Ibland går det undan i politiken. Rysslands nya och fullskaliga invasion av Ukraina, Kremls krav på en intressesfär som även omfattar Sverige och Putins hot om att använda kärnvapen, gör 2022 till en omslagspunkt i historien. Allt tycks nu vara i rörelse.
Så också Socialdemokraternas inställning till ett svenskt medlemskap i Nato. Partiet är på glid, men frågan är om det kan glida i mål.
I utrikesdeklarationen den 16 februari slog Ann Linde fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var stark markering. Inte någon gång sedan regeringsskiftet 2014 hade formulering uttalats i utrikesdeklarationen. Regeringen skapade dessutom ytterligare distans genom att ändra tempus på standardformuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl till tjänar.
Utrikesdeklarationen lade därmed fast en säkerhetspolitisk doktrin som innebar att regeringens röda linje i fråga om medlemskap i Nato var densamma som dragits upp av Vladimir Putin.
Så kom den 24 februari då rysk trupp i fyra riktningar inledde angreppet på Ukraina. Sedan dess pressas regeringens säkerhetspolitiska doktrin av Putins ”war of choice”, av en borgerlig opposition som inte längre ger S vetorätt i säkerhetspolitiken och av att Finland av allt att döma i praktiken har bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato.
När statsministern den 30 mars frågades ut i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte medlemskap på ”något sätt”. Nu hade den militära alliansfriheten igen bytt tempus – till har tjänat oss väl. Och S-kongressens beslut från i höstas om nej till Nato var inte hugget i sten. Förutsättningarna var nya. Den pågående analysen av säkerhetspolitiken som görs tillsammans med oppositionen skulle få utvisa vad som är bäst för Sverige.
I den partiinterna debatten låter är tongångarna nu mer positiva än tidigare. Som hos Daniel Färm som är politisk redaktör för Aktuellt i politiken, Katalys Daniel Suhonen och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg som med sin maning till samgång med Finland får sägas indirekt byta ståndpunkt från nej till ja.
Före detta utrikesministrarna Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén tillhör också dem som är öppna för omprövning av säkerhetspolitiken. Det är kanhända ett tecken i skyn att den annars så alliansfria Margot Wallström har tagit ut en ny kurs. Hon säger sig ha ”börjat vänja sig vid tanken på Nato” och att ”vi ska gå i takt med Finland”. Hon ”är realist” och ”ser vart det drar”. Bred samsyn är dock en förutsättning och en annan att politikerna har avvägt för- och nackdelar.
**
Verkligheten trycker på men vågar Magdalena Andersson att ta en strid med det egna partiets ”fredsaktivister”? I sådana fall finns en bred majoritet för medlemskap i Riksdagen. Proppen som hon måste lösa upp handlar om den politiska kvarlåtenskapen efter Olof Palme.
Traumat efter det tragiska mordet på Palme 1986 har fryst fast synen på politiken vid det dåtida narrativet. Men till bilden hör också en nostalgisk längtan tillbaka till ett slags storhetstid för socialdemokratin – både hemmavid och på bortaplan. Man tronar på minnen från fornstora dagar.
För att citera statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet och själv en av aktivisterna:
”För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palmesamt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen.”
Och, understryker han varnande – partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet och att frångå kongressbeslutet om nej till Nato skulle leda till ett internt uppror mitt i valrörelsen.
Det bär syn för sägen att motionerna till partikongressen i höstas var anti Nato och pro inrättande av ett fredsdepartement. Ingen av motionerna under rubriken Försvarspolitik handlade om att stärka det nationella försvaret. I många fall gjordes direkt hänvisningar till traditionen från Palme.
Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider varnade den 4 mars – alltså under den pågående ryska storoffensiven mot Ukraina – för alarmism och förhastade beslut. Det är bra att det finns stater som inte är med i Nato, eftersom ”det för in luft och friare perspektiv i det säkerhetspolitiska tänkandet.”
Och det finns fler fördelar med att stå utanför: ”Det är lättare för en icke-medlem att hålla de militärindustriella intressena en smula stången och stå för en generell freds- och nedrustningslinje. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära betydligt större satsningar på militären, i en tid när klimat och välfärd borde få suga upp alla tänkbara resurser.”
Så mycket för behovet av att stärka det nationella försvaret – och då inte minst som varande ett allianslöst land.
Före detta statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven säger nej till medlemskap. Som ett eko från Palmes lika-som-kålsuparteori om USA och Sovjetunionen står SSU:s ordförande Lisa Nåbo ”fast vid att Sverige gynnas av att vara en alliansfri part, mellan stormakterna”. Andra som S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll och Tro och Solidaritets ordförande Sara Kukka-Salam lyfter fram en annan del av arvet för att motivera nejet; den som handlar om kampen för kärnvapennedrustning.
Det gjorde också Pierre Schori på DN-debatt 11/3 och med en direkt hänvisning till 1980-talet fredspolitik med Palmeord som att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.
**
Olof Palme steg fram på den internationella arenan i en tid där allt tycktes vara i rörelse – och med sin plädering för nationellt oberoende och ny ekonomisk världsordning var han en del av den rörelsen. Kritiken av USA:s krig i Vietnam och stödet för det kommunistiska Nordvietnam gav rubriker i internationella medier. Det gjorde sedan också arbetet för avspänningen mellan blocken och global nedrustning.
Ett axplock på vad nostalgikerna kan se tillbaka på. 1968 demonstrerade en fackelbärande Palme i klädd ryssmössa sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör på Sergels torg. Det ledde till en mindre diplomatisk kris med USA. 1971 likställde Palme USA:s bombningar av Hanoi med dåden i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpvilleoch Treblinka. Det ledde till en stor diplomatisk kris med USA.
På besök i Tanzania 1971 beskrevs Palme av president Julius Nyerere som ”en internationell ledare som redan hunnit bidra till socialismens utveckling i Europa”. I Jugoslavien 1975 hyllades han av diktatorn Tito som en centralgestalt i den västeuropeiska socialdemokratin. På besök i Kuba 1975 trycktes Palmes tal i sin helhet av partitidningen Gramma och sändes två gånger i TV. På besök i DDR 1984 publicerades hans middagstal om nedrustning i Neues Deutschland, DDR:s egen Pravda.
Numera talas det inte så mycket om Palmetidens politiska romans med olika vänsterdiktaturer, men desto mer om Palmekommissionen, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull ”kärnvapenallians”. Det var så att säga inte någon tillfällighet att inför S-kongressen i höstas reste 100 S-profiler – i strid med regeringens utredning – krav på att Sverige skulle tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.
Redan i juni 2021 bildades det en ny internationell kommission – Common Security 2022 och med Olof Palmes Internationella Center i ledningen. Ansatsen ska vara densamma: ”A means to making people and governments feel safe without the threat of weapons of mass destruction, nuclear deterrence, military force, and violence.”
En annan utgångspunkt var – trots att den europeiska säkerhetsordningen raserades vid Ryssland invasion av Ukraina 2014 – att Europa är den region i världen som mest utmärks av fred.
I Palmes anda tror man inte att kärnvapennedrustning enbart kan överlåtas till förhandlarna utan att det krävs en folkrörelse som driver politikerna framåt för att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof.
Och förhoppningen lever. Som Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström har uttryckt saken:
”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.
Orden föll efter flera månaders rysk militär uppladdning vid Ukrainas gräns och några dagar före den andra invasion – och efter år av tilltagande repression mot oliktänkande och fri nyhetsförmedling i Putinland.
**
Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor hade sin bakgrund i Socialistinternationalen med Palme som vice ordförande och Bernt Carlsson som generalsekreterare. Den bildades på Palmes initiativ 1980. 1982 presenterades rapporten Gemensam säkerhet. Det var inget fel på tanken att försöka skapa ett bättre samtalsklimat mellan supermakterna, men förslagen fick sovjetisk slagsida.
I medlemsskaran ingick bland andra Gro Harlem Brundtland, Egon Bahr och David Owen. Kommissionen skulle vara oberoende men det låg i Sovjetunionens natur att medlemmen Grigorij Arbatov, chef för institutet för USA- och Kanadastudier i Moskva, inte kunde vara oberoende av Kreml. Detsamma gällde generallöjtnanten i den militära underrättelsetjänsten GRU, Michail Milstein, som ingick i sekretariatet. Han hade tidigare bland annat varit biträdande chef för desinformationsavdelningen inom GRU.
Saken blev knappast mindre delikat av att man i Moskva såg påverkansoperationer riktade mot både fredsrörelsen och de socialdemokratiska partierna i Norden som viktiga medel i en tid när det kalla kriget – efter sovjetisk upprustning och invasionen av Afghanistan 1979 – hade blivit iskallt.
Som svar på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (SS 20) med siktet inställt på Västeuropa, lanserade Nato 1979 sitt så kallade dubbelbeslut. Om Sovjetunionen upphörde med att utplacera nya robotar och skrotade de som redan hade utplacerats, skulle man avstå från att återställa styrkebalansen genom att ladda upp egna robotar (108 Pershing-2 och 465 kryssningsrobotar) i Västeuropa.
Palme var starkt kritisk till dubbelbeslutet som han menade ökad konfliktnivån och kunde leda till kärnvapenkrig. I stället borde de redan utplacerade sovjetiska medeldistansrobotarna ses som den nya balanspunkten i det som borde bli ett nytt så kallat fredligt dubbelbeslut. Detta innebar att Nato inte skulle utplacera nya robotar och att förhandlingar om nedrustning inledas. Det var också Sovjetunionens linje.
1982 lanserades förslaget om balanserad nedrustning genom inrättandet av en korridor i Europa fri från slagfältskärnvapen. I praktiken var det riktat mot Natos försvarsdoktrin (flexible response) och gränsförsvar. Moskva gav sitt bifall.
En kärnvapenfri zon i Norden var en favorit i fredsrörelsen som också Palme omfamnade. På partikongressen 1981framställdes den som en väg till ett kärnvapenfritt Europa. Varken Sverige eller Finland hade kärnvapen. Natomedlemmarna Norge och Danmark hade inte egna kärnvapen, och båda hade deklarerat att Nato inte heller fick utplacera några. Återstod alltså Sovjetunionen som förespråkade zonen, men då utan begränsningar av det egna handlingsutrymmet i Östersjön.
Ibland innehöll S-regeringens linje ett krav på kärnvapenfrihet, ibland var det inte nödvändigt att ställa några krav alls i förväg. I ett tal inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors 1983 slog Palme fast kravet på kärnvapenfrihet men sade att det ändå var en förhandlingsfråga. Det centrala var en utfästelse från Sovjetunionen om att inte angripa.
I partihistorien är allt detta förträngt. I stället råder fredaktivismidyll.
**
Det har blivit ett närmast liturgiskt inslag inom socialdemokratin att göra en referens till Olof Palme – i syfte skapa legitimitet för en ståndpunkt eller ledande partiföreträdare. Som 2017 när Magdalena Andersson för första gången skulle uppträda i Almedalen. Ny teknik – med det passande namnet ”förstärkt verklighet” -– gjorde det möjligt att via app/mobil se och lyssna Palme på scenen tillsammans med Andersson.
Med teknikens hjälp var det möjligt att förflytta sig i tiden. Men bara bakåt. I Nato-frågan borde Socialdemokraterna se framåt. Också i fråga om hösten val. För det finns en väljaropinion att stödja sig på.
I en mätning (18–23 mars) från Novus svarar 43 procent ja, 27 procent nej och 30 procent vet inte på frågan om Sverige ska gå med i Nato. Om frågan däremot gäller att gå med tillsammans med Finland svarar 63 procent ja, 18 procent nej och 19 procent vet ej. Bland S–sympatisörerna är 59 procent positiva till en svensk-finsk samgång in i Nato. Bara 15 procent är emot och 26 procent inte vet.
Och om det kommer ett positivt besked från Magdalena Andersson är det rimligt tro att opinionsbilden blir än mer Nato-vänlig. Andersson står i särklass bland partiledarna när det förtroende och opinionssiffrorna visar att vinden blåser i S-riktning. Med Nato-frågan bilagd i enighet med de borgerliga partierna och SD kan hon gå till valet den 11 september med “välfärden” i centrum — alternativet är en valrörelse där rikets säkerhet står i fokus.
Budskapet till fredsrörelsen borde vara att en ny tid kräver nya säkerhetspolitiska lösningar. Med tillägget att visst gör det ont när knoppar brista men ännu ondare när kroppar gör det.
Essä publicerad i Säkerhetsrådet 11 april 2022.
Read More
