Gästar podden hos Svenska Dagbladets ledarredaktion.
https://www.svd.se/a/JQ7X5X/en-forklaring-av-hur-svensk-forsvarspolitik-har-utvecklats
Read MoreModeraterna
Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.
Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.
I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.
Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.
Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.
Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.
Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.
På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.
Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.
2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.
Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.
Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.
Read More2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.
Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.
Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.
Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.
Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.
Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.
På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.
Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.
Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.
Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.
Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.
Read MoreJag tillhörde ju dem som var starkt kritisk till hur Anders Borg agerade försvarsminister i alliansregeringen (se t ex Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Det var därför med viss spänning som jag såg fram emot Borgs minnesbok Finansministern (Mondial). I boken gör han en halv avbön för nedskärningspolitiken. Den var felaktig, men det kunde man inte veta då – nu menar han sig veta bättre.
Borg menar att vid tidpunkten för det stora bråk om försvarsanslaget som ledde fram till Mikael Odenbergs avgång 2007 kunde man inte förutse att Ryssland skulle iscensätta Georgien 2008 och Ukraina 2014. Han frikänner sig själv men är nu självkritisk:
”I efterhand kan man konstatera att tidpunkten att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv.”
Problemet är ju att det är fel. Varningsklockorna hade ringt länge. Det fanns en riskbild men ändå vaknade inte Borg – och han var förvisso inte ensam om att sova på sin post. Uppvaknandet dröjde till annekteringen av Krim.
I boken ser Borg också framåt och betonar att det nu är nödvändigt med svensk upprustning. Ryssland rustar och:
”Sveriges närområde har blivit mindre stabilt och det är tydligt att Ryssland åter har intagit en hårdare hållning till sina grannländer.
Så långt efterklokhet och varningarna för Putins Ryssland.
Finansministern kom ut i mitten på oktober. En dryg månad senare gjorde Borg en postning på Linkedin med en positiv betraktelse över hur den ryska ekonomin utvecklas (som kan jämföras med t ex Peter Rutlands artikel i Russia’s Economic Prospects: The Perils of a Petrostate).
Till den positiva bilden hör även Borgs beskrivning av det ekonomiska systemet:
”The last years we have also seen improved governance in a the corporate sector. The potential to improve capital allocation is there and the trend is towards more attention to share holder value. Russia has clear structural issues, not the least establishing a predictable rule of law based protection for property rights, but the outlook for 2020 is worth to consider seriously.”
Det låter som om Ryssland skulle vara ett nästan vanligt land. Men det är det ju inte. Utmärkande är i stället det politiska förtrycket, korruptionen och rättslösheten. Och en aggressivitet utåt.
Borg gjorde postningen efter deltagit på den ryska storbanken VTB:s (med den ryska staten som dominerande ägare) investeringskonferens i Moskva 20–22 november. Banken står på både EU:s och USA:s sanktionslista. Sedan 2018 är även dess styrelseordförande under sanktion.
En av talarna på investeringskonferensen var president Putin, som menade att de två tusen deltagarna från mer än 60 länder var en bekräftelse på att forumet nu fanns inskrivet i kalendern ”in the world of business”. Man kan väl också säga att det var ett sätt att visa att Ryssland inte alls är ett parialand.
Den ryske presidenten måste ha imponerat. Anders Borg lade ut tre bilder på Linkedin. Ett foto är av honom själv och några kollegor. De två andra föreställer Putin.
Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/11 2019.
Read MoreSocialdemokraterna presenterade häromdagen i sina prioriteringar för nästkommande mandatperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist var en av undertecknarna (vid sidan av Andersson, Löfven och Wallström). Det svenska försvaret är dock inte något som socialdemokraterna vill prioritera. Så nu vet vi det, om vi inte visste det sedan tidigare.
Med Ulf Kristersson som partiledare har däremot moderaterna hittat tillbaka till försvaret. Senast manifesterades detta i rapporten Ett starkt försvar för att säkra Sverige. Man behöver inte vara enig med M i allt för att dra slutsatsen att detta är ett gott dagsverke.
Här sägs bra saker som att:
“Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred.”
Här finns en ansats till självrannsakan vad gäller försvarspolitiken under de två mandatperioderna med alliansregeringen. Mest skyller man dock på S – trots att också M i huvudsak var med på vagnen.
“De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga.”
Fast det var förstås värre än beskrivningen “en mindre prioriterad fråga”. Grundproblemet var synsättet på Försvarsmaktens uppgift och påföljande organisation (internationell insats) samt oförmåga att reagera på en allt mörkare hotbild. Som jag åskådliggör i boken Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) var politiken kunskapslös och styrdes ända in i kaklet i stället av föreställningen om den eviga freden.
För moderaterna är försvaret inte längre ett särintresse:
“Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden.”
Och konstateras det:
“Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem.”
Och:
“Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit – sammanlagt 18 miljarder kronor – under perioden 2019- 2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland.”
Det är utmärkt att moderaterna är positiva till ÖB:s äskande för 2019-2021, liksom att inom en tioårsperiod vill uppnå tvåprocentsmålet.
Det som däremot är helt obegripligt är att Ulf Kristersson i Almedalen aviserade att Försvarsmakten endast skulle få ett tillskott på 100 miljoner kronor när M lägger sin ändringsbudget i höst. Det är ju raka motsatsen till att prioritera.
Detta samtidigt som Micael Bydén som bäst planerar för hur ebb i kassan ska kunna hanteras – och det finns egentligen bara två stora grepp för att dra ned. Det andra är att skjuta på materielbeställningar. Vilket som är värst är svårt att säga.
Men det är inte bara obegripligt i sak utan även partitaktiskt. “Därute” finns det fortfarande väldigt många försvarsvänner som behöver övertygas om att M går att lita på (och det är orättvis paradox att få tycks minnas den ännu sämre S-politiken som alltså inte utgjorde någon konstruktiv opposition). Förtroendetappet tar tid att läka, liksom inom migrationspolitiken. Almedalen blev därigenom en förlorad möjlighet vad gäller försvaret..
Det är inte heller så att prognosen för omvärldsläget precis har förbättrats sedan rapporten nyligen släpptes. Det går fort. Det är skakigt. Det gäller att hänga med. Närmast Nato-toppmötet i nästa vecka och därefter Trump & Putin på egen hand i Helsingfors.
I rapporten sägs klokt att:
“Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet.”
Som sagt, 100 miljoner är helt obegripligt. Men det är kanske något som jag inte förstår. Så frågan går till Ulf Kristersson. Kan du förklara?
Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 6/7 2918.
Read More
Aurora 17 var den största militärövningen sedan början på 1990-talet (fast förstås mycket mindre än då). Septemberövningen var ett viktigt test både av samverkan mellan försvarsgrenarna och förmåga att ta emot militärt bistånd. Utmärkt.
Samtidigt var det en dyster påminnelse om försumlighet som borde få politikerna att mer än rodna. Till exempel saknas transportfordon för soldaternas livsmedelsförsörjning. Men det är så mycket mer som pockar på.
2010 körde en riksdagsmajoritet överalliansregeringen. Nu skulle det bli en utredning om det svenska luftförsvaret – för första gången sedan 1960-talet. När försvarsminister Sten Tolgfors till slut och motvilligt effektuerade beställningen skrev han ut direktiv om att utredningen skulle ta sikte på behoven efter 2040.
Det var en galen tid. Från mitten av 1990-talet och fram till Krim 2014. Priset betalar vi i form av att det är glest mellan förmågorna. Därför har det inte varit någon brist på applåder efter regeringens uppgörelse med allianspartierna, om att Sverige ska köpa in det medelräckviddiga amerikanska luftförsvarssystemet Patriot.
Och visst är det bra. Men det är svårt att svara på hur bra valet av Patriot är.
Ett krux är att det inte har fattats något beslut om inköp. Än så länge handlar det bara om att ta in en offert. Än så länge är det inte bestämt hur mycket av Patriot som ska köpas – och inte heller hur mycket ammunition. Det är inte heller offentligt känt hur Patrioterna ska pusslas in i försvarets system av system – eller för den delen om bristen på förmåga att möta ballistiska robotar är ett problem eller inte.
Ett annat frågetecken rör utvecklingsbarheten. Patriot har redan hunnit bli en gammal trotjänare, vilket rimligtvis innebär att zenit för systemets utvecklingsbarhet nås tidigare än med ett nyare system.
Europeiska SAMP/T var det enda alternativet till Patriot, men om det hade varit ett bättre val är i perspektiv av bristen på transparens lika omöjligt att veta. Helt klart är i alla fall att Sverige inte ger de häromdagen uppvarvade planerna på ett fördjupat försvarsindustrisamarbete i EU någon draghjälp.
I beslutsekvationens X-faktor ingår frågan ifall valet att handla med Trump, har påverkats av behovet att balansera regeringen Löfvens valhänta säkerhetspolitik.
Å ena sidan Hultqvistdoktrinens fördjupade bilaterala försvarssamarbeten med ”America First” i hopp om hjälp i händelse av elände.
Å andra sidan Wallströmdoktrinen vars verklighetsfrämmande antikärnvapenpolitik i praktiken riskerar att göra försvarsministerns säkerhetspolitiska bygge till ett svenskt korthus. Och göra världen osäkrare.
Med ett svenskt medlemskap i Nato hade varken den ena eller andra frågeställningen varit aktuell.
Så visst är överenskommelsen om Patriot välkommen. Inte minst på grund av närtidsperspektivet med ambitionen att välbeprövade Patriot ska levereras till 2020. Att Försvarsmakten, som annars regelmässigt brukar prioritera väntan på ”det allra senaste”, vill ha Patriot, understryker att det spända läget är på allvar.
Gästledare i Svenska Dagbladet 20/11 2017.
Read MoreFörlåt oss för våra synder. Det var inte riktigt så orden föll när Ulf Kristersson talade på Moderaternas arbetsstämma i helgen men nästan: ”Med facit i hand: att inte i tid upprusta det svenska försvaret var fel. Det är ingen ursäkt att Socialdemokraterna varit ännu mer senfärdiga.”
Kristersson underströk också att politiken har lagts om: ”Vårt misstag rättas nu till. Vi har tre gånger drivit fram ökade försvarsanslag. Men det räcker inte. På lite längre sikt innebär vår strategi en rejäl förstärkning av svensk försvarsförmåga.”
Att M ställt sig bakom Nato:s tvåprocentsmål med sikte på 2028 är onekligen välkommet. Än bättre hade förstås varit om man också redan i de tre senaste försvarsuppgörelserna hade velat tillföra mer resurser i närtid. Prioriterat rikets säkerhet hårdare.
Likväl, M går känna igen. Utmärkt.
Att kravet på ett svenskt medlemskap i Nato i realiteten gjordes till en motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik, var inte heller något som stärkte Moderaternas trovärdighet i försvars- och säkerhetspolitiken. Också i den frågan är man nu på.
Kursomläggningen blev försvarspolitiskt oundviklig efter Krim 2014 och partipolitiskt nödvändig efter valförlusten samma år. Moderaterna lider dock av ett slags fantomsmärtor – trots att en mer igenkännbar politik åter är på plats. Det kan också uttryckas som att förlorat förtroende är svårt att återfå.
”Där ute” finns fortfarande en vrede över Reinfeldt, Tolgfors och Enström: Nonchalansen efter Georgienkriget, sågningen av försvaret som särintresse och beskrivningen av ”enveckasförsvaret” som helt OK, är exempel på lågvattenmärken förknippade med den faktiskt förda politiken. Som har fäst sig. Cecilia Widegren, partiets försvarsetta i riksdagen och ordförande i försvarsberedningen, twittrade upprymt hösten 2012: “samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” [sic]
Det finns en känsla av att ha svikits. Och det är alltså inte svårt att förstå. Visserligen kan fallissemanget bäst beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande, men likväl är det något som Moderaterna i högsta grad bär ansvar för.
Det är alltså hög tid när Ulf Kristersson nu säger förlåt, men för att det ska bli mer än en halv pudel krävs mer än att bara hänvisa till facit. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att Krim 2014 inte kan göras till facit och att pudeln därmed mest blir en undanflykt. En av de dystra slutsatserna av min bok ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper förlag, 2017) är att regeringen Reinfeldt inte reagerade trots att riskbilden blev allt mörkare. Politiken var immun mot kunskap.
I uppgörelsen med den likaledes havererade migrationspolitiken har det utpekats en rad interagerande faktorer som ledde fram till haveriet (partiledning, medier, SD) och på samma sätt borde misslyckandets mekanismer blottläggas vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Moderata försvarspolitiker säger nu att politiken borde ha lagts om redan 2008. Det fanns dock försvarspolitiker som drev den linjen efter Georgienkriget. De byttes ut.
Från att ha varit något för borgerligheten att förnöjt spegla sig i har bilden av alliansregeringen blivit den motsatta. Värdet på den en gång så hyllade firman Reinfeldt, Borg & Schlingmann har också i den offentliga debatten devalverats till maktsugen triangulering. Det är på många sätt en orättvis betraktelse. Dock inte på alla.
Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 19/11 2017.
Read More