Claes Arvidsson

Archive
Jonas Gahr Støre

Den 13 september är det val till Stortinget. Efter åtta år som Norges statsminister skulle det vara en sensation om Erna Solberg får förnyat förtroende. Att vinna en tredje mandatperiod är alltid svårt. Det blir knappast enklare när oppositionen kolporterar en verklighetsbeskrivning under rubriken ”elände” och själva erbjuder en ”pizza med mer av allt”.

Den skrattande partiledaren

Senterpartiets digitala landsmöte i juni öppnades av partiledaren själv, Trygve Slagsvold Vedum. Han hälsade välkommen med en kopp kaffe i handen sittande vid köksbordet på det egna jordbruket. Så vidgades bilden och på andra sidan bordet blev hans gamla pappa synlig. Ett genialt drag i insäljandet av honom som en folkets man – med kontrastverkan i förhållande till såväl Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre och Høyres Erna Solberg.

Under våren hade Vedum rest runt mellan olika fototillfällen – ständigt med en kopp kaffe i handen. Med samma budskap om att halvera priset…bygga ut…bevara…öka stödet till bönderna…återupprätta nedlagda småhögskolor… Och förstås om att göra upp med den lattedrickande Osloeliten, statsbyråkraterna och EU som centraliserar allt de förmår utan att bry sig om folk i distrikten.

Alltid leende. Eller skrattande. Säg den fråga som han inte vill svara på som inte skrattades bort. Allt medan opinionssiffrorna steg i vädret. När högtrycket var som starkast låg SP i jämnhöjd med AP. Efter korandet av Vedum till statsministerkandidat har dock väljarstödet fallit dramatiskt. 

Kanske är det för att han inte är nog statsministerlig? Är han verkligen av det rätta virket när nästa kris kommer? Med anspråk på att leda landet följer att media har pressat honom på svar. Ett belysande exempel på Vedumismen är inställningen till EES-avtalet. Först skulle det sägas upp, för att sedan följas av förhandlingar om ett nytt handelsavtal. Nu vill SP i stället vänta med uppsägningen till dess att det nya avtalet är på plats. Samtidigt har han också slagit fast att det står Norge fritt att bryta mot avtal med EU.

Støre både förlorare och vinnare

Likväl kommer SP i Stortingsvalet 13 september att göra ett starkt val. I Poll of Polls får Vedum 12,5 procent (22 mandat). Siktet är inställt på att efter valet bilda regering tillsammans med AP. Till skillnad från när man regerade senast vill man dock stänga ute den dåvarande koalitionsbrodern i Sosialistisk Venstreparti (SV). Sannolikt för att inte skrämma bort borgerliga väljare.

Arbeiderpartiet kommer å sin sida att med 23,3 procent (43 mandat) att göra ett historiskt dåligt val. Trots detta råder inte förtvivlan. Efter uppslitande interna strider i kölvattnet av Metoo – och ett svagt ledarskap – har Jonas Gahr Støre lyckats samla partiet. Det mesta pekar på att regeringsmakten och statsministerposten är inom räckhåll och den vill man dela med både SP och SV.

Ett väljarstöd på 9,9 procent (17 mandat) avspeglar att Norges vänsterpartister i SV är ett av valets medvindspartiet. SV delar gärna taburetter med AP och SP. I kalkylen ingår dock att resultatet av regeringsförhandlingarna ska godkännas i en medlemsomröstning innan det kan bli skarpt läge.

Så ja, det är komplicerat, och än mer så sedan de tre partierna inte kan räkna med egen majoritet – minst 85 av Stortingets 169 platser – i opinionsundersökningarna. Såväl regeringens sammansättning som politikens innehåll är därmed okänd materia.

På ytterkanten ser Miljøpartiet de grønne (MDG) ut att verkligen etablera sig i rikspolitiken. 5,0 procent ger nio fler mandat än det enda som man har i dag. MDG vill ha en Støreregering – och inflytande. Rødt – ett parti som vill avskaffa kapitalismen och införa ett styre på baserat på den verkliga marxismen får i Poll of Polls 5,1 procent och nio mandat. Här bryr man sig inte om vem som blir statsminister i en rödgrön regering, men har klargjort att man i eventuella förhandlingar om budgeten inte kommer att rea ut sitt stöd.

Støre har för sin del helt tagit avstånd från regeringssamarbete med MDG och Rødt – för att inte skrämma bort mindre radikala väljare. 

Om valvinden inte slår om till en majoritet för AP:s trepartilösning, kan man alltså räkna med att det åtminstone inledningsvis blir nog så röd-grön-rörigt. Lösningen för Støre kan då i stället bli att på egen hand bilda en minoritetsregering som sedan söker stöd i Stortinget. Men ingen vet.

Dramatik kring spärrgränsen

När valresultaten tickar in blir spärrgränsen en nagelbitare. Både MDG och R ligger i Poll of Polls över gränsen på fyra procent för att komma i fråga för att dela på de 19 utjämningsmandaten. Hamnar de under blir läget sannolikt enklare för Støre. Men spärrgränsen blir också en nagelbitare på den andra kanten. 

Solbergs regeringskamrater i Venstre och Kristelig Folkeparti balanserar på randen till avgrunden. Att V (4,9 procent) och KrF (4,0 procent)  håller gränsen är helt avgörande för att hålla liv i hoppet om ett förnyat mandat för regeringen. För att Solberg ska få fortsatt förtroende efter sina åtta år vid makten, krävs dock även betydligt bättre resultat för Høyre och Fremskrittspartiet än de 20,3 respektive 10,8 procent som opinionsundersökningarna visar. I mandat räknat får H och FrP 35 respektive 19 mandat. De båda småpartierna får 15 tillsammans.

Fast å andra sidan har FrP klart deklarerat att man å ena sidan inte ämnar återinträda in den fyrpartiregering som man lämnade i början av 2020. Och, å andra sidan, är beskedet från partiledaren Sylvi Listhaug att man inte kommer att stödja en budget signerad en regering som FrP själv inte ingår i. 

Så ja, det är komplicerat. Men väljarna vet i alla fall vad de får – ”more of the same”.

Sociala skillnader viktigaste frågan

När väljarna i våras tillfrågades i en opinionsundersökning om de två viktigaste sakfrågorna i valet toppades listan av sociala skillnader (29 procent), hälsa (25 procent), skatter och avgifter (21 procent) och miljö (19 procent). Efter sommarens uppmärksammade klimatrapporter är sociala skillnader fortfarande viktigast för väljarna (28 procent), men följs nu av miljö (26 procent). 

Detta har gynnat MDG, SV och V – med Vedums dieselparti som största förlorare. AP, som står i spagat i klimatfrågan, har också missgynnats. Värt att notera är att det endast är MDG som kräver ett slutdatum för det norska oljeäventyret. Den politiska striden gäller snarare hur Norge ska klara de utsläppsminskningar som man i avtal med EU har förbundit sig att göra till 2030 – och väldigt mycket handlar om att höjda CO2-avgifter inte får drabba Ola och Kari Norman.

Debatten är polariserad. Det är knappast någon tillfällighet att ”Klimabrølet” på sociala medier har fått en motståndare i Oljebrølet.

Mot bakgrund av Vedumismens framgång är det lite överraskande att endast 13 procent pekade på distriktspolitik som en av sina två viktigaste frågor. Konflikten centrum–periferi kan dock gömmas inom andra områden där effektivitetsreformer ses som uttryck för centralisering. Det är likaledes oklart vad sociala skillnader egentligen är – också därför att det i debatten även tas in aspekter som till exempel tillgång till hälsotjänster.

Spänningen mellan centrum och periferi är inte ny, men det är ändå intressant att Norge faller in i en internationell trend. Detsamma gäller elitkritiken och inte minst frågan om sociala skillnader som Støre & Co kör stenhårt med. Vänster–höger-dimensionen är påtaglig.

Støre har slagit fast att efter åtta år med en ”högerregering” är det ”vanlige folks tur”.

De sociala skillnaderna kan dock knappast beskrivas som dramatiska. Norge tillhör toppskiktet i frågan om inkomstjämlikhet. 2018 uppgick ginikofficienten till 0,262 och Norge var då mer jämlikt än Sverige. Den årliga genomsnittsinkomsten är 500 000 norska kronor. Välfärdsstaten tillhör världens största. Sjukvården vinner internationellt beröm. Men bilden av ”elände” har satt sig. Och liksom i Sverige ökar dock skillnaderna i fråga om förmögenhet.

De partier som aspirerar på att ta över makten vill höja inkomst- och förmögenhetsskatten. Arvsskatten kan komma åter. Samtidigt utlovas en (ännu) mjukare bidragslinje. Med ett regeringsskifte följer också en mer aktiv näringspolitik och (ännu) mindre plats för det privat i offentlig sektor.

Det säger åtskilligt om Norge att AP:s bud innebär att ingen med en årlig inkomst upp till 750 000 norska kronor ska få höjd skatt. 

Exit Erna

Att Erna Solberg troligen får lämna in sin avskedsansökan kan synas en smula orättvist. Norge har klarat pandemin bra. Men väljarna ser framåt, ser efter något nytt. Det har dock varit stora rörelser bland väljarna och till bilden hör att många bestämmer sig dagarna före valet. Så undrens tid är kanske ändå inte förbi – även om NRK:s senaste mätning visar att så är fallet. I denna ligger både V och KrF under spärrgränsen medan R och MDG ligger över. Lika klar är oklarheten om hur en ny regering ska se ut. Men om AP lyckas skrapa ihop en majoritet tillsammans med SV och SP, slutar valdramatiken nog ändå med en trepartiregering – rörig men ändå mindre rörig än med R och MDG i leken.

Med strid in på målsnöret kan spurten bli extra löftesrik. Norsk politik är ju lite som Lyxfällan, men med skillnaden att ekonomin inte saneras, utan att man i stället lånar genom uttag i Oljefonden. Från kommande generationer.

Publicerad i Smedjan 10/9 2021.

Read More

Det senaste året har pandemin överskuggat det mesta i Norge. Allas liv har skakats om. 785 har ryckts bort. Sett i relation till den svenska coronastatistiken med 14 652 döda är dock talen snarast en bekräftelse på att Høyreregeringen Erna Solberg har hanterat krisen bra. Trots pandemin är dessutom situationen på arbetsmarknaden jämförelsevis god och ekonomin är åter i gång. Hon fortsätter också att vara den politiker som norrmännen helst vill se som statsminister efter stortingsvalet i september.

Men om inte ett mirakel inträffar kommer valet ändå att bli slutpunkten för Solbergs tid som statsminister

Høyres partiledare Erna Solberg tillträdde som statsminister 2013 i ledningen för en minoritetsregering med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FrP) – och med det socialliberala partiet Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier. Efter en knapp valseger 2017 för de ”blåblå” tog Venstre steget fullt ut och klev in i regeringen. I januari 2019 gjorde KrF samma vägval.  Därmed hade Solberg förverkligat sin politiska dröm att bilda en majoritetsregering av, som det heter, icke-socialistiska partier. 

Det var historiskt. Lyckan varade ett år. 

Pressat av fallande opinionssiffror fick FrP ett allt mer akut behov att få slå sig lös politiskt. Siv Jensen – partiledare och finansminister sedan 2013 – klagade över att politiken hade blivit för ”grå”. Det som fick bägaren att rinna över, och som i januari 2020 fick FrP att lämna regeringen, var en konflikt i regeringen om hemtagning av en norsk IS-mamma från Syrien.

Vägen fram från 2013 har varit minst sagt skakig. Statsministern har svalt upprepade voteringsförluster i stortinget med ett leende. Ibland har partiledare i kvartetten – inklusive Solberg själv – offentligt opponerat mot vad samma person i rollen om minister fattat beslut om. FrP:s stortingsgrupp har gått emot den egna regeringen.  Svajigheten kan också illustreras med att Solberg nu är inne på sin sjunde justitieminister (de sex första var från FrP).

Som politisk konstellation kan olikheten mellan partierna – för att göra en jämförelse med Sverige – snarare föra tanken till januariavtalet än till Alliansen. Till skillnad från båda dessa har det dock inte funnits någon gemensam stor berättelse eller gemensamt politiskt uppdrag. Detta understryks exempelvis av att skälet till att V och KrF först valde rollen som enbart samarbetspartier, var att de inte ansåg sig kunna sitta i en regering tillsammans med FrP. 

Likväl har Solberg lyckats behålla sitt regeringsunderlag från 2013 intakt (även sedan FrP lämnat regeringen). Genom ett skickligt politiskt hantverk har hon fått de olika partierna i fyrklövern att ställa sig bakom det som egentligen är egna ”tabufrågor”. Ett exempel är att FrP ställde sig bakom miljöpolitiken. Andra exempel är att Venstre har välsignat en skattesubventionerad satsning på utvinning av olja och gas, och att KrF har svalt mer restriktioner i invandringspolitiken.

Det sammanhållande kittet har varit en generös användning av medel från Oljefonden (Statens pensjonsfond utland), som fyller gapet mellan statsbudgetens utgifter och intäkter. 

Oljefonden som upprättades 1990 har växt till att bli världens största statliga förmögenhetsfond med ett värde av 11 400 miljarder norska kronor. Fonden får inte äga norska företag – men äger i genomsnitt 1,4 procent av alla börsnoterade företag i världen.

2013 fylldes statsbudgeten på med cirka 150 miljarder norska kronor från oljefonden och 2019 hade tillskottet stigit till 225 miljarder. 2021 tar man ut 400 miljarder. Förklaringen till den senaste rekordökningen heter förstås Covid-19 och de stödåtgärder som sjösatts. De breda överenskommelser som ingåtts i stortinget har dock även haft inslag som egentligen inte är pandemirelaterade, men ”trevliga” att ha.

Inför valet 2013 hamrade Arbeiderpartiet in budskapet att det som väntade var ett av de viktigaste vägvalen sedan andra världskriget. Det var inte någon ände på den förskräckelse som väntade vid ett regeringsskifte. Visserligen var det en bred reformagenda som Høyre gick till val på men långt ifrån något systemskifte. Agendan – och retoriken – var borgerlig och med en stark social profil.

Visst ingick liberaliseringar, men berättelsen var inte ideologiskt laddad. Det som utlovades var ”bedre løsninger”. Ett slags problemlösningspragmatism som bottnade i viljan att få ”ett samfunn med muligheter for alle”. Samtidigt undveks strider som var förlorade på förhand, som till exempel villkoren i sjukförsäkringen, som innebär 100 procent ersättning från dag ett och driver upp sjukfrånvaron. 

Ibland har man nått fram med reformambitionerna – ibland inte. Det blev inget söndagsöppet i butikerna. Och nu senast gick regeringen på pumpen i fråga om att avkriminalisera användningen av narkotika. 

Inom sjukvården har patientmakten ökat genom införande av ”fritt behandlingsval” – i händelse av kö i den offentliga vården kan man söka sig till ledig kapacitet hos privata eller ideella aktörer. I skolvärlden har lärarutbildningen kompetenshöjts och gymnasieeleverna kan inte längre ha hur hög frånvaro som helst och ändå få betyg. Och ja, frånvaron har gått ned.

På arbetsmarknadsområdet har man velat komma till rätta med en relativt sett låg sysselsättningsgrad. Ökad flexibilitet i fråga om korttidsanställningar och arbetstider syftade till att öka arbetsutbudet genom att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden. 

Motvinden illustreras av att de fackliga organisationerna utlyste generalstrejk i protest.

Numera byggs fler vägar och mer rationellt. Järnvägen drivs mer kundorienterat – och till lägre kostnad – efter att ha konkurrensutsatts. Viljan att öppna upp för privata utförare av välfärdstjänster har däremot runnit ut i sanden. Motståndet är för starkt.

2013 hade Norge 427 kommuner, varav väldigt många i praktiken saknar befolkningsunderlag för att ge den lagstadgade lika tillgången till välfärdstjänster. En utredning landade på ca 100 kommuner där de minsta skulle ha 15 000 – 20 000 invånare. 2015 fattade ett enhälligt storting beslut om att en kommunreform skulle genomföras – primärt på frivillig basis och med ekonomiska incitament, men i nödfall med tvång. Sosialistisk Venstre och Senterpartiet gick dock inte med på tvång.

I stället för att bli ett paradexempel på ”bedre løsninger” har reformen blivit ett rejält sänke för regeringen. Resultatet har blivit en blygsam reducering av antalet till 356 – och en massa politiskt bråk på vägen. Norges minsta kommun Utsira ståtar med 192 invånare. 2017 sjösattes en regionreform som minskade antalet fylken från 19 till 11. Ännu ett sänke. 

Också på flera andra områden, exempelvis domstolsväsendet, där reformidén har varit att öka effektiviteten genom större och mer bärkraftiga enheter, har regeringen drabbats av samma oblida öde. I stället för att uppfattas som bättre möjligheter för alla har reformerna hamnat i det politiska bakvatten som heter centralisering och elitprojekt. 

En bättre beredskap var 2013 ett av de valvinnande löftena. 22 juli-kommissionens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte hade fullföljts.  Polisreformen har syftat till att både öka den operativa beredskapen och tillföra nya kompetenser för att möta nya former av kriminalitet. Men även den reformen har malts ned i centraliseringskvarnen. 

Kritiken mot regeringen Stoltenberg har dessutom kommit i retur när pandemin visat att den norska beredskapen inte var god.

Regeringarna Solberg har sänkt skatter och avgifter med 34 miljarder norska kronor, men bara naggat förmögenhetsskatten i kanten. Det säger onekligen en hel del att när Høyres partikongress senast 2020 beslutade att den skulle tas bort, blev svaret från partiledaren att det tänkte hon inte alls göra.

Sociala bidrag har både minskat och ökat – framför allt med syfte att öka incitamenten för att komma i arbete. Det har väckt ramaskrin.

Den offentliga sektorn har växt från 55 procent av BNP till 60 procent (vilket kan jämföras med knappt 50 procent i Sverige). Nästan en tredjedel av de sysselsatta arbetar i offentlig sektor. Till bilden hör att staten står som ägare till en tredjedel av värdet på Oslobörsen. Och några privatiseringar har inte ägt rum.

Systemskifte stod aldrig på Erna Solbergs agenda utan vägen fram har handlat om att göra Norge till ett bättre fungerande land – men i relation till ambitionerna har man knappast nått fram. Förklaringen till reformresistensen kan sökas i den politiska kulturen och det politiska systemet. En annan faktor står att finna i den norska ekonomin. Som den tidigare statsministern Jens Stoltenberg en gång formulerade saken:

Å få lov til at bli født i Norge er på en måte som å vinne på Lotto.

Så Norge är på många sätt ”Annerledeslandet”. Statens roll och synen på den skiljer sig från den i Sverige. Samtidigt är nationalismen mycket starkare. EU-folkomröstningen 1994 resulterade i ett nej till medlemskap – allt medan EES-avtalet har fortsatt att löpa. Frågan om nationell suveränitet (selvråderetten) dyker alltid upp när det kommer reformimpulser i form av tvingande EU-direktiv. Skallet går mot Bryssel. Undantaget som ”bekräftar regeln” är Norges val att ansluta sig till EU:s klimatmål för 2030.

På Aktuellts väderkarta finns inte en enda ort utmärkt. På den norska motsvarigheten Dagsrevyen är 56 platser namngivna. Det är en symbol för att landsbygden och lokalpatriotismen har en helt annan politisk tyngd i Norge än i Sverige. I det perspektivet – och ständigt återkommande i inte minst i Senterpartiets retorik – har Solbergs ”bedre løsninger” omformuleras till en berättelse om centralisering i regi av Oslo-eliten. 

Regeringen Solbergs handlingskraft har paradoxalt nog drabbats av Arbeiderpartiets försvagade ställning i opinionen. Det norska socialdemokraterna har gång efter annan abdikerat från sin statsbärande roll genom att hoppa av reformer som man ursprungligen röstat för. Den förlorade balansen kan illustreras av att Arbeiderpartiet nu ställer sig bakom byggandet av Nord-Norgebanen, som till ett lågt räknat pris på 130 miljarder norska kronor kommer att bli både en  samhällsekonomisk och miljömässig förlustaffär.

Dessutom har det politiska systemet korporativistiska inslag som bidrar till reformresistens. ”Trepartssamarbetet” mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna kan innebära en fråga i praktiken är färdigförhandlad innan den går till stortinget. Till särdragen hör dessutom att regeringen förhandlar med bondeorganisationerna om deras ”lön”, som sedan stadfästes i stortinget. Och ja, en hög tullmur skyddar jordbruket från konkurrens.

Politiken påverkas av att den norska ekonomin står och faller med råvaror. Det ger både fiskelobbyn och oljelobbyn särintressemakt. Nu senast har LO och NHO presenterat en gemensam vägkarta för det gröna skiftet; man vill ha fortsatta skattesubsidier för att driva den största utsläppsindustrin vidare och subsidier för att genom elektrifiering av oljeplattformarna för att minska utsläppen.

Och så finns förstås bakdörren som gör det möjligt att smita från problemen. Lottovinsten i form av oljefonden.

Grundtanken är att fonden ska vara ett instrument för motkonjunkturpolitik, men i verkligheten inbjuder den också till medkonjunkturpolitik. 2001 infördes därför en ”handlingsregel”, som nu stadgar att uttaget ur fonden i genomsnitt inte får överstiga den antagna realavkastningen på tre procent. Därmed ska inte fondens värde urholkas. Det är förstås en utmärkt idé med en ”Rainy day fund”, men i Norge regnar det alltid. 

När ett begrepp som ”spleiselag” (knytkalas) dyker upp i debatten brukar det betyda att staten ska gå in med medel. Det är den norska definitionen av delningsekonomi. Utgiftskoalitioner är lätta att hitta – till skillnad från motsatsen.

En riktig kris skulle kunna bryta reformresistensen men möjligheten att ”köpa” sig fri ur den gör att krisen aldrig blir på riktigt. Förändringstrycket blir därefter.

I finansdepartementets med fyra års intervall återkommande Perspektivutredning varnas för en framtid där oljeintäkterna faller och kostnaderna för den gröna omställningen i alla fall kortsiktig ökar utgiftstrycket – samtidigt som allt färre i arbete ska försörja allt längre levande äldre. Ser man framåt leder det till att även med uttaget av hela Oljefondens avkastning kommer det inte att räcka för att betala ”kalaset” utan man kommer att tvingas att ta av fondens kapital. Från kommande generationer. På tvärs mot syftet.

Men framtidsspaningen blir mest en politisk ritual.

I Sverige stod varningarna som spön i backen före och efter Stortingsvalet 2013. Det som väntade med Fremskrittspartet i regeringsställning beskrevs i medierna närmast som katastrof för demokratin. Det dystopiska stämningsläget fångades i en artikel i Dagens Nyheter av kulturskribenten Henrik Arnstad:

För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.

Så hur har det blivit? Åtta år senare är väldigt mycket sig likt. Och efter höstens stortingsval blir det ännu mera likt hur det var 2013. Återställare är en gemensam passion för en annars heterogen samling av fem partier som i någon konstellation sannolikt kommer att ta över. Alltmedan det politiskt splittrade Arbeiderpartiet vankar vilset omkring med ”tåkefyrsten” Jonas Gahr Støre som ledare och trolig ny statsminister.

Publicerad i Smedjan 18/6 2021.

Read More