Den svenska fredsrörelsen har en lång historia av att gå vilse i pannkakan. Under kalla kriget blev den en ofrivillig – och ibland frivillig – ”nyttig idiot”. Opinionsbildning för fred ingick i Kremls påverkanskampanjer för att så tvivel och skapa oenighet mellan Västeuropa och USA med det yttersta syftet att vinna politiska och militära fördelar.
Då som nu är det viktig att i förhållande till fredsrörelsens ställningstaganden ställa frågan Cui bono (till vems gagn). Så curlar till exempel Sveriges fredsråd Ryssland och vill stoppa vapenleveranserna till Ukraina. Till vänster är det alltid USA som är den stora satan.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har tydligt fördömt Ryssland. Däremot har man gått i taket över att USA har levererat klusterammunition till Ukraina, eftersom det kan ”luckra upp” FN:s förbudskonvention mot ammunitionen. Men den kritiken ska ses i perspektiv av ett krigsfacit so far som visar att Ryssland i Ukraina:
- Bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning
- Begår folkmord
- Begår brott mot mänskligheten
- Begår krigsförbrytelser och
- Bryter mot krigets lagar.
Ukraina kämpar för att överleva.
Svenska Freds tar strid för den egna agendan.
Ryssland kommer fortsätta
Ukraina har ju inte heller tillträtt konventionen och är därmed inte bunden av den. Man har dock tydligt uttalat att ammunitionen inte ska användas mot civila. På så sätt står man upp för konventionens huvudsyfte ”att lösa de humanitära problem som användningen av denna typ av ammunition kan ge upphov till”.
Inte heller Ryssland är bunden av konventionens förbud. Putins generaler har dock använt klusterammunition mot civila från dag ett i den storskaliga invasionen. Och det tänker man fortsätta med.
Svenska Freds har inte velat att Sverige blir medlem i Nato. Huvudbudskapet är att ett Natomedlemskap ”varken skulle göra Sverige eller världen till en säkrare plats”. Nato är ju dessutom, fy, fy, en ”kärnvapenallians”. Det kan alltså antas att man nu sätter sitt hopp till att Turkiet trots allt inte ska ratificera den svenska Natoansökan.
Cui bono? I sådana fall lär det bli champagnefest i Kreml.
Putin får inte lämnas ensam med knappen
I kraft av att vara en del av SAP-LO-konglomeratet är Olof Palmes internationella centrum fredsrörelsens tyngsta organisation. OPIC talar tyst om stödet till olika vänsterdiktaturer och den sovjetvänliga fredspolitiken under epoken Palme, men desto mer om Palmekommissionens tro på gemensam säkerhet, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull kärnvapenallians. Regeringen Magdalena Anderssons ansökan om medlemskap i Nato har man fått svälja men också OPIC kan alltså leva på det turkiska hoppet.
Liksom Svenska Freds har Palmecentret drivit på för ett svenskt tillträde till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Det hade i sådana fall omöjliggjort ett Natomedlemskap. Båda delarna toppade dåvarande utrikesminister Margot Wallströms agenda. Efter utredning kunde dock frågan med nöd och näppe avföras från regeringens dagordning.
Nu kräver OPIC att Sverige även som Natomedlem ska ratificera konventionen och sätta press på kärnvapennationerna. Kort sagt verka för avveckling av Natos yttersta avskräckningsmedel. Men Cui bono?
Tänk ett Europa där Putin är ensam om att ha möjlighet att ”trycka på knappen”. Som diktatorn redan flera gånger hotat att göra.
Det är som om man lever i en fantasivärld. Inte i krigets tid.
För fina för fronten
I syfte att återuppliva Palmeismen tog OPIC 2021 initiativet till en ny Palmekommission, Common Security 2022. I samband med bildandet beskrevs Europa häpnadsväckande nog som den region i världen som mest utmärktes av fred. I Palmes anda efterlystes en folkrörelse för att driva på politikerna att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof.
En månad före Rysslands fullskaliga invasion uttryckte Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström förhoppningen att:
”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.”
Sedan dess har OPIC stämt in i fördömandet av det ryska angreppskriget och ger också Ukraina stöd. Bra förstås. Man tillhör dock de organisationer som hjälparbetaren Tilde Addenbrooke i sitt Sommarprat beskrev som för ”fina” för att finnas ute vid fronten: ”Våra insamlade medel och verksamhetspengar går inte till att köpa in eller stödja militära vapen och utrustning.”
I somras inbjöd Kvinnor för fred till ”Hopp och motstånd: Träning i icke-våld och fredskultur” som skulle ”kombineras med badsemester”. Det är en lyx som Ukraina inte kan kosta på sig – och faktiskt inte heller fredsrörelsen. Om Ukraina förlorar blir det en inbjudan till Kreml att gå vidare och därmed blir hoppet om att återupprätta en europeisk säkerhetsordning definitivt blott en dröm.
Som Jens Stoltenberg så väl uttryckt saken: ”Vapen är vägen till fred”.
Krönika i Altinget.se 9 augusti 2023
Read More