Claes Arvidsson

Archive
Politisk skandal

Inför statsminister Jonas Gahr Støres traditionsenliga och tv-sända nyårstal anlitades den välkände filmregissören Erik Poppe för att koreografera framträdandet till en förtroendeingivande helhet. Men vad hjälper det när regeringen ständigt hamnar i blåsväder.

Det finns mycket att säga om norsk politik. Till exempel att det inte verkar vara något slut på ”rot” och ”snusk”. Efter pressavslöjanden sade Sandra Borch nyligen upp sig som minister för forskning och högre utbildning. Ett uppdrag som lämpar sig osedvanligt dåligt för en person som har plagierat sig till akademisk examen.

”En akseptabel prestasjon med noen vesentlige mangler. Kandidaten viser en viss grad av vurderingsevne og selvstendighet.” Det är den sammanfattande kortversionen av den masteruppsats med betyget D, på skalan A–F, som Sandra Borch fick när hon tog sin juristexamen 2014.

Betyget träffade mer rätt än någon då kunde ana. Mer än 20 procent av texten har kopierats från andra masteruppsatser, dessutom hämtade Borch text från en expertrapport. Det ligger onekligen en viss ironi i att hon profilerat sig genom att i domstol driva vidare ett åtal mot en student som hade plagierat sig själv.

Vid regeringsskiftet 2021 tillträdde Borch som lantbruksminister innan hon 2023 bytte portfölj. Hon nämndes som tänkbar vice ordförande i Senterpartiet.

Men fallet kan bli ännu högre för sjukvårdsminister Ingvild Kjerkol, som sedan många år en av Arbeiderpartiets verkliga tungviktare.

Kjerkol är också i akademiskt blåsväder. Var det kanske bara slarv eller var det forskningsfusk att masteruppsatsen från 2021 innehåller passager där hennes intervjupersoner uttrycker sig väldigt likt svaren i en uppsats från 2015? Och hur förhåller det sig med andra avsnitt med kopierad ordalydelse, som saknar eller bara har knapphändig källhänvisning?

Støre håller ännu sin hand över en av regeringens viktigaste ministrar, och hoppas att affären ska upplösas i tomma intet. Nord Universitet har den delikata uppgiften att fälla avgörandet. Även om Kjerkol – ansvarig för viktiga forskningsinstitutioner – frias kommer hon dock att bära med sig tvivlet som en skugga.

Till bilden hör att ett antal ministrar redan har fått avgå i vanära: en utrikesminister, en försvarsminister, en arbetsmarknadsminister, en kulturminister, en kommunminister och en tidigare minister för forskning och högre utbildning. Lägg därtill att Støre räddade kvar kunskapsministernoch tillika AP:s vice partiordförande Tonje Brenna. Hon är det närmaste man kommer en kronprinsessa i partiet.

Handlaget i sakpolitiken har inte räckt för att lyfta regeringen Støre – och ministerskandalerna underlättar inte. Det är inte master class, om man säger så. Arbeiderpartiet kämpar på för att hålla stödet i opinionen över 20 procent. Senterpartiet har för sin del halverats sedan valet 2021. Om det inte inträffar ett underverk väntar det en Golgatavandring fram emot nästa stortingsval.

Det måste kännas extra bittert att Høyres Erna Solberg med stöd i en effektiv kommunikationsstrategi seglat vidare som ordförande i partiet och i opinionen. Detta trots (ofrivillig) jäv en masse under sin tid som statsminister. Dessutom kvarstår den obesvarade frågan om Solberg undanhållit information om omfattningen av maken Sindre Finnes aktiehandel till efter det att det historiskt framgångsrika kommunvalet var avklarat.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 januari 2024

Read More

Erna Solberg är en imponerande politiker. Hon har lett Høyre i snart två decennier och som statsminister skickligt lyckats hålla ihop den blå majoriteten i två mandatperioder 2013–2021. Mycket av framgångarna i kommunvalet i september tillskrivs Solberg dragningskraft som landsmoder; lugnet självt i oroliga tider.

Det lugnet har Solberg åter visat prov på under de åtta veckor som gått sedan den största ”affären” briserat i den redan skandaltyngda norska politiken. Krishanteringen utgör gott politiskt handlag, men har samtidigt visat att viljan till makt väger tyngre än den vikt som läggs på personligt ansvar i Høyres värdegrund.

Allt var upplagt för att Høyre med mantrat ”Erna er stjerna” skulle börja färden mot stortingsvalet 2025 för att åter uppstiga på regeringstaburetterna. Två dagar efter kommunvalet höll i stället en tårfylld Solberg presskonferens med beskedet om maken Sindre Finnes svek. Han hade ljugit för henne om omfattande aktieaffärer under statsministeråren och dessutom försökt att utplåna spåren efter dem.

En följdfråga som har gått som följetong i medierna är om Solberg hade varit jävig i samband med regeringsbeslut – och det har hon med stor sannolikhet varit. En annan är om Finnes hade ägnat sig åt insiderhandel. Och nej, hon har inte kunnat garantera att maken inte snokat i hennes dokument i statsministerbostaden.

Till saken hör att Solberg var bunden av lagen att ha koll, men i stället överlåtit detta till maken. Hennes försvar har varit att ta steget från det förvaltningsrättsliga och politiska till det personliga med motfrågan: Skulle jag ha inte litat på min man? Det enkla svaret är: Nej, det är inte så det funkar.

Solberg har både beklagat och bagatelliserat – och nu är beskedet att hon sitter kvar som partiledare och att partiet går vidare med henne som statsministerkandidat. Det hade inte varit möjligt om en förundersökning om insiderhandel hade inletts mot Sindre Finnes, men sker innan det norska konstitutionsutskottet om en dryg månad kommer med sin väntade kritik. Smart kanske, men maktnonchalant.

Allt fokus på jävsproblematiken har gjort att den fråga som är allra mest allvarlig, helt har kommit bort. Det är frågan om Solberg och Høyre medvetet valde att vänta med att låta Finnes-affären brisera till dess kommunvalet var överståndet.

Opinionen har inte bestraffat Høyre, som tvärtemot gått fram efter kommunvalet, och Solberg är fortfarande en mer populär statsministerkandidat än den sittande Jonas Gahr Støre. Efter den mediala uppmärksamheten råder kanhända Sindre-fatigue, eller så anses jävsfrågorna inte så viktiga. Vardagsfrågorna är viktigare för väljarna än ofrivilligt jäv som inte tycks ha haft någon betydelse för besluten.

Och partiet vill uppenbarligen ha henne. I bilden ingår att Solbergs stjärnglans vägs mot tänkbara efterträdares, och det beskrivs som att de två vice partiordförandena än så länge väger för lätt. Alternativet som lyfts fram är den förra försvars- och utrikesministern Ine Marie Eriksen Søreide. Det är dock ovisst om hon vill. Samtidigt är det föga troligt att någon i Ernas parti skulle räcka upp handen – så länge Solberg så tydligt ger uttryck för att hon vill behålla jobbet.

Så stark är alltså Solbergs ställning att hon vid ett regeringsskifte kommer att flytta in igen tillsammans med Sindre Finnes. Skilsmässa är inte aktuellt, trots att det alltså är samme Finnes som ibland framställs som en säkerhetsrisk.

Arbeiderpartiet plågas av ständiga personstrider inkluderande ifrågasättande partiledaren tillika statsministern Støre. I Norges andra statsbärande parti är det kav lugnt i regi av Team Erna. Varken det ena eller det andra är i längden välgörande för ett parti.

Ledare i Svenska Dagbladet 19/11 2023

Read More

Sommarens politiska snackis i Norge har utan tvivel varit den om Rødts snattande partiledare ”Bjørnar Moxnes – The Movie”. Det har förstås också snackats om att två ministrar i regeringen Støre tvingats stiga av taburetterna. Skälen var mindre spektakulära men olaterna som har avslöjats kastar en skugga över politikens dysfunktionalitet i ett litet land där ”alla” känner ”alla”. Saken blir inte bättre av att ”happy go lucky” är ett lika hyllat modus operandi som ”ordning och reda” är i Sverige.

***

I somras blev Rødts partiledare Bjørnar Moxnes tagen på bar gärning när han på Oslos flygplats Gardermoen stal ett par solglasögon. När saken blev offentlig försökte han vid upprepade tillfällen snacka sig ur knipan och vilseledde på så sätt både offentligheten och sina egna, som på basis av detta uttalade sitt fortsatta förtroende för honom. När butikens övervakningsfilm blev offentlig hade han emellertid inte längre något annat val. Han meddelade sin avgång på Facebook. 

Det blev slutet på en politisk succéhistoria som sett Rødt växa från en enda stortingsrepresentant 2017 till åtta efter det senaste valet. Framgångsreceptet har varit att likt en norsk C H Hermansson tona ned de revolutionära inslagen och i stället lyfta upp rollen som missnöjesparti. Det är så att säga inte någon tillfällighet att Rødt också har lockat väljare från Fremskrittspartiet.

Likväl står det fortfarande i partiprogrammet att man vill genomföra en demokratisk revolution och införa en demokratisk kontroll av näringslivet. Målet är ”ett klasseløst samfunn – det Karl Marx kalte kommunisme”.

Moxnes solglasögonstöld framstår som obegriplig men inbjuder också till välförtjänt raljans om ett annars högmoraliserande parti. Ska den kanske förstås som ett förverkligande av Marx diktum ”Från var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”?

***

”Rot” och ”snusk” har blivit vanligare i norsk politik. I kölvattnet av metoo fick den tidigare ministern Trond Giske 2018 lämna posten som vice partiledare i Arbeiderpartiet. Senterpartisten Odd Einar Enoksen sade upp sig som försvarsminister 2022 sedan det framkommit att han hade ett tidigare ministerförflutet, som också inkluderade ett sexuellt förhållande med en ung kvinna.

2022 degraderades Arbeiderpartiets vice partiordförande och tillika arbeids- och inkluderingsminster Hadia Tajik till vanlig stortingsrepresentant. Anledningen var avslöjandet om hur politiker tänjt på regelverket för ersättning för pendlarbostad. Redan hösten 2021 hade Kjetil Ropstad kastat in handduken både som partiledare för Kristelig Folkeparti och barn- och familjeminister.

Lägg därtill att ytterligare två stortingsrepresentanter under den förra mandatperioden förlorade anseende och positioner på grund av metoo-avslöjanden. Och en annan dömdes till sju månaders fängelse för att under många år ha lämnat in falska reseräkningar.

Och så var det alltså dags igen.

Tonja Brenna sitter fortfarande om än med viss nöd kvar som kunskapsminister och vice partiordförande för Arbeiderpartiet. Partikollegan Anette Trettebergstuen fick däremot begära entledigande som kulturminister efter långt mer flagranta brott mot jävsreglerna. Hon utnämnde en lång rad av sina vänner till olika betalda statliga styrelseposter – till och med när hon direkt avråddes från det på grund av jäv.

Forskningsministern – och tillika förste vice ordföranden i Senterpartiet – Ola Borten Moe har också fått säga upp sig. Trots att han köpt aktier i försvarsindustrigruppen Kongsberg och därmed var jävig deltog han bland annat vid två tillfällen i regeringskonferenser som handlade om kontrakt till den av Kongsberg delägda ammunitionstillverkaren Nammo. Agerandet stred också mot regeln att regeringsmedlemmar ska agera med ”aktsamhet” på aktiemarknaden.

Hur ska man då förklara alla skandaler? En blick på Ola Borten Moes politiska historia antyder Peer Gynt-syndromet. Det vill säga både en doer och ”sig själv nog”, något som knappast idealiseras i Sverige men som har dragningskraft i Norge. Samtidigt handlar Ibsens nationalepos paradoxalt nog egentligen om motsatsen.

Den avgångna kulturmininstern Anette Trettebergstuen framstår allra mest som ett fall av alliansbyggande i ett parti fyllt av konflikter. Maktsökande alltså. Och bländad av sin egen makt. 

En annan typ av förklaring när det gäller de aktuella skandalerna är samspelet med ett slappt regelverk för jäv eller för den delen aktiehandel. När det gäller pendlarboendet var en ståndpunkt att reglerna var så entydiga att ett barn kunde förstå dem. Den andra att de var så svårgripbara att inte ens stortingsledamöter kunde förväntas förstå dem. Stortinget och skattemyndigheten var inte heller eniga om hur reglerna skulle tolkas.

Men kanske handlar det om mer än personlighetstyper, makt och regler. I  boken Det blåøyde riket – Norska tillitspatologier (2023) hävdar Nina Witoszek och Eva Joly att problemet paradoxalt nog bottnar i den stora tilliten till politikerna och statsmakten. Tilliten går ut över granskningen och det skapar utrymme för politiker av oönskad kaliber och olämpliga beteenden. Samtidigt beskrivs det politiska rummet som ett ”kosefjøs” i vilket makten har det trivsamt och där medelmåttigheten frodas.

Svidande men intressant. Ett kompletterande perspektiv är kvardröjande konsensusstrukturer med staten i centrum. Det korporativistiska trepartssamarbetet mellan regeringen, näringslivet och facket är en grundpelare i norsk politik. I ett land där ”alla känner alla” skapas jordmånen för en politisk kultur präglad av kamaraderi i vilken man utser varandra eller ”byter stol” med varandra. 

Det är en variant på gångna tiders hegemoni för Arbeiderpartiet, när saken avgjordes efter det att ”noen har snakket sammen”. Eftersom staten spelar en så mycket större roll i närings- och samhällsliv än i till exempel Sverige, får slutna-rum-kulturen också mer vittgående konsekvenser för politikens innehåll och hur den blir till.

***

Det krävs ett mirakel för att Arbeiderpartiet och Senterpartiet inte ska bli de stora förlorarna i kommunvalet den 11 september. Regeringspartierna har fått mycket kritik i en lång rad sakfrågor och det smittar av sig på lokal nivå. För SP:s del pekar opinionsmätningarna på en återgång till ett normalläge på 7–8 procent medan AP går mot ett nytt katastrofval. Risken finns att väljarstödet till och med understiger 20 procent. Det kan jämföras med att partiet så sent som i kommunvalet 2015 fick 33 procent av rösterna.

Desto bättre går det för Høyre som nu ser ut att lyfta från 20 procent i kommunvalet 2019 till omkring 30 procent – och med siktet inställt på att vinna tillbaka regeringsmakten i stortingsvalet 2025.

Politiska skandaler i upptakten till valrörelsen gör inte saken lättare för statsminister Jonas Gahr Støre, som annars hade kunnat känna en lättnad över att AP efter landsmötet i maj på ytan framstått som mer enat och redo för valkamp än på evigheter. 

I stället kom nya skandaler som igen understryker den brist på ledarskap som gjort att partiet präglats av person- och fraktionsstrider – och som bara väntar på att blossa upp igen. Strider som dessutom gjort att AP blivit mer av ett polariserande positioneringsparti med önskan om att hamna ”rätt” till vänster   med mindre av traditionell betoning av att vara ett regeringsdugligt parti för alla.

I och med att motsvarigheten till Konstitutionsutskottet redan under sommaren ska ta sig an frågan om det ligger något mer övergripande styrfel bakom jävsskandalerna, lär dessa fortsätta att tära på förtroendekapitalet. Det osar katt om frågan huruvida Støre har ”sørget for en god veiledning, god kultur og god praktisering av reglene”

Går det som det ser ut att gå i kommunvalet, får nog Jonas Gahr Støre gå inför stortingsvalet 2025.

Essä i Smedjan 3 augusti 2023.

Read More