Claes Arvidsson

Tal på Måndagsrörelsens Norrmalmstorgmöte 22/9 2014

Så står vi här igen. Och jag vill inleda med samma ord som här på Norrmalmstorg i juni. För att de är viktiga. Måndagsrörelsen bildades 1990 som stöd för att de baltiska staterna skulle få välja sin egen väg. Få välja frihet, demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato. De baltiska staterna kunde gå sin egen väg. Östeuropa blev fritt. Sovjetunionen föll sönder. Och nu står vi alltså är här igen. Denna gång för Ukrainas rätt att välja demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato. Då handlade våra protester om Sovjetunionen.

Nu protesterar vi mot Putinlands angreppskrig mot Ukraina. Men precis som då gäller saken mer än så. Det handlar också om Sverige och Europa. Vår samhällsmodell. Våra värden. Vår säkerhet.

Trots omvärldens, ja förstås bara delar av den, protester och ekonomiska sanktioner har den ryska aggressionen fortsatt efter Krim. I östra Ukraina har reguljära trupper stridit mot den ukrainska armén. Mycket talar dessutom för att det var ett reguljärt ryskt förband som sköt ned MH17. Det ligger djup och allvarlig tragik i att Putins hårdföra politik har lönat sig. Putin har uppnått sina förstahandsmål genom att säkra Krim och söndra resten av landet. Ukraina ska stanna i Kremls intressesfär.

I början på september ingicks det i Minsk ett avtal om vapenvila. Det var en seger för Putin att separatisterna erkändes som en förhandlingspart och att avtalet gav Ryssland en legitim roll i Ukrainas framtid. Som en följd av avtalet har det ukrainska parlamentet fattat beslut som innebär steg mot autonomi för Donbas med egna lokala val, polis mm.

Och så EU. Men är inte undertecknandet av samarbetsavtalet mellan EU och Ukraina en stor framgång? Var det inte just som folket på Maidan krävde? Visst är signaturerna på plats men det kommer att träda i kraft först sista december 2015. Allt för att tillmötesgå ryska krav. Det innebär att EU har gett Putin rätt både att ha inflytande över EU:s bilaterala relationer och påverka Ukraina. Risken är dessutom stor att avtalet – efter ryska krav – kommer att urvattnas.

Att president Porosjenko slagit till reträtt bottnar i en vilja att undvika ett fullskaligt krig med Ryssland respektive ett fullskaligt handelskrig med Ryssland. Inget av dem skulle Ukraina vinna. Den starkes rätt har segrat.

Men är det ändå inte bra med vapenvila? Vapnen vilar inte.

Det är inte lätt att vara optimist om framtiden. Men i oktober går Ukraina (ja, förstås bara en del av landet) till val. Det kan bli en start på vägen mot det frihetliga Ukraina som Maidan blivit symbol för. Samtidigt är ekonomin i fritt fall och statsfinanserna i kris. Det finns risk för social oro när missnöjet växer och i Donbas finns redan ett främlingskap inför Kiev (som får skulden för eländet). Lägg därtill oligarkerna och att det uppskjutna EU-avtalet minskar det politiska trycket på att genomföra reformer. Och så förstås: Putin vill inte att det ska lyckas. Därför är det också så viktigt att Ukraina lyckas.

Det finns inte något som talar för att Putins offensiva utrikespolitik kommer att avta. Tvärtom. Kreml pressar och trycker på. Gasen. Kränkningar. Verbala hot. Cyberattacker. Ryssland agerar globalt och i vårt närområde stiger spänningen. Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder ligger som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen. Samtidigt rustar Ryssland med framgång upp de militära stridskrafterna. Samtidigt blir Putinland blir allt mer auktoritärt och nationalistiskt. För att citera Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: Ryssland ser på Nato och Väst i allmänhet som en fiende.

Så vad kan vi göra? I det avseendet har inget ändrats sedan jag stod här framför er senast. Sverige kan verka för att hålla samman EU. Sverige kan verka för att stärka den Transatlantiska länken. Sverige kan bidra genom att bli medlem i Nato. Sverige kan stärka den egna försvarsförmågan. Så vad kan vi mer göra? En sak som har ändrats sedan i juni är att Alliansen förlorat valet och kommer att ersättas av en rödgrön. Det är viktigt att vi kräver av regeringen Löfven att den rätar ut frågetecken som V och MP reser och att den fortsätter Alliansens aktiva Ukrainapolitik. Och så en sak till kan vi göra. Vi kan ses här på Norrmalmstorg nästa måndag. Kanske spöregnar det också nästa måndag, men över oss regnar det bara vatten – i Ukraina är det granater som faller.