Claes Arvidsson

Archive
Socialdemokraterna

Stefan Löfvens besked att han lämnar som partiordförande och statsminister i samband med partikongressen i november, kom som en överraskning. Dagen efter hopade sig goda ord från politiska motståndare om vilken hyvens kille han är. Det är ett civiliserat sätt att påminna om att det bortom den politiska konflikten också finns en känsla av gemenskap.

Dagen efter – i betydelsen baksmälla – är tyvärr också ett slags sammanfattning av Löfvens ledarskap och det Sverige han lämnar efter sig. Han har hållit ihop partiet och under extraordinära förhållanden trixat ihop regeringsmakten under två mandatperioder.

Säkerhet har inte varit Löfvens paradgren

Men partiet och makten är inte allt utan som statsminister ska man även leda med ansvar för landet. Grunden för detta är att säkerställa den inre och den yttre säkerheten. Detta har dock inte – för att uttrycka det milt – varit Löfvens paradgren.

I regeringsförklaringen 2017 förkunnade Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige.” Han talade också om straffskärpningar – dock utan att nämna den egna regeringens saktfärdighet. Det är tack vare en ihärdig opposition i riksdagen som lagstiftningen även senare har verklighetsanpassats.

Den organiserade gängbrottsligheten har dock fått allt större plats i Sverige. I dagsläget klassificeras 60 stadsdelar av polisen som ”riskområden,” ”utsatta områden” och ”särskilt utsatta områden”. Omkring 600 000 människor bor i dessa områden. Och olusten sprider sig. Gängrelaterade mord och mordförsök har blivit vardag. Våldet är inte heller längre bara ett storstadsfenomen.

I en ny utredning föreslås ännu en rad straffskärpningar med sikte på att komma åt gängkriminaliteten. Utredningsförslaget tänks dock införas först om två år, eftersom det först då kommer att finnas tillräckligt med plats i fängelserna. Regeringen vill också se en bidragsfinansierad satsning i kommunerna på förebyggande arbete. Någon övergripande plan för hur arbetet ska se ut eller vilka mål som ska uppnås finns dock inte.

För att använda ett av statsministerns favorituttryck; det är inte acceptabelt. Samma sak gäller Löfvens hantering av den yttre säkerheten.

I Försvarsbeslutet 2015 fick Socialdemokraterna med sig alla partier utom liberalerna i Folkpartiet. Här lyckades man med att både leverera ett alltför svagt försvar och samtidigt ta underfinansieringen till en historisk nivå. Trots extra anslag gick som det gick.

Vägen fram till Försvarsbeslutet 2021–2025 var rena politikfarsen men till slut gick det i hamn. Den successiva höjningen av anslaget från 60 till 89 miljarder kronor kan beskrivas som historisk, men bara utifrån historiskt låga nivåer. Om regeringen hade fått sin vilja igenom hade utfallet blivit mycket sämre, men den politiska oppositionen tog striden.

Och den striden kommer att behöva tas igen. Också när det gäller Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, som alla har varnat för nedskärningar om inte snabba cash tillförs.

Så vem träder till som partiets hövding? Magdalena Andersson står högst på listan över kandidater. Blir hon också statsminister kommer säkerhet inte heller framledes vara regeringens prio 1. Som finansministern 2019, med en väl så talande retorisk fråga, uttryckte sig i samband med sitt nej till att betala Försvarsberedningens nota för försvarsbeslutet:

”Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Svaret lär nog bli fler ”familjeveckor”. 

Krönika publicerad i Altinget 27/8 2021.

Read More

Av och till poppar pigga politiker upp med förslag om att sätta in militär mot den organiserade brottsligheten i utsatta områden. Nu har också Som-institutet i en opinionsundersökning (pdf) fått upp saken på den politiska debattdagordningen. 78 procent av de tillfrågade svarar att det är en mycket eller ganska viktig uppgift för militären att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. 

Under strejken i Ådalen 1931 sköts fem personer ihjäl av militär som stod under polisens befäl. Traumat ledde till ett tabu mot samverkan som det tog lång tid innan det bröts – och numera kan Försvarsmakten till exempel bistå vid terrorismbekämpning. Men det bör inte ersättas av vad som har beskrivits som det omvända Ådalensyndromet som öppnar för militär insats i fredstid.

I en kontext av alarmerande brottsutveckling var svaren från svenska folket i opinionspejlingen inte särskilt förvånade. Det är ett rop på hjälp, men förslaget blir inte bättre bara av det skälet. Nog kan man undra över hur opinionsyttringen hade sett ut om den inramats med kompletterande frågor av typen:

  • Är det rätt att militären får använda våld mot den egna befolkningen?
  • Har militären rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?
  • Ska resurser verkligen tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

När ”kriget mot gängkriminaliteten” var uppe till debatt år 2018, följde Stefan Löfven i Jimmie Åkessons (SD) fotspår genom att lite försiktigt öppna för att sätta in militären. Det gillade inte justitieminister Morgan Johansson (S) som betonade att det varken var lämpligt eller nödvändigt:

”Vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet.”

Och så har det låtit och låter det – till dess att det erkänns att resurserna inte alls räcker till.

År 2012 avskaffades beredskapspolisen av alliansregeringen (med Beatrice Ask (M) som justitieminister). Polisen ansågs inte längre behöva den förstärkningsresursen i form av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser.

Nedläggningen skedde under hejarop från Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Det hade blivit så många poliser i tjänst och dessutom hade polisen ”ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation”.

Och det säkerhetspolitiska läget var ju så bra, tyckte man.

Efter Krim 2014 började enskilda borgerliga riksdagsledamöter motionera om att återupprätta beredskapspolisen. Men justitieminister Anders Ygeman (S) agerade stoppkloss och följdes sedan av Morgan Johansson.

Verkligheten tryckte dock på och 2017 föreslog Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft (pdf) att beredskapspolisen skulle återupplivas. Den skulle dock bara kunna sättas in under höjd beredskap eller krig – och den inskränkningen kan bara förstås mot bakgrund av det seglivade motståndet. Det är självmotsägande.

Hybridkrigföring mot Sverige vägde ju annars mycket tungt i beredningens analys. Och som understryks i en rapport från FOI är dagens hotbild grå – med oklarhet i fråga om vad som är krig och fred – också för polisens del.

En majoritet i justitieutskottet har nu tagit ställning för att arbetet med att återupprätta Beredskapspolisen ”inte längre fördröjs utan skyndsamt påbörjas”. Man vill även att den ska kunna sättas in i fredstid. Beskedet kommer som ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen.

Återstår att se om Stefan Löfven vaknar, i den händelse att hans regering överlever. Helt säkert är att om det blir regeringsskifte kommer polisen att få den förstärkningsresurs som den så väl behöver.

Publicerad i Altinget 18/6 2021.

Read More

Stigmatiseringen fungerande inte. Sverigedemokraterna har växt från att har varit ett litet parti till att bli så stort att det har en nyckelroll i politiken. Den tidigare samfällda politiska isoleringen av SD har brutits och ersatts av en öppenhet från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för samarbete (i någon form) med sikte på ett regeringsskifte. Beröringsångesten har definitivt släppt.

Fast inte hos alla. De båda regeringspartierna tillsammans med stödbenet Annie Lööf liksom Vänsterpartiet står fast surrade vid masten. SD ska till varje pris hållas borta från inflytande och kvar i politikens Hall of Shame. Paradoxalt nog har centrala delar av den restriktiva migrationspolitik som alltid varit SD:s huvudfråga blivit en del av ”normalpolitiken” – och då inte minst i socialdemokratin. Kort sagt, åsiktskorridoren är inte vad den en gång var, och därmed inte heller möjligheten till ”brunsmetning” på det politikområdet. 

Inför riksdagsvalet 2022 läggs betoningen snarare på att själva demokratin skulle vara hotad med SD i ett regeringsunderlag. Och då med det bärande argumentativa anslaget att söka sig tillbaka till SD:s grundande och återkalla att det, som Stefan Löfven uttryckte saken i mars, ”är ett parti som kommer ur nazismen”. I den retoriska strategin ingår numera att indirekt kasta samma skambeläggande skugga över de partier som vill ta över regeringsmakten. Som Morgan Johansson uttryckt saken:

“Moderaterna och SD är som tvillingar nu. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt längre och det är Moderaterna som har ändrat sig.”

Det politiska spelet kan beskrivas som en strid mellan att göra frågan om SD:s inflytande till affektiv identitetspolitik eller lägga pragmatiskt fokus på lösning av politiska problem. Allt för att både påverka andra partiers positionering och göra den egna agendan till väljarnas genom att tillförskansa sig problemformuleringsprivilegiet; definiera vad som är problemet, vad och hur som ska diskuteras och av vem.

De partier som öppnat för samarbete lyfter fram skillnaderna i förhållande till SD för att avvärja kritik och minska konfliktytan i förhållande till väljare som är ”allergiska” mot SD som parti. Motståndarna, å sin sida, betonar den påverkanskraft som SD skulle få som del av ett regeringsunderlag. Sett från regeringen Löfvens perspektiv handlar den politiska taktiken om att å ena sidan försöka tvinga fram ett ökat avståndstagande i förhållande till SD från de samarbetsvilligas sida, och å andra sidan minska det till S. Grusa och smörja samtidigt.

Som maktstrategi är det inget nytt. Utan några jämförelser i övrigt har maktpartiet framför andra, Socialdemokraterna, också tidigare med samma dramaturgi velat härska genom att splittra de borgerliga partierna – men då med Moderaterna i skurkrollen. 

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna.

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under det långa sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna och med skambeläggning som medel spela fia med knuff med mittenpartierna FP och C. När mittenpartierna dominerade borgerligheten hette det, till exempel inför valen 1976 och 1979, att det egentligen var Moderaterna som styrde. 

Det kan vara svårt att förstå men det väckte enormt uppseende när de tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helén och Gösta Bohman 1971 gav en gemensam presskonferens om arbetslösheten. Det kan också verka smått obegripligt att folkpartiledaren Per Ahlmark dagen efter valet 1976 slog fast att det inte var en trepartiregering som skulle bildas, utan att Fälldin I var en mittenregering som också gav plats åt Moderata samlingspartiet.

Socialdemokratin accepterade inte Moderaterna som ett vanligt demokratiskt parti. Första maj 1971 talade Olof Palme på temat höger- och vänsterextremism (Utrikesfrågor 1971, UD 1972): 

“KFML(r) står under sina plakat och talar illa om Sverige. Moderaterna står under blågula fanor och talar illa om Sverige.”

1976 gjorde Palme jämförelser mellan ”högerkrafterna” och diktaturens Chile. Inför riksdagsvalet 1979 varnade han för en världsomfattande högervåg. När Moderaterna hade klivit fram som det ledande borgerliga partiet varnade Palme för att ”kravaller hotar om moderaterna inte hejdas”. Året var 1985.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Centerpartiet – koalitionskamrat på 1930- och 1950-talen under partibeteckningen Bondeförbundet – inledde i början på 1960-talet så smått mittensamverkan med Folkpartiet. Distansen till Socialdemokraterna ökade dramatiskt när partiledaren Gunnar Hedlund efter riksdagsvalet 1968 (i vilket S fick egen majoritet) började varna för ”enpartivälde”. Tankarna på mittensamarbete stärktes. Det fanns till och med planer på ett samgående.

I riksdagsvalet 1970 förlorade S den egna majoriteten vilket ledde till ökad press på mitten. 1971 var Centerpartiet inte längre folkligt utan höger. 1972 var samarbete uteslutet och den inställningen höll i sig in en bit på 1980-talet. 1982 var C ett ”småskuret högerparti”, men 1983 var samarbete möjligt. Inför valet 1985 var en koalition tänkbar (”där finns mycket hyggligt folk”), men inte efter valet.

Efter valet 1970 beskrevs FP som ”aggressivt och högervridet”, men efter valet 1973 fanns det en samsyn om arbetslösheten som gjorde det möjligt att komma överens i jämviktsriksdagen. 1977 betackade sig S för tanken på samarbete. 1978 – sedan regeringen Fälldin I hade avgått – släppte man fram den folkpartistiska minoritetsregeringen Ullsten som var ett svagare alternativ till en regering med FP och M. 1983 var S öppet för samarbete med FP, men före valet 1985 var partiet alltför präglat av Moderaterna. Efter valet var man åter positiv till ett samarbete med det ”socialliberala” partiet.

Till bilden av samarbetskulturen hör att ett ja till inviter från Socialdemokraterna gärna ledde till gråt och tandagnisslan. Den ”underbara natten” 21 april 1981 är också ett bra exempel på att borgerlig splittring är Socialdemokraternas livsluft.

Efter den borgerliga valsegern 1979 stod en marginalskattereform högt på agendan för trepartiregeringen Fälldin II. Socialdemokraterna sade nej. Men problemet kvarstod. Våren 1981 pläderade S för en bred översyn av skattesystemet i stället för att bara komma till rätta med det ”marginalskatteelände” som regeringen prioriterade. Diskussioner inleddes, men de resulterade i stället efter den ”underbara natten” den 21 april i en uppgörelse mellan S och de båda mittenpartierna. Trepartiregeringen föll. 

 I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga.

Därefter kritiserades mittenpartierna för att bilda en minoritetsregering, Fälldin III. I stället borde nyval ha utlysts. Olof Palme klagade över hänsynslös blockpolitik. I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga. Och efter riksdagsvalet 1982 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten.

Taktiken för att splittra de borgerliga partierna var att alternera mellan att attrahera eller avvisa – i ena stunden var Folkpartiet rena svärmorsdrömmen, i nästa en mardröm. Moderaterna fick dock alltid spela rollen som högerspöke.

Den självbild som partiet gav uttryck för var en annan. I ett tal valårsvåren 1985 slog Olof Palme fast (SvD 14/4 1985):

“Högerkrafterna driver i alla länder samma arbetslöshetspolitik, samma konfrontationspolitik. Den leder till förtvivlan och desperation. Vi står i stället för samförståndspolitik och vill undvika motsättningar.”

Socialdemokraterna såg sig som garant för demokratin. Att partiet efter 44 år förlorade regeringsmakten 1976 sågs som ett hot mot demokratin. Endast S tog tillvara löntagarnas intressen och med en borgerlig regering skapades därmed en obalans mellan politik och marknad. Som saken formulerades i en deklaration efter den historiska valförlusten (SvD 14/10 1976): 

I Sverige råder en ny politisk situation präglad av stark maktkoncentration. De som vunnit den politiska makten stöds av större delen av den ekonomiska makten och av den dominerande pressen.

Slutsatsen var att bara med Socialdemokraterna vid makten kunde systembalans upprätthållas. Borgerliga regeringar ledde till motsatsen och de blev därmed i sin förlängning ett hot mot demokratin. Tesen blev ett – med olika spinn – återkommande tema. 1976 talade Palme om att ”ett tystnadens och konformismens Sverige” väntade. I ett tal valåret 1985 varnade han väljarna för att en borgerlig regering skulle ”förstöra samhällsklimatet”. 

Så nog har det allt ropats varg också tidigare.

Nu som då vill Socialdemokraterna framställa sig som landets och demokratins räddare i nöden. Sverigedemokraterna är en långkörare i svensk politik som först gick upp som en skräckis och nu går som uppföljare i form av katastroffilm med 1930-talsvibbar. Men det är en sak att lägga press på de borgerliga partierna för politisk konsumentupplysning om röda linjer – och en annan sak att frammana skambeläggande bilder om demokratins undergång.

Essä publicerad i Smedjan 14/5 2021.

Read More

Det är inte någon dålig gissning att Stefan Löfven i sitt förstamajtal kommer att säga det som han brukar säga: ”Jag gick in i ett parti där Olof Palme slogs för internationell solidaritet och jämlikhet.”

I enlighet med Socialdemokraternas partinarrativ behöver man inte säga mer. Vi ska alla förstå att detta var självklart bra. Men inte minst nu när partihistoria har kommit på det politiska modet ska vi inte låta nöja oss med det svaret om tid som har flytt.

Den mot båda blocken i det kalla kriget kritiska kålsuparteorin var utblickspunkten mot världen under det långa sjuttiotalet. Den faktiska politiken kan dock sammanfattas med att öst är öst och väst är väst, men väst är värst. Ett exempel är erkännandepolitiken. Nordvietnam erkändes 1969, DDR 1973 och Nordkorea 1974. Besökspolitiken är ett annat exempel på hur man i både gav legitimitet åt och plogade väg internationellt för Kubas Fidel Castro, PLO:s Yassir Arafat och Nicaraguas Daniel Ortega.

Internationell solidaritet handlade inte primärt om ett demokratiskt styrelsesätt. Demokrati var en fråga om tid – först krävdes ekonomi och utbildning – och mobiliserande enpartistyren i olika rödfärger ansågs vara den mest effektiva modellen för att nå dit.

Olof Palme var inte heller kategorisk motståndare till våld som politiskt medel, och i samband med den historiska resan till Kuba 1975 fick han en fråga om Castros politiska fångar. Det var ok. Överslätandet var legio. Efter mötet med den kubanske diktatorn konstaterade Palme: ”Jag har träffat många ledare i kommunistiska och socialistiska länder men aldrig någon så intresserad av svensk företagsdemokrati och demokratiska processer som Fidel Castro.”

1980 var Palme förstående inför mullornas revolution i Iran, där man med ”pedantisk noggrannhet bygger upp sina formellt demokratiska institutioner”.

1984 beklagade Palme i alla fall den politiska utvecklingen i det återförenade Vietnam. Stödet till Vietnam hade dock handlat om rätten till nationellt självbestämmande och något ansvar för vilken regim som kommit till makten hade Socialdemokraterna inte.

Röda khmerernas, för att använda ett aktuellt begrepp, ”massövergrepp”, ledde inte till några skarpa reaktioner. Inte heller när Vietnam invaderade Kambodja 1979. Det svenska biståndet borde inte användas som påtryckningsmedel. Skälet var att ”vad länderna i Indokina nu behöver är en möjlighet att i fred bygga upp sina svårt härjade länder”.

När det hettade till i världspolitiken på 1980-talet lade sig den socialdemokratiska fredspolitiken väldigt nära den sovjetiska i synen på Norden och Europa. Kritiker i Sverige bemöttes med en begreppsvärld (korståg och anti-sovjetisk) hämtad från KGB:s arsenal. Olof Palme slog dock fast att i förhållande till Sovjetunionen har vi ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.

1989 hävdade utrikesminister Sten Andersson att de tre baltiska staterna inte var ockuperade av Sovjetunionen.

Detta med ”internationell solidaritet” är alltså inte så entydigt som Löfven vill att vi ska tro. Och den ”jämlikhet” som Löfven anslöt sig till kan bäst beskrivas som en socialistisk offensiv på hemmaplan. I verkligheten kan partinarrativet sorteras in under det självförhärligande begreppet politisk benemorfi – upptagenheten av att å ena sidan lyfta fram den egna förträffligheten och å andra sidan lägga defekter i skugga.

Socialdemokraterna vill trona på fornstora dagar, men berättelsen om det långa sjuttiotalet är som Dorian Grays gömda porträtt – i Oscar Wildes roman – på vilket alla synder syntes medan Gray själv oföränderligt bevarade sin skönhet. Och det spelar roll. I väntan på en vitbok om den egna historien fortsätter skönmålningen att påverka politiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 30/4 2021.

Read More