Claes Arvidsson

Archive
Jonas Gahr Støre

Nu är Høyre störst i Norge

By: admin
13-09-2023
Arbeiderpartiet, Erna Solberg, Høyre, Jonas Gahr Støre, Norge

I Bindal tog Arbeiderpartiet hem 80 procent av rösterna i måndagens kommunval. Det är dock en mycket liten ljuspunkt för partiledaren, statsminister Jonas Gahr Støre. Bindal har 1 400 invånare. På landsbasis gjorde Arbeiderpartiet sitt sämsta val sedan 1924. Få lär köpa berättelsen om att väljarstödet på 21,7 procent ändå kan ses som en seger; förvalsopinionen hade ju indikerat ett ännu sämre valresultat. Nu blev tillbakagången ”bara” 3,1 procentenheter i förhållande till valet 2019.

Med det sättet att resonera skulle Høyre kunna beskrivas som valets stora förlorare. Partiledaren Erna Solberg har kunnat luta sig mot mätningar som visat väljarstöd på upp mot 35 procent, men fick när rösterna räknats nöja sig med 25,9 procent. Uppgången på 5,8 procentenheter gör dock Solberg till valets obestridda segrare. Sötman understryks dessutom av att AP för första gången sedan 1924 inte längre är Norges största parti. 

Överlag hade den borgerliga oppositionen valvinden med sig – både Høyre, Fremskrittspartiet och liberala Venstre gick fram. Att det blev stiltje till vänster om AP understryker hur vindarna blåst. Och trots ett stort intresse för klimatfrågor kunde Miljøpartiet De Grønne inte heller i detta val kapitalisera på ”sina” frågor – uppenbarligen tycker väljarna att svaren är fel. I Oslo halverades partiet.

Efter valet får Miljøpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Arbeiderpartiet dessutom lämna taburetterna i Rådhuset Oslo. Efter en uppgång på 7,2 procentenheter fick Høyre 32,6 procent av rösterna i Oslo. Nu vill man ta över makten genom en majoritetskoalition med Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre. Venstre har dock hittills gjort tummen ned för att styra med FrP. Det innebär i sådana fall att Oslo i stället kommer att styras av en H-ledd minoritetskoalition. Men maktskifte blir det. Så också i flera andra större städer.

Det norska kommunvalet är 357 olika val. Det kan handla om rena personval, om förmågan att leverera lokalt och om pop up-partier med missnöjesfrågor på agendan. Oundvikligen spelar dock även rikspolitiken in. Det har gått ut över koalitionsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Det nybildade Industri- og Næringspartiet är valets ”bubblare”. På landsbasis fick INP tre procent rösterna, men motstånd mot vindkraft, klimatpolitiken och höga elpriser engagerar långt fler.

AP har dessutom haft fullt upp med interna strider och koalitionsregeringen Støre har dessutom framstått som inkompetent. Det gör intryck. Politiken gör förstås också avtryck. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum svek sitt vallöfte från stortingsvalet om att ”laxeskatt” inte skulle införas. I laxindustrikommunen Frøya gick SP 18,9 procent i förra kommunvalet till 4,6 procent. Samtidigt ökade stödet för Høyre med 30 procentenheter till 42,8 procent.

På landsbasis gick Senterpartiet tillbaka med 6,2 procentenheter till 8,2 procent. Det är en effekt av att Vedum mött sig själv i dörren också i andra frågor, men även att han i regeringen har drivit igenom en rad utlovade återställare som troddes vara populära. Ett exempel är tvångssammanslagna kommuner och regioner som efter att ha lagt ned stora resurser på att fusionera inte längre vill gå skilda vägar. 

För AP väntar nu många smärtsamma maktskiften i kommunerna. Även SP kommer att på många håll tvingas abdikera som ledande kommunparti. Det betyder att man kommer att gå in i den kommande valrörelsen inför stortingsvalet 2025 rejält stukade.

Krönika i Smedjan 12 september 2023.

Read More

Snattande partiledare är inte den norska vänsterns enda problem

By: admin
04-08-2023
Bjørnar Moxnes, Jonas Gahr Støre, Norge, Politisk skandal

Sommarens politiska snackis i Norge har utan tvivel varit den om Rødts snattande partiledare ”Bjørnar Moxnes – The Movie”. Det har förstås också snackats om att två ministrar i regeringen Støre tvingats stiga av taburetterna. Skälen var mindre spektakulära men olaterna som har avslöjats kastar en skugga över politikens dysfunktionalitet i ett litet land där ”alla” känner ”alla”. Saken blir inte bättre av att ”happy go lucky” är ett lika hyllat modus operandi som ”ordning och reda” är i Sverige.

***

I somras blev Rødts partiledare Bjørnar Moxnes tagen på bar gärning när han på Oslos flygplats Gardermoen stal ett par solglasögon. När saken blev offentlig försökte han vid upprepade tillfällen snacka sig ur knipan och vilseledde på så sätt både offentligheten och sina egna, som på basis av detta uttalade sitt fortsatta förtroende för honom. När butikens övervakningsfilm blev offentlig hade han emellertid inte längre något annat val. Han meddelade sin avgång på Facebook. 

Det blev slutet på en politisk succéhistoria som sett Rødt växa från en enda stortingsrepresentant 2017 till åtta efter det senaste valet. Framgångsreceptet har varit att likt en norsk C H Hermansson tona ned de revolutionära inslagen och i stället lyfta upp rollen som missnöjesparti. Det är så att säga inte någon tillfällighet att Rødt också har lockat väljare från Fremskrittspartiet.

Likväl står det fortfarande i partiprogrammet att man vill genomföra en demokratisk revolution och införa en demokratisk kontroll av näringslivet. Målet är ”ett klasseløst samfunn – det Karl Marx kalte kommunisme”.

Moxnes solglasögonstöld framstår som obegriplig men inbjuder också till välförtjänt raljans om ett annars högmoraliserande parti. Ska den kanske förstås som ett förverkligande av Marx diktum ”Från var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”?

***

”Rot” och ”snusk” har blivit vanligare i norsk politik. I kölvattnet av metoo fick den tidigare ministern Trond Giske 2018 lämna posten som vice partiledare i Arbeiderpartiet. Senterpartisten Odd Einar Enoksen sade upp sig som försvarsminister 2022 sedan det framkommit att han hade ett tidigare ministerförflutet, som också inkluderade ett sexuellt förhållande med en ung kvinna.

2022 degraderades Arbeiderpartiets vice partiordförande och tillika arbeids- och inkluderingsminster Hadia Tajik till vanlig stortingsrepresentant. Anledningen var avslöjandet om hur politiker tänjt på regelverket för ersättning för pendlarbostad. Redan hösten 2021 hade Kjetil Ropstad kastat in handduken både som partiledare för Kristelig Folkeparti och barn- och familjeminister.

Lägg därtill att ytterligare två stortingsrepresentanter under den förra mandatperioden förlorade anseende och positioner på grund av metoo-avslöjanden. Och en annan dömdes till sju månaders fängelse för att under många år ha lämnat in falska reseräkningar.

Och så var det alltså dags igen.

Tonja Brenna sitter fortfarande om än med viss nöd kvar som kunskapsminister och vice partiordförande för Arbeiderpartiet. Partikollegan Anette Trettebergstuen fick däremot begära entledigande som kulturminister efter långt mer flagranta brott mot jävsreglerna. Hon utnämnde en lång rad av sina vänner till olika betalda statliga styrelseposter – till och med när hon direkt avråddes från det på grund av jäv.

Forskningsministern – och tillika förste vice ordföranden i Senterpartiet – Ola Borten Moe har också fått säga upp sig. Trots att han köpt aktier i försvarsindustrigruppen Kongsberg och därmed var jävig deltog han bland annat vid två tillfällen i regeringskonferenser som handlade om kontrakt till den av Kongsberg delägda ammunitionstillverkaren Nammo. Agerandet stred också mot regeln att regeringsmedlemmar ska agera med ”aktsamhet” på aktiemarknaden.

Hur ska man då förklara alla skandaler? En blick på Ola Borten Moes politiska historia antyder Peer Gynt-syndromet. Det vill säga både en doer och ”sig själv nog”, något som knappast idealiseras i Sverige men som har dragningskraft i Norge. Samtidigt handlar Ibsens nationalepos paradoxalt nog egentligen om motsatsen.

Den avgångna kulturmininstern Anette Trettebergstuen framstår allra mest som ett fall av alliansbyggande i ett parti fyllt av konflikter. Maktsökande alltså. Och bländad av sin egen makt. 

En annan typ av förklaring när det gäller de aktuella skandalerna är samspelet med ett slappt regelverk för jäv eller för den delen aktiehandel. När det gäller pendlarboendet var en ståndpunkt att reglerna var så entydiga att ett barn kunde förstå dem. Den andra att de var så svårgripbara att inte ens stortingsledamöter kunde förväntas förstå dem. Stortinget och skattemyndigheten var inte heller eniga om hur reglerna skulle tolkas.

Men kanske handlar det om mer än personlighetstyper, makt och regler. I  boken Det blåøyde riket – Norska tillitspatologier (2023) hävdar Nina Witoszek och Eva Joly att problemet paradoxalt nog bottnar i den stora tilliten till politikerna och statsmakten. Tilliten går ut över granskningen och det skapar utrymme för politiker av oönskad kaliber och olämpliga beteenden. Samtidigt beskrivs det politiska rummet som ett ”kosefjøs” i vilket makten har det trivsamt och där medelmåttigheten frodas.

Svidande men intressant. Ett kompletterande perspektiv är kvardröjande konsensusstrukturer med staten i centrum. Det korporativistiska trepartssamarbetet mellan regeringen, näringslivet och facket är en grundpelare i norsk politik. I ett land där ”alla känner alla” skapas jordmånen för en politisk kultur präglad av kamaraderi i vilken man utser varandra eller ”byter stol” med varandra. 

Det är en variant på gångna tiders hegemoni för Arbeiderpartiet, när saken avgjordes efter det att ”noen har snakket sammen”. Eftersom staten spelar en så mycket större roll i närings- och samhällsliv än i till exempel Sverige, får slutna-rum-kulturen också mer vittgående konsekvenser för politikens innehåll och hur den blir till.

***

Det krävs ett mirakel för att Arbeiderpartiet och Senterpartiet inte ska bli de stora förlorarna i kommunvalet den 11 september. Regeringspartierna har fått mycket kritik i en lång rad sakfrågor och det smittar av sig på lokal nivå. För SP:s del pekar opinionsmätningarna på en återgång till ett normalläge på 7–8 procent medan AP går mot ett nytt katastrofval. Risken finns att väljarstödet till och med understiger 20 procent. Det kan jämföras med att partiet så sent som i kommunvalet 2015 fick 33 procent av rösterna.

Desto bättre går det för Høyre som nu ser ut att lyfta från 20 procent i kommunvalet 2019 till omkring 30 procent – och med siktet inställt på att vinna tillbaka regeringsmakten i stortingsvalet 2025.

Politiska skandaler i upptakten till valrörelsen gör inte saken lättare för statsminister Jonas Gahr Støre, som annars hade kunnat känna en lättnad över att AP efter landsmötet i maj på ytan framstått som mer enat och redo för valkamp än på evigheter. 

I stället kom nya skandaler som igen understryker den brist på ledarskap som gjort att partiet präglats av person- och fraktionsstrider – och som bara väntar på att blossa upp igen. Strider som dessutom gjort att AP blivit mer av ett polariserande positioneringsparti med önskan om att hamna ”rätt” till vänster   med mindre av traditionell betoning av att vara ett regeringsdugligt parti för alla.

I och med att motsvarigheten till Konstitutionsutskottet redan under sommaren ska ta sig an frågan om det ligger något mer övergripande styrfel bakom jävsskandalerna, lär dessa fortsätta att tära på förtroendekapitalet. Det osar katt om frågan huruvida Støre har ”sørget for en god veiledning, god kultur og god praktisering av reglene”. 

Går det som det ser ut att gå i kommunvalet, får nog Jonas Gahr Støre gå inför stortingsvalet 2025.

Essä i Smedjan 3 augusti 2023.

Read More

Fortsatt norskt krypande för Kina 

By: admin
09-04-2023
Erna Solberg, Huewei, Jonas Gahr Støre, Kina, Påverkansoperationer, TikTok, Xi Jinping

Det tillhör det diplomatiska protokollet att som Jonas Gahr Støre gjorde, gratulera Kinas nyutnämnde premiärminister Le Qiang. Att hoppas på mer handel och ökat kulturutbyte kan väl pressas in som en artighet, men däremot knappast att tillfoga: ”Kinas stöd och ledarskap är nödvändigt för att kunna möta de globala utmaningarna.”

Men det är typiskt för det norska kinasyndromet.

Den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo tilldelades 2010 Nobels fredspris. Som reaktion frös Kina i stort sett alla relationer och krävde ett knäfall för att tina upp relationerna. Det fick man nästan 2013 då utrikesminister Jonas Gahr Støre tog fram en vi-ber-om-ursäkt-text, men formuleringarna var så krypande att statsminister Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

2014 tillträdde Høyres Erna Solberg som statsminister. Två år senare ingicks ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen – och ska avstå från att underminera dem. I en kinesisk presskommentar konstaterades belåtet att norrmännen hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 hördes inte ett pip från regeringen. Samma år kunde däremot fiskeriministern på besök i Beijing i ett tal utropa ”I love China”. Alla ville haka på ”Kinatåget”. I jakten på ett frihandelsavtal agerade den moraliska stormakten som en omoralisk småstat.

Något frihandelsavtal har det dock inte blivit och sedan i höstas ligger förhandlingarna nere på grund av kriget i Ukraina. Bromssträckan har dock varit lång. Så sent som våren 2022 ansåg sig regeringen oförhindrad att i två brev be Kina om att få exportera svinkött, mjölk och mejeriprodukter.

Erna Solberg å sin sida har fortfarande en ”soft spot” för China. I sitt tal på Höyres landsmöte förra helgen framhöll hon att Norge inte får bli beroende av Kina. Samtidigt lyfte hon fram fördelarna med bibehållna handelsströmmar – och då avsåg hon inte främst de ekonomiska vinsterna. I stället är det centrala att Kina därigenom tvingas till en viss grad av öppenhet mot resten av världen, och det ska ”sørge for at kinesere flest kan se hva et fritt samfunn er for noe”.

Det lämnar efter sig ett intryck av samma tankebana som vägledde den tyska Rysslandspolitiken: Wandel durch Handel.

I Sverige har Huawei har fått nobben. I Norge har man däremot valt att bara halvvägs ta till sig varningarna för att ha ”Xi Jinping” som leverantör av kritisk it-infrastruktur. Den avslappnade attityden går igen i datacentret Green Mountains kontrakt med Tiktok.

I försöken att demonstrera sitt oberoende i förhållande den kinesiska staten och kommunistpartiet ska Tiktok lagra data i en gigantisk anläggning i Hamar. Och möjligtvis sker detta till priset av att ammunitionstillverkaren Nammo inte får tillgång till nog ström att bygga ut sin produktion. Kort sagt, win-win för Kina.

Trots blinkande varningslampor för informationsläckage till den kinesiska staten och införda restriktioner mot appen i en rad länder, verkar Nasjonal Sikkerhetsmyndighet vara mer oroad för att säkerheten kring själva datalagret än säkerhetsproblemet Tiktok. Detta anses det dock vara för tidigt att ha någon synpunkt på.

Synd, eftersom myndigheten – om nationella säkerhetsintressen hotas –  kan råda Justitie- och beredskapsminstern Emilie Enger Mehl att agera. Eller inte.

Det tog fyra månader innan Stortinget efter upprepade frågor i början på året fick svar från Mehl om hon haft Tiktok på sin tjänstetelefon. Och så hade varit fallet. Dröjsmålet bottnade dock inte ovilja att dela information utan i hennes starka säkerhetsmedvetande, som gjorde att hon var försiktig med att berätta om sina digitala ”manicker”.

Justitie- och beredskapsministerns fel i förhållande till Stortinget bestod alltså i att ha varit allt för varsam. Hon gav inte heller uttryck för någon uppfattning huruvida appen utgjorde en risk eller om hennes data kunde ha kommit på kinesiska avvägar.

Mehl klargjorde dessutom att hon nu har appen bara installerad på en privat telefon. Men problemet är ju att så snart den installerats utgör den ett säkerhetshot. Oberoende av om den används aktivt eller inte kan användardata samlas in.Två andra norska ministrar har också haft Tiktok på jobbtelefonen. Båda har försvarat sig med att de bara varit sällanvändare. Alla tre har betonat att de bara följt då gällande råd från Nasjonal Sikkerhetsmyndighet. Bra att råden stramats upp. Det skulle också Kinapolitiken må bra av.

Ledare i Svenska Dagbladet 3 mars 2023.

Read More

I Norge kollapsar socialdemokratin

By: admin
30-03-2023
Arbeiderpartiet, Erna Solberg, Høyre, Jonas Gahr Støre, opinion

Kom inte hit! Det säger åtskilligt om tillståndet i Arbeiderpartiet att lokala ledare inte vill ha Jonas Gahr Støre på besök inför kommunvalet i höst. Annars tillhör det ju den politiska rutinen att partiledare reser runt i landet för att sprida glans över sina lokala förmågor. Men statsministern och den politik som förs i minoritetsregeringen med Senterpartiet ses inte som ett vallokomotiv, utan som ett sänke.

Det är en kris som har många ansikten.

Det är lätt att föreställa sig panikångesten i partihögkvarteret på Youngstorget inför varje ny opinionsmätning – det verkar ju inte finnas något slut på det fallande väljarstödet. I Stortingsvalet 2021 var AP:s 26,3 procent ett historiskt dåligt resultat. SP gick dock fram starkt till 13,5 procent och det var tillräckligt för att bilda regering med Sosialistisk Venstreparti som stödben. Men sedan har det varit slut med det roliga.

AP hade gått till val på slogan ”Nå er det vanlig folks tur”, men i stället blev det elprischock, dyrare livsmedel och höjda räntor. För alla. För icke-vanligt folk med en årsinkomst över 750 000 norska kronor blev det dessutom höjd inkomstskatt.

I en enskild opinionsmätning i mars fick AP 15,5 procent och SP 6,2. För SP är det ett normalresultat men för AP med en självbild som 30-procentsparti är det en katastrof. Och tendensen är tydlig. I poll-of-polls för mars fick AP 17,2 procent. Inte någon gång sedan i oktober förra året har partiet lyckats nå upp till ett väljarstöd på 20 procent.

Saken blir knappast bättre av att vinnaren är Erna Solberg. Med 36,9 procent i marsmätningen har Høyre ett större stöd än hela vänstersidan. I poll-of-polls uppvisar H ett ökat och stabilt väljarstöd från 20,4 procent i valet 2021 till 32,2. Sedan i höstas har H aldrig haft under 30 procent i poll-of-polls. 

***

Kollapsen för AP avspeglas i förlusten av sakägarskap. På en fråga efter Stortingsvalet 2021 om vilket parti som hade bäst politik ägde Arbeiderpartiet 7 av 12 politikområden. I en nyligen genomförd opinionsundersökning handlade frågan om 13 områden. Inte i något fall var AP bästa parti. Høyre som 2021 bara ansågs vara bäst på försvar och säkerhet tar nu hem segern på sju områden.

Av de fyra områden som rankas som viktigast av väljarna, är det bara i ett fall som svaret inte är Høyre. Sosialistisk Venstreparti ”äger” frågan om sociala skillnader. AP:s bästa-parti-notering med 14 procent rörde ekonomi och arbetsliv. 26 procent svarade dock Høyre. 

AP:s hopp är att 30–35 procent inte säger sig veta vilket parti som har bäst politik på de olika områdena. Men då krävs andra tag än att göra kollapsen till en fråga om svårigheten att i tuffa tider kommunicera en i grunden riktig politik.

Partipolitik är mer än en uppsättning partiledare, men det betyder inte att det personliga saknar betydelse – och i Norge understryker bristen på popularitet krisen för AP och regeringen. I en mätning i mars var det bara 24 procent av de tillfrågade som tyckte bra om Støre. Hela 47  gillade honom inte. 28 procent var neutrala (en procent visste inte vem han är). 

Än värre ser ut för SP-ledaren och finansministern Tryggve Slagsvold Vedum. Bara 12 procent gör tummen upp för honom. 27 procent är neutrala medan 57 procent gjorde tummen ned (4 procent visste inte vem han är). 

Återigen är kontrasten till höger slående. 44 procent säger sig gilla Erna Solberg, 28 procent är neutrala och bara 27 negativa.

***

Genom ”vanlig-folk-strategin” ville AP skapa en konfliktyta att bygga sin politik kring. Som LO:s ordförande Peggy Hessen Følsvik uttryckte saken sommaren 2022: ”De rikeste står i gjeld til vanlig folk. Det er payback-time. Nå skal vi ta de rike.” Retoriken blev efterhand så hård att AP har tvingats att hitta nya mer näringslivsvänliga talepunkter. 

Det ändrar dock inte på en politik som erbjuder höjd förmögenhetsskatt, naturresursskatt på lax och vindkraft samt övervinstindragning på vattenkraft. Men politiken drabbar också de egna ute i distrikten – samtidigt som attraktionskraften är mindre än man trott i storstäderna. Däremot har jakten på ”rikingarna” lett till en utflyttningsvåg av kapital till Schweiz och frågetecken kring investeringsklimatet.

På regeringens att-göra-lista står återställare av Solbergregeringarnas (2013–2021) sammanslagningar på kommunal och regional nivå för en mer rationell förvaltning. Alltså att till stora kostnader upplösa redan fusionerade kommuner och regioner. Men på lokal nivå – också inom de egna leden – möter man motstånd.

En vindkraftstrid i renbetesland har både fött ett sameuppror med krav på att vindsnurrorna ska bort och ökat konflikten kring den vindkraftsutbyggnad som regeringen anser nödvändig för att kunna genomföra ”det gröna skiftets” nya elkrävande ”industriäventyr”. Utlösande för protesten var att regeringen – 500 dagar efter en dom i Högsta domstolen – inte hade agerat. Striden skapar också motsättningar mellan å ena sidan urfolksrättigheter och bevarande av orörd natur och, å andra sidan, möjligheten att skapa jobb i avfolkningsbygder.

Elpriskrisen är dock den som varit allra mest förödande för regeringen. Detta trots att man var tidigt ute med en stödordning till hushållen, ett stöd som senare har blivit mer generöst och som även kommit att riktas till näringslivet. Men vad hjälper det när förväntningen är att ström ska vara ”gratis”. Det finns dessutom nästan 450 000 hytter och andra fritidsbostäder som inte omfattas av stödet.

Elpriskrisen har dessutom fått EU-frågan att blossa upp, inkluderande krav på att Norge ska frikoppla sig från EU och bara exportera el när den inte ”behövs” i Norge. Skulle EU motsätta sig detta, hävdas det, kan Norge i en förhandling rätt och slätt svara med hot om att sluta exportera rörgas. 

***

Splittring kring sakfrågor är ett hinder för AP att kraftsamla. Ett annat rör personkonflikter. Titeln på Lars Joakim Skarvøys och Marie Melgårds skildring av det inre livet 2015–2018 är Arbeiderpartiet – Alle skal ned (Kagge 2018) och alluderar på valslogan ”Alle skal med”. I centrum stod den oförsonliga striden mellan partiets två vice ordföranden. I ena ringhörnan fanns Støres protegé Hadia Tajik och i den andra Trond Giske med ambitioner att ta över partiledarskapet.

I efterdyningarna av en bostadbidragsskandal i Stortinget fick Tajik 2022 först gå som minister och sedan som vice ordförande i partiet. Giske hade redan 2018 fått lämna uppdraget som vice ordförande efter en metoo-skandal. 2020 meddelade Giske att han skulle sluta med politik. I stället har han blivit Støres värsta kritiker och bedriver regelrätt fraktionskamp. 

Båda kombattanterna kommer att vara på plats vid Landsmötet i maj. Tadjik vill komma tillbaka som vice ordförande. Giske kommer för sin del säkerligen inte att skräda orden om regeringens hantering av elströmpriskrisen och EU.

Men till bilden hör också en partiledarkris. Indirekt handlar Alle skal ned om Støres handfallna hantering av partiets inre liv, oförmågan att ta befälet. Det är inte någon tillfällighet att bristen på tydlighet har gett honom tillnamnet Tåkefyrsten (tåke=dimma).

Det kan tyckas vara en paradox att Høyre som i huvudsak står för samma krispolitik som AP, rusar i opinionsmätningarna. Det verkligt skiljande är skattepolitiken. Höyre kan dock rida på den landsmoderstatus som Solberg fick under pandemin, men också på den lågmälda politiska stilen i en polariserad tid.

Solbergs färska bok Veien vidare – Politikk for nye utfordringar (Kagge Forlag 2023) är inte något generalangrepp mot AP i fråga om regeringens krishantering varken i fråga om elpriskrisen eller behovet av att prioritera inflationsbekämpningen på bekostnad av reallönerna. Pragmatismen är i högsätet och inte mer ideologiskt utmanande för ”folk flest” än att frihet är liktydigt med en aktiv stat.

Regeringens – och därmed AP:s – politik både appellerar och repellerar egna väljargrupper. Dessa är i hög grad ”lila” väljare som kan tänka sig att rösta på AP, men också på Høyre. De vill ha regeringsduglighet och uppenbarligen saknar man den hos AP. Att ”avkommersialisera” offentlig sektor av ideologiska skäl är knappast väljarvinnande i en grupp som är mer intresserad av funktion. Den sittande utredningen är rätt och slätt en eftergift till SV och vänstern inom LO.

Höyres landsmöte förra helgen blev en bekräftelse på att väljare som känner behov av att trycka på trygghetslarmet lugnt kan lita på Erna Solberg.

***

På AP:s landsmötet i maj blir det centralt att i görligaste mån manövrera i konfliktfyllda sakfrågor och att försöka se till att personstriderna inte urartar helt i valet av partiledning. Och än så länge sitter Støre säkert. 

Om det inte inträffar ett underverk blir dock kommunvalet i höst en katastrof för Arbeiderpartiet och statsministern. Det kommer i sådana fall att sätta press både på regeringsprojektet med Senterpartiet och utlösa interna krav på att gå Stortingsvalet 2025 till mötes med en ny partiledare. Och det kan nog vara klokt.

För att vända den nedgående spiralen krävs det att AP förmår sätta ett intryck av tydlig politisk vilja och regeringsduglighet för att kunna lindra bilden av ett parti som är tillbakablickande, alltför polariserande, för mycket vänster och när det gäller hantverket att det rätt och slätt är tafflig. Det blir inte lätt med en regering redan i spagat. Den utmanas av bidragsoppositionen till vänster som vill avskaffa arbetslinjen och till höger av Erna Solberg. Inför kommande val är regeringen dessutom internt oenig om till exempel skattetrycket. 

I botten finns förstås också pressen från krisovana norrmän som allra helst vill ha ”mer av alt – raskare”.

Essä i Smedjan 28 mars 2023

Read More

Mindre än man tror i Norges stora stödpaket

By: admin
17-03-2023
Bistånd, Energipriskris, Fridtjof Nansen, Jonas Gahr Støre, krigsprofitör, Ukraina


I bland verkar det faktiskt som att en elefant är mer än fem myror. Som i fallet med Norges stödpaket till Ukraina, som nyligen kungjordes högtidligt i Stortinget. I det så kallade Nansenprogrammet utlovas 75 miljarder norska kronor som ska fördelas lika mellan civilt och militärt bistånd. Det är onekligen ett substantiellt belopp som är ägnat att fästa sig på näthinnan. Men ska vi låta oss imponeras?

Optiken blir en annan när det visar sig att stödet ska fördelas över fem år. Alltså 15 miljarder per år. I det ingår dessutom redan utlovade medel för 2023.

Till sammanhanget hör att samtliga partier utom yttervänstern i Rødt står bakom programmet. Därför, poängterar man, kommer det att stå sig även vid ett regeringsskifte 2025. Men är det verkligen en realistisk tanke att det inte skulle göra det – och vad säger den i sådana fall om Norge?

Nansenprogrammet kan jämföras att helstatliga Statkraft – med vattenkraft som främsta affär – 2022 betalade in 27 miljarder norska kronor i skatt och 17 miljarder i vinstutdelning till statskassan. Olje- och gasföretaget Equinor, med staten som dominerande ägare, fyllde på med 420 skattemiljarder. Och kulorna fortsätter att rulla in. Också i fråga om vinst. Statens del av den förväntade vinstutdelningen Equinor 2023 uppgår till cirka 114 miljarder. 

Regeringen Støre har gång efter annan framhållit att man från norsk sida kommer att göra allt vad man kan för att trycka ned priset på gas, och därför alltid leverera maximal kapacitet i existerande rörledningar. Trots dessa utfästelser minskade Equinor – som står för 80 procent av den norska gasexporten – sin produktion av rörgas sista kvartalet 2022 jämfört med samma period 2021. 

Bolaget har motiverat sitt agerande med fallande priser – trots att det fortfarande är skyhögt. Priset ligger 80 procent högre än genomsnittspriset för åren 2018–2021. Från regeringens sida är detta helt i sin ordning.

Så mycket för utfästelserna om maximal kapacitet.

Att den norska femårsplanen döpts till Nansenprogrammet är lätt att förstå. Fridtjof Nansen är en norsk hjälte och ett slags grundare av självbilden av Norge som moralisk stormakt. Hans namn väcker dessutom fortfarande internationell anklang. Nansen tilldelades 1922 Nobels fredspris för sina humanitära hjälpinsatser bland annat för att lindra en svältkatastrof i Ryssland, Nord-Kaukasus och Ukraina. 

Men medaljen har också en baksida. Sett i ljuset av dagens kontext kan valet av programnamn verka tondövt. Ja, rent av utmanande.

Nansenhjälpens betydelse har överdrivits både i Norge och Sovjetunionen/Ryssland. 1921–1923 stod American Relief Administrationen (ARA) för 80 procent av biståndet, medan den hjälp som gavs under Nansens paraplyorganisation (där bland andra Röda Korset ingick) uppskattas ha bidragit med 13 procent. ARA var också bättre organiserat och helt fristående från bolsjevikerna.

1923 gav Nansen ut boken ”Rusland og freden”. I den träder Moskva fram som en egen civilisation: ”Moskva er en annen kultur-verden. Det er ikke lenger Europa, det er heller ikke Orienten – det er Russland.” Det är ett Ryssland som dock behövde frigöra sig från västligt inflytande: ”Den russiske folkesjel har enda ikke kunnet avkaste det vesteuropeiske åk og komme til fri utfollelse, den har enda ikke funnet formen for sin sannhet.”

Medan vägen framåt var osäker för ett sjukt och korrupt Västeuropa, menade Nansen ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Han ansåg dessutom att de olika nationaliteterna och kulturerna i bolsjevikernas rike aldrig hade haft det bättre. Det gällde också Ukraina. En nation som för Nansen blott och bart var en del av Ryssland och inte ett eget land.

Det är omöjligt att veta om Nansen 100 år senare skulle ha hållit fast vid ett slavofilt svärmeri för Ryssland, men han skulle säkerligen ha ändrat uppfattning om Ukraina. Det politiska problemet 2023 är i stället parallellerna med Putins Russkij Mir-ideologi. Den är ett centralt ledmotiv i legitimerandet av kriget genom sitt förnekade av att Ukraina är en egen nation utan bara är en del av ”det heliga Ryssland”.

I kölvattnet på energipriskrisen i Europa med påföljande klirr i statskassan har etiketten (ofrivillig) krigsprofitör kletat sig fast på Norge. Bara 2022 uppgick de totala intäkterna från olja och gas till svindlande 1 457 miljarder norska kronor. Det är bra att Norge utlovat mer stöd till Ukraina. Det valda beloppet imponerar dock inte. Inte heller den (ofrivilliga) historielösheten i valet av Fridtjof Nansen som frontfigur.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 mars 2023.

Read More

Norge går kritikerna till mötes

By: admin
02-12-2022
Jonas Gahr Støre, krigsprofitör, Olja och naturgas, Oljefonden, Ukraina

Det var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång. 

Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar. 

Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.

Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.

Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.

På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.

För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned. 

I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.

Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.

I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.

Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.

Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar. 

Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022

Read More

Så blev Norge en ofrivillig krigsprofitör

By: admin
30-10-2022
Bistånd, Jonas Gahr Støre, Oljefonden, Ukraina, Vladimir Putin

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More

Inte bara godtrogna och saktfärdiga svenskar!

By: admin
14-10-2022
Energisäkerhet, Jonas Gahr Støre, Nord Stream, Norge, Ryssland, Ukraina

I Sverige och Danmark gick larmet hos relevanta myndigheter efter sabotaget mot Nordstream I och II. I Norge som nu står för 40 procent av gasförsörjningen till Europa, meddelade olje- och energiminister Terje Aasland att det är olje- och gasföretagen som har ansvaret för säkerheten på norsk sockel: 

”De har et selvstendig ansvar for att håndtere sikkerheten på sokkeln og stabiliteten og forutsigbarheten i gassleveransene. Selskapene har stor oppmerksomhet på sikkerheten. Vi støtter dem selvsagt i dette, men det er selskapene som har ansvaret.”

Uttalandet är på sitt sätt betecknande för den politiska ansvarsfriskrivelse som kännetecknat säkerhetsarbetet på sockeln. Forsvarets Forskningsinstitutt konstaterade 2016 att petroleumbranschen hade god kompetens vad gäller risken för olyckor, personskador och miljö, men däremot inte vad gäller att värja sig mot ”onda handlingar”. Och så verkar det ha förblivit i fråga om det förebyggande arbetet. 

FFI pekade även på bristen på styrning. Så verkar det också ha förblivit.

Och visst är det så att regelverket stadgat att företagen har huvudansvaret för den egna säkerheten, men när något händer ska staten gripa in. Problemet är att det då är väldigt många departement och myndigheter som ska agera utan att det är glasklart vem som ska göra vad. Kort sagt, det är upplagt för ansvarspulverisering.

Varningar har inte saknats från forskningsvärlden, men inte minst upprepande gånger under lång tid från säkerhetstjänsten PST. Som 2020 så PST pekade på risken för rysk underrättelseverksamhet riktad mot petroleumsektorn, inklusive sabotage mot rörledningar med påföljande leveransproblem av norsk gas. 

Efter den nya ryska invasionen av Ukraina 24 februari har PST framhållit att i den mörkare hotbilden ingår att norsk gas blivit geostrategiskt viktigare. Man pekade på underrättelseverksamhet, cyberangrepp och sabotage. Nu vill PST ha bättre motmedel i form av samma ”ingripande metoder” som man har när det gäller att förebygga och efterforska terrorism.  Och ja, det är något som man redan tidigare har efterlyst. 

Men alltså inte fått.

Ingripandeansvaret vid ett angrepp ligger hos polisen som dock kan begära hjälp från Forsvarets spesialkommando. Man har tränat tillsammans på terrorism mot olje-och gasinstallationer men inte på angrepp från en statsaktör.

Det finns mycket att göra.

**

Efter en sen start har regeringen bestående av Arbeiderpartiet och Senterpartiet vaknat. Militären har ökat sin närvaro både till lands, i luften, till sjöss och under ytan. Hemvärnet har kallats in för att bevaka anläggningar på land. Petroleumsektorn har nu också inordnats i den Nasjonale sikkerhetsloven som trädde i kraft 2019, något som tvingar fram ett ökat fokus på cyberhot och sabotage. Att det var statsminister Jonas Gahr Støre som helt oväntat kungjorde detta och inte olje- och energiministern har tolkats som att han körde över en motvillig Aasland.

Känslan av oro har dessutom drivits på av observationer av oidentifierade drönare på sockeln men också vid anläggningar på land. Att Kreml – också som en del av rysk psyops – anklagade bland annat Norge för att ligga bakom sabotaget av Nord Stream I och II har inte heller verkat lugnande. Den militär underrättelsetjänsten E-tjenesten har å sin sida varnat för en rysk operation på norsk sockel.

Det säger sig självt att övervakning av 9 000 km rörledningar är en omöjlig uppgift. I diskussionen hörs dock krav på att begränsa rörelsefriheten för ryska fartyg innanför den norska tolvmilazonen, liksom upprättandet av säkerhetszoner runt gasledningarna på internationellt vatten. En bättre säkerhet kring anläggningar som plattformar och mottagningsstationer på land borde dock var möjlig att åstadkomma.

Och det är viktigt i en tid när Ryssland bedriver energikrig mot Europa.

**

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning (avskrekking) och lugnande (beroligelse). Å ena sidan ett militärt försvar med förankring i Nato, och å andra sida samarbete och dialog. Tyvärr har det visat sig att lugnandet fungerat som ett sömnpiller i relationerna till Putins Ryssland. 

Också i Norge har man varit i naiva. 

På listan kan föras upp att:

  • Petroleumstilsynet har i flera decennier haft samarbete med den ryska motsvarigheten Rostekhnadzor och så sent som i december 2020 ingicks ett (dock vilande) avtal om samarbete/informationsutbyte i olje- och gasindustrin. 
  • 2012 etablerade sig Rosneft i Norge (och lämnar nu) men har varken pumpat upp olja eller gas. Däremot har man köpt sig kunskap om bland annat seismik och geofysik på norsk sockel. 2013 fick man tillgång till den sensitiva Nasjonale seismikkdatabasen Diskos som både innehåller data om områdena kring de norska rörledningarna och deför Ryssland militärt högintressanta områdena kring Jan Mayen.
  • Forskningsfartyg för undervattensundersökningar (läs spionfartyg) direkt eller indirekt knutna till den ryska krigsmakten har i åratal kunnat ägna sig åt kartläggning eller försåt.
  • Ryska fartygskaptener har tilldelats farledsbevis som gör att de inte behöver norsk lots ombord. 
  • Och så de ryska fiskebåtarna förstås. I april 2021 bröts en sjökabel (för militära ändamål) och i januari 2022 var det dags igen. Som av en händelse var det samma tre ryska fiskebåtar som hade passerat över kablarna.
  • Och oligarkernas återkommande besök med jättelika yachter fulla med high-tech.

Å andra sidan.

  • 2017 avvecklades Sjøheimvernet. Styrkan uppgick då till 2 000 soldater med 200 större fartyg och 130 snabbgående mindre båtar.

Eller kanske handlar det inte bara om naivitet, utan också om en övertro – hybris – på den egna förmågan ­att bygga broar till gemensam nytta. Som när Olof Palme på 1980-talet trodde sig kunna skapa en kärnvapenfri zon i Norden. 

Visst var det en stor diplomatisk framgång när utrikesminister Støre och utrikesminister Sergej Lavrov undertecknade delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Tilltron i Norge till den egna förmågan att via avspänd dialog hantera Moskva har dessutom underblåsts av det fungerande samarbetet kring sjöräddning och fiskeriförvaltning, men också det mer vardagliga – ”folk till folk” – samarbetet i norr.

Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den dåvarande statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Men även om de diplomatiska relationerna frystes, fortsatte alltså samarbetena att rulla på. Till trots av den fortsatta ryska militära uppladdningen på Kola, rysk GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard. 

När regeringen Støre tillträdde efter Stortingsvalet hösten 2021 flaggade han för att det nu skulle bli mer av dialog och mindre av hårda ord. Kriget kom dock i vägen. I stället har Norge givit vapenhjälp och ekonomiskt bistånd till Ukraina, men samtidigt varit tillbakahållen. 

Norge som annars följer EU:s sanktionspolitik valde att i det längsta att införa förbud (med undantag för tre hamnar) mot att ryska fiskebåtar landar sin fångst i norska hamnar – och det trots att norska fiskare är portade på den ryska sidan. Och som enda EU/EES-land med gräns mot Ryssland hålls övergången vid Storskog fortfarande öppen.

Ryssland har under Putin gått från att vara en demokratur till att bli en aggressiv totalitär våldsdiktatur mer och mer lik Nazityskland och Sovjetunionen. Historien har lärt oss att mot sådana stater hjälper inte lugnande som metod.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12 okt 2022.

Read More

Norskt elstöd blev ingen väljarsuccé

By: admin
06-09-2022
Jonas Gahr Støre

En nyligen avlivad valross vid namn Freya med förkärlek för strandnära lägen i Oslo, har varit en toppnyhet som gått som en veritabel följetong i norska medier. Upprördheten över den plötsliga döden ledde till en insamlingskampanj i syfte att göra staty av djuret. Inom några veckor ska den vara färdig.

Så ja, ibland kan Norge kännas en smula insulärt.

I samband med den årliga Arendalsuka (motsvarigheten till Almedalen) sände NRK i vanlig ordning en partiledardebatt. Och det hade ju onekligen funnits mycket att tala om. I sin helhet ägnades tiden dock åt priset på el, varför det är så dyrt, vem som bär det politiska ansvaret och vad som nu bör göras.

Den norska minoritetsregeringen med Arbeiderpartiet och Senterpartiet reagerade snabbt (december och januari) på stigande priser. Man införde både riktade och generella stöd. Det som betyder mest är att staten tar räkningen för 80 procent av kostnaden när genomsnittspriset överstiger 70 öre per kilowattimme. Den 1 september höjs subventionen till 90 procent.

Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Det hade varit politiskt självmord av regeringen att inte möta prisökningar på el (och livsmedel). Billig el ingår i den nationella självförståelsen och när andra priser går upp borde i alla fall inte elen kosta skjortan. Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Väljarnas belöning har dock uteblivit. I en färsk opinionsmätning minskar AP från 26,3 procent i Stortingsvalet 2021 till 19,4 procent. SP går tillbaka från 13,5 procent till 5,9. Om det hade varit på riktigt hade Høyres Erna Solberg blivit statsminister igen. I förhållande till valet har Høyres stöd ökat med 50 procent, från 20 till 30 procent.

Mot den bakgrunden var det befriande att statsminister Jonas Gahr Støre i Arendal höll emot trycket från den våg av el-nationalism som präglar debatten, med krav på lägre norska priser och export endast när det den inhemska efterfrågan är täckt. Klokt nog vill han inte riskera att starta ett el-krig genom att strypa exporten utan söker istället lösningar inom ramen för det europeiska elsamarbetet för att säkra försörjningstryggheten.

Den totala kostnaden för strømstøtten under 2022 beräknas uppgå till 41 miljarder norska kronor. Och om, som nu är på tapeten, stödet också utvidgas till näringslivet blir notan förstås högre. Lite oväntat trycker Høyre på för företagsstöd medan AP avvaktande håller emot med marknaden som argument.

Staten tjänar storkovan på de skenande elpriserna, men framför allt är exporten av olja och gas närmast att likna vid en jackpot. Intäkterna från petroleumsektorn uppgick 2021 till 830 miljarder. Givet nuvarande prisnivåer uppskattas de i år till 1 500 miljarder. Det skärper det dilemma som är utmärkande för norsk politik.

I det flesta andra länder handlar problemet om att politiker spenderar pengar som inte finns. I Norge är det tvärtom. Här består den svåra politiska uppgiften i att inte använda pengar som man faktiskt har.

Det problemet understryks i dagsläget av att företagen går som tåget och att det i praktiken inte råder någon arbetslöshet. Inflationen ökar. Norges bank har redan höjt styrräntan och mer väntar om inflationstrycket håller i sig. 

Med undantag för pandemin har Norge inte haft någon riktig kris sedan slutet av 1980-talet. Det har man inte nu heller, men däremot sprids en känsla av kris – väl illustrerad av att Aftenposten ställde finansminister Vedum inför frågan: ”Blir 2022 det økonomisk verste året for vanlig folk i Norge siden krigen?” Alltså, andra världskriget.

En mer relevant fråga hade varit om Norge i stället för att placera alla miljardinkomsterna i Oljefonden också borde göra en insättning i en Ukrainafond.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 september 2022.

Read More

Norge – ett litet land?

By: admin
14-02-2022
Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Norges bank, Oljefonden

Det var en glad Jonas Gahr Støre som dagen efter det norska stortingsvalet 13 september hörde av sig till följarna på Facebook: ”Takk for tilliten. Nå begynner jobben med å forme en regjering som bygger på fellesskap og rettferdighet for landet vårt. Jeg gleder meg til å ta fatt på jobben!”

Efter de drygt 100 första dagarna har statsminister Støres minoritetsregering drabbats av en opinionschock. Sedan valet har Arbeiderpartiet och Senterpartiet tillsammans gått tillbaka drygt 11 procentenheter. AP är inte heller längre största parti utan den positionen har tagits av Høyre, som sedan valet ökat med 6 procentenheter till 26,2 procent.

Antielitism var ett vinnande tema i valrörelsen. AP formulerade det i sin slogan “Nå er det vanlig folks tur”. Utnämningen av Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg till ny chef för Norges bank och därmed även styrelseordförande för Oljefonden, har i stället fört tankarna till motsatsen.

Uttrycket ”noen har snakket sammen” syftar bakåt till den tid då AP:s tungviktare möttes för att i förväg bestämma hur partiorgan och folkvalda politiker skulle agera. ”Gutteklubben grei” knyts främst till manliga ryggkliande nätverk i privat sektor.

Jens Stoltenberg är son till Thorvald Stoltenberg, som var vän till och minister hos Gro Harlem Brundtland. Han har själv varit näringslivsminister, finansminister och statsminister. Och anses som partiledare ha stöttat gode vännen Jonas Gahr Støres karriär i partiet.

I början av förra året åt Stoltenberg middag hemma hos vännen och finansmannen Knut Brundtland, son till Gro Harlem Brundtland. Oljefondens chef, den tidigare hedgefondförvaltaren Nicolai Tangen var också där. Några månader senare var Støre en av middagsgästerna hemma hos Brundtland. En annan var Tangen.

Vid båda tillfällena diskuterades jobbet i Norges bank – och detta trots att den sittande chefen ännu inte hade aviserat sin avgång. Det skedde först i slutet av augusti.

Och ja, Støre arbetade en gång för Gro.

Sedan tjänsten hade utlysts förklarade sig Støre jävig om Stoltenberg skulle söka. Han hade dock inte diskuterat jobbet med sin gode vän. Rättare sagt, visade det sig, hade temat ”tagits upp” men inte ”diskuterats”.

När tjänsten utlystes kunde jobbeskrivningen läsas som att man snarare sökte efter en styrelseordförande till Oljefonden som också skulle vara centralbankschef, än tvärtom. Typiskt nog lades vikt vid kriterier som passade Stoltenbergs erfarenheter från Nato. I nästa scen i dramat uppmanade finansdepartementet Jens Stoltenberg och vice centralbankchefen Ida Wolden Bache (med tunga akademiska meriter och lång erfarenhet från Norges bank) att söka.

Så fick Stoltenberg jobbet.

Och nu står frågetecknen på rad om utnämningen. Konstitutionsutskottet vill ha svar från finansministern på 17 frågor, samtidigt som fem har gått till statsministern. Kanske kokar det hela ned till att Norge är ett litet land. Kanske inte.

En annan fråga gäller hur Stoltenberg med sin politiska bakgrund kommer att agera som chef. I Norge är det regeringen som på förslag från finansministern som utnämner centralbankschef, men denne ska sedan agera oavhängigt i förhållande till politiken. Bara misstanken om motsatsen kommer att följa Stoltenberg och tära på förtroendet för Norges bank.

I efterspeldiskussionen kring utnämningen har det också visat sig att finansminister Slagsvold Vedum inte hade förstått att styrelseordföranden i Oljefonden inte ska delta operativt i förvaltningen. Saken blir inte klarare eftersom Støre själv tidigare i en intervju i Financial Times slog fast att oljefonden skulle bli mer politisk.

Till saken hör att Jens Stoltenberg av tjänsteskäl kan tillträda sitt nya jobb först i höst. Till dess kommer Ida Wolden Bache att vara vikarierande chef för Norges bank.

Publicerad i Svenska Dagbladet 13 februari 2022

Read More

Twitter

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.