att fortsätta kränka svenska vatten. Luleå, Härnösand, Hudiksvall, Söderhamn, Sundsvall, Oxelösund och Töre. Ubåtsjakten gick som följetong under sommaren 1983. Men när ÖB Lennart Ljung hösten 1983 redovisade skörden (180 observationer varav 20-40 klassificerades som säker ubåt) tolkades detta av försvarsministern som att Sverige sannolikt blivit utsatt för kränkningar.

 

Regeringen distanserade sig från militären genom att systematiskt tala om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. I en rapport den 20 december 1983 redovisade ÖB 63 kränkningarunder det gångna året mot 52 året innan och i den följande slutanalysen betecknades 25 som säkra. Men i utrikesdeklarationen den 21 mars 1984 drog Bodström militärens säkerhet i tvivelsmål genom att tala om iakttagelser som vederbörande myndigheter inte kunnat utesluta var kränkningar. Rapporten för 1984 som ÖB överlämnade i januari 1985 avfärdades av försvarsministern med att den innehöll så osäkra element.

 

Medan Ubåtsskyddskommissionen hade pekat ut Sovjetunionen som aggressor valde Palme alltså att tona ned den öppna konflikten. Det var ett sätt att ta udden av offentligheten och återföra frågan till det politiska manövrerandets skuggvärld.

 

I den protestnot som den sovjetiske ambassadören Boris Pankin hade fått hämta hos statsministern våren 1983 gick den politiska ledningen i Kreml fri, men den förutsatte samtidigt att militären skulle beordras att upphöra med kränkningarna. Noten talade om mer resurser till försvaret och att det kränkande landet fick bära konsekvenserna av ett ingripande (d v s sänkt ubåt). Allt inbakat i viljan att verka för fred, lugn och stabilitet i Norden (d v s Sverige skulle inte göra avsteg från neutraliteten). Enligt samtalsuppteckningar var Palme till och med skarpare i sin muntliga framställning än vad noten hade krävt.

 

Det sovjetiska svaret blev att beteckna noten som en ovänlig handling, avfärda kommissionens slutsatser som obevisade påståenden samt kräva en ny undersökning. Palme uttalade sitt missnöje med svaret, men ville ändå tolka det som att kränkningarna skulle upphöra. Något medgivande sade han sig inte ha räknat med, men han hade via ambassadör Pankin begärt att få löften om att Sovjetunionen skulle respektera Sverige: gränserna och neutraliteten.

 

Vid ett möte i utrikesnämnden den 16 september 1983 meddelade Palme att den högsta politiska och militära ledningen i Sovjetunionen nåtts av det svenska budskapet och att svaret var att det inte skett några kränkningar efter ubåt 137. I en DN-intervju senare under hösten 1983 anspelade han på detta genom att säga sig ha fått positiva signaler om en vilja att respektera våra stånd- punkter. Han var inte hundraprocentigt säker att det förekom några kränkningar, men han kunde inte heller säga att det hade upphört:

 

”Så småningom skapas väl klarhet.”

 

Intrycket av personlig diplomatisk framgång befästes genom det möte som ägde rum med utrikesminister Andrej Gromyko i samband med Europeiska säkerhetskonferensens möte i Stockholm i januari 1984. Palme framställde det som ett genombrott. Gromyko hade försäkrat att Sovjetunionen respekterade Sveriges territoriella integritet. Sovjet skulle inte kränka Sveriges gränser. Palme betonade att man från sovjetisk sida aldrig tidigare gjort några sådana utfästelser:

 

”Vi tar fasta på det. Sedan får vi se vad som händer.”

 

I Palmes framställning kunde det verka som om Gromyko varit på defensiven och att ubåtskrisen skulle vara löst. I själva verket visade det sig sedan att Gromyko hade talat stormaktsspråk med den svenske statsministern. Statsministern blev uppläxad. Palme hade inte gjort nog för att förbättra förbindelserna. Det existerade inte några reella problem mellan länderna. Sovjet hade inte någon anledning att kränka och därmed fanns det inget mer att prata om i fråga om ubåtskränkningarna. Den sovjetiske utrikesministern uttryckte också sitt missnöje med att Palme inte värvat tillräckligt många anhängare till en kärnvapenfri zon.

 

Palme hade för sin del varken tagit upp Hårsfjärden eller den svenska protesten. I stället hade han framhållit att inget land hade utpekats som kränkare. Men Palme hade också konstaterat att fortsatta kränkningar var oförenliga med den svenska neutraliteten och betonat att förr eller senare skulle försvaret tvinga upp en utländsk ubåt. Palme hade således varit eftergiven om det förflutna, men ståndaktig inför framtiden.

 

Hur ska detta förstås? Palmes agerande blir begripligt mot bakgrund av ett antagande om att Sovjetunionen inte längre skickade in ubåtar i svenska vatten. Försvarsminister Thunborg var inte helt säker på att kränkningarna verkligen inträffat. Utrikesminister Bodström var mer än skeptisk och Palmes närmaste rådgivare Anders Ferm raljerade över militärens ubåtsjakt. Ingvar Carlsson har senare skrivit om ubåtar i syne. Och Pierre Schori har beskrivit ubåt 137:s intrång i termer av irrfärder. KU:ordföranden – och kommissionsmedlemmen – Olle Svensson noterade i sin dagbok den 3 juni 1983:

 

”Sanningen är som Sven Andersson påpekat för mig att Bodström och Schori aldrig trott på vår rapport.”

 

Enligt Thage G Peterson var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Han hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut dess ordförande Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Efter den resultatlösa ubåtsjakten utanför Sundsvall från slutet av april och under hela maj 1983 var Palmes uppfattning klar. Till Peterson sade han:

 

”Vi har helt enkelt blivit förda bakom ljuset. Lurade.”

 

Och en tid efter Bodströmaffären sade han till Peterson att Bodström hade haft rätt, men:

 

”De borgerliga utnyttjade att jag var bunden till händer och fötter i själva sakfrågan.”

 

En rimlig tolkning av dessa uttalanden – och i ljuset av hur regeringen faktiskt agerade – är att ubåtskrisen för Palmes del i praktiken var över hösten 1983. I alla fall vad Sovjetunionen anbelangade. Det som officiellt fällde avgörandet för en normalisering av förbindelserna var att ingen nationalitetsbestämning kunde göras. Utrikesminister Bodström talade om återupprättande av normala relationer. Statssekreterare Carl Johan Åberg talade för sin del om att regeringen dragit ett streck över ubåtskränkningarna. Under pågående ubåtsjakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett statsministerbesök i Moskva 1986.

 

I den meningen var det husbondens röst – och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda? – som talade vid den middag som Lennart Bodström gav den 29 januari 1985 för en utvald skara journalister. Utrikesministern hävdade att det inte förekommit några kränkningar efter Hårsfjärden, att Sovjetunionen inte hade några skäl att skicka in ubåtar och att UD saknade anledning att ägna sig åt saken. Middagspratet ledde till att de borgerliga partierna riktade misstroendeförklaring mot Bodström. Palme försvarade sin minister.

 

Och visst, om det inte fanns något konkret hot var bilateralt samarbete och internationell avspänning de naturliga stegen för att demonstrera neutralitetens trovärdighet. Inte göra något utmanande. Det bästa Palme kunde göra var att sitta still i båten. Med det motsatta antagandet – som hans kritiker utgick från – var svaret det motsatta. Neutralitetens trovärdighet krävde att Sverige tydligt visade att kränkningar inte accepterades. De naturliga stegen var då i stället att kyla ned relationerna med Sovjetunionen och satsa på försvaret.

*För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

EN ÖGONBLICKSBILD AV PUTINLAND

By: admin
23-10-2014
Mänskliga fri- och rättigheter, Ryssland

När Michail Chodorkovskij talade på Oslo Freedom nämde han inte med ett ord sina tio år i Putins fängelsevärld. Ändå hade han kunnat göra det – med goda skäl Chodorkovskij var oligarken som på det personliga planet hade allt, men som också önskade att det ryska folket skulle få mer än ett korrupt envälde. Han blev oligarken som förlorade allt – och blev en levande varningsskylt för eliten i Putinland. Utmana inte makten.

Chodorkovskij ägnade hela sitt tal åt protesterna mot fuskvalen till parlament och president som ägde rum den heta sommaren 2012. De politiska fångarna som fångades på Bolatskajatorget i Moskva. 50 000 demonstranter leddes in på torget och slogs sedan ned av Putins specialstyrkor. Trots att demonstrationen i utgångspunkten var godkänd av myndigheterna. Några av demonstranterna valdes sedan ut som syndabockar och våldsverkare.

Åtal har lagts på åtal i en ”rättsprocess” utan ände. De anklagade har tillbakavisat anklagelserna om att ha brutit lagen och vägrat erkänna sin skuld. Som en av dem – placerad på mentalsjukhus – uttryckte saken handlade protesten om frihetens värde och att friheten förvägrades medborgarna i Ryssland.

Michail Chodorkovskij är inte en någon ungdom men efter 10 år är han en förtida gammal man. Inte bruten utan men stark. Om sina möten med andra fångar – och det ryska omänskliga fängelsesystemen – har Chodorkovskij skrivit en fin liten bok som heter My Fellow Prisoners. Läs den gärna. Det är ett slags ögonblicksbild av Putinland.

SVENSKA DAGBLADET (ledarbloggen) 22/10 2014.

Read More

DE VÅGAR STÅ UPP MOT DIKATUREN

By: admin
21-10-2014
Mänskliga fri- och rättigheter, Norge

Oslo Freedom Forum skulle egentligen ha arrangerats redan i maj, men fick ställas in på grund av en hotande strejk i hotell- och restaurangnäringen. Det fanns nog bara en person som var glad över det. Utrikesminister Børge Brende skulle ha hållit ett anförande.

Det hade säkert blivit ett fint tal. Brende skulle säkerligen ha talat på temat stå upp mot diktaturer och att vi alla måste slå vakt om människors fri- och rättigheter. Auditoriet skulle för sin del ha tänkt på att den norska regeringen tackat nej till att möta Dalai Lama och att stortingspresidenten inlagt förbud mot att Tibetkommittén tog emot Dalai Lama i Stortingets lokaler. Allt för att inte stöta sig med diktaturen i Peking, som fortfarande håller de norsk-kinesiska relationerna på sparlåga sedan den norska Nobelkommittén dristade sig till att 2010 ge fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo.

Oslo Freedom Forum, som pågår nu, har beskrivits som dissidenternas motsvarighet till direktörernas och politikernas forum i Davos. Till exempel är två tredjedelar av Pussy Riot är på plats, men det är inte alls bara kändisar på scen. Tvärtom.

Få har nog hört talas om journalisten Marcela Turati Muños. Hon beskrev det smutsiga kriget mellan den mexikanska regeringen drogkartellerna – och den undersökande journalistik som prövat att lyfta fram verklighetens kalla ljus. Här möts det granskande uppdraget med hot, våld och mord.

Yeonmi Park flydde tillsammans med sin familj från Nordkorea till Kina, men där väntade närmast slavarbete. Pappan dog. Resten gick genom Gobiöknen till Mongoliet och sedan till Sydkorea. Men hon talade också om Nordkorea och hur diktaturen undermineras av den svarta marknaden, där det går att få tag på både datorer, USB-minnen, böcker och film från oss. Hon själv hade innan flykten fått en aha-upplevelse av att se Titanic och en annan av Grisfarmen.

Det är många starka berättelser. Mycket elände. Thor Halvorssen, som är mannen bakom Oslo Freedom Forum, inledde för en gångs skull med att tala personligt. Halvorssen är från Venezuela. I Chavezland blev modern skjuten i samband med en demonstration. Hon överlevde. Bara för några dagar sedan blev hans morbror mördad. Hans kusin, en av oppositionsledarna, sitter isolerad i fängelse.

Thulani Maseko kom aldrig till Oslo. Människorättsadvokaten sitter i fängelse för att ha ifrågasatt rättsväsendets oberoende i Swaziland. När domen föll löd den på två års fängelse. Annars skulle han ha varit med.

Sådan är en stor del av världen i dag. Ändå ger en dag med Oslo Freedom Forum en känsla av tillförsikt och hopp. På scenen står människor som verkligen, för att använda ett slitet uttryck, gör skillnad.

Kloka, starka och modiga människor.

Som kan, vill och törs.

GÄSTBLOGGPOST I SVENSKA DAGBLADET (ledarbloggen) 21/10 2014.

Read More

REGERINGENS FÖRSTA KRIS ÄR HÄR

By: admin
21-10-2014
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Försvarsmakten är på underrättelsejakt efter en trolig ubåt i Stockholm skärgård. Den troliga ubåten har inte fått någon nationalitetsbeteckning men är troligen rysk. Indiciebilden pekar i den riktningen, liksom den säkerhetspolitiska kontext som dramat utspelas i. Krig i Europa. Ökad spänning i Östersjön. Putin som pressar på många olika ”frontavsnitt”. En ny regering.

Det kan förstås inte uteslutas att det ”bara” är ett olycksfall i arbetet från rysk sida. Att något har hänt i samband med att man skulle bedriva rutinmässig kränkande undervattensverksamhet. Kanske ligger en skadad ubåt och trycker på svenskt vatten. Men kanske är det mer subtilt än så.

Det kan vara en test av svensk ubåtsjaktförmåga – träning inför en dag som kan bli allvar. Det kan också vara en avledande operation för att i godan ro fixa och dona på annat håll när de fåtaliga svenska resurserna dras samman i Stockholm. Eller kanske vill man rätt och slätt demonstrera svensk oförmåga. Vi vet inte.

Trolig ubåt kan också vara politik: hur mycket kallt stål klarar traineeregeringen? Den rödgröna regeringen Stefan Löfven – med Vänsterpartiet som krycka – har hittills varit rena önskedrömmen för Vladimir Putin. I stället för att ta höjd för det spända läge som råder i Europa har man obekymrat ägnat sig åt hemmaplanspolitik och därmed givit indirekt stöd till en utveckling som Putin vill se och verkar för.

Med erkännandepolitiken i fråga om Palestina har Sverige bidragit till splittring i EU. Utrikesminister Wallström skapade på egen hand en spricka i relationerna till USA genom att bemöta kritik från Vita Huset med att det inte är USA som bestämmer svensk politik. Allvarligast är att den säkerhetspolitiska standardformuleringen om den militära alliansfriheten ändrats från ”har tjänat oss väl” till ”tjänar oss väl”. Glöm det där med medlemskap i Nato.

Det här är exakt vad Kreml har velat höra. Men Kreml hotar också. Retoriskt genom uttalandepolitik – och man tar gärna till storsläggan – om att Sverige närmare Nato är spänningshöjande. I konkret handling ökar trycket till havs och i luften. I det psykologiska spelet ingår också att förlöjliga försvaret.

Budgeten blir ett lackmustest på hur den rödgröna regeringen pallar trycket: hur blir det med försvarsanslaget? Ett annat är det värdlandsavtal (HNS) som alliansregeringen före valet, och i samråd med Socialdemokraterna, kom överens med Nato om.

Avtalet, som skapar möjligheter att ge och ta emot militär hjälp, finns dock ännu inte på plats. Risken är att den rödgröna regeringen väljer att lyssna på det förmanande budskapet från Putinland och drar implementeringen i långbänk. Det finns så mycket som kan utredas långsamt om man så önskar. Till saken hör att MP, V och delar av S inte vill ha det.

Trolig ubåt i Stockholms skärgård är en kris för regeringen Löfven. Det känns inte tryggt. Tyvärr är det enda som är helt säkert att försvaret läcker som ett såll.

GÄSTLEDARE SVENSKA DAGBLADET 21/10 2014

Read More

NÄRA NATO MEN UTANFÖRSKAPET HAR ETT PRIS

By: admin
15-10-2014
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Det är krig i Europa och den europeiska säkerhetsordningen ligger i spillror. Vi går en osäkrare framtid till mötes. Vilken betydelse har Nato för att göra den mer säker. Claes Arvidsson samtalar med Veronika Wand-Danielsson som nyligen har lämnat Bryssel efter sju år som Sveriges Nato-ambassadör.

Veronika Wand-Danielsson (VWD): Nato är central för säkerheten i Europa. Nato har sedan dess grundande 1948 garanterat freden i Europa utan att behöva avlossa ett enda skott. Under kalla kriget säkerställde Nato genom sin blotta närvaro, och då i första hand genom amerikanska trupper i Västeuropa, att Sovjetunionen inte ytterligare vågade utvidga sin intressesfär.

Idag råder tyvärr på nytt samma läge. I en tid då vi trodde att vi hade lämnat kalla kriget bakom oss, hör vi president Putin på nytt tala om Rysslands ”intressesfär” i närområdet. Länder med rysktalande befolkningsgrupper anses ingå i den så kallade ryska intressesfären.

Då är det viktigt att Nato kan garantera åtminstone de europeiska medlemsländernas säkerhet och självständighet. Det innebär att alliansen måste kunna ingjuta tillräckligt med respekt för att sätta en tydlig gräns för eventuella nya ryska expansionspolitiska ambitioner.

Claes Arvidsson (CA): Hur skulle du beskriva Nato av i dag? Och hur skiljer sig Nato av idag som organisation från när du först klev in i Natohögkvarteret?

VWD: Det är en stor skillnad mellan Nato 2007 och Nato 2014. De senaste 20 åren och inte minst de sista sex åren har Natos främsta fokus legat på internationella insatser med Afghanistan som högsta prioritet. Nato hade intill för något år sedan dryga 130 000 soldater i Afghanistan med bidrag från 50 nationer. Allt arbete såväl politiskt som militärt koncentrerades på att bygga säkerhet och stabilitet i Afghanistan.

Det senaste året har Nato samtidigt varit i färd med att förbereda uttåget ur Afghanistan, och parallellt med detta förbereda alliansen för nya globala utmaningar i nära samarbete också med Natos många partners.

Idag fortgår alliansens arbete med Afghanistaninsatsen och förberedelserna för Natos kommande träningsmission till stöd för de afghanska säkerhetsstyrkorna. Men efter Rysslands annektering av Krim och den pågående krisen i Ukraina står på nytt europeisk säkerhet i fokus för alliansens huvudsakliga politiska och militära uppmärksamhet.

CA: Vad är det som driver förändring?

VWD: Förändrade förhållanden i vår omvärld samt ett starkt ledarskap som förstår behovet av att lägga om färdriktningen för att möta nya utmaningar. I ledarskapsbegreppet lägger jag också förmågan att kunna leda och övertyga berörda målgrupper, ”constituencies, som vi säger i Bryssel.

CA: Kan du ge några konkreta exempel på hur Nato förändrats under dina år i Natohögkvarteret?

VWD: Afghanistaninsatsens utveckling tvingade Nato att tänka om och att utveckla nya former för politiskt och militärt samarbete med partnerländerna som bidrog till insatsen. Som partner har Sverige och andra truppbidragande länder fått möjlighet att sitta med vid bordet från regeringschefs- till minister- och tjänstemannanivå samt militär nivå.

Sverige har idag som partnerland och truppbidragare till Nato-ledda missioner möjligheten att påverka utformningen av insatser som vi bidrar till. Denna förändring präglar numera också Natos övergripande ansats till partners, nära som fjärran.

CA: Insatsen i Afghanistan toppade under många år Natos agenda men numera vill alla bort därifrån så snabbt som möjligt. Framtiden för Afghanistan är, ja vad ska man säga… Har insatsen varit värd priset i form pengar och människoliv?

VWD: Det är en svår fråga som ytterst bör ställas till afghanerna själva. Men jämför man läget med hur det var under talibanernas tid har det hänt fantastiskt mycket. Kvinnor och flickor har tillgång till skola och utbildning. Kvinnliga parlamentariker finns idag i parlamentet. Hälsovården har utvecklats. Det finns en större pressfrihet i Afghanistan än i Ryssland samt många andra fria medier.

Det finns en afghansk säkerhetsstyrka, militärer och poliser som har utbildats av Nato/Isaf och som idag framgångsrikt klarar av att hålla säkerheten i Afghanistan. Men samtidigt kan vi inte blunda för de många utmaningar som finns kvar. Afghanistan är ett utvecklingsland som kräver ett långsiktigt biståndspolitiskt engagemang men också fortsatt stöd i fråga om säkerhet.

SVERIGE I NATO

CA: Låt oss tala om Sverige. I kraft av vår vilja att bidra och förmåga att göra det brukar Sverige beskrivas som en ”premier partner” eller till och med i termer av ett de facto-medlemskap. Vilka möjligheter ger detta till inflytande i Nato? Har det förändrats under din tid i Bryssel?

VWD: Jag har delvis redan varit inne på denna utveckling och förändring i hur Nato arbetar med länder utanför alliansen. Den principiella förändring de senaste åren är att det idag är nästintill självklart att ett partnerland som bidrar till en Nato-ledd insats, eller till Nato-ledda övningar, ska kunna sitta med i utformningen av insatsen eller övningsuppgiften. Vi ges som partner ett så kallat ”medinflytande” i utformningen av beslut om verksamheter som vi aktivt bidrar till.

Lika tydligt är det dock för Nato att icke-medlemmar inte får delta när alliansen ”fattar beslut”. Lika självklart är det, inte minst i ljuset av krisen i Ukraina, att icke-medlemmar inte kan påräkna någon säkerhetsgaranti under artikel 5. Det gäller oavsett om länder som Sverige, Finland, Georgien eller Ukraina har varit goda partners till Nato.

CA: Sverige deltar numera i 150 arbetsgrupper och ad hoc-grupper i Nato. Det ger inflytande men måste väl också vara en viktig aspekt av svensk förmågeutveckling.

VWD: Det är och förbli en mycket viktig aspekt av svensk förmågeutveckling. Nato är först och främst en säkerhetspolitisk allians med en euroatlantisk länderkrets som delar samma värdegemenskap och som solidariskt förbundit sig att bistå varandra, vid behov även militärt, om en av medlemmarna hotas. Nato har dock dessutom alltmer utvecklats till ett militärt ”centre of excellence”.

Nato erbjuder avancerade övningsmöjligheter, är den ledande globala aktören för utvecklingen av militära standards och certifierar länderna enligt väl utvecklade kriterier. Denna samlade verksamhet är en viktig förutsättning för den militära förmågeutvecklingen i Europa. Den är än viktigare för länder med en nationell försvarsindustri. Utan gemensamma ”standards” är det svårt att sälja/exportera försvarsmateriel.

Vidareutvecklingen av länders militära förmågor förbättrar förutsättningen att kunna samöva och samverka tillsammans också i internationella insatser, oavsett om de är FN-, EU- eller Natoledda. Jag noterar att också försvarsberedningen i sin rapport konstaterar att ”samarbetet med Nato är avgörande för svensk förmågeutveckling”.

CA: Och hur ser utanförskapet ut? Jag vet att det händer att du under möten – som representant för ett icke-medlemsland – skickas ut i korridoren.

VWD: Det låter värre än vad det är. Under CMX-övningar när vi ”övat” skarpa lägen kopplade till ”artikel 5” scenarier, har det hänt att jag och min finska kollega ombetts lämna rummet då konsultationsfasen skulle övergå till diskussion bland medlemmarna om eventuella beslut kopplade till art 5.

CA:Nato-insatser – och då inte minst i Afghanistan – bidrog till att sätta partnerskapstanken i förgrunden. De senaste åren Nato har fått ett ökat fokus på det kollektiva försvaret med artikel 5 i centrum, något som ytterligare förstärkts i samband med krisen i Ukraina. Vilka effekter kan det få för partnerskapsländerna?

VWD:Dagen har endast 24 timmar och då är det naturligt att i en så pass omfattande kris som den som vi nu upplever i Ukraina och i Europa, att all huvudsaklig tid och kraft måste läggas på att söka lösa denna akuta kris. Partnerskapspolitiken hamnar då av naturliga skäl lite längre ned i prioriteringslistan.

CA:Finns det en risk att Sverige stängs ute från övningar trots att vi är med i NRF?

VWD:Det är för tidigt att säga. Vi förväntas bli inbjudna till all NRF-relevant övningsverksamhet. Sedan finns det i NRF en inre kärna som benämns ”Immediate Response Force” och som Sverige inte ingår i. Viss övningsverksamhet kommer endast att beröra denna länderkrets, som då också har en kortare beredskapstid. Det är i första hand den här typen av gränser som Nato kommer att sätta för övningsdeltagande. Renodlade art 5 övningar kommer partners sannolikt inte heller att ges tillgång till.

CA: Och hur påverkas vi av det HNS-avtal som Sverige och Finland undertecknat i samband med Wales-toppmötet?

VWD: Det förbättrar framförallt både vår egen, den nordisk-baltiska och därför också Natos beredskapsplanering.

CA: Har krisen i Ukraina ökat eller minskat Natos intresse av ett svenskt HNS?

VWD: Om något så ökade det intresset.

CA: När kan det finnas på plats?

VWD: Värdlandsstödavtalet kräver, efter undertecknandet, viss justering av befintlig svensk lagstiftning. Målsättningen är ha ett fullt ut implementerat det med Nato senast under 2016.

CA:Det finns det en rad uttalanden på den senaste tiden från representanter från Natos medlemsländer som har understrukit att bara medlemmar kan räkna med hjälp vid en konflikt. Mitt intryck är att det är vanligare nu än tidigare. Din kommentar?

VWD: Ja, Ukraina-krisen har ställt frågan på sin spets. Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen, liksom många Nato-allierade, uttalar sig allt oftare i frågan och gör i sammanhanget just denna viktiga distinktion.

CA: Kan den ökade spänningen i Europa leda till att ett svenskt Natomedlemskap inte längre kan påräknas med automatik? Från rysk sida beskrivs ju ett medlemskap väldigt tydligt som aggressivt och spänningshöjande.

VWD:Frågan står inte på dagordningen – varken vår egen eller på Natos. Det är i första hand i informella samtal som frågan tas upp med både finska och svenska representanter. Vissa allierade har då spekulerat i att det hos samtliga allierade kanske inte finns samma syn på automatiken längre. Men de flesta länder, brukar tvärtom understryka att om Sverige eller Finland skulle vilja bli medlem i Nato så vore vi mer än välkomna.

Men som sagt, för mig är frågan teoretisk. Jag, liksom mina medarbetare på svenska Natomissionen, är djupt engagerade i att söka upprätthålla den nära relation med alliansen vi byggt upp de senaste åren som truppbidragare till Natoledda insatser och att söka bibehålla och om möjligt fördjupa vårt partnerskap, såväl politiskt som militärt.

CA: Hur ser du på resultatet – vid sidan av HNS-avtalet – för svensk del vid toppmötet i Wales?

VWD: Sverige drev som första partnerland vikten och behovet av en ”differentieringsprincip” mellan olika partners i Nato. Det vill säga att militärt kapabla och värderingsmässigt närstående partners som Sverige borde erbjudas ett fördjupat partnerskap. Jag noterar att vi har varit framgångsrika också i detta avseende.

Vid toppmötet beslutade alliansen upprätta ett nytt partnerformat för en mindre grupp av partnerländer som är särskilt kapabla och kan erbjuda kvalificerade förmågor. Sverige, Finland, Georgien, Australien och Jordanien ingår i denna länderkrets och förväntas få tillgång till samarbeten inom ett urval av för oss partnerländer intressanta nya samarbetsområden.

CA: Kan du exemplifiera?

VWD: Politiskt kommer vi bl a att erbjudas regelbundna politiska dialogmöten; möjlighet att delta och påverka förberedande planering av övnings- och utbildningsverksamhet, liksom tidig medverkan i planering av möjliga framtida krishanteringsinsatser samt erbjudas en priviligierad tillgång till den del av Natos militära utvärderings- och certifieringssystem som hittills förbehållits medlemsländerna, osv

NATO I SVENSK DEBATT

CA: Vi har ju fått en Nato-debatt i Sverige. Är det något perspektiv i den diskussionen som dina ambassadörskolleger på Natohögkvarteret tycker saknas?

VWD: Nato är i första hand ett säkerhetspolitisk forum för en löpande transatlantisk säkerhets- och försvarspolitisk dialog med Europa, men också med Turkiet som viktig regional säkerhetspolitisk aktör. Fundamentet för Nato är med andra ord inte militär förmåga eller gemensamt försvar, utan politisk solidaritet mellan medlemsländerna. Inte minst har detta tydliggjorts i samband med Rysslands angrepp på Ukraina.

Detta måste givetvis också beaktas i förhållande till vår egen säkerhetspolitiska linje, där ”solidaritet” också är en grundläggande utgångspunkt. Sveriges säkerhetspolitiska doktrin med betoningen på att möta hot tillsammans med andra, liksom vår försvarsreform med fokus på små och insatsberedda förband som snabbt och effektivt kan samverka internationellt, förutsätter ett mycket nära samarbete med Nato.

Sverige är idag beroende av Nato för att vår militära förmågeutveckling, vilket också försvarsberednings tydligt lyft fram. Givet detta tror jag att vi på sikt kommer att behöva en diskussion om beroende å ena sidan, och inflytande å den andra.

Också ambitionen att stärka och fördjupa det nordiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet, som jag starkt och passionerat delar, förutsätter ett nära samarbete med Nato då tre nordiska länder är medlemmar i alliansen. Det faktum att Sverige och Finland inte är Nato-medlemmar sätter av naturliga skäl gränser för hur djupt detta samarbete kan tillåtas bli.

Det finns därutöver ytterligare en dimension som vi tenderar att underskatta. Sverige, liksom övriga EU-länder bedriver idag huvuddelen av sin utrikes- och säkerhetspolitik i multilaterala förhandlingsprocesser, där EU och FN är Sveriges viktigaste plattformar.

För 22 av EU-länderna utgör dock den säkerhetspolitiska dialogen inom Nato ett mycket viktigt komplement till EU och FN. Inte minst genom den transatlantiska dialogen. För dessa länder är Nato den styrande plattformen för att hantera länken mellan den bredare utrikes- och säkerhetspolitiken och försvarspolitik och militära frågor.

CA: Men Nato är väl mer än så?

VWD: Nato är som sagt inte endast försvarsallians och militär krishanteringsutförare, utan också en organisation att med ambitionen att bygga euroatlantisk och global säkerhet i vidare mening. Det finns till exempel en tydligt och ökat fokus på att erbjuda, och gemensamt finansiera, säkerhetsfrämjande stödinsatser inom området försvars- och säkerhetssektor reform. Det gäller bland annat i hantering och förstörande av små och lätta vapen.

Till denna roll ska också läggas Natos roll inom områdena konventionell rustningskontroll och nedrustning. Samordningen och de interna diskussionerna bland medlemsländerna i Nato är avgörande för hur transparens och rustningskontrollfrågor sedermera drivs i OSSE, men också i förhållande till Ryssland. Nato har till exempel en kommitté som regelbundet diskuterar nedrustningsfrågor, vilket är en mycket viktig prioritering för flera allierade.

Inom alliansen råder, i likhet med andra internationella organisationer, olika uppfattningar i dessa frågor men mitt intryck är att diskussionen inom alliansen är konstruktiv och framåtsyftande.

CA: Kärnvapenfrågan finns ju även med i den svenska debatten…

VWD: Nato äger dock inga egna kärnvapen. Utan de lyder under de kärnvapenbärande ländernas nationella ansvar.Dessa länder ingår f ö också i OSSE, FN och EU.

CA: Och frågan om USA:s roll…

VWD: Nato styrs inte av USA, vilket man ibland kan få intryck av i Sverige. Nato är en utpräglat mellanstatlig och konsensusinriktad organisation där inga beslut, aktivering av försvarsgarantier under artikel 5 inkluderade, kan fattas utan samtliga länders samtycke. Det finns en ibland olycklig sammanblandning i debatten av USA:s självständiga åtgärder och alliansens gemensamma insatser.

Utrymmet för oenighet mellan allierade är, som sig bör, också betydande vilket exempelvis tydliggjordes under Irak-krisen där ledande europeiska allierade ifrågasatte den amerikanska linjen. För flertalet allierade är det också viktigt att lyfta fram att Natos relation och koppling till FN-stadgan är central. Hänvisningen till FN-stadgan i Washingtonfördragets artikel 1 kommer symboliskt före artikel 5.

CA: Jag vill ta upp frågan hur starkt Nato egentligen är. Utan USA är ju Nato inte mycket att hålla i handen. Vad innebär den amerikanska obalanseringen mot Asien. En del analytiker är mycket oroliga, medan andra menar att den i grunden inte påverkar relationen till Europa. Vad är uppfattningen i Natos medlemskrets?

VWD: Krisen i Ukraina och USA:s omedelbara stöd till de utsatta allierade, i första hand Polen och de baltiska staterna, är bevis på att USA inte ombalanserar mot Asien på Europas bekostnad. President Obamas tal i Polen i början av juni bekräftade detta tydligt.

CA: De amerikanska försvarsministrarna Panetta, Gates och nu senast Hagel har manat Europa att bära en större del av försvarsbördan. Finns det några tecken på att viljan har ökat i Europa att ta ett större ansvar för den egna säkerheten?

VWD:Ja, frågan om bördefördelning inom alliansen och nödvändigheten att öka försvarsanslagen var en mycket viktig fråga vid toppmötet i Wales. Balterna, Polen, Tjeckien, Danmark,har som en konsekvens av krisen redan dragit sina slutsatser och avser att öka försvarsbudgeten. Vid toppmötet enades alliansen om att motverka trenden av nedgående försvarsutgifter och att under åren som kommer nytt söka uppnå det gemensamma åtagandet om att lägga 2% av BNI på försvaret.

CA: Och behovet av återtagandet av territoriell försvarsförmåga och då inte minst europeisk expeditionär förmåga?

VWD: Som alltid i livet handlar det om att finna rätt balans mellan territoriell och expeditionär förmåga. Därutöver bör den så kallade expeditionära förmågan inte ställas mot territoriell förmåga. Det är lika relevant ur alliansens territorialförsvarsperspektiv att snabbt kunna förflytta trupp/förband i Europa som i Afghanistan.

CA: Vad gäller Ryssland har ju fallet Ukraina visat att det finns skilda uppfattningar bland medlemsländerna om relationen till Putin. Finns det en risk för att det kan påverka sammanhållningen – och därmed förmågan att agera – inom Nato?

VWD: Hittills har Nato visat på en tydlig sammanhållning och solidaritet i såväl synen på den fortsatta relationen till Ryssland samt i stödet till de av SACEUR föreslagna förstärkningsåtgärder till de utsatta länderna i alliansen. Samtliga allierade bidrar solidariskt till de av SACEUR förordade stödåtgärder som löper fram till årsskiftet. Samtidigt förbereds för närvarande också de långsiktiga stöd- och förstärkningsåtgärderna som skall antas vid toppmötet.

STOLTENBERGS UTMANINGAR

CA: Jens Stoltenberg får en tuff uppgift när som ny generalsekreterare i Nato. Hur ser jobb-beskrivningen ut?

VWD: Att över tiden hantera krisen med Ryssland med en bibehållen sammanhållning i alliansen. I jobbet ingår även utmaningarna i alliansens södra flank med hänsyn till utvecklingen i Syrien, Irak, samt Medelhavsområdet i stort, liksom att säkerställa fortsatt stöd och internationellt engagemang för transitionsprocessen i Afghanistan. Lägg därtill behovet av att förbereda alliansen på de nya hotbilder som dykt upp på alliansens ”globala radarskärm”.

Till jobbet hör även att verka för en mera samstämmig ansats i fråga om försvar och säkerhet i Europa, liksom mellan – och EU.

CA: Du själv har flyttat in på den svenska ambassaden på 17 rue Barbet de Jouy i Paris. Mot bakgrund av att militära interventioner i Afrika kan förväntas bli ett stort insatsområde – och med Frankrike som en central aktör – verkar det vara en händelse som ser ut som en tanke.

VWD: Jag vet inte om Afrika kan förväntas bli nästa stora insatsområde för Nato. Ser vi på Europas närområde, såväl det östra liksom det södra grannskapet, tror jag Europas försvarspolitiska fokus också framöver i första hand kommer att ligga på utvecklingen i dessa för EU och Nato geografiskt närliggande regioner. Alliansens eventuella intresse för Afrika torde i första hand ligga på stöd till kapacitetsuppbyggnad och konfliktförebyggande i samarbete med Afrikas regionala organisationer.

Men oavsett utvecklingen för internationella insatser i Afrika är och förblir Frankrike en central aktör i både EU och Nato.

Säkerhetspolitik är ett ytterst engagerande politikområde. Jag har försökt bidra när så varit möjligt till lite större klarhet i Sverige kring vad Nato är och gör. Och jag har också försökt bidra till att i Nato förklara Sveriges position och säkerhetspolitik. Nu ska det bli roligt att bredda mitt verksamhetsområde något.

Försvarssamarbetet mellan Sverige och Frankrike kan säkert vidareutvecklas. Men det kommer därutöver att finnas många fler frågor på den gemensamma dagordningen, från energi och miljöfrågor, till forskning och utveckling, eller att förklara fördelarna för Europas framtid av öppna fria marknader och ytterligare avregleringar samt att göra detta på ”elegant franska”.

SAMTAL PUBLICERAT PÅ AFF:S HEMSIDA – OCH I EN KORTARE VERSION I VÅRT FÖRSVAR NR 3 2014.

Read More

ETT VALRESULTAT I PUTINS SMAK

By: admin
13-10-2014
Finland, Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, Ukraina

Väljarna har sagt sitt. I SVT:s väljarundersökning Valu har försvaret en särställning när svenska folket rangordnar olika frågor. Försvaret ligger ohotat i botten. Det kastar ett dystert ljus över till exempel MSB:s årliga mätningar som visar att svenskarna bryr sig om rikets säkerhet.

I valfeberns yra ser det annorlunda ut. På de rödgröna väljarnas hitlista återfinns försvaret på nittonde och sista plats. Detsamma gäller centersympatisörerna. Men det är trångt i botten. FI:s väljare ger försvaret plats 18 och KD:s plats 17. M-väljarnas intresse för saken är marginellt högre, med plats sexton i rankingen.

Störst vikt fäster FP och SD-väljarna vid försvarsfrågan, men ändå inte mer än att den hamnar på trettonde plats.

Ändå är det krig i Europa – ett krig som ingen vet om det kommer att spridas utanför Ukraina. Det vi vet är att i Putins alldeles egna Valu hamnar militären på en ohotad första plats.

Attityderna i Valun är en avspegling av att politikerna alltför länge sov den eviga fredens goda sömn – och inte ens efter Ukraina verkar de vara klarvakna. Och på en del kanter sussas det fortfarande väldigt gott: Ukraina, inte berör det Sveriges säkerhet.

Väljarna har också sagt sitt i regeringsfrågan. Det blir byte av minoritetsregering. Alliansen har lämnat in och Stefan Löfven ska tråckla ihop en ny. Det kan inte uteslutas att Löfven kan regera medelst politisk tuvhoppning, men det är också fullt möjligt att det blir platt fall och nyval.

Helt säkert är att det politiska läget blir instabilt – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde inte har varit sämre sedan början på 1980-talet. Till osäkerheten hör att Alliansens efterträdare blir en regering som saknar erfarenhet av att styra landet. Inte minst gäller det statsministern själv. Kanske går det bra, men det känns inte bra med nybörjare vid rodret på statsskutan i krigets Europa.

Inför valet försökte Socialdemokraterna avdramatisera risken att ”fredsvännerna” i MP och V skulle få inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Dock sade han inget om ”vännerna” i det egna partiet, utan talade desto mer om att sträcka ut handen mot höger med en politik baserad på Försvarsberedningen förslag.

Och det är väl där vi kommer hamna. På ett ungefär. Tråkigt nog innebär det att rikets säkerhet fortsätter att byggas på lösan sand. Inriktning och organisation utgår från ett säkerhetspolitiskt läge som inte har funnits på länge. Underfinansieringen består. Det kan inte funka.

Om Löfven trots allt skulle komma på bättre tankar lär det bjudas motstånd från V, MP och eftersläntrarna inom det egna partiet. Inte minst kommer det att blåsa upp till konflikt om Finland efter riksdagsvalet 2015 rör på sig i fråga om medlemskap i NATO.

Under tiden ökar Ryssland trycket mot omvärlden. Mot Sverige i form av kränkningar av svenskt territorium, verbala hot mot svenskt Nato-medlemskap och shopping av kartor över militärt känsliga områden. Och så rustar man.

I Ukraina har Putin redan nått sina mål.

Krönika i Vårt Försvar nr 3 2014.

Read More

SVENSKA BRIGADEN I SVENSKA DAGBLADET

By: admin
12-10-2014
Finland, Olof Palme, Svensk politik, Svenska historia

I Svenska Dagbladets bildgåta påminns om Svenska Brigaden, frivilliga som stred på de vitas sida i Finska inbördeskriget.

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/mitt-stockholm/svd-lasare-fick-100-arig-bildgata-lost_3968358.svd?sidan=11

I min bok om Olof Palme – Med verkligheten som fiende – finns mer om den historien.

Här är utdraget:

Olof Palmes farfar Sven Palme (1854-1934) var först officer, men blev sedan försäkringsman och politiker. Han blev chef för det nedgångna försäkringsbolaget Thule 1888 och byggde upp det till ett blomstrande företag genom innovationen att låta vinsten (återbäringen) gå tillbaka till försäkringstagarna. Innan flytten in till Östermalmsgatan 36 (via ett uppehåll på Banérgatan) hölls stora bjudningar med dåtidens kulturelit, som Verner von Heidenstam, Viktor Rydberg, Ellen Key, August Strindberg och Selma Lagerlöf) i hans gästfria Djursholmshem, Villa Kallio. Och det fortsatte.

Han var riksdagsman och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, satt i riksbanksfullmäktige, skrev ledare i Aftonbladet med mera. Sven Palme tillhörde gräddan av eliten. Sven Palme och hans bror Henrik var driftiga entreprenörer – som medan de arbetade sig upp – var med om att bygga landet. Bankdirektören Henrik Palme tog initiativ till att bebygga bl a Lärkstaden och Djursholm. Mest berömd borde han kanske vara för att ha lanserat det finansiella instrumentet inteckningslån på den svenska marknaden.

Sven Palme var först liberal på högerkanten, men lämnade partiet 1914 för att bilda Frisinnade försvarsvänner. Med tiden blev han tämligen mörkblå. Olof Palme talade för sin del bara om liberalen. Inledningsvis hade Sven Palme varit positiv till allmän folkpension, men blev senare mer skeptisk till den offentliga försäkringsmodellen och varnade bl a för bidragsfusk.

Sven Palme var gift med den finländska friherrinnan Hanna von Born (vars bror Viktor Magnus von Born var den ledande representanten för den finlandssvenska adeln). Det var ett formidabelt par. Sven Palme talade i stora ord. Mot dem som inte nådde upp till hans standard var han nedlåtande. Hanna Palme, f von Born (det skrev hon alltid), har beskrivits som viljestark och ärelysten. Och fin. Hon avskydde socialdemokrater.

Det palmeska hemmet var centrum för den finlandssvenska koloni som bodde i Djursholm och som i politiskt hänseende var en motsvarighet till exilkubanernas Miami. Sven Palme var medlem i Karolinska förbundet, engagerade sig för Finland under förryskningsprocessen på 1890-talet, stödde de finska separationssträvandena och verkade för en svensk intervention för Finlands befrielse. Eller snarare: Befrielse från Ryssland och påföljande återförening med Sverige. Mot bakgrund av familjens historia var det naturligt att sluta upp bakom de vita i inbördeskriget som bröt ut i januari 1918. Släktens gods i Sarvlax konfiskerades. Släktingar mördades.

Inom ramen för föreningen Finlands vänner – med Sven Palme som en av förgrundsfigurerna – anordnades insamlingar, smugglades vapen och värvades ”militärdugliga män” för en frivilligstyrka. Till den Svenska brigaden sökte sig två av Sven Palmes söner, Nils och Olof. Olof med nummer 1 i brigadens rulla. Den tredje sonen, försäkringsmannen Gunnar, Olof Palmes far, var sjuklig men arbetadeför saken på hemmaplan bl a som organisatör av rekryteringen till brigaden. Det gick för sig, trots att verksamheten stred mot svensk lag.

Nils Palme var militär och han hade offentligt blivit utpekad för ”besinningslösa bravader” i socialdemokratiska Ny Tid i samband med att militär sattes in vid hungerkravallerna i Göteborg 1917. Kritik riktades också i Göteborgs-Posten mot hans brutala befälsföring.

Hans bror, Olof Palme den äldre, var den intellektuelle i brödratrion. Historiker och fil lic i Uppsala. Han hade efter en ungdomsflirt med socialismen blivit en ledande gestalt inom den aktivistiska unghöger som ville att Sverige skulle sluta upp på tysk sida i första världskriget i syfte att återupprätta ett Stor-Sverige. Finland borde åter bli svenskt, bl a därför att det:

“. . . i varje finne göms, trots seklers odling, en bit barbar, som ännu länge tarvar, liksom hitintills, vård och tuktan”.

På väg till fronten skrev han om att ”avtvå den vanära som nu vidlåter det svenska namnet” på ”det enda sätt som gäller och duger”.

Olof Palme d ä stupade vid slaget om Tammerfors 1918, som efter de vitas seger den 6 april blev ett av många ”Song My” med massavrättningar efter summariska rättegångar (eller inte några rättegångar alls). Nils Palme kom tillbaka från inbördeskriget med en avgörande insats i Lempäälä för att hindra de röda från att få fram förstärkningar till sina inringade kamrater i Tammerfors på meritlistan.

Liksom en senare tids hemvändande amerikanska Vietnamsoldater möttes Svenska brigadens mannar inte av massans hyllningar. Inom arbetarrörelsen kallades brigaden för det svarta gardet och dess medlemmar på LO-sidan utsattes för trakasserier på arbetsplatserna. Och därför ordnades penninginsamlingar för att ge dem möjlighet att flytta etc. Gunnar Palme var med om att organisera den verksamheten.

 

 

Read More

Tal på Måndagsrörelsens Norrmalmstorgmöte 22/9 2014

By: admin
06-10-2014
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, Ukraina

Så står vi här igen. Och jag vill inleda med samma ord som här på Norrmalmstorg i juni. För att de är viktiga. Måndagsrörelsen bildades 1990 som stöd för att de baltiska staterna skulle få välja sin egen väg. Få välja frihet, demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato. De baltiska staterna kunde gå sin egen väg. Östeuropa blev fritt. Sovjetunionen föll sönder. Och nu står vi alltså är här igen. Denna gång för Ukrainas rätt att välja demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato. Då handlade våra protester om Sovjetunionen.

Nu protesterar vi mot Putinlands angreppskrig mot Ukraina. Men precis som då gäller saken mer än så. Det handlar också om Sverige och Europa. Vår samhällsmodell. Våra värden. Vår säkerhet.

Trots omvärldens, ja förstås bara delar av den, protester och ekonomiska sanktioner har den ryska aggressionen fortsatt efter Krim. I östra Ukraina har reguljära trupper stridit mot den ukrainska armén. Mycket talar dessutom för att det var ett reguljärt ryskt förband som sköt ned MH17. Det ligger djup och allvarlig tragik i att Putins hårdföra politik har lönat sig. Putin har uppnått sina förstahandsmål genom att säkra Krim och söndra resten av landet. Ukraina ska stanna i Kremls intressesfär.

I början på september ingicks det i Minsk ett avtal om vapenvila. Det var en seger för Putin att separatisterna erkändes som en förhandlingspart och att avtalet gav Ryssland en legitim roll i Ukrainas framtid. Som en följd av avtalet har det ukrainska parlamentet fattat beslut som innebär steg mot autonomi för Donbas med egna lokala val, polis mm.

Och så EU. Men är inte undertecknandet av samarbetsavtalet mellan EU och Ukraina en stor framgång? Var det inte just som folket på Maidan krävde? Visst är signaturerna på plats men det kommer att träda i kraft först sista december 2015. Allt för att tillmötesgå ryska krav. Det innebär att EU har gett Putin rätt både att ha inflytande över EU:s bilaterala relationer och påverka Ukraina. Risken är dessutom stor att avtalet – efter ryska krav – kommer att urvattnas.

Att president Porosjenko slagit till reträtt bottnar i en vilja att undvika ett fullskaligt krig med Ryssland respektive ett fullskaligt handelskrig med Ryssland. Inget av dem skulle Ukraina vinna. Den starkes rätt har segrat.

Men är det ändå inte bra med vapenvila? Vapnen vilar inte.

Det är inte lätt att vara optimist om framtiden. Men i oktober går Ukraina (ja, förstås bara en del av landet) till val. Det kan bli en start på vägen mot det frihetliga Ukraina som Maidan blivit symbol för. Samtidigt är ekonomin i fritt fall och statsfinanserna i kris. Det finns risk för social oro när missnöjet växer och i Donbas finns redan ett främlingskap inför Kiev (som får skulden för eländet). Lägg därtill oligarkerna och att det uppskjutna EU-avtalet minskar det politiska trycket på att genomföra reformer. Och så förstås: Putin vill inte att det ska lyckas. Därför är det också så viktigt att Ukraina lyckas.

Det finns inte något som talar för att Putins offensiva utrikespolitik kommer att avta. Tvärtom. Kreml pressar och trycker på. Gasen. Kränkningar. Verbala hot. Cyberattacker. Ryssland agerar globalt och i vårt närområde stiger spänningen. Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder ligger som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen. Samtidigt rustar Ryssland med framgång upp de militära stridskrafterna. Samtidigt blir Putinland blir allt mer auktoritärt och nationalistiskt. För att citera Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: Ryssland ser på Nato och Väst i allmänhet som en fiende.

Så vad kan vi göra? I det avseendet har inget ändrats sedan jag stod här framför er senast. Sverige kan verka för att hålla samman EU. Sverige kan verka för att stärka den Transatlantiska länken. Sverige kan bidra genom att bli medlem i Nato. Sverige kan stärka den egna försvarsförmågan. Så vad kan vi mer göra? En sak som har ändrats sedan i juni är att Alliansen förlorat valet och kommer att ersättas av en rödgrön. Det är viktigt att vi kräver av regeringen Löfven att den rätar ut frågetecken som V och MP reser och att den fortsätter Alliansens aktiva Ukrainapolitik. Och så en sak till kan vi göra. Vi kan ses här på Norrmalmstorg nästa måndag. Kanske spöregnar det också nästa måndag, men över oss regnar det bara vatten – i Ukraina är det granater som faller.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.