Claes Arvidsson

Archive
January, 2025 Monthly archive

Hösten 2024 sände Direktoratet for samfunnssikkerhet ut en rådgivande beredskapsbroschyr till Ola og Kari Nordman. Betoningen låg på egenberedskap i kris. Till skillnad från MSB:s råd till de svenska hushållen var kriget långt borta. Regeringen Jonas Gahr Støre har nu tagit frågeställningarna vidare i en skrivelse till Stortinget. Den ger inblickar i hur man i Norge tänker motståndskraft.

Totalforsvarsmeldingen: Forberedt på kriser og krig (Meld. St. 9) redovisas hur man vill gå vidare i fråga om civil beredskap. Inledningsvis slås det fast att:

“Norge er et langstrakt land, men det er sterke bånd som forener oss. Vi har bosetting i hele landet og grunnleggende tillit til hverandre og til myndighetene. Tillitssamfunnet og trygge, gode og levende lokalsamfunn i hele landet er de viktigste byggesteinene i den sivile norske beredskapen. Forskjellige deler av landet og ulike grupper i samfunnet kan ha ulike beredskapsutfordringer. Uansett hvor du bor i Norge eller hvem du er, skal fellesskapet stille opp når det virkelig trenges.”

Det konstateras att säkerhetsläget i olika dimensioner har försämrats och man betonar vikten av ett fungerande civilt försvar i situationer, som det heter, “højt i krisspektret”. Samtidigt trycker man hårt på krisberedskap, typ händelser i naturen som ovädret Hans. Regeringen ska:

  1. Sikre bosetting, god grunnberedskap og levende lokalsamfunn i hele landet.
  2. Utnytte samfunnets samlede ressurser bedre i forebygging og krisehåndtering, herunder involvere næringsliv og frivillige i beredskapsarbeid lokalt, regionalt og nasjonalt.
  3. Styrke digital motstandskraft og nasjonal kontroll over kritisk infrastruktur og strategisk viktige virksomheter, naturressurser, eiendom og verdier.
  4. Styrke motstandskraften i befolkningen og bevare høy grad av tillit i samfunnet.
  5. Styrke forsyningssikkerheten, herunder matsikkerheten.
  6. Sikre tettere samarbeid mellom sivile sektorer og forsvarssektoren.
  7. Styrke sivil evne til å understøtte alliert militær innsats i rammen av NATO og gjennom styrket nordisk og europeisk beredskapssamarbeid.

Den norska ansatsen kan jämföras med startpunkten för regeringen Kristerssons proposition om det militära försvaret och den civila beredskapen Totalförsvaret 2025–2030 (Prop. 2024/25:34). Nato har en dimensionernade huvudroll för den civila beredskapen. Det slås fast att ”samhällets motståndskraft är en del i Natos samlade avskräckning och försvar”.

Det handlar om de av Nato tre utpekade kärnuppgifterna “förmågan att upprätthålla politiskt beslutsfattande och centrala ledningsfunktioner, säkerställandet av viktiga samhällsfunktioner och civilt stöd till militära operationer”.

Specifikt för det civila försvaret betonas i propositionen att det ska byggas utifrån de “krav som ställs i höjd beredskap och ytterst krig och ha förmåga att bidra till det militära försvarets förmåga, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna samt skydda civilbefolkningen. Det civila försvaret ska också ha förmåga att upprätthålla försvarsviljan och samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar.”

Ambitionen kan jämföras med skrivelsens formulering att “sivil støtte til militær innsats i øvre del av krisespekteret (…) har gradvis fått større fokus de siste årene, og særlig etter Russlands krigføring mot Ukraina i 2014 (Donbas i Øst-Ukraina og Krim).

Både i Sverige och Norge rotar man runt i samma typ av verktygslåda. De olika skrivningarna avspeglar dock skillnader i såväl politisk diskurs som organisering av politikområdet. I Sverige sorterar även den civila beredskapen under Försvarsdepartementet och leds av en egen minister. I Norge är civil beredskap inordnad under Justitiedepartmentet. Justieminister Emilie Enger Mehl som tillhör Senterpartiet dubblerar som beredskapsminister.

Själva framtagandet av politiken skiljer sig dessutom åt. I Sverige tog Försvarsberedningen fram underlag både för det militära försvaret och civil bredskap, som sedan resulterade i ett sammanvägt förslag för Totalförsvarets utformning.

I Norge arbetade två olika utredningar parallellt: Forsvarskommisjonen från december 2021 respektive Totalberedskapskommisjonen från januari 2022. Båda utredningarna avrapporterade försommaren 2022. Den ena med inriktning på det militära försvaret (NOU 2023:14) och den andra på civil beredskap (NOU 2023:17).

I juni 2024 fattade Stortinget beslut om det militära försvaret, Langtidsplan for forsvarssektoren 2025–2036. Stortingsmeldingen om den civila beredskapen skulle egentligen ha lagts fram i hösten 2024 – och kanske borde man väntat ännu längre. I samband med behandlingen av Langtidsplanen uppdrog Stortinget åt regeringen att utarbeta en nationell säkerhetsstrategi. I skrivelsen finns det pågående arbetet bara knapphändigt omtalat på s 49.

Den nationella säkerhetsstrategin ska bli färdig till sommaren och borde utgöra den naturliga utgångspunkten för den Langtidsplan for sivil beredskap som regeringen ska ta fram med början under 2025. I den kommer man förhoppningsvis lösa ut frågor om ledning och samordning i kris och i krig. Vilka är de ändåmålsenliga svaren på de problem som sammanhänger med förvaltningsstruktur och  -kultur? Och hur kompetensförsörja organisationen? Och vad göra med alla landets alla pyttekommuner?

Ännu mer naturligt är förstås att inte ha två separata planer. För att få mest effekt i kris och krig ska de ju ses i ett. Den politiska handläggningen so far indikerar dessutom att det behövs mer offentlig debatt än den som Stortingsmeldingen hittils allra mest resulterat i; lagtvång om skyddrum i samband med vissa nybyggen kommer att göra det dyrare att bygga och svårare för unga att köpa en egen bostad.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 22 januari 2025.

Read More

Ibland överträffar verkligheten vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. En sådan dag är det i dag, när USA:s 47:e president svärs in och ett nytt kapitel i The Trump Story börjar skrivas. Historien skulle ha kunnat vara en svart politisk fars, men den är en amerikansk tragedi som utspelas i realtid.

Med Donald Trump får världens mäktigaste land igen en president som anser att diktatorerna Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Xi Jinping är förebilder. Ja, som i alla fall prisas för sin handlingskraft. Lite skämtsamt har Trump sagt att han bara ska styra som en diktator första dagen på jobbet.

Agerar som en allsmäktig gudfader

Om man ska tro den tillträdande presidenten är han störst, bäst och vackrast, en guds gåva till mänskligheten. Smicker är följaktligen det som krävs för att komma på god fot med honom. I Donald Trumps värld är det uttryck för respekt. Detsamma gäller annan betalning av tribut, typ kampanjbidrag i valrörelsen eller kostnaderna i samband med installationen.

Samtidigt agerar Donald Trump som en allsmäktig gudfader när han delar ut fördelar och beskydd i utbyte mot osviklig lojalitet och, å andra sidan, mobbning och hot. Det republikanska partiets överideologi är numera klientilismen. Det finns en oro för ”state capture” med Viktor Orbáns Ungern som förebild.

I sitt avskedstal varnade president Biden för att en oligarki tar form på basis av extrem rikedom, makt och inflytande.

Trump kan knappt öppna munnen utan att faktakontrollanterna visar röd flagg, men det berör honom inte. Sant eller falskt spelar inte någon roll för en person som med filosofen Harry G Frankfurst ord skulle kunna beskrivas som en ”bullshit artist”. Det allt överskuggande för en ”skitsnackare” är att skapa intryck och säga det som leder till att bakomliggande outtalade mål uppnås.

Saken blir inte bättre av att för mycket av det snacket minska förmågan att faktiskt kunna tala sanning.

Trump begriper inte värdet av allianser

Donald Trump leder världens mäktigaste land men står för en geopolitik som för tankarna till en realitysåpa. Han är fixerad vid tullar – trots att det utlovade resultatet av införandet av sådana går på tvärs mot hur de i verkligheten fungerar. Så nu ligger handelskrig mot Kina och EU i korten. Och förstås ökad inflation i USA.

USA får en president som inte förstår att allianser med andra stater ger ett enormt övertag i förhållande till Kina, Ryssland och Iran. Med hot om militärmakt och ekonomiska sanktioner har Donald Trump i stället krävt att få lägga beslag på Grönland. I samma släng ska USA ta över Panamakanalen. Kanada kan lämpligtvis inkorporeras som en amerikansk delstat. Lägg därtill att Elon Musks kampanjande i Europa nu blir officiell utrikespolitik.

Till skillnad från under den första mandatperioden är det få vuxna i det Ovala rummet, men desto fler som hör hemma i ett skräckkabinett. Genom utspelen tar USA avstånd från den i FN grundande rättsordningen med staters suveränitet och territoriella integritet som grund.

Det välkomnas både av Kina och Ryssland som också vill att stormakt ska vara detsamma som rätt.

Fasthet – men också flexibilitet

Utrikesminister Sergej Lavrov har betonat att USA och Danmark borde lyssna till vad Grönlands invånare själva vill – på samma sätt som Ryssland hävdar att man gjort med invånarna på Krim och i Donbas. Kreml har med nöje också kunnat konstatera att den nygamle presidenten delar den ryska synen på vad som utlöste kriget mot Ukraina, det vill säga det påstådda hotet från Nato mot Ryssland.

Donald Trump har försäkrat att kriget kan avslutas på 24 timmar, men räknar nu med att det tar upp till ett halvår. Tyvärr är det mer sannolikt att det i sådana fall snarare blir en fred på Putins än Ukrainas villkor. Avtalet med talibanerna från 2020 (som Biden tyvärr fullföljde) är ett avskräckande exempel på Trumps ”Art of the Deal”.

I en tid när det är troligt att en kravstor Trump kommer att försämra relationerna till Europa krävs det sammanhållning och fasthet men också flexibilitet för att göra överenskommelser.

Fortsättningen på Donald Trumps historia behöver inte bli så illa som man kan befara och det kan till och med finnas uppsidor både i USA och på världsscenen.

Men det kan också bli värre.

Krönika i Altinget 22 januari 2025

Read More


Sveriges enda nationella intresse är att inte ha något. Så brukade det heta. Inom ramen för en idealistisk utrikespolitik med fokus på rollen som moralisk stormakt var det tabubelagt att tala om Sveriges nationella intresse. 

Så är det inte längre. Det är bra. Det är ännu bättre att regeringen Kristersson preciserat innebörden som därmed blir styrande för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Det kan kallas att leda i allvarstid. Politiken består av mindre verbalt gestikulerande och mer verkstad. Och det allra viktigaste är nu stödet till Ukraina, vars strid för överlevnad också är en existentiell fråga för Sverige.

I det linjetal som utrikesminister Maria Malmer Stenergard höll på Utrikespolitiska institutet den 11 december återfinns svenska grundvärden som frihet, demokrati och vårt sätt att leva. Viljan att stå upp för internationell rätt och en regelbaserad världsordning är inte heller någon omvälvande nyhet. Och inte heller att frihandel är viktigt. Problemet är hur man navigerar i en normlös tid.

Svaret sammanfattade hon i det av Finlands president Alexander Stubb myntade begreppet värdebaserad realism. Det handlar om att å ena sidan stå på fast värdegrund men å andra sidan erkänna behovet av att agera ”pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna”. Ibland innebär det samarbete med stater som har helt andra värderingar.

Malmer Stenergard beskriver det som ”en värderingsdriven utrikespolitik för världen som den är”. Det kan naturligtvis vara både smärtsamt och inbjuda till kritik.

Den värdebaserade realismen innebär ett erkännandet av att politiken formuleras i val mellan olika mål, som dessutom kan stå i konflikt med varandra. Det handlar också om insikten om begränsningar i små staters förmåga att påverka och därav behovet av att prioritera vad som är viktigast. Utan att följa de två handlingsreglerna hade Sverige sannolikt nu inte varit medlem i Nato (trots den låga profilen från svensk sida satt den turkiska ratificeringen långt inne).

Den politiska geografin är radikalt ändrad sedan den moraliska stormaktstiden. Politiken formuleras på europeisk, nordisk-baltisk och transatlantisk grund. Med regeringen Kristersson har Sverige valt sida. Tillsammans med likasinnade.

Vad det nationella intresset innebär i konkret politik är inte givet utan kan och bör diskuteras. Till exempel behovet av ett ytterligare budgetlyft för att stärka det svenska försvaret. Som utrikesministern konstaterade i sitt tal: ”Vägen till ökad stabilitet och säkerhet går i dag via en stark avskräckning”. Det gäller i än högre grad efter det kommande vaktombytet i Vita huset.

Alternativet vid riksdagsvalet nästa höst är en regeringskonstellation med MP och V som inte vill att Sverige ska vara med i Nato – och ledd av Magdalena Anderssons socialdemokrater som först nödda och tvungna gjorde ett säkerhetspolitiskt lappkast. Att S av instrumentella skäl nu står bakom Sverige i Nato är förstås utomordentligt viktigt.

Som det mycket riktigt slås fast i förslaget till nytt partiprogram för S ”höjer (medlemskapet) tröskeln för kris och konflikt”. Men det är ett medlemskap utan känsla av delaktighet i den värdegemenskap som trots påfrestningar och kriser är försvarsalliansens grund.

Det är både signifikativt och oroande att förslaget bottnar i den politik som är förknippad med Olof Palme och uttryckt i ord som ”gemensam säkerhet”, ”samarbete för gemensam överlevnad “, ”internationell solidaritet” och ”förebyggande fredsarbete”. Det låter som om man vill återuppliva Sverige som moralisk stormakt.

I förslaget radas punkt efter punkt upp på, som det verkar, den bärande idén att ”allt” är viktigt. Det är det inte. För att citera tänkaren N Puh: ”Om du inte vet vart du ska är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ändå inte när du kommer fram.”

Ledare i Svenska Dagbladet 11 januari 2025.

Read More

När Norge går in i 2025 är det växt i ekonomin, reallönerna ökar och arbetslösheteten är låg. Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har dessutom levererat mycket av den politik som de två partierna gick till val på: ökade bidrag, mer stöd till bönderna, decentralisering, omreglering av arbetsmarknaden och, när energiprischocken kom, införandet av ett generöst elprisstöd.

Allt borde alltså ligga till rätta för att statsminister Jonas Gahr Støre skulle kunna se fram emot Stortingsvalet i höst. I verkligheten råder det full kris när tidvågorna från 2024 års två megatrender också har slagit in i Norge. Den ena handlar om väljarnas missnöje med sittande regeringar och den andra om framgången för missnöjespartier i olika tappning till höger i politiken.

***

Arbeiderpartiets identitet var länge fotad i det kvardröjande minnet av ett fyrtioprocentsparti. Ambitionen skruvades först ned till 30 procent och nu ses 20 som inte alltför illa. I en opinionsmätning genomförd av Norstat i början av december 2024 fick Arbeiderpartiet stöd av 14,2 procent av de tillfrågade. Tillsammans med Senterpartiet (3,8 procent) uppgick regeringens samlade stöd till 18 procent. Stödpartiet Sosialistisk Venstre fick 11 procent, yttervänstern i Rødt 5,6 och Miljøpartiet De Grøne 3,5.

Partiordföranden sedan 2014 Jonas Gahr Støre har varken lyst som oppositionsledare eller statsminister. AP har slitit med skandaler, maktkamper och personstrider som har tärt på förtroendet. Det verkar dock som om försöken att lansera ett nytt namn inför valet har stoppat upp och att Støre kommer att vara frontfiguren i september. Formellt beslut fattas senare i vår.

Kanske partiet tar det säkra för det osäkra i tider som kan bli väldigt turbulenta. Dessutom väntar till slut de räntesänkningar som Støre gång efter annan tidigare har varslat om. Då kan det verkligen bli såsom utlovat i valet 2021: ”Vanligt folks tur”.

I Norstatmätningen uppgick Høyres (21,5) och Fremskrittspartiets (27,4) samlade uppslutning i väljarkåren till 48,9 procent. Om det hade varit val vid mättillfället hade de två partierna haft en egen ”Blåblå” majoritet i Stortinget med 89 av totalt 169 mandat. Lägg därtill stödet för de två tänkbara koalitionspartnerna; 9 mandat för socialliberala Venstre och 8 för Kristelig Folkeparti. Valvinden är tydlig.

Samtidigt har stödet för FrP på bara ett drygt år gått från att vara hälften så stort som för Høyre, till att FrP nu konsekvent är det större partiet i opinionsmätningarna. Det innebär förstås att alarmen ljuder även inom Høyre. Høyre kan dock med visst lugn se tillbaka på en för partiet mer positiv långtidstrend när det gäller styrkeförhållandet till FrP. Det kan också söka lindring i erfarenheten från 2021, då Senterpartiets anti-elitism inte lockade lika mycket vid valurnorna som i opinionsundersökningarna. Dessutom är Høyres Erna Solberg den partiledare som flest väljare vill se som statsminister, långt fler än FrP:s Sylvi Listhaug. Inte minst är detta tydligt bland borgerliga väljare. 

Solberg har emellertid varit partiledare sedan 2004 och statsminister 2013–2021. Blir hon ett lika dragande vallokomotiv som tidigare? Åren av slit i toppolitiken lyser från och till igenom och politiken präglas väldigt mycket att sitta stilla i båten. FrP:s framgångsvåg gör dessutom att de vanliga konfliktytorna höger-vänster i förhållande till AP inte blir dominerande på samma sätt. Det gäller inte minst om FrP får överta den centrala ”skurkrollen” i AP:s valdramaturgi.

Till bilden hör att de två partierna till höger bara delvis konkurrerar om samma väljargrupper. FrP är överrepresenterade bland personer med låg eller ingen utbildning. Alltså snarare väljare som brukat rösta på AP. Till det nya hör att FrP också har börjat att attrahera invandrare och unga (särskilt män). 

***

Fremskrittspartiet beskriver sig självt som ett “liberalistisk” parti som “bygger på Norges Grunnlov, norsk og vestlig tradisjon og kulturarv med basis i det kristne livssyn”. Men om man med “liberalistisk” menar en liten men stark stat är karaktäristiken föga träffande. Man lever inte som man lär. Även FrP står bakom den norska storstaten. Nyliberalerna rensades ut 1994 och med dem försvann ja-till-EU också från partiet.

Historien går tillbaka till 1973 då Anders Lange bildade Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep. Namnbytet till Fremskrittspartiet skedde 1977 och då med ett anti-modernistiskt partiprogram. Året efter valdes Carl I Hagen till ny partiledare och efterträddes först 2006 av Siv Jensen.

Invandring blev prio 1 för FrP först i samband med valet 1987, då Hagen berättade om ett brev han fått från en muslimsk invandrare om planerna på att göra Norge till en muslimsk stat. Brevet visade sig senare vara falskt. Dock först efter att partiet gått från 4 till 12 procent. 

Det dröjde innan FrP välkomnades in i det borgerliga samarbetet mellan Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti. FrP ansågs varken rumsrent i det politiska finrummet eller pålitligt borgerligt. Efter Stortingsvalet 2001 bildade de tre en KrF-ledd regering med stöd av FrP. Inför valet 2005 var dock budskapet till väljarna att FrP inte ingick i det borgerliga regeringsalternativet. 2009 uteslöt Venstre ett förpliktigande regeringssamarbete. 

Men det löste förstås inte problemet med att vägen fram till regeringstaburetterna var kantad av FrP-väljare. Å andra sidan hade Siv Jensen bestämt sig för att tiden var mogen att få inflytande genom att ta regeringsansvar. I god tid inför valet 2013 klargjorde hon att FrP bara kunde stödja en regering som partiet själv ingick i. 

Och så blev det – inte en fyrpartiregering men en “Blåblå” i minoritet bestående av Høyre och FrP med Erna Solberg som statsminister och Siv Jensen som finansminister. 2018 tog Venstre steget in i regeringen och när året efter Kristelig Folkparti följde efter bildades den första borgerliga majoritetsregeringen i historien. 

Solbergs dreamteam varade till början av 2020 då FrP lämnade regeringen. Jensen motiverade avhoppet med svagt genomslag i stort och och rent konkret med regeringens beslut att hämta hem en IS-mamma och hennes två små barn från Syrien. Mer krasst uttryckt hittade man en fråga som kunde bli en väg ut ur regeringen för att få en friare roll i ett läge där partiet kämpade med väljarstödet inför Stortingsvalet 2021. Det gick sådär.

Siv Jensens ledarskap och tiden i regering satte spår. FrP var ett parti som hade en lösning och sökte efter problem att koppla den till. Med regeringsansvaret följde krav på att först identifiera problemet och sedan ta fram lösningen. Och på att kompromissa. Samtidigt tillät Solberg FrP att också odla identiteten som politikens l’enfant terrible.Ibland gick det dock för långt.

FrP:s nuvarande partiledare Sylvi Listhaugs politiska karriär var kantad av kontroversiella utspel. 2018 tvingades hon till och med att ”frivilligt” lämna posten som justitieminister (men var snart tillbaka i en annan ministerroll). När hon tog över partiledarposten 2021 kunde man tro att FrP igen skulle bli mer av ett enfrågeparti. Så har dock inte blivit fallet. 

Motstånd mot invandring är fortfarande partiets främsta varumärke.

Men att det finns gränser understryks av att FrP:s ordförande i justitieutskottet fick silkessnöret sedan han gjort en postning på Facebook som ledde till en polisanmälan om hets mot folkgrupp, som dock sedermera blev nedlagd. Listhaug valde att inte gå på yttrandefrihetslinjen utan tog personligen avstånd. 

Och Listhaug själv har dessutom inför valrörelsen gjort en personlig make-over för att göra sig mer statsministeraktig. Man ska inte längre tänka bygdejenta utan nu är det mer av powerlook med Marine Le Pen och Giorgia Meloni som förebilder. 

FrP är inte något enfrågeparti utan ett högerpopulistiskt parti med “erbjudanden” till väljarna inom alla politikområden – men inte sällan i form av enkla lösningar. I fråga om Putin och angreppskriget mot Ukraina är man en del av samförståndet i Stortinget. Samtidigt som partiet håller sig inom åsiktskorridoren markerar man särskiljande mening i frågor där man egentligen inte ska tycka olika. Det gäller exempelvis kritik av samers rättigheter och den gröna omställningen.

Ungdomsförbundet har velat varumärkesskydda den norska rätten till Trumps “Drill baby drill” och ungdomspolitikern Simon Velle har framgångsrikt burit fram budskap från Jordan Petersons univers. 

Inför Stortingsvalet lanserar partiet sig som det enda alternativet som är ett verkligt alternativ. Alltså något annat än Høyre och Arbeiderpartiet. Anti-etablissemang.

***

Ännu är det många månader kvar till Stortingsvalet i september, men det krävs närmast ett mirakel för att regeringen Jonas Gahr Støre ska bli återvald och inte ersättas av en borgerlig regering. Det är bra för Norge. Det är dock inte tillräckligt bra. Tyvärr krävs det även ett mirakel för att en regering ledd av Solberg eller Listhaug ska ta sig an de stora framtidsfrågorna såsom medlemskap i EU, en ohållbar kommunstruktur, boomen för sjukskrivningar och förtidspensioneringar. 

Det handlar också om en mer realistisk nationell självförståelse. I Norge är föreställningen gärna den av redan varande eller blivande världsbäst. Det statliga ägandet är stort och likaså tilltron till statliga ingripandens välsignelser. Den bilden krackelerar i internationell jämförelse, konstaterade den norska techsektorns branschorganisation Abelia i en rapport nyligen:

Norge mangler relevant spiss- og teknologikompetanse, og har fortsatt svak tilgang på internasjonal kompetanse. Norske bedrifter sakker akterut når det gjelder bruk av muliggjørende teknologi, som kunstig intelligens. Vi har lav gründeraktivitet, og svært begrenset tilgang på risikokapital. 

Norge är tack vare råvaruresurserna ett av världens allra rikaste länder. Oljefonden med ett värde på nästan 20 000 miljarder norska kronor är det främsta exemplet på att Norge kan beskrivas som en rentierstat som gör att det aldrig blir riktigt hårda budgetrestriktioner i politiken. 2025 hämtas nästan en fjärdedel av statsbudgeten från fonden. Det blir aldrig någon riktig känsla av ”kris” och därmed inte heller något riktigt förändringstryck. 

Essä i Smedjan 10 jan 2025.

Read More