Snattande partiledare är inte den norska vänsterns enda problem

Sommarens politiska snackis i Norge har utan tvivel varit den om Rødts snattande partiledare ”Bjørnar Moxnes – The Movie”. Det har förstås också snackats om att två ministrar i regeringen Støre tvingats stiga av taburetterna. Skälen var mindre spektakulära men olaterna som har avslöjats kastar en skugga över politikens dysfunktionalitet i ett litet land där ”alla” känner ”alla”. Saken blir inte bättre av att ”happy go lucky” är ett lika hyllat modus operandi som ”ordning och reda” är i Sverige.

***

I somras blev Rødts partiledare Bjørnar Moxnes tagen på bar gärning när han på Oslos flygplats Gardermoen stal ett par solglasögon. När saken blev offentlig försökte han vid upprepade tillfällen snacka sig ur knipan och vilseledde på så sätt både offentligheten och sina egna, som på basis av detta uttalade sitt fortsatta förtroende för honom. När butikens övervakningsfilm blev offentlig hade han emellertid inte längre något annat val. Han meddelade sin avgång på Facebook. 

Det blev slutet på en politisk succéhistoria som sett Rødt växa från en enda stortingsrepresentant 2017 till åtta efter det senaste valet. Framgångsreceptet har varit att likt en norsk C H Hermansson tona ned de revolutionära inslagen och i stället lyfta upp rollen som missnöjesparti. Det är så att säga inte någon tillfällighet att Rødt också har lockat väljare från Fremskrittspartiet.

Likväl står det fortfarande i partiprogrammet att man vill genomföra en demokratisk revolution och införa en demokratisk kontroll av näringslivet. Målet är ”ett klasseløst samfunn – det Karl Marx kalte kommunisme”.

Moxnes solglasögonstöld framstår som obegriplig men inbjuder också till välförtjänt raljans om ett annars högmoraliserande parti. Ska den kanske förstås som ett förverkligande av Marx diktum ”Från var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”?

***

”Rot” och ”snusk” har blivit vanligare i norsk politik. I kölvattnet av metoo fick den tidigare ministern Trond Giske 2018 lämna posten som vice partiledare i Arbeiderpartiet. Senterpartisten Odd Einar Enoksen sade upp sig som försvarsminister 2022 sedan det framkommit att han hade ett tidigare ministerförflutet, som också inkluderade ett sexuellt förhållande med en ung kvinna.

2022 degraderades Arbeiderpartiets vice partiordförande och tillika arbeids- och inkluderingsminster Hadia Tajik till vanlig stortingsrepresentant. Anledningen var avslöjandet om hur politiker tänjt på regelverket för ersättning för pendlarbostad. Redan hösten 2021 hade Kjetil Ropstad kastat in handduken både som partiledare för Kristelig Folkeparti och barn- och familjeminister.

Lägg därtill att ytterligare två stortingsrepresentanter under den förra mandatperioden förlorade anseende och positioner på grund av metoo-avslöjanden. Och en annan dömdes till sju månaders fängelse för att under många år ha lämnat in falska reseräkningar.

Och så var det alltså dags igen.

Tonja Brenna sitter fortfarande om än med viss nöd kvar som kunskapsminister och vice partiordförande för Arbeiderpartiet. Partikollegan Anette Trettebergstuen fick däremot begära entledigande som kulturminister efter långt mer flagranta brott mot jävsreglerna. Hon utnämnde en lång rad av sina vänner till olika betalda statliga styrelseposter – till och med när hon direkt avråddes från det på grund av jäv.

Forskningsministern – och tillika förste vice ordföranden i Senterpartiet – Ola Borten Moe har också fått säga upp sig. Trots att han köpt aktier i försvarsindustrigruppen Kongsberg och därmed var jävig deltog han bland annat vid två tillfällen i regeringskonferenser som handlade om kontrakt till den av Kongsberg delägda ammunitionstillverkaren Nammo. Agerandet stred också mot regeln att regeringsmedlemmar ska agera med ”aktsamhet” på aktiemarknaden.

Hur ska man då förklara alla skandaler? En blick på Ola Borten Moes politiska historia antyder Peer Gynt-syndromet. Det vill säga både en doer och ”sig själv nog”, något som knappast idealiseras i Sverige men som har dragningskraft i Norge. Samtidigt handlar Ibsens nationalepos paradoxalt nog egentligen om motsatsen.

Den avgångna kulturmininstern Anette Trettebergstuen framstår allra mest som ett fall av alliansbyggande i ett parti fyllt av konflikter. Maktsökande alltså. Och bländad av sin egen makt. 

En annan typ av förklaring när det gäller de aktuella skandalerna är samspelet med ett slappt regelverk för jäv eller för den delen aktiehandel. När det gäller pendlarboendet var en ståndpunkt att reglerna var så entydiga att ett barn kunde förstå dem. Den andra att de var så svårgripbara att inte ens stortingsledamöter kunde förväntas förstå dem. Stortinget och skattemyndigheten var inte heller eniga om hur reglerna skulle tolkas.

Men kanske handlar det om mer än personlighetstyper, makt och regler. I  boken Det blåøyde riket – Norska tillitspatologier (2023) hävdar Nina Witoszek och Eva Joly att problemet paradoxalt nog bottnar i den stora tilliten till politikerna och statsmakten. Tilliten går ut över granskningen och det skapar utrymme för politiker av oönskad kaliber och olämpliga beteenden. Samtidigt beskrivs det politiska rummet som ett ”kosefjøs” i vilket makten har det trivsamt och där medelmåttigheten frodas.

Svidande men intressant. Ett kompletterande perspektiv är kvardröjande konsensusstrukturer med staten i centrum. Det korporativistiska trepartssamarbetet mellan regeringen, näringslivet och facket är en grundpelare i norsk politik. I ett land där ”alla känner alla” skapas jordmånen för en politisk kultur präglad av kamaraderi i vilken man utser varandra eller ”byter stol” med varandra. 

Det är en variant på gångna tiders hegemoni för Arbeiderpartiet, när saken avgjordes efter det att ”noen har snakket sammen”. Eftersom staten spelar en så mycket större roll i närings- och samhällsliv än i till exempel Sverige, får slutna-rum-kulturen också mer vittgående konsekvenser för politikens innehåll och hur den blir till.

***

Det krävs ett mirakel för att Arbeiderpartiet och Senterpartiet inte ska bli de stora förlorarna i kommunvalet den 11 september. Regeringspartierna har fått mycket kritik i en lång rad sakfrågor och det smittar av sig på lokal nivå. För SP:s del pekar opinionsmätningarna på en återgång till ett normalläge på 7–8 procent medan AP går mot ett nytt katastrofval. Risken finns att väljarstödet till och med understiger 20 procent. Det kan jämföras med att partiet så sent som i kommunvalet 2015 fick 33 procent av rösterna.

Desto bättre går det för Høyre som nu ser ut att lyfta från 20 procent i kommunvalet 2019 till omkring 30 procent – och med siktet inställt på att vinna tillbaka regeringsmakten i stortingsvalet 2025.

Politiska skandaler i upptakten till valrörelsen gör inte saken lättare för statsminister Jonas Gahr Støre, som annars hade kunnat känna en lättnad över att AP efter landsmötet i maj på ytan framstått som mer enat och redo för valkamp än på evigheter. 

I stället kom nya skandaler som igen understryker den brist på ledarskap som gjort att partiet präglats av person- och fraktionsstrider – och som bara väntar på att blossa upp igen. Strider som dessutom gjort att AP blivit mer av ett polariserande positioneringsparti med önskan om att hamna ”rätt” till vänster   med mindre av traditionell betoning av att vara ett regeringsdugligt parti för alla.

I och med att motsvarigheten till Konstitutionsutskottet redan under sommaren ska ta sig an frågan om det ligger något mer övergripande styrfel bakom jävsskandalerna, lär dessa fortsätta att tära på förtroendekapitalet. Det osar katt om frågan huruvida Støre har ”sørget for en god veiledning, god kultur og god praktisering av reglene”. 

Går det som det ser ut att gå i kommunvalet, får nog Jonas Gahr Støre gå inför stortingsvalet 2025.

Essä i Smedjan 3 augusti 2023.