Claes Arvidsson

Archive
March, 2015 Monthly archive

Splittra och härska är en välprövad taktik som inte har gått ur tiden. Ryssland odlar vänskapsband med alla politiska partier och rörelser som kan bidra till att försvaga EU och Nato. Högernationalister i Front National och Jobbik ingår i stödtrupperna. När Putin bjuder upp är man lättflirtade även till vänster. Ett exempel är tyska Die Linke som sände valövervakare till den så kallade folkomröstningen på Krim. Och ja, valfarsen fick väl godkänt. Utgången i det grekiska valet bjöd på en extra bonus. Regeringspartiet Syriza har goda kontakter med Kreml, inklusive chefsideologen Alexander Dugin.

”Kampen mot fascismen angår oss alla. Stöd frihetskampen i Ukraina.” Affischer med det budskapet dök först upp i Malmö i vintras. Undertecknare är Donbassföreningen som på Facebook anknyter till Putinland med den gamla Sovjetsymbolen hammaren och skäran. Donbassföreningen har förgreningar också i andra svenska städer. Mötesverksamhet och demonstrationer står på dagordningen.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det är en del av den breda propagandakampanj som Ryssland bedriver för att sätta sin bild av kriget mot Ukraina som anti-fascism – och i en vidare ram ett hotfullt väst som är ute efter att ta moder Ryssland. Och inte minst är det något som kan det slå an till vänster. Det knyter an till en central berättelse i vänsterns självbild – kampen mot nazism och fascism.

Just det senare var ett motiv när Vänsterpartiet i Sverige valde att med biståndsmedel från Sida stödja kompisar i Ukraina i kampen mot högerextremistiska Svoboda. Strålkastarljuset riktas nu både mot hur biståndsmedlen betalas ut och mot mottagaren. I avslöjandet ingår anklagelser om att pengar betalats ut till privata konton och att revisionsrapporter har blivit förfalskade. Kort sagt, det verkar som naiva svenskar har blivit rejält lurade.

Men saken handlar om långt mer än utbetalningen av flera hundratusen kronor i ett projekt som formellt avslutades 2014. Vänsterpartiet i Sverige har beskrivit Borotba som en ”ukrainsk vänsterrörelse mot nazism och för feminism”. Samma rörelse har beskrivits av en forskare ”som en pr-avdelning av separatister i östra Ukraina”. En annan forskare betonar inslagen av sovjetnostalgi och separatism, liksom organisationens roll som del av anti-majdanrörelsen.

Vänsterpartiet har tydligt tagit ställning för Ukrainas territoriella integritet. Det är utmärkt. Men för förstå den lockelse som Putin utgör på vänsterkanten räcker det med att gå till partiprogrammet. Det är solitt förankrat i marxistisk klassanalys och anti-amerikanism. Enligt programmet är USA en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”:

”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

Det passar utmärkt ihop med Putins propagandabild av det belägrade Ryssland. En annan del som hakar i det ryska narrativet är beskrivningen av informationssamhället:

”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap. Att hundratals miljoner människor hålls nere i arbetslöshet, fattigdom och okunskap är i sig ett effektivt hinder för demokratin, oavsett vilka formella friheter som till äventyrs finns.”

När den ryske utrikesministern Lavrov säger att USA inte är en liberal demokrati, nickas det säkerligen instämmande.

Krigsvåren 2014 var det som om kulturvänstern hade gjort en tidsresa till 1968.

Enligt poeten och samhällsdebattören Göran Greider var det ”uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EU:s intressesfär”.

Författaren och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg klagade över hur konflikten mellan Ukraina och Ryssland beskrevs:

”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan”.

Jan Myrdal – nestor för vänstern till vänster – försvarade Putins agerande mot vad han betecknade som ett västligt existentiellt hot mot Ryssland. Att stater i det forna östblocket har velat och fått ansluta sig till EU kallar Myrdal för tvångsintegrering.

Jan Myrdal är initiativtagare till det årliga Leninpriset. Sovjetnostalgiskt så det förslår. I år gick priset till artisten Michael Wiehe och förra året till författaren Jan Guillou. Både var glada över utmärkelsen.

Ja, vänstern har problem.

Putin myser.

Krönika publicerad (på norska) i Verdens Gang 14/3 2014.

Read More

I valrörelsen bet sig Stefan Löfven fast i Fredrik Reinfeldts beryktade uttalande om försvaret som särintresse. Oppositionsledaren utställde förhoppningar om att rikets säkerhet var viktigare än så. Som statsminister har han tagit initiativ till bildandet av ett nationellt säkerhetsråd med fasta platser runt bordet för Romson, Wallström och Hultqvist.

Allt detta är utmärkt men i praktiken faller politiken allt plattare till marken. Med försvarsministern klämd mellan sköldarna.

Att döma av hur försvarspolitiken utvecklas tar Löfven inte krisen för försvaret på mer än verbalt allvar – trots att det är krig i Europa, åtföljt av återkommande ryska provokationer längs våra och andras gränser. Det varnas för hybridkrigföring mot Baltikum, ja till och med för ett angrepp mot ett Nato-land med konventionella ryska styrkor. Sverige kommer i sådana fall inte att vara oberört.

Allvar betyder pengar. Allvar betyder ökade försvarsanslag för att skapa mer förmåga i en närtid som präglas av att Putinland följer devisen Carpe Diem.

I korridorerna har det skvallrats om att Försvarsmakten gjorde ett politikavdrag på sitt äskande inför försvarsbeslut i juni. Allt för att göra det mer politiskt lättsmält. Kanske det. ÖB har begärt en höjning med 4 miljarder kronor per år. Hultqvist skulle säkert utställa den checken på totalt 16 miljarder kronor, men i förpostfäktningen har Magdalena Andersson erbjudit totalt 2 miljarder kronor.

Att regeringens reformer på andra områden leder till att försvaret får ökade kostnader, gör att höjningen till och med kan bli en reell sänkning. Kan det kallas att ta rikets säkerhet på allvar?

Det är därför inte heller det minsta förvånande att det trögar i regeringens förhandlingar med allianspartierna. Varningar har hörts om att försvarsbeslutet 2015 kommer att skjutas upp från juni till hösten. Det är faktiskt skandalöst.

Med hänvisning till att krispolitiska inslag från 1990-talet nu kan omprövas, vill finansminister Andersson skrota överskottsmålet. Borde man då inte i dagens krisläge också kunna ompröva användningen av värnskatten, som drar in 4-5 miljarder kronor per år till statskassan. Varför inte göra den till en verklig värnskatt?

Dessutom krävs det mer än här-och-nu-politik. De långsiktiga ekonomiska planeringsförutsättningarna för försvaret måste tydliggöras för att inte hamna i kvartalspolitik. Sverige satsar 1,1 procent av BNP på sin riskförsäkring. Målet borde vara en successiv höjning till två procent, det vill säga detsamma som gäller för Nato-länderna. Det är ju ändå till säkerhetsgemenskapen med Nato vi ställer vårt hopp.

Att det nästan inte finns någon marin kvar är bara ett exempel på ett sjunkande försvarskepp. Försvarsministerns linje går ut på att täta de värsta läckorna i bottenplattan.

För att göra det som borde göras finns möjligheten att aktivera beredskapskrediten hos Riksgälden på 40 miljarder kronor. Kan inte Löfven kalla in det nationella säkerhetsrådet? Det är allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/3 2015.

Read More

När Stefan Löfven i regeringsdeklarationen slog fast att Sverige inte ska gå med i Nato, innebar det i praktiken en anpassning till Putins säkerhetspolitiska linje. Och detta oberoende av om omläggningen egentligen var uttryck för inrikesutrikespolitik i syfte att tillfredsställa trupperna till vänster i den rödgröna regeringen.

Signalen till omvärlden blev att Sverige inte vill stöta sig med Kreml.

Att döma av Expressens avslöjanden om kabinettssekreterare Annika Söders möte med den ryske Stockholmsambassadören i förra veckan vacklar regeringen vidare på samma farliga väg.

Enligt den PM som upprättats gav ambassadör Tatarintsev uttryck för ryskt missnöje med att svenskt och finländskt stridsflyg i mars och april ska samöva med USA och i samband därmed nyttja den estniska basen Ämari. Det är förstås inte ett dugg förvånande utan ett led i en hela tiden pågående påverkansoperation – nyligen manifesterad i den ryska dumans hotbrev till riksdagen.

I PM:en framgår att Söder gav ett positivt besked till Moskva om att ”inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland”.

Så mycket mer fel kan det inte bli. Svaret borde ha varit att detta är något Sverige bestämmer på egen hand. Punkt slut. I stället sprids en obehaglig känsla av fortsatt anpassning. I Expressens rapportering kan man få intrycket att Putin krävde och Wallström biföll.

Så en central fråga blir förstås när beslutet om att begränsa flygövningen togs. Men även om det skett långt tidigare kommer det ändå att uppfattas som, just det, anpassningspolitik.

En annan fråga är vem som har fattat beslutet om landningsförbud. Expressen uppger att försvarsministern och försvarsledningen är upprörda över att UD diskuterat den militära övningsverksamheten med Kreml. Försvarsmakten har senare kommenterat avslöjandet med att det aldrig har varit aktuellt att Jas Gripen skulle landa i Estland. Likväl har beslutet en gång fattats.

Av den refererade framgår att Wallström har varit i kontakt med Finlands utrikesminister Tuomioja i frågan. Wallström själv förnekar dock att UD över huvud taget har ”haft några synpunkter på övningen”. Att döma av uppteckningen är det därför antingen Söder eller Wallström som lämnar felaktiga uppgifter.

Om Wallström inte kan reda ut härvan sitter hon löst – och oklarheterna står som spön i backen. Det som dock står allt mer klart är att klyftan mellan Hultqvist och Wallström växer. Men Sverige kan inte ha två linjer.

Och, bör det tilläggas; det gäller också Finland.

Kärnpunkten för Ryssland är att hålla USA borta. Eller som Tatarintsev formulerade saken för Söder ”att dessa militära alliansfria stater samövar med USA kunde inte lämna Ryssland likgiltig”. Och så är det förstås. USA bär inte bara upp Nato, utan har dessutom en central roll att spela om det svensk-finländska försvarssamarbetet ska fördjupas på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 16/2 2015.

Read More

Arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Støre säger att det är ”viktigt at Norge forstår Russland”. Vad menar han egentligen med det? Vad är det vi ska förstå? Om jag förstår Støre rätt betyder det att han vill bryta samförståndet om norsk säkerhetspolitik.

”I Ukraina blir volden verre og krisen dypere. Russland fortsetter å overse internasjonale regler og støtter separatistene med avanserte våpen, trening og styrker.” Orden föll tungt från AP:s tidigare partiordförande Jens Stoltenberg i samband med Nato:s försvarsministermöte den 2 februari. En slutsats från mötet blev att stärka den kollektiva försvarsförmågan bland annat med en spjutspetsstyrka. I väntan på att den upprättas nästa år ska Norge tillsammans med Nederländerna och Tyskland bilda en tillfällig spjutspets.

Samma dag talade statsminister Erna Solberg på den traditionsrika Leangkollen-konferensen. Kritiken mot Ryssland var stenhård. Hon slog fast dessutom fast att Nato utgör hörnstenen i norsk säkerhetspolitik men pekade även på att EU spelar en allt viktigare roll för europeisk säkerhet. När det gällde nordområdena betonade hon att Norge genom militär närvaro ska spela en stabiliserande roll. Samtidigt lyfte hon fram vikten av fortsatt samarbete med Ryssland i frågor av gemensamt civilt intresse.

Det fanns inte ett uns av tvivel om vilket läger som den blåblå regeringen anser att Norge hör hemma i.

Dagen efter, den 3 februari, talade Jonas Gahr Støre på Luftmaktsseminaret i Trondheim. Støre anslog en ton som indikerar att Arbeiderpartiet inte står bakom regeringens linje – och att samförståndet i norsk politik kring säkerhetspolitiken därmed är på väg att spricka. Det är i sådana fall dåligt för Norge. Inte minst för det med sig en säkerhetspolitisk kostnad när trovärdighet som allierad i Nato och stödmedlem i EU urholkas.

I AP:s nya linje, ja i alla fall att döma av partiledaren, är nyckelordet förstå. Det er viktigt at Norge forstår Russland, slog Støre fast. Det är ord som låter som ljuv musik i Kreml, där man tolkar sådana uttalande i termer av en mjukare, just det, mer förstående attityd till att Putin raserar den europeiska säkerhetsordningen. Att finna indirekt stöd hos ansvariga politiker i Väst är mycket bättre än den öppna support som fås från UKIP, Syriza och Viktor Orban.

Härska och splittra är Putins melodi.

Vid Luftmaktsseminaret uttalade sig dessutom Støre på ett sätt som reser frågetecken om vilken roll som han anser att Norge konkret bör spela.

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Den första delen av meningen är lätt och förstå, men den andra delen öppnar för tolkningar. Formuleringen ”når vi møter Nato” är ett väldigt distanserat sätt att beskriva Norges allierade. Och exakt vad är det som Nato ”vet” om Norges positioner med ”Russland som nabo”?

Än mer undrande kan man bli när den AP närstående tankesmedjan Agenda går ut med krav på att Norge ska bli medlare i kriget mellan Ryssland och Ukraina. För Agenda verkar det dock vara ett medel för att kunna prioritera samarbetet med Ryssland i nordområdena. Det finns inte något geografiskt område som är viktigare för Norge, menar man, och visar därmed att den internationella solidariteten tar slut vid den norska gränsen.

I den ryska militärdoktrinen utpekas Nato som fiende – och ännu värre låter det i Putinpropagandan. Nato anser för sin del att Ryssland inte längre är en partner. I tider av rysk avancerad hybridkrigföring förefaller det en smula naivt att tro att kriget i Europa inte berör Norge. Men Støre verkar se Norge som ett utanförland:

”De kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord.”

Så vad är det som vi ska förstå? Att Ryssland vill styra och ställa i sin egen proklamerade intressesfär, att det finns ryska militärstrategiska behov att ta hänsyn till och att Putinismen behöver utländska fiender för att sitta tryggt vid makten?

Eller är det snarare det här som väst borde förstå och förhålla sig till.

Som ett led i grunnlovsfirandet förra året gjorde försvaret filmen Minus fem. Tanken var att få unga att förstå hur viktig grunnloven är genom att fokusera på ockupationsåren 1940-45. Dess bärande budskap blev inte inaktuellt när jubileumsåret var till ända. För det handlar inte bara om Norge.

I det ryska kriget mot Ukraina har mer än 5 000 människor dött och en och en halv miljon drivits på flykt. Krim är annekterat och delar av östra Ukraina under rysk kontroll. Ukraina ska inte få gå sin egen väg.

I grunden ändras inte den bilden efter det nya avtalet i Minsk. Vapenvila är välkommen men samtidigt innebär den säkerhetszon som ska inrättas ett slags gränsdragning. Inte minst är ”folkrepublikernas” självstyre en av de svåra olösta frågorna. Putin behöver inte ”segra”, utan för Ryssland räcker det med att Ukraina inte fritt kan utvecklas till en modern europeisk stat.

Och än har vi inte sett slutet på kriget i Europa.

CLAES ARVIDSSON

Artikeln publicerades ursprungligen i Verdens Gang den 13 februari 2015.

 

Read More

Nu är Säkerhetsrådet inrättat, Svenska Dagbladet 8/2 2015.

Israel gjorde ett existentiellt val, 18/3 2015.

Helt rätt att Löfven är i Kiev, 10/3 2015.

Sverige krisövar med Nato igen, 5/3 2015.

Finland värmer upp för Natomedlemskap, 27/2 2015.

Först Mariupol och sedan Minsk III, 24/2 2015.

Ny tråd i Wallströms UD-härva, 22/2 2015.

Nordisk försvarspakt i väntan på Godot, 17/2 2015.

Vad är det Margot Wallström har gjort?, 16/2 2015.

Vapen till Ukraina?, 13/2 2015.

Bryskt uppvaknande också i Norge, 10/2 2015.

Read More