Numera sitter de k-märkta i praktiken i regeringen

Jonas Sjöstedts parti bildades för hundra år sedan imorgon lördag. Det var när de svenska bolsjevikerna bröt sig ur SAP och bildade SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Numera heter jubilaren bara Vänsterpartiet, men vägen dit har gått via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna (och ytterligare fem partisplittringar).

Det är alltså i K:et som V har sina rötter. Och det är blodig historia.
SKP var inte bara revolutionsromantiskt så där i största allmänhet utan blev Kremls (betalda) röst i Sverige. I vått och torrt. Stalins allians med Hitler 1939 var fina grejor. Annekteringen av de baltiska staterna 1940 var en demokratisk höjdpunkt. Den stora terrorn. Allt förnekades. Allt som Sovjetunionen gjorde var rätt. Faktiskt rena paradiset på jorden. Som också borde bli den svenska modellen

Relationerna till Moskva svalnade när eurokommunismen gjorde sitt intåg i partiet på 1960-talet men de tog inte slut förrän Berlinmuren föll 1989. Det är ett förflutet som Vänsterpartiet inte har känt sig bekvämt att ta itu med, men en historia som är väl beskriven i Staffan Skotts ”Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998” (Hjalmarson & Högberg 2000).

Kom nya tider och nya socialistiska föregångsländer. Kuba förstås, Vietnam och Kambodja. Alla med en sak gemensamt: Våld och förtryck i namn av framtida socialistisk frälsning. Vänsterpartiet (och andra) blundade och mässade på som zombies om framstegen.

Kom ännu nyare tider. Vänsterpartiets hopp ställdes till Hugo Chavez – framställd som Latinamerikas återfödde Simon Bolivar – vars Venezuela blev det nya drömlandet. Också den drömmen har slutat i en mardröm. Det slår aldrig fel. Varken det ena eller det andra.

Historien om hundraåringen som steg ut ur ett parti är en berättelse om ränder som inte riktigt vill gå ur. Vänsterpartiet ordnar aldrig några demonstrationer utanför ryska ambassaden eller för den delen Venezuelas. USA, EU, NATO är fortfarande det som V gillar att tycka illa om. Och som alla vänsterpopulistiska partier trivs man bäst som ovän till frihandel.

K:et i partinamnet försvann 1990 och nu vill Jonas Sjöstedt allra mest vara den offentliga välfärdens röde riddare. V vill också vara med på gröna och rosa tåget, men i grunden präglas fortfarande samhällsanalysen av att världen ses genom k-märkta glasögon. Det klasslösa samhället hägrar.

I partiprogrammet (på lättläst svenska) slås det fast att ”hela världen har ett kapitalistiskt system” och det ”handlar bara om att tjäna mer och mer pengar”. Det är man emot. Så här funkar det:

”Vissa människor är väldigt fattiga och saknar makt och andra är väldigt rika och mäktiga. De allra flesta kvinnor och män i världen säljer sin arbetskraft i privata företag eller åt staten. De har inte så mycket pengar att det ger någon makt i samhället och kan inte besluta över andras arbete eller produktionen av varor och tjänster. De är arbetarklassen.

Mot dem står borgarklassen. Borgarklassen är de få människor som äger och kontrollerar pengar så pass mycket att de får makt i samhället. De bestämmer över produktionen av varor och kontrollerar andras arbete. Arbetarklassen blir förtryckt av borgarklassen.”

Så det är samma visa som det alltid varit. En väldigt stor skillnad är att eko-fem-marxisterna nu i praktiken sitter i regeringen – och vill göra ”revolution” 2017 genom införande av offentligt monopol i vård, skola, omsorg. Autopiloten är påslagen – med Stefan Löfven i förarsätet.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/5 2017.