Claes Arvidsson

Archive
September, 2021 Monthly archive

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har försämrats. Hotet mot Sverige har breddats och blivit mer komplext. Mot den bakgrundsbeskrivningen meddelade statsminister Löfven i regeringsförklaringen att ”en ny, uppdaterad nationell säkerhetsstrategi” tas fram. Utmärkt. Bortsett från att den gamla var ”dead on arrival” och att det krävs mer än en ”uppdatering” för att den inte ska föra tankarna till återupplivandet av den döda papegojan i Monty Pythons sketch.

Den första strategin lanserades 2017 och innebar ett genombrott för att tänka i termer av nationella intressen och mål. Den var dock inte mycket att hålla i handen. Hur målen skulle nås angavs inte. Det var mer ett slags viljeförklaring (läs önskelista) än en faktisk strategi som angav vilka medel som skulle användas. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.

Att rusta upp för att ”möta militära hot och väpnade angrepp” beskrevs då av Löfven som ”en kärnuppgift för staten. Trots det har regeringen fortsatt att i försvarspolitiken marschera under mottot ”vi betalar inte”.

Det som då betecknades som ”det bredare säkerhetsarbetet”, som ”skydd mot epidemier” och ”kamp mot organiserad brottslighet”, ger också en sorglig illustration till glappet mellan ambition och förmåga. Resultaten har inte varit direkt lysande, om man säger så.

Strategin var en pendang till det Säkerhetspolitiska råd som inrättades efter statsminister Löfvens tillträde 2014. Genom detta skulle ”säkerhetsfrågorna” kunna hanteras på ett ”samlat sätt” och ”stärka förmågan att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”. Det Säkerhetspolitiska rådet har också mestadels fungerat som pynt – politisk yta mer än säkerhetspolitiskt djup.

Att döma av det senaste exemplet på en strategi signerad regeringen Löfven är det tyvärr hög risk för att den uppdaterade säkerhetsstrategin också kommer att lida brist på strategiskt tänkande.

Domen från Näringslivets Regelnämnd över skrivelsen ”En förenklingspolitik för stärkt konkurrenskraft, tillväxt och innovationsförmåga” är inte nådig. Det är bra med relevanta mål som anger en färdriktning men ”samtidigt saknas konkretion om hur långt regeringen vill nå, hur målen ska uppnås och i vilken takt”.

Men mönstret kan brytas. Till hjälp för regeringen finns det nu en manual att tillgå för vägen framåt i ”En nationell säkerhetsstrategi – till vilken nytta” (Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2021).

I skriften dissekerar Bengt Sundelius, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och Försvarshögskolan, och Bo Richard Lundgren, ledamot av KKrVA, den nuvarande säkerhetsstrategin och kommer med en rad förslag till hur den kan förbättras för att fungera som en verklig strategi.
På ett plan handlar det om sådant som att sortera de olika målen (prioritera ”överlevnad”) och hoten (alla är inte lika viktiga). Centralt är förstås också att lyfta fram vilka proaktiva åtgärder som Sverige avser att ta till för att möta hoten, liksom att peka ut vem som ska göra vad.

En tanke är att som en motsvarighet till Försvarsberedningen inrätta en Säkerhetsberedning. En poäng är att ge denna – och därmed riksdagen – ”äganderätten” till strategin. Beredningen skulle också bli ett viktigt instrument för uppföljning och ansvarsutkrävande. Dimensioner som nu i stort sett saknas.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27/9 2021.

Read More

Ska man tro försvarsminister Peter Hultqvist när han i en krönika i Dala-Demokraten målar upp en bild av de borgerliga partierna som ett gäng slaktare som bara väntar på att ta itu med den offentliga välfärden? Nej, naturligtvis inte. Det är bara en ”halmgubbe” som dras fram i försvaret av den föreslagna bankskatten (Riskskatt för vissa kreditinstitut), som Hultqvist menar ”förenar fördelningspolitik med uppbyggnad av militär förmåga”:

”Det är bara ett fåtal som har pengar nog att stå utanför och fixa livet på ”eget sätt”. Men det är inte detta fåtal som ska vara centralt i samhällsbygget. Däremot kan de bidra mer i den nödvändiga renoveringen, även om deras borgerliga politiska ombud kommer att jämra sig. Bankskatten på 5 miljarder går nu till försvaret vilket svider hos dem. Men det drabbar ingen fattig.”

Men det är inte heller den uttalade poängen. Miljarderna är inte öronmärkta för ÖB.

Ska man tro finansminister Magdalena Andersson när hon på sin kant lyfter fram att RISK-skatten syftar till att värna den finansiella stabiliteten. Nej, det ska man inte. Miljarderna är inte heller märkta ”finanskris”. Hon förleder dessutom genom att dra fram finanskrisen 2008–2009. Nya regelverk och ökade kapitalkrav gör dock att bankerna står på en mycket mer stabil grund.

Förslaget kan dessutom motverka sitt stabilitetsskapande syfte. I sitt remissvar gör Riksgälden tummen ned och i klara verb konstateras att Anderssons förslag ”inte är till gagn för den finansiella stabiliteten” bland annat eftersom ”kostnaden i relativa termer kommer öka mer för krediter med låg risk än för krediter med hög risk”. Finansinspektion (FI) säger också nej med motiveringen att skatten motverkar sitt uttalade syfte att öka den finansiella stabiliteten.

Varken Riksgälden eller FI har dock någon synpunkt på det statsfinansiella motivet ”mer pengar i statskassan” utan detta är en politisk fråga.

Eller egentligen två. Mer att spendera. I hopp om att både Lööf och Dadgostar ska välsigna budgeten – och att väljarna ska göra detsamma i kommande riksdagsval. Och förstås ge Andersson en vänsterprofil när hon väljs till ny partiledare i november.

Enligt finansministern uppgår reformutrymmet till 74 miljarder i budgeten 2022 – alltså 69 miljarder minus bankskatten. Också detta hade varit en försvarlig summa att spendera på vård, skola och omsorg, höjda bidrag, på ditten och datten. Eller för den delen på den ökning av försvarsanslaget som ingår i regeringens uppgörelse med Centern och Liberalerna.

Men inte ens med ett gigantiskt reformutrymme i den politiska verktygslådan vill Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) alltså göra den prioriteringen av försvarsbeslutet 2022–2025. Det bådar inte gott för fortsättningen.

I försvarsbeslutet ingår ju en kontrollstation 2023 som ska stämma av om mer behöver göras för att stärka försvarsförmågan. Och den frågan vet vi redan svaret på. Mer behöver göras och med inriktning inte minst på här och nu.

Samtidigt inskränks den politiska handlingsfriheten av de aviserade ”sociala” reformerna. All erfarenhet talar dessutom för att även en regering med annan politisk färg kommer att få svårt att reversera reformerna när det väl klubbats igenom i riksdagen.

Saken blir knappast bättre av att alla inte delar finansministerns uppfattning om reformutrymmets storlek för 2022. Konjunkturinstitutet har beräknat det till 40 miljarder medan Ekonomistyrningsverket räknat fram att det inte finns något budgetutrymme alls.

Peter Hultqvist har talat om att det nu är ”payback time”. Synd att det inte är Sveriges försvar som han syftade på.

Krönika i Altinget 17/9 2021.

Read More

Jonas Gahr Støre har ibland framstått som en vilsen Hamletfigur och inför valet till Stortinget kunde han ställa sig samma ödesmättade fråga: Att vara eller inte vara. Rättare sagt vinna valet och bli statsminister eller vid förlust försvinna också som Arbeiderpartiets ledare. Støre vann och kommer att i nästa månad ta över som statsminister efter Erna Solberg

Men han är också en förlorare.

Høyre går tillbaka men 20,4 procent är inte ett historiskt dåligt resultat. Samma kan sägas om Fremskrittspartiet (11,7 procent). Trots en stark valspurt gör AP ett historiskt svagt val med 26,4 procent av rösterna. Stödet för Senterpartiet har fallit dramatiskt sedan toppnoteringarna i våras men det är fortfarande väldigt bra (13,6 procent). Sosialistisk Venstre gick också framåt (7,5 procent).

Tillsammans får de tre partierna 89 mandat och därmed har Støres drömregering de mandat som krävs för en majoritet i Stortinget.

Den väntade dramatiken kring fyraprocentsspärren blev allra mest nagelbitande för de närmast berörda. Kristelig Folkeparti föll igenom medan Venstre klarade sig med nöd och näppe. Miljøpartiet de grønne klarade inte spärren; det blev alltså inte ett klimatval i MDG:s smak. Mest svårt att förstå är att den andra förstlingen Rødt – med kommunismen bevarad i partiprogrammet – tog sig över gränsen.

Norge ligger i topp när det gäller jämställdhet och jämlikhet, liksom genomsnittslön och bidragsnivåer. Offentlig sektor är överstor. Staten storägare i näringslivet. Ändå blev föreställningen om de ökade sociala skillnaderna vänstersidans valvinnande tema.

Om Støres tilltänkta regering skulle ha varit beroende av ytterkantspartierna R eller MDG hade han fått starta regerandet med grus i maskineriet. Det blir knepigt nog ändå att tråckla samman en regeringsplattform med SV och SP. I utgångspunkten saknas en gemensam idé, ja SP vill egentligen inte kampera ihop med socialisterna i SV. SV ska å sin sida ha en medlemsomröstning om regeringspolitiken.

Även om Støre inte återfaller i rollen som Hamlet lär det bli en utgiftskoalition när välfärdslöftesfloran ska infrias. Steget till vänster innebär också mindre valfrihet i välfärden, en mer rigid arbetsmarknad och höjda skatter.

“Lykkeland” är den välfunna titeln på en dramaserie om hur det norska oljeäventyret startade. Lykke kan betyda både lycka och tur – och Norge hade sannerligen turen på sin sida för olje- och gasfyndigheterna gjorde landet stenrikt. Men med klimatkrisen har turen vänt snabbare än väntat. Nu är frågan hur äventyret ska avslutas på ett sätt som bäddar för att ekonomin mjuklandar genom etablering av ny industri. Norge tillhör dock inte världseliten i innovationskraft.

I klimatpolitiken drar SV och SP åt olika håll. AP är splittrat. Det som förenar är att det gröna skiftet tänks ske nästan smärtfritt; det ska varken märkas i plånboken till vanligt folk eller i arbetslöshetsstatistiken. Samtidigt ökar trycket på att skärpa upp klimatpolitiken för att nå målet att minska utsläppen med 50–55 procent till 2030.

Till raden av frågetecken hör att näringspolitiken ska bli mer aktiv. Ska regeringen välja vinnare (företag/teknologi) i jakten på nästa industriäventyr? Ska styrningsmodellen för de statligt ägda företagen ändras så att politikerna inte längre håller armlängds avstånd? Ska Oljefondens vinstmaximeringsmaxim kompletteras med politik? Ingen vet.

SV vill att Norge ska lämna Nato och säga upp EES-avtalet. SP säger också nej till EES. AP är för men är internt splittrat. Kommer Europapolitiken att bli ännu mindre aktiv? Kommer det att bli en utredning om för- och nackdelar med medlemskap/EES/handelsavtal? Och kommer Støre då att ha kontroll över processen?

Och så finns förstås frågan om de tre troliga koalitionskamraterna kan hålla sams. Grundlagen tillåter i alla fall inte nyval. Så Norge har de nästa fyra åren det Storting som väljarna valt.

Erna Solberg kan se tillbaka på att med skickligt politiskt hantverk i åtta år – i skilda konstellationer – ha hållit samman fyra mycket olika partier. Hon kan också konstatera att det politiska motståndet malde ned hennes reformagenda ”Bättre lösningar” för ett modernare Norge. Høyre behöver nu gå in i tankeboxen för att hitta ett nytt uppdrag – och kön med goda kandidater för att leda partiet fram emot Stortingsvalet 2025 är redan på plats. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14/9 2021.

Read More

Den 13 september är det val till Stortinget. Efter åtta år som Norges statsminister skulle det vara en sensation om Erna Solberg får förnyat förtroende. Att vinna en tredje mandatperiod är alltid svårt. Det blir knappast enklare när oppositionen kolporterar en verklighetsbeskrivning under rubriken ”elände” och själva erbjuder en ”pizza med mer av allt”.

Den skrattande partiledaren

Senterpartiets digitala landsmöte i juni öppnades av partiledaren själv, Trygve Slagsvold Vedum. Han hälsade välkommen med en kopp kaffe i handen sittande vid köksbordet på det egna jordbruket. Så vidgades bilden och på andra sidan bordet blev hans gamla pappa synlig. Ett genialt drag i insäljandet av honom som en folkets man – med kontrastverkan i förhållande till såväl Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre och Høyres Erna Solberg.

Under våren hade Vedum rest runt mellan olika fototillfällen – ständigt med en kopp kaffe i handen. Med samma budskap om att halvera priset…bygga ut…bevara…öka stödet till bönderna…återupprätta nedlagda småhögskolor… Och förstås om att göra upp med den lattedrickande Osloeliten, statsbyråkraterna och EU som centraliserar allt de förmår utan att bry sig om folk i distrikten.

Alltid leende. Eller skrattande. Säg den fråga som han inte vill svara på som inte skrattades bort. Allt medan opinionssiffrorna steg i vädret. När högtrycket var som starkast låg SP i jämnhöjd med AP. Efter korandet av Vedum till statsministerkandidat har dock väljarstödet fallit dramatiskt. 

Kanske är det för att han inte är nog statsministerlig? Är han verkligen av det rätta virket när nästa kris kommer? Med anspråk på att leda landet följer att media har pressat honom på svar. Ett belysande exempel på Vedumismen är inställningen till EES-avtalet. Först skulle det sägas upp, för att sedan följas av förhandlingar om ett nytt handelsavtal. Nu vill SP i stället vänta med uppsägningen till dess att det nya avtalet är på plats. Samtidigt har han också slagit fast att det står Norge fritt att bryta mot avtal med EU.

Støre både förlorare och vinnare

Likväl kommer SP i Stortingsvalet 13 september att göra ett starkt val. I Poll of Polls får Vedum 12,5 procent (22 mandat). Siktet är inställt på att efter valet bilda regering tillsammans med AP. Till skillnad från när man regerade senast vill man dock stänga ute den dåvarande koalitionsbrodern i Sosialistisk Venstreparti (SV). Sannolikt för att inte skrämma bort borgerliga väljare.

Arbeiderpartiet kommer å sin sida att med 23,3 procent (43 mandat) att göra ett historiskt dåligt val. Trots detta råder inte förtvivlan. Efter uppslitande interna strider i kölvattnet av Metoo – och ett svagt ledarskap – har Jonas Gahr Støre lyckats samla partiet. Det mesta pekar på att regeringsmakten och statsministerposten är inom räckhåll och den vill man dela med både SP och SV.

Ett väljarstöd på 9,9 procent (17 mandat) avspeglar att Norges vänsterpartister i SV är ett av valets medvindspartiet. SV delar gärna taburetter med AP och SP. I kalkylen ingår dock att resultatet av regeringsförhandlingarna ska godkännas i en medlemsomröstning innan det kan bli skarpt läge.

Så ja, det är komplicerat, och än mer så sedan de tre partierna inte kan räkna med egen majoritet – minst 85 av Stortingets 169 platser – i opinionsundersökningarna. Såväl regeringens sammansättning som politikens innehåll är därmed okänd materia.

På ytterkanten ser Miljøpartiet de grønne (MDG) ut att verkligen etablera sig i rikspolitiken. 5,0 procent ger nio fler mandat än det enda som man har i dag. MDG vill ha en Støreregering – och inflytande. Rødt – ett parti som vill avskaffa kapitalismen och införa ett styre på baserat på den verkliga marxismen får i Poll of Polls 5,1 procent och nio mandat. Här bryr man sig inte om vem som blir statsminister i en rödgrön regering, men har klargjort att man i eventuella förhandlingar om budgeten inte kommer att rea ut sitt stöd.

Støre har för sin del helt tagit avstånd från regeringssamarbete med MDG och Rødt – för att inte skrämma bort mindre radikala väljare. 

Om valvinden inte slår om till en majoritet för AP:s trepartilösning, kan man alltså räkna med att det åtminstone inledningsvis blir nog så röd-grön-rörigt. Lösningen för Støre kan då i stället bli att på egen hand bilda en minoritetsregering som sedan söker stöd i Stortinget. Men ingen vet.

Dramatik kring spärrgränsen

När valresultaten tickar in blir spärrgränsen en nagelbitare. Både MDG och R ligger i Poll of Polls över gränsen på fyra procent för att komma i fråga för att dela på de 19 utjämningsmandaten. Hamnar de under blir läget sannolikt enklare för Støre. Men spärrgränsen blir också en nagelbitare på den andra kanten. 

Solbergs regeringskamrater i Venstre och Kristelig Folkeparti balanserar på randen till avgrunden. Att V (4,9 procent) och KrF (4,0 procent)  håller gränsen är helt avgörande för att hålla liv i hoppet om ett förnyat mandat för regeringen. För att Solberg ska få fortsatt förtroende efter sina åtta år vid makten, krävs dock även betydligt bättre resultat för Høyre och Fremskrittspartiet än de 20,3 respektive 10,8 procent som opinionsundersökningarna visar. I mandat räknat får H och FrP 35 respektive 19 mandat. De båda småpartierna får 15 tillsammans.

Fast å andra sidan har FrP klart deklarerat att man å ena sidan inte ämnar återinträda in den fyrpartiregering som man lämnade i början av 2020. Och, å andra sidan, är beskedet från partiledaren Sylvi Listhaug att man inte kommer att stödja en budget signerad en regering som FrP själv inte ingår i. 

Så ja, det är komplicerat. Men väljarna vet i alla fall vad de får – ”more of the same”.

Sociala skillnader viktigaste frågan

När väljarna i våras tillfrågades i en opinionsundersökning om de två viktigaste sakfrågorna i valet toppades listan av sociala skillnader (29 procent), hälsa (25 procent), skatter och avgifter (21 procent) och miljö (19 procent). Efter sommarens uppmärksammade klimatrapporter är sociala skillnader fortfarande viktigast för väljarna (28 procent), men följs nu av miljö (26 procent). 

Detta har gynnat MDG, SV och V – med Vedums dieselparti som största förlorare. AP, som står i spagat i klimatfrågan, har också missgynnats. Värt att notera är att det endast är MDG som kräver ett slutdatum för det norska oljeäventyret. Den politiska striden gäller snarare hur Norge ska klara de utsläppsminskningar som man i avtal med EU har förbundit sig att göra till 2030 – och väldigt mycket handlar om att höjda CO2-avgifter inte får drabba Ola och Kari Norman.

Debatten är polariserad. Det är knappast någon tillfällighet att ”Klimabrølet” på sociala medier har fått en motståndare i Oljebrølet.

Mot bakgrund av Vedumismens framgång är det lite överraskande att endast 13 procent pekade på distriktspolitik som en av sina två viktigaste frågor. Konflikten centrum–periferi kan dock gömmas inom andra områden där effektivitetsreformer ses som uttryck för centralisering. Det är likaledes oklart vad sociala skillnader egentligen är – också därför att det i debatten även tas in aspekter som till exempel tillgång till hälsotjänster.

Spänningen mellan centrum och periferi är inte ny, men det är ändå intressant att Norge faller in i en internationell trend. Detsamma gäller elitkritiken och inte minst frågan om sociala skillnader som Støre & Co kör stenhårt med. Vänster–höger-dimensionen är påtaglig.

Støre har slagit fast att efter åtta år med en ”högerregering” är det ”vanlige folks tur”.

De sociala skillnaderna kan dock knappast beskrivas som dramatiska. Norge tillhör toppskiktet i frågan om inkomstjämlikhet. 2018 uppgick ginikofficienten till 0,262 och Norge var då mer jämlikt än Sverige. Den årliga genomsnittsinkomsten är 500 000 norska kronor. Välfärdsstaten tillhör världens största. Sjukvården vinner internationellt beröm. Men bilden av ”elände” har satt sig. Och liksom i Sverige ökar dock skillnaderna i fråga om förmögenhet.

De partier som aspirerar på att ta över makten vill höja inkomst- och förmögenhetsskatten. Arvsskatten kan komma åter. Samtidigt utlovas en (ännu) mjukare bidragslinje. Med ett regeringsskifte följer också en mer aktiv näringspolitik och (ännu) mindre plats för det privat i offentlig sektor.

Det säger åtskilligt om Norge att AP:s bud innebär att ingen med en årlig inkomst upp till 750 000 norska kronor ska få höjd skatt. 

Exit Erna

Att Erna Solberg troligen får lämna in sin avskedsansökan kan synas en smula orättvist. Norge har klarat pandemin bra. Men väljarna ser framåt, ser efter något nytt. Det har dock varit stora rörelser bland väljarna och till bilden hör att många bestämmer sig dagarna före valet. Så undrens tid är kanske ändå inte förbi – även om NRK:s senaste mätning visar att så är fallet. I denna ligger både V och KrF under spärrgränsen medan R och MDG ligger över. Lika klar är oklarheten om hur en ny regering ska se ut. Men om AP lyckas skrapa ihop en majoritet tillsammans med SV och SP, slutar valdramatiken nog ändå med en trepartiregering – rörig men ändå mindre rörig än med R och MDG i leken.

Med strid in på målsnöret kan spurten bli extra löftesrik. Norsk politik är ju lite som Lyxfällan, men med skillnaden att ekonomin inte saneras, utan att man i stället lånar genom uttag i Oljefonden. Från kommande generationer.

Publicerad i Smedjan 10/9 2021.

Read More

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

Stefan Löfvens besked att han lämnar som partiordförande och statsminister i samband med partikongressen i november, kom som en överraskning. Dagen efter hopade sig goda ord från politiska motståndare om vilken hyvens kille han är. Det är ett civiliserat sätt att påminna om att det bortom den politiska konflikten också finns en känsla av gemenskap.

Dagen efter – i betydelsen baksmälla – är tyvärr också ett slags sammanfattning av Löfvens ledarskap och det Sverige han lämnar efter sig. Han har hållit ihop partiet och under extraordinära förhållanden trixat ihop regeringsmakten under två mandatperioder.

Säkerhet har inte varit Löfvens paradgren

Men partiet och makten är inte allt utan som statsminister ska man även leda med ansvar för landet. Grunden för detta är att säkerställa den inre och den yttre säkerheten. Detta har dock inte – för att uttrycka det milt – varit Löfvens paradgren.

I regeringsförklaringen 2017 förkunnade Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige.” Han talade också om straffskärpningar – dock utan att nämna den egna regeringens saktfärdighet. Det är tack vare en ihärdig opposition i riksdagen som lagstiftningen även senare har verklighetsanpassats.

Den organiserade gängbrottsligheten har dock fått allt större plats i Sverige. I dagsläget klassificeras 60 stadsdelar av polisen som ”riskområden,” ”utsatta områden” och ”särskilt utsatta områden”. Omkring 600 000 människor bor i dessa områden. Och olusten sprider sig. Gängrelaterade mord och mordförsök har blivit vardag. Våldet är inte heller längre bara ett storstadsfenomen.

I en ny utredning föreslås ännu en rad straffskärpningar med sikte på att komma åt gängkriminaliteten. Utredningsförslaget tänks dock införas först om två år, eftersom det först då kommer att finnas tillräckligt med plats i fängelserna. Regeringen vill också se en bidragsfinansierad satsning i kommunerna på förebyggande arbete. Någon övergripande plan för hur arbetet ska se ut eller vilka mål som ska uppnås finns dock inte.

För att använda ett av statsministerns favorituttryck; det är inte acceptabelt. Samma sak gäller Löfvens hantering av den yttre säkerheten.

I Försvarsbeslutet 2015 fick Socialdemokraterna med sig alla partier utom liberalerna i Folkpartiet. Här lyckades man med att både leverera ett alltför svagt försvar och samtidigt ta underfinansieringen till en historisk nivå. Trots extra anslag gick som det gick.

Vägen fram till Försvarsbeslutet 2021–2025 var rena politikfarsen men till slut gick det i hamn. Den successiva höjningen av anslaget från 60 till 89 miljarder kronor kan beskrivas som historisk, men bara utifrån historiskt låga nivåer. Om regeringen hade fått sin vilja igenom hade utfallet blivit mycket sämre, men den politiska oppositionen tog striden.

Och den striden kommer att behöva tas igen. Också när det gäller Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, som alla har varnat för nedskärningar om inte snabba cash tillförs.

Så vem träder till som partiets hövding? Magdalena Andersson står högst på listan över kandidater. Blir hon också statsminister kommer säkerhet inte heller framledes vara regeringens prio 1. Som finansministern 2019, med en väl så talande retorisk fråga, uttryckte sig i samband med sitt nej till att betala Försvarsberedningens nota för försvarsbeslutet:

”Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Svaret lär nog bli fler ”familjeveckor”. 

Krönika publicerad i Altinget 27/8 2021.

Read More

När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More