Claes Arvidsson

Archive
December, 2016 Monthly archive

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten. Om några dagar skålar vi till de högstämda orden i Alfred Tennysons dikt. Hoppfullt. Glatt. Och det ska vi göra – trots att vi lever i en tid när de ljusa förhoppningarna i stroferna synes mer avlägsna än på mycket länge. Bisterhet är den nya normalen.

Som det officiellt har konstaterats gång efter annan har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Och trots att orden är desamma innebär det att läget har blivit sämre för varje gång de uttalas. Putinland förstås – och efter årsskiftet en växande osäkerhet med Donald Trump i Vita huset. Bara för att ta två exempel ur högen av faktorer med direkt påverkan på Sverige.

Men insikten om att allt är i gungning är inte detsamma som att nynna med orkestern på Titanic. Det går att göra saker. Att lägga om kursen i försvarspolitiken har varit som att vända en supertanker men den har definitivt lagts om. Den naiva föreställningen om evig fred i Europa är borta.
Totalförsvarstanken har kommit tillbaka. Värnplikten är på gång att återinföras. I den färska utredningen Logistik för högre försvarsberedskap(SOU 2016:88) föreslås Försvarsmakten åter bli ansvarig myndighet för logistikförsörjningen (i stället för FMV). Inte minst är det viktigt att ledningskedjan i krigsförbanden hålls samman för att vid plötsligt behov kunna agera snabbt.

Utredaren Ingemar Wahlberg går nu vidare med en utredning av Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov. Det blir ett jättejobb att skaffa en överblick över status för befintlig materiel, leveranstider och mängdberäkningar för planerad ny materiel, och förstås behovet av nya förmågor. Mest spännande blir redovisningen av de materielbehov som inte ryms inom oförändrade ekonomiska ramar. Resultatet blir ett ingångsvärde inför försvarsbeslutet 2020.

 

Kursomläggningen sker längs två tidsaxlar. I närtid med fokus på att öka den operativa förmågan i ett anorektiskt försvar, och på sikt för att göra det något mindre smalt. Visst är det för lite och för sent – och i otakt med regeringens säkerhetspolitiska låsning i fråga om svenskt Natomedlemskap. Men ändå bättre än förr.

Kunskap är en tillgång också inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den insikten speglas i betänkandet Forskning och utveckling på försvarsområdet, signerat av förre försvarsministern och statsvetaren Björn von Sydow. FoU är viktig för försvarsförmåga och civil industriell utveckling. Den bidrar till att göra Sverige till en attraktiv partner i utvecklingsprojekt eller för byte av information. Och kan tas i anspråk i utrikespolitiken.

Det spelar roll vad vi gör – och vad vi gör är avhängigt vad vi ser.

Därför är det ord i rättan tid när von Sydow pekar på det bakvända i att dra ned på den säkerhetspolitiska analysen i en tid när osäkerheten ökar. Han går motsatt väg, inte minst genom att föreslå att FOI får ett basanslag på 60 miljoner för strategiska forskningssatsningar. Det ger en grund- möjlighet att inte bara leverera forskning på områden som politikerna vill ha, utan också på sådana som de inte vill ha.

Om det sedan hjälper är förstås en annan sak.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2016.

Read More

Det kan ikke utelukkes at Fredrik Reinfeldt kunne ha blitt president for EUs øverste organ Det europeiske rådet istedenfor den tidligere polske statsministeren Donald Tusk. Med seg i bagasjen hadde han en vellykket reformpolitikk på hjemmebane, og i EU hadde den svenske statsministeren håndtert det svenske lederskapet i 2009 med bravur. I den borgerlige regjeringsalliansen var han primus inter pares, og den første i sitt eget parti.

En rosa planet

I stedet stilte Moderaternas leder til valg i 2014 for å bli enda mer historisk enn han allerede var – ved å sikre en tredje valgseier. Samme septemberkveld som stemmetellingen viste at Alliansen hadde tapt, gikk Reinfeldt av. Siden har karrieren skranglet. Han tilbyr konsulenttjenester og skriver bøker. Nå skal han også bli programleder på TV og snakke med andre tidligere toppolitikere.

Om man ønsker å peke på ett enkelt, politisk utspill i valgkampen i 2014 som felte den borgerlige regjeringen, er det Reinfeldts berømte tale om at svenskene må «åpne sine hjerter».

Han fortsetter å argumentere for denne hjertesaken i høstens bok «Nya livet», og med sterkt trykk på at flyktninger og migranter er økonomisk lønnsomme. Grunnen er at Sverige trenger flere som arbeider, og vel kan integreringen ta tid, men over tid løser regnestykket seg for alles beste. Dessuten er det så humant.

Det er vanskelig å begripe hvilken rosenrød planet Reinfeldt befinner seg på. «Fornektelsens planet», ville Mikael Sandström svart, om han fikk spørsmålet stilt.

Sandström er ikke hvem som helst, men bidro til å skape både Nye Moderaterna og den borgerlige alliansen som beredet grunnen for valgseieren og regjeringsskiftet i 2006. Siden var han Reinfeldts nærmeste mann i løpet av den åtte år lange statsministerperioden.

I en kjempelang artikkel, «De gode intensjonene og det bergeløse havariet» i tidsskriftet Kvartal, trekker Sandström konklusjonen at den humane migrasjonspolitikken er død, og at det ei heller er mulig å gjenopplive den.

Hvorfor? På grunn av en altfor stor vilje til å vise godhet, og altfor liten forståelse for problemene som følger av høy innvandring over et kort tidsrom. Nå finnes det ingen enkle løsninger, bare store målsetingskonflikter. Uansett hvordan Sverige velger å håndtere situasjonen, kommer mennesker likevel til å ha det fælt. Det er med andre ord humanismens mørke, inhumane bakside.

Unormalt gode

Sandström advarer mot å tro at krisen er over. I år ventes 29.000 asylsøkere, som er få sammenlignet med de siste årene, men et tall som tidligere ville blitt betraktet som urovekkende. I tillegg kommer familieinnvandring.

Samtidig har Sverige et mottakssystem som er i ferd med å knekke med saksbehandlingstider som forventes å øke til gjennomsnittlig 15 måneder. Mange som søker asyl, får avslag – og mange som får asyl, kommer til å havne i et langvarig eller permanent utenforskap. I kommune-Sverige hoper problemene seg opp i spørsmål om arbeidsmarked, skole og bolig. Til dette hører også «kollisjoner som følge av ulike kulturelle normer og oppfatninger».

Å vende tilbake til den gamle humane politikken er heller ikke mulig, siden den ikke er mulig å forene med velferdsstaten i dens nåværende form.

Det kan være lett å legge skylden for problemene på krig og elendighet i en dyster verden. Sandström er imidlertid krystallklar i spørsmålet om hvor hunden ligger begravet:

«Ansvaret for at situasjonen ble så alvorlig i Sverige, er imidlertid vårt. Flere regjeringer, ikke minst den som jeg arbeidet for i åtte år, har forsømt plikten å ta avgjørelser som var nødvendige for å gjøre den svenske innvandringspolitikken bærekraftig.»

Problemet var at Sverige valgte å være unormalt gode. Sandström går ikke inn på dette spørsmålet, men en annen politikk hadde vært mulig å drive for Moderaterna. Før valget i 2010. Før oppgjøret med Miljøpartiet i 2011. Og i 2013, da migrasjonsministeren nevnte ordet «mengder», men fikk en kald skulder av Reinfeldt. Det var først trykket fra 10.000 asylsøkere i uken som fikk Moderaterna til å slippe taket – og slippe fram stemmene som ville valgt en annen politikk.

Tre blokker består

Det Sandström heller ikke tar opp, er at det i tillegg til den gode viljen finnes en annen forklaring på det politiske havariet. Sverigedemokratenes framgang i opinionen forårsaket at partipolitikken kom før sakspolitikken. Åkesson ble problemet som skulle løses, i motsetning til det å løse problemene. Og det gjaldt naturligvis ikke bare for Moderaterna. I det hele tatt kom debattklimaet om flyktninger og migranter til å bli preget av mistenkeliggjøring og tassende føtter.

Til tross for at migrasjonspolitikkens grenser har blitt satt på EUs minimumsnivå, og at SD med det havnet på sidelinjen, har verken Moderaterna (eller Socialdemokraterna) fått noe tydelig utbytte i opinionen. Med stor sannsynlighet kommer det til å bli mer kaotisk i Sverige fremover, og derfor er det heller ikke sannsynlig at de får en stor (hvis noen overhodet) velgerstrøm tilbake fra SD.

Selv med slike velgerbevegelser tyder alt likevel på at den kompliserte, politiske stillingen med tre blokker uten egen majoritet i Riksdagen, kommer til å bestå etter valget i 2018.

Regjeringsspørsmålet burde likevel ikke få overskygge det akutte behovet for en nasjonal dugnad som må til for å få en bedre integrering. Derfor gjelder det å grave betingelsesløst videre i politikkens verktøykasse. Det handler om hvordan Sverige skal utvikles i årtiene fremover.

Krönika i Verdens Gang 16/12 2016.

Read More

Huvudvärk kan yttra sig som ett ständigt molande eller i form av baksmälla. Huvudvärk kan också komma plötsligt – som blixt från klar himmel. tillsammans illustrerar de tre ”värkarna” det försvarsdilemma som Sverige befnner sig i.

Utvecklingen i närområdet har gått från risk bild till ett molande hot, ett omslag som manifesterades i oktober när Ryssland återigen frambaserade Iskander till enklaven Kaliningrad. Iskander kan förses med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar, kan laddas med konventionella stridspetsar eller med kärnvapen – och kommer som en blixt från klar himmel.

Inte så dramatiskt kan det tyckas, eftersom Iskander utplacerades i Luga utanför S:t Petersburg redan 2011. Fast det är feltänkt. Redan Luga borde ha fått varnings­ klockorna att ringa. I Kaliningrad – och med de nu bottenfrusna relationerna mellan Ryssland och väst – hörs dock signalen så starkt att den hörs.

Sett från ett svenskt perspektiv når Iskander en stor del av Sverige (delar av Skåne och Småland, Blekinge, Öland och Gotland). Det är bakgrund till beslutet att återupprätta krigsbaser för strids yget då det ligger en oro för att det ska slås ut av kryssningsrobotar.

Under hösten cirkulerade obekräftade uppgifter om ett nytt hemligt ryskt hot. Helt klart är i alla fall att ÖB Micael Bydén har ändrat språkbruk. I början av året var en öppen konflikt ”osannolik”. I september uttryckte Bydén sig i termer av att sannolikheten för en ”attack mot Sverige var liten”. Oron växer.

Samtidigt är den tidigare avvecklingen av flygvapnets finnmaskiga system av krigsbaser ett exempel på baksmällan som drabbat försvarspolitiken. Ett annat stavas Gotland, som trots sin geostrategiska betydelse avmilitariserades 2004.

I försvarsbeslutet 2015 ingick en återmilitarisering 2018. Men den ihållande huvudvärken har lett till en omedelbar tidigareförläggning av den planerade strids­gruppen. Det är naturligtvis inte mycket att hålla i handen, men har ändå ett tröskelvärde. Ryska ”turister” eller ”rörläggare” från Nordstream kan inte längre ta Gotland utan blodspillan.

Läget skärptes ytterligare i slutet på oktober när två ryska korvetter bestyckade med kryssningsroboten Kalibr seglade in i Östersjön. Med Iskander och Kalibr – till­ sammans med luftförsvarsrobotsystemet S­400 och kust­ roboten Bal E/SSC6 – kan Ryssland upprätta en svår­ genomtränglig tillträdeszon till sjöss och i luften (A2/AD) i den händelse en militär konflikt med Baltikum i fokus skulle bryta ut. Hjäp förhindras. Det är en ”gamechanger”.

Samtidigt fortsätter svensk säkerhetspolitik att stå på lösan grund. Hultqvistlinjen med fokus på bilaterala för­ svarsavtal (särskilt med Finland och USA) i kombination med ytterligare fördjupning av integrationen med Nato (värdlandsavtalet) är skickligt manövrerande i politiskt besvärliga S­vatten, men lägets allvar kräver mer än så.

En slutsats i Krister Bringeus utredning Säkerhet i ny tid är att Sverige sannolikt redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk­baltisk militär kon ikt. En annan är att det bara är genom ett Natomedlemskap som kon­kreta samverkansplaner kan komma på plats. En tredje är att ett svenskt medlemskap i Nato – trots ryska protester – skulle verka konfliktdämpande i Östersjö­regionen.

Dock, bör det tilläggas, det säkerhetspolitiska linje­ valet undanröjer inte behovet av att höja vår egen för­ svarsförmåga. Här och nu.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2016.

Read More

Det var Vladimir Putin i egen hög person som gav Vänskapsorden till Rex Tillerson 2012. Tillerson var och är vd för ExxonMobil. Finare orden än så kan en icke-ryss inte få. Nu ska han bli utrikesminister i Donald Trumps kabinett. I Moskva beskrevs utnämningen som rena julklappen. Tillerson är ännu en i Trumps läger som har haft avveckling av sanktionerna mot Ryssland på sin agenda.

En klapp blir det också till ExxonMobil som i sådana fall kan värma upp nu nedfrysta projekt.

Att Europa på egen hand skulle upprätthålla den nuvarande sanktionsregimen är knappast troligt. Det finns redan starka krafter som vill avveckla och utan trycket från USA får dessa vatten på sin kvarn. Det blir en formidabel seger för Putin. Att Trump dessutom hyllat brexit, dissat Angela Merkel och förklarat Nato för obsolet gör inte framtidsutsikterna för Europa ljusare.

Särskilt dystert kan det bli för de stater Putin anser ska ingå i en rysk intressesfär. Trump är inte sentimental, så en deal kan inte uteslutas.
Före valet den 8 november var tanken på Donald Trump som president för de flesta som tänker offentligt, närmast att likna vid en hotande domedag. I USA. I Europa. I Sverige. Till och med i Japan – ett land med artighet som dygd – varnade premiärminister Abe för konsekvenserna.

Efter segern vändes besvikelsen till det mer förhoppnings-fulla: ”vi” måste ge Trump en chans. ”Vi” måste vänta och se om den blivande presidenten bara gjorde si eller sade så för att bli president. Många drog därför en lättnadens suck när generalen James Mattis nominerades till försvarsminister. Klok och påläst. Stridsvan men inte stridis. Kan Nato. Ingen vän av Putin. Tänkt som motvikt mot amatörpresidenten.

Men Trump fortsätter att vara Trump. Med en syn på sig själv som expert med en stil som är auktoritär, lättkränkt och impulsiv – och med en syn på världen som ryms i orden nationalistisk isolationism.

Framtiden med Trump som president finns än så länge bara i olika kansken. Det kan svänga rejält i politiken eller bara marginellt. Iranavtalet kan sägas upp med stora konsekvenser eller bara snyggas till. Det kan också bli rätt rörigt med en politik som spretar i olika riktningar, eller under en mantel av ”affärsmässiga” uppgörelser bär improvisationens prägel. Trump har redan trampat i klaveret genom att inte hålla fast vid ritualerna för Ett-Kina-politiken och sedan förvärrat läget genom sitt maniska twittrande.

Trumps val av rådgivare och ministrar skulle bli en indikation om framtiden. Nu har bilden klarnat men förhoppningen lever: ”Vi” måste vänta och se, till dess Trump har tillträtt som president. Det är som att lyssna till den glada refrängen Always look on the bright side of life i Monty Pytons film ”Life of Brian”.

Men visst, vi måste vänta och se. Det verkliga geopolitiska jordskredet är om Trump – som det verkar – väljer att låta USA abdikera från rollen som den yttersta garanten för västs säkerhet och pådrivare för internationell frihandel. Som USA har varit sedan 1945.

Trump på film hade blivit en bra amerikansk politisk thriller. I verkligheten väntar en rysare med osäkert slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/12 2016.

Read More