Claes Arvidsson

Archive
Stortinget

Politisk fars är sällan roligare än att skrattet ofta fastnar i halsen. Så förhåller det sig också med den som utspelats med Nobelstiftelsen i Stockholm, den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget på scen. Till synes handlar dramatiken om ett stödanslag till fredspriset men det räcker med att skrapa på ytan för att se storpolitiken i det hela. Det saken gäller är det norska Kinasyndromet.

Nobelstiftelsen står för prispengar och festnota för alla Nobelprisen. Fredspriset är dock inte knutet till någon vetenskaplig alma mater som står för ramkostnaderna i samband med korandeprocessen. I stället dras Nobelstiftelsen med dryga kostnader för att hålla i stånd den historiska byggnaden från 1905 som hyser Kommittén, institut och bibliotek. Kostnader som tär på egenkapitalet.

Stiftelsen har velat sälja, dra in mer än 100 miljoner och hyra ett enklare viste. Inte populärt. I stället inledde Nobelkommittén sonderingar med Stortinget om att öka det till biblioteket öronmärkta årliga driftstödet från 1,5 till 8 miljoner NOK. I vanliga fall brukar ju inte några miljoner hit eller dit spela någon roll, men nu utbröt ett akut fall av beröringsångest.

Stortingsförvaltningen klargjorde att en formell hänvändelse till dess presidentskap inte var önskvärd. I stället borde en sådan gå till finansutskottet – och brevet från Nobelkommittén gick i väg. Men inget svar kom. Förklaringen var enkel. Brevet hade av någon anledning inte kommit fram. För att undvika en upprepning lämnade Nobelkommittén i slutet på april in en kopia direkt till Stortingets postcentral med en påklistrad post-it-lapp om att brevet kommit på avvägar. Denna gång kom svar direkt. Frågan borde gå till partigrupperna eller till Stortingets administration.

Stortingspresidenten har förklarat att Nobelkommittén borde agera likt vilken annan aktör som helst som vill ha något från politikerna. Hon och andra har dessutom flaggat för att ett ökat anslag skulle medföra frågor om Nobelkommitténs oberoende (ledamöterna utses av Stortinget men dessa håller sedan avstånd till politiken). Från Fremskrittspartiets sida har man direkt knutit frågan om anslag till risken för att stöta sig med Kina.

Men så blev hela historien avslöjad av Dagens Næringsliv och diskussionen tog en annan riktning. Inför ”hotet” om att även Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus – och med hög internationell skamfaktor – vaknade politikerna till liv. De ser nu ut att vilja ta det ansvar som Stortinget påtog sig när man tackade ja till Alfred Nobels testamentsgåva.

Farsens bakomliggande drama går tillbaka till 2010 då fredspriset gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Trots att Nobelkommittén är oberoende rasade Kina, och hävdade att det i själva verket var Stortinget som stod bakom valet av pristagare. Det ledde till att Norge – politiskt och ekonomiskt – hamnade i Kinas frysbox. Trots idoga försök att tina upp relationerna skedde detta först efter ett häpnadsväckande norskt knäfall inför diktaturen.

2016 skrev regeringen Erna Solberg under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. Här slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem.

I kinesisk press konstaterades att norrmännen hade lärt sig en läxa.
När Liu Xiaobo året efter dog i fängelse hördes inte ett knyst från regeringen. I stället mötte Solberg kritiska frågor med svaret att det är ”en menneskerett for politikere å ha ferie”. Och på den vägen har det varit. Från norsk sida har man legat lågt i rollen som moralisk stormakt. Nu senast var Solberg skeptisk till att Nato för upp Kina på dagordningen.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Det får också sägas vara anmärkningsvärt att universitetet i Oslo ingått avtal med Fudan-universitetet (samma universitet som planerar ett campus i Orbáns Ungern) om etableringen av ett gemensamt forskningscentrum. Det uttalade syftet är att ”tjene som en bro og en plattform for å fremme akademisk samarbeid mellom Kina og Europa, mer spesifikt mellom Fudan og universiteter i Europa om temaer av særlig interesse for alle parter”.
Det är symptomatiskt för Kinasyndromet att saken först gick under radarn, men också att universitetet – när det kom kritik – visat noll insikt om hur problematiskt samarbetet är. Kinesiska forskare är ju inte fria.

På plats i Beijing 2017 utropade den dåvarande fiskeriministern ”I love China!” Norge behöver ett omtag i Kinapolitiken – även om det sätter punkt för hoppet om ett frihandelsavtal med Xi Jinping.

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2021.

Read More