Så agerar vi i en normlös tid

Sveriges enda nationella intresse är att inte ha något. Så brukade det heta. Inom ramen för en idealistisk utrikespolitik med fokus på rollen som moralisk stormakt var det tabubelagt att tala om Sveriges nationella intresse. 

Så är det inte längre. Det är bra. Det är ännu bättre att regeringen Kristersson preciserat innebörden som därmed blir styrande för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Det kan kallas att leda i allvarstid. Politiken består av mindre verbalt gestikulerande och mer verkstad. Och det allra viktigaste är nu stödet till Ukraina, vars strid för överlevnad också är en existentiell fråga för Sverige.

I det linjetal som utrikesminister Maria Malmer Stenergard höll på Utrikespolitiska institutet den 11 december återfinns svenska grundvärden som frihet, demokrati och vårt sätt att leva. Viljan att stå upp för internationell rätt och en regelbaserad världsordning är inte heller någon omvälvande nyhet. Och inte heller att frihandel är viktigt. Problemet är hur man navigerar i en normlös tid.

Svaret sammanfattade hon i det av Finlands president Alexander Stubb myntade begreppet värdebaserad realism. Det handlar om att å ena sidan stå på fast värdegrund men å andra sidan erkänna behovet av att agera ”pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna”. Ibland innebär det samarbete med stater som har helt andra värderingar.

Malmer Stenergard beskriver det som ”en värderingsdriven utrikespolitik för världen som den är”. Det kan naturligtvis vara både smärtsamt och inbjuda till kritik.

Den värdebaserade realismen innebär ett erkännandet av att politiken formuleras i val mellan olika mål, som dessutom kan stå i konflikt med varandra. Det handlar också om insikten om begränsningar i små staters förmåga att påverka och därav behovet av att prioritera vad som är viktigast. Utan att följa de två handlingsreglerna hade Sverige sannolikt nu inte varit medlem i Nato (trots den låga profilen från svensk sida satt den turkiska ratificeringen långt inne).

Den politiska geografin är radikalt ändrad sedan den moraliska stormaktstiden. Politiken formuleras på europeisk, nordisk-baltisk och transatlantisk grund. Med regeringen Kristersson har Sverige valt sida. Tillsammans med likasinnade.

Vad det nationella intresset innebär i konkret politik är inte givet utan kan och bör diskuteras. Till exempel behovet av ett ytterligare budgetlyft för att stärka det svenska försvaret. Som utrikesministern konstaterade i sitt tal: ”Vägen till ökad stabilitet och säkerhet går i dag via en stark avskräckning”. Det gäller i än högre grad efter det kommande vaktombytet i Vita huset.

Alternativet vid riksdagsvalet nästa höst är en regeringskonstellation med MP och V som inte vill att Sverige ska vara med i Nato – och ledd av Magdalena Anderssons socialdemokrater som först nödda och tvungna gjorde ett säkerhetspolitiskt lappkast. Att S av instrumentella skäl nu står bakom Sverige i Nato är förstås utomordentligt viktigt.

Som det mycket riktigt slås fast i förslaget till nytt partiprogram för S ”höjer (medlemskapet) tröskeln för kris och konflikt”. Men det är ett medlemskap utan känsla av delaktighet i den värdegemenskap som trots påfrestningar och kriser är försvarsalliansens grund.

Det är både signifikativt och oroande att förslaget bottnar i den politik som är förknippad med Olof Palme och uttryckt i ord som ”gemensam säkerhet”, ”samarbete för gemensam överlevnad “, ”internationell solidaritet” och ”förebyggande fredsarbete”. Det låter som om man vill återuppliva Sverige som moralisk stormakt.

I förslaget radas punkt efter punkt upp på, som det verkar, den bärande idén att ”allt” är viktigt. Det är det inte. För att citera tänkaren N Puh: ”Om du inte vet vart du ska är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ändå inte när du kommer fram.”

Ledare i Svenska Dagbladet 11 januari 2025.