Claes Arvidsson

Archive
Svenska historia

”Voffor gör di på detta viset?” Det finns åtskilliga norska rumpnissar som har den undran när det gäller Sveriges vägval i coronakrisen. Till skillnad från i Norge där landet har stängts ned, håller Sverige – även sedan nya restriktioner har införts – relativt öppet. Livet rullar inte på som före covid-19, men likväl rullar det på.

Det motsatta – starkare inskränkningar i Sverige – hade egentligen varit det förväntande. Svenskarna brukar ju beskrivas som trygghetsnarkomaner som går i täten när det gäller att införa allehanda förbud, nu senast rökförbud på uteserveringar. I fråga om Corona är man däremot riskvillig. Handlingsregeln på andra sidan riksgränsen tycks vara ”hellre för lite än för mycket” medan den i Norge är ”hellre för mycket än för litet”.

Både i Sverige och Norge är både den mellanmänskliga tilliten och tilliten till de samhällsbärande institutionerna internationellt sett hög. Möjligtvis avspeglar de olika vägvalen en skillnad i tilliten till medborgarna.

Sverige är en gammal nationalstat med en stark centralmakt, länge homogen och med även i vår tid stark kollektivism med konsensus som ett högtidsord och åsiktskorridor som skällsord. I ett land där Peer Gynt är nationalikon kan medborgarna (eller för den delen kommuner) inte på samma sätt förväntas följa påbud i samma utsträckning. I stället krävs förbud.

Social ingenjörskonst med dess tilltro till en av experter utarbetad politik är både ideologi och praktik i Sverige. Att lägga livet till rätta har hyllats som själva fundamentet för det svenska undret; det som gjorde att Sverige tog plats i modernismens framkant.

Lägg därtill att den svenska förvaltningsmodellen är uppbyggd på små departement och stora myndigheter. Myndigheterna ska enligt lag vara självständiga, styras av politiken genom övergripande instruktioner men stå fria i den dagliga verksamheten.

Att politiken – i jämförelse med Norge – tydligt spelar andra fiolen sammanhänger också med krisorganisationen i regeringskansliet – och med statsminister Stefan Löfven. I samband med tsunamin 2004 visade det sig att ett avgörande fel med krisorganisationen var att statsministern inte hade det formella ansvaret för att leda och därmed också kunna fördela arbetet.

Som ett resultat av utvärderingen ändras organisationen så att statsministern fick det formella ansvaret. En av de första åtgärderna som Löfven gjorde som regeringschef var att abdikera från det ansvaret och i stället överlåta det till inrikesministern. Det var så att säga både en signal om att ”stör mig inte” och öppning för minskad samordningsmakt.

Lagom är det begrepp som brukar användas för att i ett ord sammanfatta hur svenskar är och hur Sverige fungerar. Det återstår dock att se om det verkligen är lagom som kännetecknar den svenska reaktionen på covid-19 – eller motsatsen. Vittgående beslut som är extrema på en skala av tänkbara handlingsmöjligheter är inget nytt. Ett exempel är migrantkrisen 2015 och ett annat är nedläggningen av det territoriella försvaret efter det kalla kriget slut. I båda fallen höll man dessutom länge fast vid fattade beslut trots att fakta talade för motsatsen.

Det finns också skäl att fundera över vilken roll som den svenska självbilden spelar. Sverige var en gång i historien en traditionell stormakt som hamnade på dekis, men som under efterkrigstiden blev beskrivet som en framgångssaga byggd på den svenska modellen.

Att Sverige dessutom ville vara och var en moralisk stormakt, förstärkte självuppfattning om att ”vi vet bäst”. Kort sagt, gammaldags ”storsvenskhet”. Enligt statsepidemiologen Anders Tegnell experimenterar andra länder. Budskapet från det norska Folkehelseinstituttet har varit att ingen vet säkert utan att alla experimenterar.

Ingen vet med säkerhet om den norska eller den svenska modellen är bäst, men däremot finns det skillnader i krishanteringen som kan kasta ljus över vägvalen. En sådan är att regeringen Solberg snabbt tog befälet i form av att vara ansiktet utåt men också genom att inte alltid lyssna på experterna. Man gjorde man en avvägning mellan olika mål.

Det är politikens uppgift, men bakom kalkylen kan förstås också ligga behovet av att visa handlingskraft eller partiegoistiska motiv. Sådan är ju politiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/4 2020.

Read More

Förlåt oss för våra synder. Det var inte riktigt så orden föll när Ulf Kristersson talade på Moderaternas arbetsstämma i helgen men nästan: ”Med facit i hand: att inte i tid upprusta det svenska försvaret var fel. Det är ingen ursäkt att Socialdemokraterna varit ännu mer senfärdiga.”

Kristersson underströk också att politiken har lagts om: ”Vårt misstag rättas nu till. Vi har tre gånger drivit fram ökade försvarsanslag. Men det räcker inte. På lite längre sikt innebär vår strategi en rejäl förstärkning av svensk försvarsförmåga.”

Att M ställt sig bakom Nato:s tvåprocentsmål med sikte på 2028 är onekligen välkommet. Än bättre hade förstås varit om man också redan i de tre senaste försvarsuppgörelserna hade velat tillföra mer resurser i närtid. Prioriterat rikets säkerhet hårdare.

Likväl, M går känna igen. Utmärkt.

Att kravet på ett svenskt medlemskap i Nato i realiteten gjordes till en motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik, var inte heller något som stärkte Moderaternas trovärdighet i försvars- och säkerhetspolitiken. Också i den frågan är man nu på.

Kursomläggningen blev försvarspolitiskt oundviklig efter Krim 2014 och partipolitiskt nödvändig efter valförlusten samma år. Moderaterna lider dock av ett slags fantomsmärtor – trots att en mer igenkännbar politik åter är på plats. Det kan också uttryckas som att förlorat förtroende är svårt att återfå.

”Där ute” finns fortfarande en vrede över Reinfeldt, Tolgfors och Enström: Nonchalansen efter Georgienkriget, sågningen av försvaret som särintresse och beskrivningen av ”enveckasförsvaret” som helt OK, är exempel på lågvattenmärken förknippade med den faktiskt förda politiken. Som har fäst sig. Cecilia Widegren, partiets försvarsetta i riksdagen och ordförande i försvarsberedningen, twittrade upprymt hösten 2012: “samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” [sic]

Det finns en känsla av att ha svikits. Och det är alltså inte svårt att förstå. Visserligen kan fallissemanget bäst beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande, men likväl är det något som Moderaterna i högsta grad bär ansvar för.

Det är alltså hög tid när Ulf Kristersson nu säger förlåt, men för att det ska bli mer än en halv pudel krävs mer än att bara hänvisa till facit. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att Krim 2014 inte kan göras till facit och att pudeln därmed mest blir en undanflykt. En av de dystra slutsatserna av min bok ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper förlag, 2017) är att regeringen Reinfeldt inte reagerade trots att riskbilden blev allt mörkare. Politiken var immun mot kunskap.

I uppgörelsen med den likaledes havererade migrationspolitiken har det utpekats en rad interagerande faktorer som ledde fram till haveriet (partiledning, medier, SD) och på samma sätt borde misslyckandets mekanismer blottläggas vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Moderata försvarspolitiker säger nu att politiken borde ha lagts om redan 2008. Det fanns dock försvarspolitiker som drev den linjen efter Georgienkriget. De byttes ut.

Från att ha varit något för borgerligheten att förnöjt spegla sig i har bilden av alliansregeringen blivit den motsatta. Värdet på den en gång så hyllade firman Reinfeldt, Borg & Schlingmann har också i den offentliga debatten devalverats till maktsugen triangulering. Det är på många sätt en orättvis betraktelse. Dock inte på alla.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 19/11 2017.

Read More

Jonas Sjöstedts parti bildades för hundra år sedan imorgon lördag. Det var när de svenska bolsjevikerna bröt sig ur SAP och bildade SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Numera heter jubilaren bara Vänsterpartiet, men vägen dit har gått via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna (och ytterligare fem partisplittringar).

Det är alltså i K:et som V har sina rötter. Och det är blodig historia.
SKP var inte bara revolutionsromantiskt så där i största allmänhet utan blev Kremls (betalda) röst i Sverige. I vått och torrt. Stalins allians med Hitler 1939 var fina grejor. Annekteringen av de baltiska staterna 1940 var en demokratisk höjdpunkt. Den stora terrorn. Allt förnekades. Allt som Sovjetunionen gjorde var rätt. Faktiskt rena paradiset på jorden. Som också borde bli den svenska modellen

Relationerna till Moskva svalnade när eurokommunismen gjorde sitt intåg i partiet på 1960-talet men de tog inte slut förrän Berlinmuren föll 1989. Det är ett förflutet som Vänsterpartiet inte har känt sig bekvämt att ta itu med, men en historia som är väl beskriven i Staffan Skotts ”Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998” (Hjalmarson & Högberg 2000).

Kom nya tider och nya socialistiska föregångsländer. Kuba förstås, Vietnam och Kambodja. Alla med en sak gemensamt: Våld och förtryck i namn av framtida socialistisk frälsning. Vänsterpartiet (och andra) blundade och mässade på som zombies om framstegen.

Kom ännu nyare tider. Vänsterpartiets hopp ställdes till Hugo Chavez – framställd som Latinamerikas återfödde Simon Bolivar – vars Venezuela blev det nya drömlandet. Också den drömmen har slutat i en mardröm. Det slår aldrig fel. Varken det ena eller det andra.

Historien om hundraåringen som steg ut ur ett parti är en berättelse om ränder som inte riktigt vill gå ur. Vänsterpartiet ordnar aldrig några demonstrationer utanför ryska ambassaden eller för den delen Venezuelas. USA, EU, NATO är fortfarande det som V gillar att tycka illa om. Och som alla vänsterpopulistiska partier trivs man bäst som ovän till frihandel.

K:et i partinamnet försvann 1990 och nu vill Jonas Sjöstedt allra mest vara den offentliga välfärdens röde riddare. V vill också vara med på gröna och rosa tåget, men i grunden präglas fortfarande samhällsanalysen av att världen ses genom k-märkta glasögon. Det klasslösa samhället hägrar.

I partiprogrammet (på lättläst svenska) slås det fast att ”hela världen har ett kapitalistiskt system” och det ”handlar bara om att tjäna mer och mer pengar”. Det är man emot. Så här funkar det:

”Vissa människor är väldigt fattiga och saknar makt och andra är väldigt rika och mäktiga. De allra flesta kvinnor och män i världen säljer sin arbetskraft i privata företag eller åt staten. De har inte så mycket pengar att det ger någon makt i samhället och kan inte besluta över andras arbete eller produktionen av varor och tjänster. De är arbetarklassen.

Mot dem står borgarklassen. Borgarklassen är de få människor som äger och kontrollerar pengar så pass mycket att de får makt i samhället. De bestämmer över produktionen av varor och kontrollerar andras arbete. Arbetarklassen blir förtryckt av borgarklassen.”

Så det är samma visa som det alltid varit. En väldigt stor skillnad är att eko-fem-marxisterna nu i praktiken sitter i regeringen – och vill göra ”revolution” 2017 genom införande av offentligt monopol i vård, skola, omsorg. Autopiloten är påslagen – med Stefan Löfven i förarsätet.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/5 2017.

Read More

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

Publicerad på KKRVA:s blogg Försvar och säkerhet 27/10 2016

Read More

Vi går mot ljusare tider. Så verkade det länge – trots att det inte saknades varningssignaler. Nu verkar det länge sedan som Barack Obama fick fredspriset för sin hoppfullhet och EU fick det för freden. Den kolorerade bilden har bleknat. Det råder överskott på dåliga nyheter och underskott på lösningar. Oredans tid är här.

  • Terroristdåden i Bryssel – det lär bli fler.
  • Kriget i Ukraina fortsätter.
  • Flykting- och migrationskrisen är inte slut.
  • Missnöjespopulismen växer.
  • Och ja, en ny finanskris kan komma.

Osäkerheter, hot och risker står på kö. Globalt sett är de är relaterade till enskilda stater (t ex Ryssland), geografiska områden (t ex Mellanöstern), maktförskjutningar (t ex USA). Hoten kan vara asymmetriska (t ex terrorism), påverkas av klimatförändringar (t ex Arktis) eller handla om flödeskänslighet (t ex energi). Samtidigt är förmågan att hantera dem mer begränsad än tidigare. Konflikt och fragmentering ingår i den nya normalen.

En helt avgörande förändring är att axeln USA – Europa som har burit upp utvecklingen under efterkrigstiden har försvagats. Banden över Atlanten är inte lika starka som tidigare. Det har med USA att göra som vänder sig mot Asien, men också Europa som inte tar sitt ansvar för relationen (t ex i Nato). Men det sammanhänger förstås också med att andra stater växt i styrka.

Samtidigt är EU djupt splittrat. I nord och syd. I öst och väst. I synen på ekonomi, Ryssland, flyktingar och migranter. Resultatet av den kommande brittiska folkomröstningen kan bli Brexit. I Frankrike vill Marine Le Pen ha sitt eget Frexit – och i Sverige flaggade Jimmie Åkesson nyligen för en ny folkomröstning om EU.

Till bilden hör Rysslands politik för att försvaga Nato och splittra EU. Bland medlen ingår att väcka opinion i Europa genom att lägga ansvaret för flykting- och migrationskrisen ”på försöken att sprida västlig demokrati i Mellanöstern”. Samtidigt har Ryssland genom bombningarna i Syrien – direkt eller indirekt – använt folk som vapen för att fördjupa krisen i Europa.

Efter terroristattentaten i Bryssel formulerade sig den ökände politikern Vladimir Zjirinovskij mer burdust: ”Europa attackeras av terrorister och attackerna kommer att sprida sig över hela Europa. Så bra för oss.”

Säkerhetsordningen i Europa gick i spillror när Putin gick in i Ukraina. Ryssland vill ha en egen inflytandesfär och interventionen i Syrien understryker ambitionen att erkännas som stormakt. Utrikesminister Sergej Lavrov har formulerat målet i termer av att man vill ha en ny avtalsfäst säkerhetsordning i Europa – och att det är en förutsättning för stabilitet. Hotet är uttalat:

”Under de två senaste århundradena har varje försök att ena Europa utan Ryssland och mot dess vilja oundvikligen lett till bistra tragedier.”

Men hot får inte gå hem.

Att oredans tid är här bör alltså vara utgångspunkt för svensk politik. Nu kan man få intrycket att man från regeringens sida blåst av flykting- och migrationskrisen i Europa. Men flyktingtrycket från sönderfallna stater kommer inte att försvinna inom kort, inte heller den migration som utlöses av globala välfärdsklyftor. 2016 blir ett nytt tungt år även efter uppgörelsen med Turkiet (om den ens kommer att fungera).

Framtiden, den vi får räkna med, bjuder på mer av global konkurrens, turbulens och instabilitet. Mer elände. Den blir helt enkelt mer oförutsägbar.

Väldigt mycket av osäkerheterna, riskerna och hoten rör saker vi påverkas av men har liten förmåga att påverka. Det är dock inte detsamma som Sverige ska förhålla sig passivt.

Ett sätt att förhålla sig till det som annars kan bli en enda röra av tänkbara hot och risker är att utgå från det som är svenska intressen. För att identifiera de säkerhetspolitiska och strategiska utgångspunkter som bör prioriteras kan man skilja mellan ”elände” som Sverige påverkas av respektive har störst möjligheter att påverka.

Målen för säkerhetspolitiken är ”att bevara Sveriges fred och självständighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde och stärka internationell fred och säkerhet”. En slutsats är att det framför allt är i närområdet som det är möjligt att verkligen göra skillnad – och det är också där som Sverige som stat har ett särskilt ansvar. Det är viktigare att stärka Nato och EU än att satsa krafterna på en stol i FN:s säkerhetsråd.

Alla de fyra allianspartierna är numera för ett svenskt Nato-medlemskap. I ett öppet brev från tre S-märkta ambassadörer i Aftonbladet 11/2 manade man socialdemokraterna att säga ja till Nato. De konstaterar att S är för är för militärt samarbete – nordiskt, bilateralt, med USA och inte minst med Nato. För att det är bra för Sveriges säkerhet. Medlemskap – i linje med den nu ensidiga svenska solidaritetsförklaringen – är ett naturligt steg att ta. Nya tider kräver nya svar.

”Som socialdemokrater och f d UD-tjänstemän med mer än fyrtio års erfarenhet av säkerhetspolitik är vi övertygade om att det nu är dags för socialdemokratin att göra det som Ingvar Carlssons regering en gång gjorde i EU-frågan – att kasta föråldrade doktriner och nattståndna självbilder över bord, och förutsättningslöst se till vad Sveriges intresse kräver i den nya situationen.”

Försvars- och säkerhetspolitiken utgår från att Sverige ska få hjälp – utan medlemskap i Nato har vi dock inga garantier för att hjälpen kommer. Om Sverige blir medlem bidrar vi dessutom till att minska riskerna och stabilisera det kritiska läget. Och det är allvar. Nyligen redovisade den amerikanska tankesmedjan RAND ett krigsspel, som demonstrerade att Putin kan ta Baltikum på tre dagar. En motattack från Natos sida kan resultera i rysk eskalering eller hot om vedergällning med kärnvapen. Ett tredje utfall är att Nato ”erkänner” sitt nederlag. I praktiken innebär det slutet på Nato.

Mer osäkert än så kan det inte bli. Jo förresten, med Sanders eller Trump i Vita Huset.

Publicerad i Svenska Dagbladet 4/4 2016.

Read More

I en riksdagsdebatt i början av året slog Margot Wallström fast att: ”Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt.” I själva verket har utrikesministern fått det hett om öronen.

I Löfvens första regeringsdeklaration ville man sätta en agenda dels med ett uttalat nej till medlemskap i Nato, dels genom ett erkännande av Palestina som stat. Att Israel skulle reagera negativt på erkännandet kom inte som någon överraskning. På USA:s mer tillbakahållna kritik svarade Wallström aggressivt att ”USA bestämmer inte vår politik”.

Efter terroristdåden i Paris kopplade Wallström, på en fråga i SVT om risken för radikalisering, indirekt ihop dåden med Israel: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Det går inte an att göra IS till ett barn av Israel eller att, för den delen, förklara vågen av knivattacker i Israel så enkelspårigt som Wallström gör. Men det är väl så här hon tycker. Hon är förstående och anti-israelisk. Det bristfälliga diplomatiska handlaget gjorde sig sedan gällande efter ramaskrin från Israel: ”Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på (Expressen 17/11).”

Det är inte någon tillfällighet att alliansfrihet har blivit ett nyord, att Wallström inte kan finna ett enda argument för ett svenskt Nato-medlemskap eller att hon i hastigheten kan råka säga ”neutralitetspolitik” (DN 23/1). Detsamma gäller regeringens överordnade utrikespolitiska mål som är att få en plats i FN:s säkerhetsråd 2017 – baserad på idén om Sverige som en oberoende röst mellan (de icke-existerande) blocken.

Olof Palmes syn på Sverige i världen sätter fortfarande en stark prägel på socialdemokratin. Den synen fångas väl i bidraget från Palmes medarbetare Ernst Michanek till antologin ”Idéerna som drivkraft” från 1969. Rubriken var Ett litet land?

Han framhöll att: ”Man har sett vår potential. Vi har själva utvecklat och demonstrerat den. Vad vi än må säga för att ursäkta senfärdighet eller tveksamhet, så vet både vi själva och andra: Sverige är inte ett litet land.”

FN var centralt. Visserligen hade Sverige bara en röst i FN men den hördes desto tydligare, där ”är det mera vår storhet än vår storlek som räknas”. Det handlade om fred och nedrustning, och rollen som tredje världens väktare. Sverige skulle vara en förebild och ”visa en väg”. Michaneks slutsats var att ”vi väljer själva om vi vill vara ett litet land”.

Kort sagt, högmod som drivkraft för politiken.

Wallström skulle ge erfarenhet och internationell glans åt Löven. I stället har året som gått blivit big business – med bland andra Soiniaffären, transponderaffären och Saudiaffären. Det skadar Sverige. Men problemet handlar även om den syn på Sverige i världen som bärs upp av Wallström och hennes entourage.

Gästledare i Svenska Dagbladet 23/11 2015.

Read More

En norsk statlig utredning föreslog 2013 att den så kalladepolitireserven skulle avvecklas. Samma uppfattning hade chefen för beredskap på politidirektoratet. Arbeiderpartiet var drivande för samma sak; man menade att styrkan hade spelat ut sin roll.

Den uppfattningen delades inte av den blå-blå regeringen och i somras beslöt Stortinget att politireserven (PR) ska finnas kvar – och utvecklas i stället för att avvecklas.

Det beslutet är de norska politikerna – även de som röstade nej – säkerligen nöjda med i dag.

Politireserven kan brukes:

-når militær beredskap eller mobilisering helt eller delvis er satt i verk -for å avverge eller begrense naturkatastrofer
 -for å avverge andre alvorlig ulykker -for å opprettholde samfunnsorden når viktige allmenne interesser tilsier det

Bruk av PR kan ikke forventes brukt annet enn i tilfelle av mer komplekse og/eller omfattende ressurskrevende hendelser av noe varighet. Forsterkning av politiet med mannskaper fra PR som sekundær ressurs vil i slike situasjoner ha til formål dels å understøtte og dels avløse ordinære politimannskaper, slik at disse får nødvendig hvile eller frigjøres til mer krevende og risikofylte oppgaver.

Hovedoppgavene til Politireserven ved bruk vil være:

– objektvakthold – trafikktjeneste – ordenstjeneste – grensekontroll

Så långt regelverket.

Sverige har också haft en politireserv, kallad beredskapspolisen. Den allmänna beredskapspolisen avskaffades 2009. Den särskilda beredskapspolisen gick samma öde till mötes 2012. Beredskapspolisen bestod av civilpliktiga poliser och utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka även i fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006).

Men inget av detta behövdes enligt dåvarande alliansregeringen, ivrigt påhejad av polisledningen och polisfacket. En slutsats som för övrigt låg i linje med den eviga fredens försvarspolitik. I budgetpropositionen 2011/12 slogs det fast att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker, samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör.

Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Jag skulle tro att det i dessa dagar finns en del ånger och krank blekhet. I flykting- och migrantkrisens Sverige skulle beredskapspolisens resurser behövas.

På riksdagens bord ligger nu tre motioner (FP, V, SD) om att återinföra/utreda beredskapspolisen. Utmärkt. Bra också att frågan finns på regeringens bord. Vid ett seminarium på Folk och försvar i maj i år fick inrikesminister Anders Ygeman en fråga just om beredskapspolisens återinförande. Svaret blev att ”det finns en diskussion men inga planer”.

Nu är det hög tid att gå från prat till plan – och för den som tvivlar på mediebilden ger Ygeman själv uttryck för att polisresurserna inte räcker till.

Precis som i Norge behövs det en djupare fundering kring hur beredskapspolisen modell 2015 ska se ut. I avvaktan på en sådan utredning borde dock den gamla organisationen hjälpligt dras i gång. Den senast utbildade gruppen beredskapspoliser kan kallas in, och före tjänstgöring få kompetensen uppfriskad och bli säkerhetsklassade. Det kan bli ett viktigt tillskott på kanske upp mot 800-900 personer, men även om det skulle bli färre blir det ändå en synnerligen nödvändig resursförstärkning.

Problemet är förstås att den förordning som reglerade beredskapspolisen försvann 2012, men återtaget av förmågan skulle kunna ske med stöd i totalförsvarsplikten. I avvecklingsbeslutet slogs det tydligt fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt skulle kunna ”återinföra organisationen”.

En snabbupprättad beredskapspolis blir inte perfekt, men precis som kommunerna måste få improvisera gäller det nu att göra det bäst möjliga i ett kritiskt läge.

Och dessutom: I tider av rysk hybridkrigföring skulle beredskapspolisen kunna utgöra en viktig resurs i lägen där polisen blir första instans att hantera situationen. Den särskilda beredskapspolisen har också beskrivits som ett anti-sabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm. Beredskap behövs.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 12/112015.

Read More

Tack och adjö, var länge Sveriges inställning till de soldater som kom hem efter att ha deltagit i internationella insatser. Intresset, ansvaret och omtanken för veteranerna från riksdagen, regeringen och Försvarsmakten var skamligt dåligt.

2007 tillsattes den första veteranutredningen, som senare följdes av en ny utredning. I sitt slutbetänkande 2014 pekade utredaren Allan Widman på luckor som behövde fyllas igen, t ex i fråga arbetsgivaransvar, behov av kunskap och inkluderandet av ”civila” veteraner.

I Widmans katalog av förslag för en modern veteranpolitik ingick bildandet av en veteranmyndighet. Det skulle bli ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig – inte minst viktigt för de veteraner som inte längre står under t ex FM:s ansvar. Men också för anhöriga skulle det underlätta med ett sådant centrum.

I utredningen var det olika aktörerna positiva till den lösningen, men när nu remisserna är avlämnade är det revirtänkande som gäller: Vi måste ha ansvaret för vår egen personal (även om vi inte har resurser till det, men det sägs förstås inte). Nu är det försvarsminister Peter Hultqvist jobb att sätta veteranerna i första rummet och köra över den uppsjö av myndigheter som tänker mer på sitt eget organisationsego än på skyldigheten att ge veteranerna bästa tänkbara stöd.

En del i den veteranpolitik som tagit form efter 2010 handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. Självklart i andra länder, men inte i Sverige.

Ett tack under högtidlig former för insatsen för landet är viktigt för dem som – med risk för det egna livet – har gjort jobbet åt oss andra. Men att det görs har också en annan sida, nämligen att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.

Det hade ett stort värde att medaljering för hemvändande från Afghanistan flyttades till gården till Armémuseum. Det har en stor betydelse att det instiftats en medalj för sårad i strid. Sedan 2011 firas också Veterandagen (med statsceremoniell status) varje år den 29 maj.

I samband med högtidlighållande 2013 invigdes ett veteranmonument vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården av kung Carl XVI Gustaf. Monika Larsen Dennis staty Restare var tänkt både som ett hedrande minnesmärke och en stilla plats för anhöriga att besöka.

Så har det inte blivit. Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna har under flera år kritiserat det faktum att olika publika arrangemang ”invaderar” det som ska vara en plats för avskildhet. Det går inte an att monumentet t ex använts som ”läktare”. Nu senast har veteranföreningen tagit upp – det som faktiskt är en skandal – i samband med Dagens Nyheters årliga konsert.

Det är mycket som återstår att göra för våra veteraner.

En del handlar om attityder och vilja att hjälpa (som när Kyrkomötet förra året sade nej både till förslaget om en årlig minnesgudstjänst och en särskild ansträngning för veteranerna). Detsamma gäller minnesmonumentet. Jag föreslår att försvarsminister Hultqvist slår en signal till Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Stockholms stad som hyr ut marken.

Och så förväntar jag mig att ÖB Sverker Göranson reagerar – också Försvarsmakten har ett ansvar.

Hur svårt kan det vara?

Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet 27/8 2015.

Read More

Utdrag: Från neutralitet till neutralism, s 440-454, Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

 

Sverige skulle vara neutralt i krig och alliansfritt i fred, men tog hänsyn till både öst och väst. Teg respektive tog emot. Självavskräckning med gardering för om något förskräckligt skulle inträffa. Det kan också beskrivas som traditionell anpassningspolitik. Palme som balanskonstnär. Så låter det ofta. Men för att förstå sprängkraften i neutralismen måste dess särdrag lyftas fram. Ett är det oreserverade stödet till hel- och halvdiktaturer i tredje världen i syfte att främja en socialistisk utveckling i världen, liksom det retoriska avståndstagandet från länder som var som Sverige. Men avvikelsen berörde också den säkerhetspolitiska triangeln: avspänningspolitik, försvarsförmåga och återförsäkring.

Med Palme som statsminister följde en förändring av retoriken i linje med föreställningen om Sverige som ett stort land. Det talades mer om neutraliteten och inte alls om var vi hörde hemma eller, för den delen, om behovet av hjälp för att värna rikets säkerhet. Det passade inte in i självbilden. Kritiken mot USA var konfrontatorisk och ledde tillsammans med den prosovjetiska fredspolitiken på 1980-talet till att frågan oroligt ställdes: Vart är Sverige på väg?

Vietnam och tredje världen hade varit en sak. Det var politik långt borta. Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot Nato. Det var det nya elementet i politiken. Fredspolitik i stället för avspänningspolitik. Anpassningspolitiken blev aktiv. Saken komplicerades ytterligare av att Palmekommissionens linje blev svensk utrikespolitik. Det var principiellt fel, men det blev inte bättre av att Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades.

Bahraffären illustrerade ett annat problem: kommissionen ställdes i partipolitikens tjänst. Kärnfrågan handlade om att en tysk skrivit en not i den svenska regeringens namn som gynnade denne tysks egna politiska intressen. Den västtyske kanslern Helmut Kohl ansåg för sin del att det var sovjetiska intressen som gynnades. Palme menade dock att kritiken handlade om ovilja att främja freden och om främlingsfientlighet:

”Varför är det så förskräckligt att en tysk har bidragit till utskrivningen av en svensk not?”

Det är typiskt för Palmes politiska hantverkskonst att det socialdemokratiska partiet gjordes till ett centralt utrikespolitiskt instrument och att den därmed fick större utväxling. Det var dock inte utan problem. Palme hade – tillsammans med Bruno Kreisky och Willy Brandt – en avgörande betydelse i försöken att göra Socialistinternationalen till en aktör vid sidan av stormaktsblocken. En tredje kraft. Omslag i politiken kom som ett resultat av initiativ inom internationalen. Palme genomförde t ex en faktaspanarresa till Mellanöstern 1974, som föregick de öppna armarnas politik i förhållande till PLO. Än viktigare blev internationalen när regeringsmakten gick förlorad och Palme förlorade sin ”naturliga” plattform. 1978 bildades en kommitté för freden och 1979 ställdes Nicaragua i fokus vid internationalens möte på Bommersvik.

Att partiet stod för utrikespolitiken innebar dessutom att UD ibland sidställdes. Fermaffären var inte en tillfällighet. Som Sten Andersson förklarade för Nordvietnams utrikesminister vid ett besök i Hanoi 1968, att ”nu gällde det politik, och då kunde vi inte ha någon diplomat med oss”. Saker skulle sägas som inte kunde rapporteras till UD. Genom partiet kanaliserades hemligt stöd till södra Afrika, men också till Finland och Polen. Partiet som verktyg i utrikespolitiken bidrog till ökad slutenhet, men också till att det uppstod oklarhet om vem som förde utrikespolitiken under de borgerliga regeringarna. Problemet ställdes på sin spets genom inrättandet av Palmekommissionen. Sveavägen 68 blev förvillande likt Arvfurstens palats.

Palmes fredspolitik brukar förknippas med verklighetsfrämmande patos, men det var också en krass analys som låg till grund för den. Problemet var att politiken förlorade kontakten med verkligheten. Det blev en absolut sanning att upprustning alltid var fel och att stabilitet alltid var rätt. Det var också det budskap som partimedlemmarna ville höra, medan dubbelspelet knappast skulle ha lett till några hyllningar av Palme.

Fredspolitiken hade en saklig utrikespolitisk dimension, men till bilden hör behovet av att både ha fredsopinionen på sin sida och att – liksom under Vietnamåren – också få den på rätt sida. Fredsrörelsen lät som den i slutet av 1950-talet och som Palme då varit med om att bekämpa. Liksom då övervakade säkerhetspolisen verksamheten. Liksom då såg man kopplingar till Sovjetunionen. I Säpos årsöversikt för 1982 konstaterades till exempel att Sovjetunionen i allt högre grad använt sig av aktiva åtgärder i syfte att:

”…påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas…störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen…underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater…avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.”

Försvarets utveckling under epoken Palme kan sammanfattas i dess försvarsbeslut. I alla (FB68 FB72, FB82) utom ett (FB77) fick försvaret av Sverige mindre resurser än vid det föregående försvarsbeslutet. Krympande försvarsanslag var dock en regel i väst under 1970-talet (medan öst rustade). Sveriges position var dock annorlunda. Den ökade betoningen på neutraliteten fordrade ett starkt försvar för att vara trovärdig.

Under sin första regeringsperiod värnade Palme om de militära relationerna med USA och andra Natoländer. Palme ifrågasatte inte Sveriges deltagande i teknologikriget mot Sovjetunionen,men det förtar inte intrycket att han spelade högt med återförsäkringen som insats. Inte minst eftersom den omriktning som inleddes med FB72 implicerade ett försvar som var mindre nyttigt för Nato, men som ökade behovet av hjälp vid ett skarpt läge. Dalsjö har dragit slutsatsen att det inte var förändringar i hotbilden som medförde att samarbetet med Natoländerna minskade, utan att neutralitetspolitiken blev mer dogmatisk:

”När kraven på trovärdighet skruvades upp kom det att bli ett hinder för planering av vad som skulle göras om neutralitetsdoktrinen misslyckades och vi blev anfallna.”

Först 1982 blev det partipolitisk strid om försvaret. När moderata samlingspartiet höjde rösten med krav på ökade anslag innebar det att det öppnades ett nytt frontavsnitt i politiken. Det var socialdemokraternas tvehågsenhet inför JAS som först fick fart på moderaterna, men trots att Palme inte rev upp beslutet om att bygga JAS accelererade motsättningarna. Ubåtskränkningarna släppte ut anden ur flaskan. Samtidigt möjliggjordes politiskt en ny konfliktyta mot socialdemokratin i allmänhet och mot Palme i synnerhet, som hårdexploaterades i politiken.

På motsvarande sätt hade Palmes egen strid med moderaterna en maktpolitisk botten. Att framställa moderaterna som icke trovärdiga i fråga om neutraliteten var ett sätt att misstänkliggöra det största oppositionspartiet, och kastade därmed en skugga över ett borgerlig regeringsalternativ. Det var ett komplement till anklagelserna om att sälja ut välfärden. Och så var det förstås ”den där Bildt”.

Sveriges problem – mellan blocken – var detsamma som före Palme. En viktig fråga är om det som skapade problem hade motiverat förändringen av politiken. En annan är förstås hur Palme och hans krets uppfattade problemen.

Under 1970-talet växte det fram en ny global styrkebalans. USA led av sviterna efter Vietnamkriget – politiskt, ekonomiskt och militärt. De västliga ekonomierna visade krissymptom. Tredje världen var på frammarsch. Sovjetunionen och andra kommuniststater flyttade fram sina strategiska positioner. Under åren av avspänning rustade Sovjetunionen. Kombinationen av Ronald Reagan som president och den sovjetiska invasionen i Afghanistan skapade ett nytt läge. Högspänning i stället för lågspänning. Också i Europa.

Det är möjligt att kritisera utgångspunkterna för den politik som fördes som omoraliska (vi borde ha ställt oss på det godas sida) eller farliga (på glid in i den sovjetiska intressesfären). Den förda politiken kommer då i ett annat ljus. Men det var inte Palmes utgångspunkter. Spänningen hade ökat. Sveriges bästa var att bidra till att de minskade och därmed reducera risken för attkonflikten skulle övergå i ett krig som Sverige kunde bli indraget i. Vad som däremot kan kritiseras är bristen på reaktion på omvärldsförändringar. Men som den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985:

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, (har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Hur förhåller sig hanteringen av ubåtskrisen till hotbilden? Numera vet vi att det var rätt av Palme att ifrågasätta kränkningarnas omfattning. Efterhand upptäckte militären att det var mycket mink bland de propellerljud som man hade spelat in. Tveksamheten fanns också utanför Palmes krets, bland ledande borgerliga politiker. Det Palme kan anklagas för är å ena sidan tvärsäkerheten och å andra sidan hätskheten mot dem som inte delade hans bedömning. Forskaren Ingemar Dörfer har kritiskt påpekat att politiken sköttes av en säkerhetspolitisk elit som förlorat kontakten med det kalla krigets verklighet, d v s att försvaret skulle hålla stånd tills hjälpen kom från väst. Han har daterat glömskan till mitten av 1970-talet. Men Palme visste. Som Ulf Dahlsten, en av hans ”pojkar” på 1980-talet, har uttryckt det:

”Han visste att Sovjetunionen utgjorde ett latent hot och att neutraliteten inte var mycket värd utan USA:s stöd.”

Inledningsvis uppfattade Palme ubåtskränkningarna på samma sätt som militären, men uttalanden och agerande tyder på att han ändrade sig senhösten 1983. Den sovjetiske ambassadören Pankin har beskrivit möten med Palme om ubåtar:

”Jag träffade sedan Olof Palme ytterligare ett antal gånger i samma ärende. Varje gång försökte han mildra det torra innehållet i protesten med någon gest eller fras.”

Om han inte trodde på kränkningarna var det rationellt att tina upp relationerna till Sovjetunionen. Låtsas som ingenting och verka för avspänning. Detsamma kan faktiskt gälla även om Palme behöll misstankar mot Sovjetunionen. Givet att hotet i första hand inte berörde Sverige, utan ansågs vara en del av giganternas kamp var normalisering ett sätt att demonstrera att Sverige inte ändrat position. Å andra sidan var Sverige krigsplacerat i Nato. Han kunde dessutom stödja sig på försäkringar från högsta sovjetiskt håll om att några kränkningar inte förekom. Kanske utgick han ifrån att Sovjet inte skulle ljuga för just honom.

Ambassadör Rolf Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan resulterade i att ett tiotal kränkningar ansågs säkra. Ekéus pekade dock på att Nato kunde ha varit skyldig och tonade ned de sovjetiska motiven. Det var ungefär lika troligt – sett i relation till tänkbara motiv – att ubåtarna kom från väst som från öst. Utredningen försökte till och med troliggöra att ubåt 137 hade navigerat fel. Utredningen synade också den politiska hanteringen av ubåtarna. Den enda kritiken mot Palme gällde att han släppte det politiska greppet om ubåtsfrågan i samband med att Ubåtsskyddskommissionen tillsattes.

Men utredningen satte inte punkt för ubåtarna. Problemet var att den svajade betänkligt såväl i fråga om kränkningarnas omfattning, som i skuldfrågan. Ekéus uppmärksammade inte att Sovjetunionen faktiskt förfogade över miniubåtar i Östersjön, och dessutom missuppfattade han ÖB:s analyser av hotbilden. Ekéus försökte inte ta reda på hur den sovjetiska offensiva försvarsplaneringen såg ut och tog inte någon hänsyn till vad som var känt från andra Warszawapaktsländer. Nato? Sant var att Nato (och den svenska marinen) kunde ha ett intresse av att testa det svenska försvaret, men knappast i den omfattningen. Dessutom fanns det hemligt samarbete också på det området. Det är också välkänt att de båda sidornas ubåtsflottor ”lekte” katt och råtta-lekar med varandra.

Men faktum kvarstår. Även Ekéus utgår från att det förekom kränkningar efter Hårsfjärden: ”mindre än tio säkra kränkningar och ett trettiotal indikationer av allvarligt slag” (och sannolikheten för att alla skulle ha upptäckts får nog sägas vara mycket liten). Men Palme agerade som om de inte hade inträffat. Det är allvarligt.

Var Sverige neutralt? Neutralitetskommissionen under ledning av Gösta Gunnarsson drog slutsatsen att det intima samarbetet fram till 1969 inte var tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. Hårklyveri kan det tyckas. Samarbetet utvecklades över tiden och innebar bl a att delar av försvaret gjordes kompatibelt med Nato. Integrerades. Svenska flygledare övergick till att använda Natos flygledningsterminologi, flygtankningssystemet ändrades till Natostandard och det svenska flygplanet Lansen utrustades för att kunna bära amerikanska kärnvapen. De personliga kontakterna var täta.

I den utvärdering av säkerhetspolitiken efter 1969 som Rolf Ekéus har gjort, tonades betydelsen av samarbetet med USA och Natoländer ned; det gjorde inte intrång på neutralitetens jungfruliga marker. Märkligt kan det tyckas. Utredningen beskriver det militära samarbetet som ”omfattande, nära och förtroendefullt”, men tillbakavisar påståenden om att Sverige på något verkningsfullt sätt förberedde hjälp vid sovjetiskt angrepp. Stationering av Natoflyg i Sverige var inte realistisk, marina samövningar förekom inte, Försvarets Radioanstalt (FRA) bytte inte information med Nato, utan med Natoländer. Om Natopiloter använde svensk luftrum skulle de bli nedskjutna, och därför skulle de ta en omväg. Och så vidare.

Av detta drog Ekéus två slutsatser. Den ena var att alla respekterade den svenska neutraliteten. Den andra var att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken. Tja. Varken de sovjetiska utbåtskränkningarna eller det svenska försvarets integration västerut tyder på något annat än att det var en ideologisk sanning som skulle fästas i allmänhetens medvetande. Som om det avgörande vore att det aldrig existerat något formellt avtal med Nato. Eller att Sovjetunionen aldrig öppet uttalade sin mening om neutraliteten.

Ekéus hävdar också att politiken var framgångsrik. Det är både rätt och fel. Sovjetspecialisten Kristian Gerner har pekat på att fynd i arkiven tyder på att det inte fanns någon egentlig politisk vilja att angripa Västeuropa på 1970- och 1980-talen (det fanns inte någon kommunism att sprida), utan att hotet snarare handlade om hur de sovjetiska ledarna skulle agera om de upplevde att den egna makten var hotad. I den meningen kan Palmes linje tyckas vara mer realistisk än den verkade, men eftersom han inte kunde veta hur det stod till i huvudet på herrar som Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko var det fel att postulera att något politiskt motiverat hot inte existerade. Dessutom är bilden inte entydig.

För den här generationen sovjetiska ledare var kriget – en slutuppgörelse mellan systemen – en i högsta grad levande föreställning. Frågan var inte om, utan när. 1983 trodde Andropov att USA skulle angripa – det var alltså bäddat för storkonflikt. Och i ett sådant läge var ansatsen inte att vänta och se, utan att slå till först. Sovjetunionens och Warszawapaktens planering byggde på ett offensivt försvar med massiva angrepp inkluderande kärnvapen. Västeuropa skulle ha ödelagts.

Anmärkningsvärt nog tog Ekéus inte hänsyn till uppgifter om den sovjetiska krigsplaneringen som inkom. Sovjetexperten Jan Leijonhielm drog, bland annat med stöd av uttalanden från höga sovjetiska militärer och militär som tränats för att angrepp mot mål i Sverige, slutsatsen att Sovjet planerade anfall mot Sverige. Det handlade inte i första hand om ett separat anfall, utan det sannolika hotet uppstod som en del i ett större krig:

”Angrepp på svenska flygbaser planerades, stridspiloter kartlades, liksom mobiliseringsförråd, och att den svenska kusten sonderades av ubåtar för ilandsättning av agenter och sabotageförband i ett inledningsskede av fientligheterna. Dessa syftade knappast till invasion men väl till sabotage mot flygbaser och mobiliseringsmöjligheter.”

Motiven var att säkra att svenska baser inte skulle kunna utnyttjas av väst, säkra Östersjöutloppen, göra det enklare att angripa de amerikanska förhandslagren i Norge, liksom transitering av sovjetisk trupp i norr, samt att omöjliggöra ett svenskt deltagande i kriget på Natos sida. Emil Svensson, som deltog i ubåtsjakten och sedan arbetade tillsammans med ryssarna för att försöka bringa klarhet i saken, har redovisat samtal med sovjetiska ubåtsmän som indikerar att kränkningarna var rutinverksamhet. Det motiv han pekat på är Sveriges geografiska läge och dess betydelse för det sovjetiska flankskyddet. Och behovet från sovjetisk sida att vara väl förberedd genom uppdaterad information:

”Det kan väl inte uteslutas att just sådana överväganden låg till grund för det sovjetiska beslutet om att undervattensaktiviteterna i svenska vatten skulle få en mer operativ inriktning än tidigare…Hyser man tvivel om den svenska neutraliteten, planerar man naturligtvis för att om möjligt förhindra att Sverige blir basområde för västmakterna och för att i stället själv kunna utnyttja svenskt territorium.”

Fredspolitiken gav inget extra skydd. Det understryks av en studie av den militära underrättelsetjänsten i DDR i boken Den usynlige front av den danske historikern Thomas Wegener Friis. ”Intresset” för Danmark avtog inte i takt med den danska fotnotspolitiken, kampen för en kärnvapenfri zon i Norden, Östersjön som ett fredens hav o s v. Anfallsplanerna låg färdiga baserade på information på detaljnivå om sådant som djupet i hamnarna och broarnas bredd. Det helt avgörande var å ena sidan rädslan för att Danmark skulle fungera som uppmarschområde vid ett angrepp från Nato och å andra sidan behovet av att säkra utfarten till Nordsjön om Warszawapakten skulle angripa.

Friis menar att risken för en ockupation var reell – och att den var känd i samtiden. Problemet var att danskarna var naiva och inbillade sig att Danmark inte på riktigt var en aktör i det kalla kriget. De rådande vänsterstämningarna, antiamerikanismen och okritiskheten mot Sovjetunionen – allt drog i samma riktning. Det var som i Sverige.

Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa  Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om Nato hade upphävt dubbelbeslutet och en kärnvapenfri zon införts i Norden: Nato hade försvagats, kanske spruckit.

Sverige hade inte någon formell försvarsförpliktelse i förhållande till andra stater. Men det kan inte råda något tvivel om hur USA och Nato uppfattade neutraliteten: Sverige betraktades som en tyst medlem och ingick som sådan i försvarsplaneringen. Utrikespolitiken utgick från att Kreml inte visste någonting, men spionen Stig Wennerström som var i sold hos Sovjetunionen 1949 till 1963 hade möjlighet att lämna ut det mesta om Sveriges militära samarbete med väst.

Josef Stalin tyckte att neutraliteten var en bluff, Nikita Chrusjtjov godtog den med tveksamhet. Gunnar Jarring, Sveriges Moskvaambassadör åren 1964-73 vittnade inför neutralitetskommissionen om att Moskva uppfattade:

”…våra neutralitetspolitiska deklarationer endast som retoriska ornament, spel för galleriet utan egentlig betydelse.”

Att Sovjetunionen visste hur det stod till kunde bidra till att höja tröskeln för anfall mot Sverige. Men det kunde också leda till att Sverige redan från början skulle dras in i en väpnad konflikt mellan blocken. Det låg i Sovjetunionens militära intresse att snabbt ta hand om Sverige innan det svenska försvaret gick i tjänst hos Nato. Också det indikerar att försvaret och återförsäkringen borde ha fått en mer framträdande roll i den samlade politiken. Men att erkänna fel var inte Olof Palmes styrka. I stället fortsatte han att inte väcka den björn som redan var vaken. Som Palme uttryckte saken i Almedalen 1984:

”Tror vi inte att den ena stormakten kommer att respektera vår neutralitet, ja då tvingas vi ändra politiken.”

Att den politiken inte stod i samklang med de moralistiska brösttoner som omgärdade utrikespolitiken i övrigt är uppenbart. I utrikesdebatten 1983 förklarade Palme sig:

”Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.”

Omoraliskt kan det tyckas. Men dubbelpolitik var ordet. En helt avgörande fråga förstås är hur Palme ställde sig till primäroptionen. Försvarsrådgivaren Ingemar Engman har hävdat att Palme stod fast vid den, d v s att Sverige i ett skarpt läge skulle överge neutralitetspolitiken redan före ett angrepp på Sverige. I det perspektivet reduceras fredspolitikens betydelse. Till och med Rolf Ekéus ska ha gjort bedömningen att den mest var ett spel för galleriet:

”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant…Zonen blev ju något av en drömvärld.”

Enligt en nära medarbetare till Palme var dock fredspolitiken på allvar, vilket indikerar en annan primäroption. I ubåtskrisens upptakt, vid ett protestmöte på Sergels torg den 6 november 1981 slog Palme fast:

”Vår neutralitetspolitik bestämmer vi själva. Men den valda handlingslinjen medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter utbrottet av ett stormaktskrig kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt skede under starkt yttre tryck, inträda på någon av de krigförandes sida.”

Det skulle tyda på en vilja att antingen vänta till kriget kom eller i det längsta försöka hålla Sverige utanför en konflikt. Men i verkligheten är det ingen som vet. I den svenska krigsplaneringen fanns dock neutralitetsoptionen med som alternativ först efter Berlinmurens fall 1989. Så småningom blev det ett gott slut. Sovjetimperiet föll ihop. Det klingar dock falskt när man efter det kalla krigets slut från socialdemokratisk sida har velat ge Palme äran. Typ Pierre Schori 1989:

”I dag talar både Bush och Gorbatjov som Palme och har slagit in på den gemensamma säkerhetens väg. Palmekommissionens kungstanke.”

Om man ska tro Michail Gorbatjov var det i själva verket Ronald Reagans förtjänst. Reagans vägran att förhandla bort Star Wars i Reykjavik i oktober 1986 i utbyte mot halvkvädna fredsvisor, fick Sovjetunionen på fall. I kombination med Sovjetunionens inre sönderfall. Och det faktum att Gorbatjov blev den förste sovjetiska ledaren som sökte ett verkligt samförstånd med väst. I den meningen var Ronald Reagan en idealisk partner. Hans politik bottnade i en rädsla för kärnvapen och en strävan efter en kärnvapenfri värld genom att skapa förtroende via kunskap om ”den andre” och personliga kontakter.

Kritiker har kallat Palme ”den internationella politikens Jane Fonda”. Det är både sant och orättvist. Hans statsmannakonst har karaktäriserats som internationell propagandism med alarmism som utmärkande drag. Men Palme fick den rollen på grund av att han ingick i breda opinionsströmmar och då inte minst med säte i USA. Det var inte någon tillfällighet att Palme anknöt till personer som den amerikanske forskaren Jonathan Schell och boken The fate of the earth; de var båda del av samma internationella rörelse. Första maj 1982 varnade han för konsekvenserna av bomben. Resultatet skulle – med Schells ord – bli människoartens utplåning och ett ”samhälle av gräs och insekter”. Vid ett tal i FN i samband med organisationens 40-årsjubileum hösten 1985 lanserade Palme nya idéer. Små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet borde ha rätt att kräva av kärnvapenmakterna totalt provstopp och nedrustning. Det borde fattas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

På bortaplan tog sig utrikespolitiken stora friheter, men på hemmaplan stod Palme också för en grundläggande kontinuitet i hanteringen av det som var det grundläggande svenska dilemmat: mellan å ena sidan hemhörigheten i de västliga demokratierna och å andra sidan hotet från Sovjetunionen. Problemet var att distansen till den rätta sidan ökade och att det blev fult att tänka längre än till neutraliteten. Fredspolitiken innebar ett direkt stöd för den onda sidan – samtidigt som försvaret rustades ned och återförsäkringen sattes under press.

I den nya tid med förhöjd spänning som kom med 1980-talet lät ekot från Östen Undén allt falskare. Utrikesminister Bodström förstamajtalade 1983 och deklarerade att ”vi ställer inte upp i den ideologiska krigföringen som pågår mellan öst och väst”. Året efter kritiserade Palme moderaterna för att ge intryck av att vilja befria öststaterna från deras samhällssystem. Det ville inte Palme verka för: Sverige var ”ett litet land”.

*För noter se Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

Ubåtskrisen, s 401-409 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den 27: oktober 1981 upptäcktes en strandsatt sovjetisk ubåt på ett skär i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Sverige chockades trots att ubåtskränkningar var kända i militära kretsar sedan 1960-talet och en ubåt hade upptäckts och jagats vid Huvudskär i Stockholms södra skärgård hösten 1980. Med hjälp av turen hade nu en av skuggorna blivit synlig. Från sovjetisk sida hävdades att ubåt 137 kommit ur kurs på grund av fel på navigationsinstrumenten, men med tanke på platsen för grundstötningen var det osannolikt. Saken blev inte bättre av att den sannolikt var bestyckad med kärnvapen. Och inte heller när militären under de följande åren hittade nya skuggor.

Den borgerliga tvåpartiregeringen levererade en skarp protest efter ubåt 137:s grundstötning. Allt besöksutbyte avbröts. Socialdemokraterna stod på samma barrikad. Den 6:e november talade

Olof Palme på ett protestmöte på Sergels torg:

”Vi har samlats här för att med all kraft protestera mot den allvarliga sovjetiska kränkningen av svenskt terrortorium…Det är viktigt att Sverige med stor bestämdhet kunde avvisa denna kränkning. Det är också av utomordentligt stor vikt att vår protest och statsmakternas åtgärder bärs upp av en enig svensk folkopinion. Det finns ingen som helst anledning för oss att falla undan inför uppenbara kränkningar av vår rätt. Vi måste säga ifrån. Så har också skett. Vi har samlats här för att markera vår uppslutning kring den svenska neutralitetspolitiken.”*

Trots rapporterna om att kränkningarna inte upphörde tonades allvaret ned. I utrikesdebatten våren 1982 var ett genomgående tema att det inträffade var allvarligt, men inte så allvarligt att det förändrade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Olof Palme framhöll för sin del – liksom han gjort på protestmötet på Sergels torg – att det inträffade visade hur viktigt det var att arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden.

Det politiska läget komplicerades av att Sverige samtidigt förde förhandlingar med Sovjetunionen om gränsdragningen i Östersjön (ekonomiska zoner). Sverige hade hävdat mittlinjeprincipen, men i december 1981 hade tvåpartiregeringen Fälldin–Ullsten föreslagit att den skulle frångås. Sovjet krävde 75–25 i egen favör. Palme var för eftergifter och moderaterna mot. När det sedan blev offentligt att regeringen några månader efter ubåtskränkningen hade givit efter för sovjetiska krav protesterade moderaterna; detta var inte tiden för eftergifter.

Resultatet blev att regeringen återtog mittlinjeprincipen, något som även Palme slöt upp bakom. Det hindrade dock inte Palme från att senare anklaga moderaterna för att ha sökt strid i en nationellt viktig fråga.

Riktigt skarpt läge blev det först i samband med den omfattande ubåtsjakten i Hårsfjärden hösten 1982. Känslan av hot spred sig utanför kretsen av – som det tidigare uppfattats – alarmister i moderata samlingspartiet. Den nytillträdde statsministern Olof Palme hade alltså inte bara en ekonomisk kris att hantera, utan också en kris för rikets säkerhet.

Den 8:e oktober 1982 läste Palme upp regeringsförklaringen i riks- dagen. Inramningen var sinister. Det skedde samtidigt som marinen jagade ubåtar i Hårsfjärden. Palmes budskap var glasklart:

”Det svenska territoriet skall skyddas mot kränkningar med alla tillgängliga medel. Förtroendet för vår vilja och förmåga att bevara neutraliteten måste vidmakthållas. Det får varken skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik.”

Senare underströk statsministern att regeringen hade mandat att beordra en sänkning av främmande ubåt i svenskt vatten. Men hotet bet inte. Kränkningarna fortsatte. I syfte att klarlägga vad och varför tillsattes den s k Ubåtsskyddskommissionen under ledning av den förre socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson och med bl a Carl Bildt som en av medlemmarna. När dess betänkande lades fram den 26:e april 1983 gick larmklockorna: utöver vad som begärts i direktiven hade kommissionen givit svar på frågan: vem?

Kommissionen diskuterade ett 60-tal undervattenskränkningar under perioden 1980-82 och konstaterade att frekvensen var i stigande. Alla nationalitetsbestämdes som till- hörande Sovjetunionen eller något annat Warszawapaktsland. Omfattande samordnade ubåtsoperationer beskrevs.

Utredningen pekade på tre motiv: militäroperativa motiv, underrättelsemotiv samt förberedelser för landsättning av spetsnazförband i syfte att genomföra sabotageaktioner. Rikets säkerhet var hotad. För att möta hotet och sätta stopp för kränkningarna var receptet ”egna militära resurser”. Utredningen föreslog även en ytterligare skärpning av IKFN-reglerna, något som regeringen fattade beslut om mars 1984 så att vapeninsats mot en kränkande ubåt kunde ske utan förvarning från den 1 juli 1984. Det var allvar. Stål mot stål.

Ubåtsskyddskommissionen bröt med traditionen av hysch- hysch och överslätning. Den hade arbetat på egen hand och utan vägledning från högsta politiska ort. Det märktes. Utpekandet av Sovjetunionen från en enig kommission var, som Anders Ferm uttryckt saken, ett politiskt faktum. Det omöjliggjorde för regeringen att ligga lågt. Den hade inget annat val än att skriva ut en skarp protest adresserad till Sovjetunionen. Allt annat skulle ha föranlett anklagelser om undergivenhet. På den presskonferens som Palme höll sedan Ubåtsskyddskommissionens rapport presenterats uttryckte han ett krav på att kränkningarna skulle upphöra:

”…vi förutsätter att regeringen i Sovjetunionen instruerar marinen att icke företa den här typen av kränkningar för det fall att marinen skulle sakna sådana instruktioner.”

Men han sköt också in sig på ovissheten. Han framhöll att det var oklart om Kreml var införstådd med kränkningarna, som han beskrev som något slags spioneri, men att det också var oklart. Någon månad senare betonade Palme att kommissionen inte funnit några politiska motiv och att den militära motivbilden inte nödvändigtvis innefattade Sverige. Statsministern var konfunderad:

”Allting är dessvärre spekulationer, för det hela är ju alldeles obegripligt.”

Samtidigt låg fredspolitiken fast. I ett förstamajtal 1983 framhöll utrikesminister Lennart Bodström:

”Vår skarpa reaktion på intrången i den svenska skärgården innebär inte att vårt arbete för avspänning, nedrustning och fred nu kommer att mattas…Vårt viktiga arbete för att skapa en kärnvapenfri zon i Norden kommer att föras vidare utan att de senaste avslöjandena får lägga hinder i vägen.”

Försvarsminister Anders Thunborg slog i juni 1983 fast att den utrikespolitiska stabiliteten i Norden består och kritiserade karikatyrer av andra länder eller ideologiska korståg. Sådant hörde inte hemma i svensk säkerhetspolitik eller i en debatt om hur Sverige skall göra om det blir krig i Europa. Slutsatsen var att i:

”…tider av växande spänning måste vi tala mer – inte mindre – med varandra.”

Alltså: diplomati parad med en öppen attityd i förhållande till Sovjetunionen. På våren 1984 gick utrikesminister Bodström ytterligare ett par steg genom att hävda att Sovjetunionen bara hade vänskapligt intresse för Sverige. När Palme tillfrågades om saken i en TV-intervju i maj 1984 framhöll han emellertid att Sovjetunionen också kunde ha andra intressen:

”De kan ha militära ambitioner som har att göra framför allt med deras motsättning till den andra supermakten.”

Palme kunde därmed tyckas ge Sovjetkritikerna ett köttben, men i realiteten behöll han det för egen del. Det han sade var att kränkningarna egentligen inte berörde Sverige, och därmed inte heller Sveriges relationer till Sovjetunionen. Däremot gav kränkningarna ytterligare tyngd åt kraven på avspänning mellan supermakterna; den relation som ansågs motivera intresset för svenska vatten.

Hotbilden glattades. Försvarsminister Thunborg talade våren 1983 om utländska ubåtar. Samma vår bortförklarade statsministern att Arbatov kallat neutralitetspolitiken naiv och att protester inte skulle hindra Sovjet från att fortsätta kränka svenska vatten. Luleå, Härnösand, Hudiksvall, Söderhamn, Sundsvall, Oxelösund och Töre. Ubåtsjakten gick som följetong under sommaren 1983. Men när ÖB Lennart Ljung hösten 1983 redovisade skörden (180 observationer varav 20-40 klassificerades som säker ubåt) tolkades detta av försvarsministern som att Sverige sannolikt blivit utsatt för kränkningar.

 

Regeringen distanserade sig från militären genom att systematiskt tala om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. I en rapport den 20 december 1983 redovisade ÖB 63 kränkningarunder det gångna året mot 52 året innan och i den följande slutanalysen betecknades 25 som säkra. Men i utrikesdeklarationen den 21 mars 1984 drog Bodström militärens säkerhet i tvivelsmål genom att tala om iakttagelser som vederbörande myndigheter inte kunnat utesluta var kränkningar. Rapporten för 1984 som ÖB överlämnade i januari 1985 avfärdades av försvarsministern med att den innehöll så osäkra element.

 

Medan Ubåtsskyddskommissionen hade pekat ut Sovjetunionen som aggressor valde Palme alltså att tona ned den öppna konflikten. Det var ett sätt att ta udden av offentligheten och återföra frågan till det politiska manövrerandets skuggvärld.

 

I den protestnot som den sovjetiske ambassadören Boris Pankin hade fått hämta hos statsministern våren 1983 gick den politiska ledningen i Kreml fri, men den förutsatte samtidigt att militären skulle beordras att upphöra med kränkningarna. Noten talade om mer resurser till försvaret och att det kränkande landet fick bära konsekvenserna av ett ingripande (d v s sänkt ubåt). Allt inbakat i viljan att verka för fred, lugn och stabilitet i Norden (d v s Sverige skulle inte göra avsteg från neutraliteten). Enligt samtalsuppteckningar var Palme till och med skarpare i sin muntliga framställning än vad noten hade krävt.

 

Det sovjetiska svaret blev att beteckna noten som en ovänlig handling, avfärda kommissionens slutsatser som obevisade påståenden samt kräva en ny undersökning. Palme uttalade sitt missnöje med svaret, men ville ändå tolka det som att kränkningarna skulle upphöra. Något medgivande sade han sig inte ha räknat med, men han hade via ambassadör Pankin begärt att få löften om att Sovjetunionen skulle respektera Sverige: gränserna och neutraliteten.

 

Vid ett möte i utrikesnämnden den 16 september 1983 meddelade Palme att den högsta politiska och militära ledningen i Sovjetunionen nåtts av det svenska budskapet och att svaret var att det inte skett några kränkningar efter ubåt 137. I en DN-intervju senare under hösten 1983 anspelade han på detta genom att säga sig ha fått positiva signaler om en vilja att respektera våra stånd- punkter. Han var inte hundraprocentigt säker att det förekom några kränkningar, men han kunde inte heller säga att det hade upphört:

 

”Så småningom skapas väl klarhet.”

 

Intrycket av personlig diplomatisk framgång befästes genom det möte som ägde rum med utrikesminister Andrej Gromyko i samband med Europeiska säkerhetskonferensens möte i Stockholm i januari 1984. Palme framställde det som ett genombrott. Gromyko hade försäkrat att Sovjetunionen respekterade Sveriges territoriella integritet. Sovjet skulle inte kränka Sveriges gränser. Palme betonade att man från sovjetisk sida aldrig tidigare gjort några sådana utfästelser:

 

”Vi tar fasta på det. Sedan får vi se vad som händer.”

 

I Palmes framställning kunde det verka som om Gromyko varit på defensiven och att ubåtskrisen skulle vara löst. I själva verket visade det sig sedan att Gromyko hade talat stormaktsspråk med den svenske statsministern. Statsministern blev uppläxad. Palme hade inte gjort nog för att förbättra förbindelserna. Det existerade inte några reella problem mellan länderna. Sovjet hade inte någon anledning att kränka och därmed fanns det inget mer att prata om i fråga om ubåtskränkningarna. Den sovjetiske utrikesministern uttryckte också sitt missnöje med att Palme inte värvat tillräckligt många anhängare till en kärnvapenfri zon.

 

Palme hade för sin del varken tagit upp Hårsfjärden eller den svenska protesten. I stället hade han framhållit att inget land hade utpekats som kränkare. Men Palme hade också konstaterat att fortsatta kränkningar var oförenliga med den svenska neutraliteten och betonat att förr eller senare skulle försvaret tvinga upp en utländsk ubåt. Palme hade således varit eftergiven om det förflutna, men ståndaktig inför framtiden.

 

Hur ska detta förstås? Palmes agerande blir begripligt mot bakgrund av ett antagande om att Sovjetunionen inte längre skickade in ubåtar i svenska vatten. Försvarsminister Thunborg var inte helt säker på att kränkningarna verkligen inträffat. Utrikesminister Bodström var mer än skeptisk och Palmes närmaste rådgivare Anders Ferm raljerade över militärens ubåtsjakt. Ingvar Carlsson har senare skrivit om ubåtar i syne. Och Pierre Schori har beskrivit ubåt 137:s intrång i termer av irrfärder. KU:ordföranden – och kommissionsmedlemmen – Olle Svensson noterade i sin dagbok den 3 juni 1983:

 

”Sanningen är som Sven Andersson påpekat för mig att Bodström och Schori aldrig trott på vår rapport.”

 

Enligt Thage G Peterson var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Han hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut dess ordförande Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Efter den resultatlösa ubåtsjakten utanför Sundsvall från slutet av april och under hela maj 1983 var Palmes uppfattning klar. Till Peterson sade han:

 

”Vi har helt enkelt blivit förda bakom ljuset. Lurade.”

 

Och en tid efter Bodströmaffären sade han till Peterson att Bodström hade haft rätt, men:

 

”De borgerliga utnyttjade att jag var bunden till händer och fötter i själva sakfrågan.”

 

En rimlig tolkning av dessa uttalanden – och i ljuset av hur regeringen faktiskt agerade – är att ubåtskrisen för Palmes del i praktiken var över hösten 1983. I alla fall vad Sovjetunionen anbelangade. Det som officiellt fällde avgörandet för en normalisering av förbindelserna var att ingen nationalitetsbestämning kunde göras. Utrikesminister Bodström talade om återupprättande av normala relationer. Statssekreterare Carl Johan Åberg talade för sin del om att regeringen dragit ett streck över ubåtskränkningarna. Under pågående ubåtsjakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett statsministerbesök i Moskva 1986.

 

I den meningen var det husbondens röst – och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda? – som talade vid den middag som Lennart Bodström gav den 29 januari 1985 för en utvald skara journalister. Utrikesministern hävdade att det inte förekommit några kränkningar efter Hårsfjärden, att Sovjetunionen inte hade några skäl att skicka in ubåtar och att UD saknade anledning att ägna sig åt saken. Middagspratet ledde till att de borgerliga partierna riktade misstroendeförklaring mot Bodström. Palme försvarade sin minister.

 

Och visst, om det inte fanns något konkret hot var bilateralt samarbete och internationell avspänning de naturliga stegen för att demonstrera neutralitetens trovärdighet. Inte göra något utmanande. Det bästa Palme kunde göra var att sitta still i båten. Med det motsatta antagandet – som hans kritiker utgick från – var svaret det motsatta. Neutralitetens trovärdighet krävde att Sverige tydligt visade att kränkningar inte accepterades. De naturliga stegen var då i stället att kyla ned relationerna med Sovjetunionen och satsa på försvaret.

*För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More