Claes Arvidsson

Norge är rikast i Norden men är ändå, med undantag för Island, minst villigt att i praktisk handling visa solidaritet med Ukraina. Planen för Nansenprogrammet är att ställa upp med (åtminstone) 15 miljarder NOK årligen till och med 2030. Det var därför inte utan att jag kände ett visst medlidande med utrikesminister Espen Barth Eide när han i radio hade den otacksamma uppgiften att försvara det snåla norska biståndet till Ukraina.

Men det gick över.

Tänk om biståndet vore lika storslaget som självberömmet. Droppen var när han försökte åka politisk snålskjuts med hänvisning till allt som Norge gör tillsammans med Norden och Baltikum.

Norge var det enda land i Europa som ”drabbades” av ökade inkomster som en följd energikrisen. Det har rått viss osäkerhet om storleken på krigsprofiten för åren 2022 och 2023 som utlöstes av Rysslands fullskaliga invasion. Nu har det norska finansdepartementet räknat på saken: 1 270 miljarder NOK.

Det talet kan och bör jämföras med det totala norska biståndslöftet till och med 2030 på 135 miljarder.

Det är ett politiskt fallissemang när statsminister Jonas Gahr Støre avfärdar övervinsten med det banala konstaterandet att priset på gas går upp ibland och ned ibland. Problemet är förstås att ett erkännande av fakta skulle kasta ett föga smickrande ljus över regeringens självgoda skryt. Det argumentativa trycket på att göra mer skulle öka.

Synd att Høyres Erna Solberg traskar patrullo med orden: ”Jeg blir aldri med på dette om at Norge har ekstraordinære inntekter på grunn av krigen. Vi har også ekstraordinære utgifter.”

Ja, stackars Norge.

På Venstres initiativ ska det i alla fall bli förhandlingar i Stortinget om storleken på biståndet. Förslaget var att lyfta ut stödet till Ukraina ur regeringens pågående budgetarbete (förhandlat med stödpartiet Sosialistisk Venstre) och det kravet ställde sig Høyre, Miljøpartiet De Grønne och SV bakom. Regeringen vill dock ta en väl så avslöjande förhandlingsomväg, där alla partier först ska redovisa sitt “bud” i sina respektive alternativa budgetförslag. Allt för att inte behöva ta stöten från den opinion som vill se ökade satsningar för att stärka kommunernas ekonomi.

Venstre vill att golvet i Nansenprogrammet ska höjas till 105 miljarder, Høyre föreslår ett engångsanslag för nästa budgetår på 45 miljarder för att därefter följa 2030-planen. Och allt utöver regeringens bud är förstås bra. Resultat lär dock knappast stå i paritet med de finansiella muskler som Norge till skillnad från alla andra stater i Europa har till sitt förfogande.

Norge har alla möjligheter att verkligen göra skillnad. Alltså är det den politiska viljan som avgör vilket slags land som Norge vill vara.

Inom ramen för regeringens budgetförslag för 2025 kan man hålla fast vid handlingsregeln och ändå ha ett finansiellt utrymme på 100 miljarder NOK. Vill man mer fram emot 2030 uppgår värdet på oljefonden till nästan 20 000 miljarder NOK.

Uttag ur fonden, utöver handlingsregelns stadgande om max tre procent av avkastningen, får bara ske för att möta en ekonomisk kris. Men det är förstås inte något argument. Regelverket är hugget i politisk sten så det kan ändras för att också ta hänsyn till säkerhetspolitisk lågkonjunktur. Kort sagt, krig i Europa. Skapa en Ukrainafond.

För att undvika risken för att Oljefonden ska bli dränerad på sparkapitalet för framtida generationer kan man också i Stortinget slå fast att det rör sig om en undantagshändelse.

Det råder inte någon brist på stora och allvarsamma ord om Ukraina, Ryssland och den havererade europeiska säkerhetsordningen. Men ord betyder mindre än ”kulor” för soldaterna i skyttegravarna – eller för de civila runt om i Ukraina som terrorbombas. Och det brådskar. Än mer så efter presidentvalet i USA.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 nov 2024.

Read More

Ibland är avståndet långt mellan Oslo och Stockholm. Som i den beredskapsinformation som nyligen gått ut till medborgarna i Norge och som snart till skickas ut till hushållen i Sverige. Båda ger råd om praktisk egenberedskap i form av mat, vatten etc. Svenskarna uppmanas lägga upp lager för minst en vecka och norrmännen en vecka (fast “noen forberedelser er mye bedre enn ingen”).

De två broschyrerna är lika men samtidigt helt olika. Den ena handlar om Sveriges motståndskraft och den andra om Ola og Kari Nordmanns egenberedskap.

Den norska uppdateringen av versionen från 2018 verkar ha stannat i tiden 2021. Alltså före den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Rubriken är “Slik bidrar du til Norges beredskap följt av underrubriken Råd om egenberedskap.” 

Längst ned på omslagssidan står det:

“Viktig informasjon fra Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap.”

När man sedan vänder blad förklarar DSB varför egenberedskapen är viktig:

“Hvis fler av oss er i stand til å ta vare på oss selv og dem rundt oss, vil Norges totalforsvar styrkes – alltså summen av samfunnets resurser for å forebygge og håntere kriser og krig.”

Och vidare:

“Vi lever i en stadig mer urolig verden – blant annet som følge av klimaendringer, krig og digitale trusler. Selv om det meste fungerer som det skal i Norge, må vi være forberedt på at ekstremvær, pandemier, ulykker, sabotasje og i verste fall krigshandlinger kan ramme oss.”

Det enda som sedan sägs om krig är under rubriken Oppholdssteder i kriser att “ved krigshandlinger kan du bli varslet om å søke dekkning. Och i broschyrens bildsättning är kriget inte alls närvarande. Kort sagt, det är långt borta.

Den svenska broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är också är en uppdatering från 2018, men den andas ett helt annat allvar. På omslagssidan är nationalsymbolerna Tre kronor i topp, flankerade med budskapet “Viktig information till Sveriges invånare”. Titeln är “Om krisen eller kriget kommer”. 

Allt bildsatt med armésoldater, ett stridsflygplan och ett stridsfartyg som vakar över en mamma med två små barn.

Under rubriken “En osäker värld kräver beredskap” konstateras att “det militära hotet mot Sverige har ökat och vi måste vara beredda på det värsta – ett väpnat angrepp”. “Krig är det yttersta hotet mot vår frihet” men man varnar också för andra sätt än militärt våld som cyberattacker, påverkanskampanjer, terrorism och sabotage. Och framhålls det, det är saker som redan pågår.

Det slås också fast att:

“Om Sverige blir angripet kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska”.

Och så kommer på samma sida punktvis tilläggsinformation om att andra allvarliga hot är extremväder, farliga smittor, störningar i viktiga it-system och organiserad brottslighet.

I den norska broschyren ges det inte någon plats för det militära försvaret. I den svenska ingår en förklaring av vad Sveriges försvar består av (militärt, civilt, Nato) och vad höjd beredskap och totalförsvarsplikt innebär. Med mera. Innan man kommer fram till hemberedskapen.

Så nog är det skillnad mellan Oslo och Stockholm. Det understryks av att som ett led i policyutvecklingen på totalförsvarsområdet kommer Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att omvandlas till Myndigheten för civilt försvar. Och tillföras mer resurser. Mot den bakgrunden är det logiskt att den nytillträdde generaldirektören inte är civilst utan en generalmajor.

Och så kan man förstås undra över hur den så starkt olikaartade sitationsförståelse som kommer till uttryck i medborgarinformationen, påverkar det norsk-svenska och nordiska totalförsvarssamarbete som alla säger sig vilja prioritera.

Krönika Ukens Analyse/Den Norske Atlanterhavskomité 12 nov 2024.

Read More

Aleksej Navalnyj är som hämtad ur en rysk klassisk roman. Med sin tro på sanningen. Med sin tro på att de flesta ryssar egentligen är goda. Med sin tro på ett annat Ryssland än Putinland – välmående och demokratiskt. Och med sin tro på att just han var den som skulle leda landet till det bättre.

Närmast som av ett under överlevde den ryske oppositionsledaren efter att ha fått sina kalsonger nedsmetade av nervgiftet Novichok i augusti 2020. Han flögs till Tyskland för sjukvård och under rekonvalescensen började han skriva på Patriot – En självbiografi (Bonniers förlag).

Att memoaren inleds i presens och att Navalnyj själv är en så levande person inger en märklig och motsägelsefull känsla. Läsaren vet ju att döden blev slutstationen efter återresan till Ryssland i januari 2021. Och framgår det; han var klar över risken men villig att lida martyrdöden.

På vägen dit berättar Navalnyj historien om sitt ”jobb” och sin ”mission” som smart politisk entreprenör. Först bloggar han och sedan kommer inslagen på Youtube som blottlägger en korrupt politisk och ekonomisk elit. Instagram, Tiktok och Twitter var också välbesökta scener.

Navalnyj stökade till det i Putinland

Medan regimen var tungfotad var Navalnyj och hans team smarta, också efter hemkomsten. Filmen Putins palats publicerades två dagar efter hemkomst och arrestering.

Navalnyj stökade till det i Putinland. Han gjorde det också genom att ställa upp i borgmästarvalet i Moskva 2013. Och inför andra val uppmanade han till att rösta på det ”oppositionsparti” som ansågs ha bäst chanser att slå kandidaten för det regimbärande partiet Förenade Ryssland. Alltså – med Navalnyjs ord från 2011 – ”partiet för skurkar och tjuvar”.

Svaret från Kreml var att ta till orättvisan som motmedel. Åtal på åtal. Rättegång efter rättegång. Korruptionsavslöjaren skulle avslöjas som en ekonomisk bedragare. Som att Navalnyj av samma skrot och korn som dem han själv anklagade och därför anklagelser som det inte var något att uppröras över.

Inför presidentvalet 2018 där Navalnyj ville ställa upp men inte fick, kopplades FSB in. Förföljelsen tog en ny vändning som sedan fick sitt logiska slut med Novichok.

Genom sin livsberättelse i bokens andra del ger han läsarna inblick i den korrupta verklighet som var Sovjetunionen, hur utvecklingen i Ryssland på 1990-talet kapades av den gamla eliten. Putinregimen var bara är en fortsättning på eländet.

I den tredje delen beskriver han livet efter hemkomsten till Ryssland. Redan på flygplatsen arresterades han för att ha brutit mot villkoren för villkorlig frigivning (sjukvården i Tyskland). Och så fortsätter det. Och fortsätter. Och fortsätter.

Åtal. Rättegångar. Domar. Allt hårdare behandling i fängelserna. Sjukvård? Glöm det. Till slut fördes han över till IK-3, ett fängelse med speciell regim känt under namnet Polarvargen.

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Att Navalnyj inte redan hade dött var närmast ett under, men i februari 2024 tog livet slut. Inget tyder på att det officiella läkarutlåtandet om hjärtat var mer än en lögn. Navalnyj hade ingått i förhandlingarna mellan Kreml och Vita huset om den fångutväxling som sedan ägde rum i augusti 2024. Det fick inte ske. Han skulle inte leva.

Nu lever minnet som en uppfordran till oss alla att leva i sanning. Kanske hemsöker han också diktatorn Putin i hans mardrömmar och då med samma goda humör som aldrig övergav Navalnyj.

Krönika i Altinget 4 november 2024.

Read More

Norge tjänade storkovan när priset på energi sköt i höjden efter Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även utan den ”ofrivilliga krigsprofiten” har landet de finansiella musklerna att ta täten i fråga om stöd till Ukraina. Men regeringen Jonas Gahr Støre saknar den politiska viljan.

Inför partiöverläggningarna i Stortinget häromdagen fanns det en viss förväntan om att Arbeiderpartiet och Senterpartiet skulle lägga något rejält på bordet. I stället blev det mest monopolpengar.

När det så kallade Nansenprogrammet sjösattes lanserades det som 75 miljarder norska kronor till Ukraina. Den finstilta verkligheten var mer blygsamma 15 miljarder årligen 2023–2027. Nu vill man göra om samma pr-trick; den finansiella ramen ökas till 130 miljarder, men då inkluderat ytterligare tre år. Kort sagt är det inte någon fastlagd ökning.

I stället ändrar man den tekniska utformningen så att det årliga biståndet till Ukraina ska uppgå till minst 15 miljarder, och för de tillkommande budgetår skjuts det till ytterligare fem miljarder. I insäljet för att möta kritik mot för lite och för sent, ingår att det ska införas kontrollstationer för att stämma av om stödet behöver öka. Som om vi inte redan vet att så är fallet.

Visst är det bra med långsiktighet, men måttet på solidaritet är inte framför allt utfästelser om stöd i framtiden utan vad som sker här och nu. Kort sagt, leverans. Så ja, det behövs mer. Man skulle till exempel kunna underlätta G7-ländernas plan på att ställa ut lån till Ukraina med frysta ryska tillgångar som säkerhet.

Mötet i Stortinget var dessutom i själva verket inte en överläggning utan en kort information om att så här blir det. Väl överståndet betonade dock den senterpartistiske finansministern Vedum å ena sidan krigets enorma konsekvenser, och å andra sidan enigheten. Men att regeringens förslag får stöd är inte detsamma som att alla är lika glada.

Kritiken avfärdas dock från regeringshåll med ord om att kriget är för allvarligt för att krångla om på hemmaplan. Och, understryks det med stor portion självgodhet, i Ukraina är man minsann så tacksamma över att biståndet från Norge är så stort.

I den norska självbilden är landet fortfarande en moralisk stormakt.

Men i skenet av den rådande graden av biståndsvilja skulle någon kanske säga att Norge snarare kan beskrivas som en frivillig än en ofrivillig krigsprofitör. Och nog borde man väl ha vetat bättre än att uppkalla programmet efter upptäcktsresanden och diplomaten Fridtjof Nansen

Nansen tilldelades fredspriset 1922, bland annat för sitt biståndsarbete i svältens Ryssland och Ukraina. För honom var dock Ukraina inte ett eget land, utan blott och bart en del av (bolsjevikernas) Ryssland. På ett i dag obehagligt bekant sätt slog Nansen fast att ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Ledare i Svenska Dagbladet 21 sept 2024.

Read More


Nobels fredspris delas ut i Oslo rådhus. Krig och fred stod också på agendan i samma rådhus när Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett estradsamtal berättade om sina tio år på posten. Första oktober tar den tidigare nederländske premiärministern Mark Rutte över ett uppdrag som ibland lite skämtsamt beskrivs som att vara mer sekreterare än general.

”Generalshatten” bärs av Natos högsta operativa militära befälhavare, Saceur. Generalsekreteraren är ordförande för Nordatlantiska rådet som är Natos högsta politiska beslutande organ, och håller även i klubban när en rad andra organ och kommittéer möts. I jobbet ingår också också chefskapet för den internationella staben vid högkvarteret i Bryssel.

Själv liknade Stoltenberg uppdraget med att samtidigt vara både styrelseordförande och vd. Makten ligger i att vara den som tar fram underlag och lägger fram förslag för att sedan hitta fram till gemensamma skrivningar som alla kan acceptera. I utgångsläget, konstaterade Stoltenberg, är medlemmarna aldrig eniga.

Samtalet formade sig till ett antal lessons learnt. En var insikten om hur svårt det är att veta när och hur man bör intervenera. Insatsen i Afghanistan borde ha stannat vid en antiterrorist-operation, men övergick i stället till den omöjliga uppgiften att bygga en demokratisk stat. Nato skulle ha lämnat tidigare.

Stoltenberg underströk med emfas betydelsen av det transatlantiska bandet. Han påminde om att det finns en isolationistisk tradition i USA och konstaterade det egentligen självklara att fördelningen av bördor i Nato ska bli mer rättvis, det vill säga att Europa fortsätter att satsa mer på försvaret.

Ett Europa på egen hand är ett alternativ som nu tillhör det förgångna. Lätt raljerande sade Stoltenberg att han inte ens förstod vad förespråkarna för en europeisk pelare i Nato egentligen menade. Han varnade för idéer om att etablera parallella strukturer i EU, men välkomnade exempelvis mer försvarsindustriellt samarbete.

Att USA har sitt huvudfokus på Kina är inte ett hot mot Europa. I själva verket gagnar detta också europeisk säkerhet; i säkerhetshänseende är det inte längre möjligt att skilja Europa och Asien. Kina är en diktatur som snabbt rustar upp och dessutom bryter mot internationell rätt. Kina är också en ”möjliggörare” av Rysslands krig mot Ukraina.

Stoltenberg beskrev sig själv som tillhörande en generation med orubblig tro på globaliseringen. Nu är dock frihet viktigare än frihandel.

Steget är långt mellan Stoltenberg och Norges statsminister Støre som inför avresan med en handelsdelegation till Beijing fick frågan om Norge och Kina är vänner. ”Ja, det vil jeg si. Vi er venner som også kan snakke om det vi er uenige om. Vi har et respektfullt forhold”, menade Støre

Stoltenberg konstaterade självkritiskt att Nato borde ha gjort mer för Ukraina efter Rysslands angrepp 2014; det hade kunnat höja tröskeln för mer rysk aggression. Om utgången i kriget ville han inte sia. Han påminde dock om hur många som hade tagit fel om Kievs snara fall i inledningen av Rysslands fullskaliga invasion 2022, liksom att Ukraina tagit tillbaka territorium och drivit bort den ryska Svartahavsflottan. Och så offensiven i Kursk förstås.

Ukrainas överlevnad hänger på ”oss”, det vill säga om vi gör tillräckligt i fråga om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd. Och, underströk Stoltenberg, att så blir fallet ligger i ”vårt” intresse. Hotet från Ryssland är och förblir Natos högsta prioritet. Även sedan Ukrainas existens är säkrad.

På norskt vis avslutades sessionen med stående ovationer från åhörarna i den fullsatta Rådhushallen. Välförtjänt.

Ledare i Svenska Dagbladet 18/9 2024.

Read More

Den norska regeringen ska överlägga med partierna i Stortinget om biståndet till Ukraina. Frågan är om det ska öka. När Arbeiderpartiet och Senterpartiet överlade med oppositionen i våras blev svaret nej. I somras uttryckte statsminister Støre en sval entusiasm med orden att stöd utöver det som redan hade utlovats inte kunde uteslutas. ”Självklart” borde ha varit det naturliga svaret.

Nu väntas i alla fall en ökning. På den borgerliga sidan trycker Høyre och Venstre på.

Tidskriften The Economist utsåg Norge till världens rikaste land 2023. Annorlunda uttryckt har man så att det räcker till och blir över. Landet formligen badar i oljepengar. Till skillnad från tv-seriens Lykkeland är inte Ukraina lyckligt lottat utan kämpar mot Putinland för att överleva. Att Ukraina vinner den striden är dessutom avgörande för fred och frihet i Europa. Alltså även för Norge.

Från officiellt håll hävdas att Norge tillhör de länder som bistår Ukraina allra mest. Fast det stämmer bara om man ska tro regeringens självgoda skryt om det femåriga Nansenprogrammet på totalt 75 miljarder norska kronor för perioden 2023–2027 (2022 uppgick stödet till tio miljarder). Programmetdröjde och kan knappast beskrivas som särskilt generöst.

Verkligheten fångas bättre i form av redan utdelat eller snart-på-gång-stöd. Norge ligger varken i framkant bland givarländerna som andel av BNP, i absoluta tal eller i fråga militär materiel (Ukraine Support Tracker). I Norden är Norge (bortsett från Island) det land som är minst solidariskt – och Danmark mest.

Därför skorrar det falskt om uttalanden som att ”sammen med våre allierte gjør vi det vi kan for å bidra der behovene er størst”.

Världens rikaste land saknar inte medel att öka ramen för Nansenprogrammet. Värdet på Oljefondens aktieportfölj uppgår till mer än 18 000 miljarder NOK. Avkastningen första halvåret 2024 uppgick till svindlande 1 478 miljarder. Ändå agerar Norge som en dumsnål farbror Joakim.

En väg framåt är att Norge gör ett uttag ur Oljefonden. Visserligen stadgar den så kallade handlingsregeln att politiken bara får ta ut motsvarande beräknad realavkastning, maximalt tre procent. Undantag kan dock göras enskilda år vid behov av motkonjunkturpolitik (som under pandemin).

Med Europa i krig borde det vara möjligt för Stortinget att öppna för motsvarande möjlighet på säkerhetsområdet. Syftet med handlingsregeln är ju att inte tära på framtida generationers väl och väl. Att ändra den till förmån för Ukraina skulle vara ett uttryck för samma omsorg.

Det går dock att förstå en oro för att undantag blir regel. Finansministern Tryggve Slagsvold Vedum (SP) tillhör dem som med hänvisning till risken för öppna kranar säger nej till ett uttag ur Oljefonden. Enligt hans bedömning är det säkerhetspolitiska läget inte tillräckligt allvarligt. Norge är inte i krig. Kort sagt, han förstår inte allvaret.

Vedum betonar dessutom att ”det ligger veldig hardt arbeid bak” anhopningen av miljarder i fonden. Det mest iögonfallande exemplet på motsatsen är att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fick energipriserna att rusa i höjden. Det gjorde Norge till en ofrivillig krigsprofitör med en uppskattad övervinst 2022 och 2023 på 1 500 miljarder NOK.

Alternativet till att göra ett (i praktiken försumbart) uttag ur Oljefonden är att omprioritera för att därigenom kunna tillföra Nansenprogrammet ytterligare medel. Att, som Vedum önskar, prioritera här och nu inom ramen för det ordinarie budgetarbetet. Det underlättas ju dessutom när klirr i statskassan kan hämtas från Oljefonden (nästan en fjärdedel av årets statsbudget).

Norsk politik kännetecknas dock mindre av förmåga att välja bort för att kunna välja till, än att vilja servera ”pizza med allt”.

Men visst är det möjligt att prioritera om den politiska viljan finns; Regeringen Kristersson har lagt fram ett treårigt Ukrainaprogram för 2024–2026 med en ram på 75 miljarder. Alltså 25 miljarder per år. Och här ingår bara det militära stödet till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 september 2024.

Read More

Putin talar lugnande om ”läget i gränstrakterna” och om ”terrorister”, men Kurskoffensiven har i ett slag ändrat stridsbilden. Ett annars tillbakapressat Ukraina har tagit initiativet genom att öppna en front inne på ryskt territorium. För Kreml är det rena mardrömmen. Man har inte klarat av att hålla gränsen.

Det är en boost för den ukrainska stridsmoralen, som samtidigt kan lätta något på trycket mot de hårt pressade ukrainska trupperna vid de långa frontlinjerna i Donetsk. Det avgörande är dock att inryckningen i Ryssland leder till en strategisk vinst för Ukraina; att den gör, som president Zelenskyj i helgen uttryckte saken, Ukraina starkare till hösten. 

Ett ”fuck you” till Väst 

Huvuden kommer att rulla i jakt på syndabockar. Fast förstås inte på den största. Kanhända rämnar inte heller Potemkinkulissen med Putin som garant för Ryssland. Men ju längre tid som går, desto mer ökar sannolikheten för att bilden av den store ledaren ska börja att krackelera. Att det ändå är långt ifrån säkert att så blir fallet, säger förstås väldigt mycket om vilket land Ryssland är.

Kriget handlar om att utplåna Ukraina som nation och göra det till en del av Putinland. Det är också ett krig mot ett påstått hotfullt Väst – och det kriget förs inte bara i Ukraina. Hybridkrigföring i ett slags gråzon mellan krig och fred har blivit allt viktigare i syfte att så split och oro, skada och utnyttja svagheter.

På att-göra-listan står inte bara påverkansaktioner, propaganda, desinformation och cyberattacker utan också sabotage och lönnmord.

I den nyligen genomförda fångutväxlingen med Ryssland ingick den i Tyskland för ett politiskt mord dömde Vadim Krasnikov. När planet till Moskva landade mottogs han på flygplatsen av Putin själv och som en hjälte. Det kan ses som en signal till hemmapubliken om att Kreml tar hand om de sina, men också som ett fuck you till oss.

Det högtidliga mottagande kom dessutom efter avslöjandet om en mordkomplott mot Armin Papperger, vd för tyska Rhenmetall (och andra chefer i europeisk vapenindustrin).

Krasnikov jobbade för en elitavdelning i FSB, men i de nätverk de olika säkerhetstjänsterna bygger upp kan man längst ned finna personer på samhällets nedsida som anlitas för sabotage. Sociala medier fungerar kontaktskapande. Den ryska diasporan är också en rekryteringsbas.

Osäkerhet kring sanningen är den av strategin 

Det råder ett konstant tryck. ”Ena dagen” kommer besked om att Ryssland ensidigt tänker ändra havsgränsen i Östersjön, ”andra dagen” rapporteras om inbrottsförsök i finländska vattenverk och på den tredje misstänkt sabotage mot vattenförsörjningen på den tyska militärbasen Cologne-Wahnden.

Ibland handlar det om att fånga dagen som i fråga om historien om de franska vägglössen. Ibland är arbetet långsiktigt och ihållande som i fråga om hur minneskulturen kring Sovjetunionens befriande av Finnmark under andra världskriget utnyttjats i en påverkansoperation mot Norge.

Polen har under sedan tre år varit utsatt för ett organiserat migrationstryck vid gränsen mot Belarus. Asylanter har på motsvarande sätt används som vapen vid gränsen mot Norge och Finland – och skapat inrikespolitisk debatt när inresa har vägrats.

Flygets satellitnavigeringssystem störs ut med påverkan på navigation, övervaknings- och varningssystem. Och ja, i julas låg GPS-systemet nere i nästan hela södra Sverige.

År 2021 förstördes en sjökabel utanför norska kusten. År 2022 klipptes sjökabelförbindelsen mellan Svalbard och fastlandet av. Det är omöjligt att fastställaom ryska fiskebåtar i båda fallen var ansvariga. Men mycket tyder på att så var fallet.

År 2023 förstördes en pipeline mellan Finland och Estland (Balticconnector) och två telekablar skadades. Det i Hongkong registrerade fartyget NewNew Polar Bear med destination S:t Petersburg utpekades snart som vållande. Kinesiska myndigheter säger att det var en olycka. Kanske det, men det är också en bit som passar väl in i det ryska pusselspelet. Och tågutspårningarna på Malmbanan; vem vet?

Att skapa osäkerhet om vad som faktiskt har hänt eller och vem som ligger bakom, är också en del i strategin.

Vi har mycket att förlora 

Ryssland försöker trötta vår solidaritet med Ukraina. I det utdragna krigsförloppet kan den ryska hybrida krigföringen väntas öka för att på så sätt vända vår uppmärksamhet bort från kriget mot Ukraina till problem på ”hemmaplan”. Och det är viktigt att möta de assymetriska hoten mot vår nationella och Europas säkerhet – också därför att de är varningsflagg för vad som kan väntas vid en eskalerad konflikt. Det ingår till exempel i rysk doktrin att tidigt slå till mot kritisk samhällsstruktur.

Samtidigt får vi inte förlora fokus på slaget om Ukraina och det som bäst kan beskrivas som avgörande strid mellan fria demokratier och en revanschistisk diktatur som också vill sluka andra stater. Och om vi förlorar, innebär det både mer av Orbanism i Europa och ett definitivt farväl till hoppet om en mer regelstyrd världsordning.

Vårt bistånd till Ukraina är hjälp till självhjälp.

Krönika Altinget.se 21 augusti 2024.

Read More

Försvarsmakten behöver yrkesofficerare och det är bråttom.

Inom en tioårsperiod går nästan en tredjedel av yrkesofficerarna i pension. Avhopp sker dessutom långt före pension. Och enligt Officersförbundets enkätundersökning funderar årligen 60 procent av militärt anställda på att lämna in sin avskedsansökan.

Så visst är det bra att Officersprogrammet har byggts ut, men av de 900 som antagits är det bara 343 personer som har tackat ja. Och även om alla faktiskt utexamineras om tre år räddar det inte på långa vägar situationen.

Ett problem handlar om löner. Och hur problematiskt det är kan exemplifieras med att hösten 2022 tog ett 30-tal av Försvarsmaktens stridspiloter tjänstledigt för studier på grund av missnöje med arbets- och pensionsvillkor. Sommaren 2023 tecknades dock ett  nytt kollektivavtal som räddade en annars mycket allvarlig situation.

Så ja, lönerna måste upp. Försvarsmakten (och ytterst regeringen) måste lägga restriktionen “staten ska inte vara löneledande” åt sidan för att i stället låta “Putin” vara löneledande. Vi lever ju i förkrigstid, som i höst tillträdande ÖB Michael Claesson helt riktigt har beskrivit situationen.

Men lönen är inte allt. Det handlar också om att kunna erbjuda arbetsvillkor som tar hänsyn till att det också finns ett liv både inne på och utanför kasernen.

Danmark har lanserat ett brett program som tar sikte på livet till dem som ska ha beredskap att dö för landet. I HR-strategi for Forsvarsministeriets område med utvecklingsriktningen fångad i fem temata och baserade på 15 faktorer som påverkar möjligheten att rekrytera, behålla och återta militär och civil personal.

  • Plads til alle, der kan og vil;
  • Arbejdsplads for hele livet;
  • Attraktive karriereveje;
  • Kompetencer til fremtidens opgaver samt
  • Det gode arbejdsliv.

Programmet är väl värt att läsa.

En gång (2009?) frågade jag Insatschefen Anders Lindström om vad Försvarsmakten gjorde för de anhöriga till den svenska Afghanistanstyrkan. Svaret blev att partners och barn, mamma och pappa, släkt och vänner inte var Försvarsmaktens ansvar. Sedan dess har Försvarsmakten gjort en lång resa i fråga om synen på jobbet och personalen. Och den resan måste fortsätta – dock utan att hamna i en HR-ifieringsfälla som premierar “administrativa värden” på bekostnad av kärnverksamheten.

Det går inte bara att förlita sig på lojalitet och pliktkänsla.Vilka blir till exempel konsekvenserna för Försvarsberedningen förslag till nästa försvarsbeslut om den ambitiösa ökningen av anställd personal inte blir verklighet? Genom medlemskapet i NATO ökar dessutom efterfrågan på yrkesofficerare än mer. Kort sagt, ökar även behovet av bättre löne- och karriärvillkor, liksom möjligheten till “work-life balance” för Försvarsmaktens anställda.

Allt detta är avgörande för som försvarsminister Troels Lund Poulsen påminner om i förordet till den danska HR-strategin:

“Ved at styrke HR-indsatsen og investeringen i medarbejderne sætter vi fokus på vores vigtigste ressource: De mange medarbejdere, der på forskellig vis bidrager til Kongerigets forsvar og beredskab.”

Krönika KKrVA:a blogg Försvar och säkerhet 8 augusti 2024.

Read More

Att Sverige är medlem i Nato är den bästa försäkring som vi kan ha för att möta det allvarligaste hotet mot rikets säkerhet och vårt sätt att leva. Alltså Ryssland

Men det är förstås inte allt i raden av ”eländen”. Det är mycket som behöver göras. En vecka före Natos toppmöte i Washington damp regeringens nationella säkerhetsstrategi ned på Riksdagens bord. 

Mycket är bra och invändningsfritt. Det breda perspektivet på säkerhet omfattar nu även betydelsen av en stark industri och ekonomi. I det dagliga flödet av dåliga nyheter är det också uppfriskande med påminnelser om det goda Sverige.

Problemet uppstår när strategin försöker inkludera för mycket. Den nya nationella säkerhetsstrategin lider av samma sjuka som regeringen Löfvensfrån 2017, nämligen att den omfattar för mycket och prioriterar för lite. 

Är behovet av ökad handel med demokratier i Latinamerika verkligen en nationell säkerhetsfråga? Eller svenskarnas rök- och alkoholvanor? Och så vidare

Strategin försöker sortera och prioritera genom att peka ut tre fokusområden: yttre respektive inre säkerhet samt konkurrenskraft. Alla med målbilder som tar sikte på önskeläget 2030. 

Den 30 sidor långa säkerhetsstrategin avslutas med tolv rader om hur den ska följas upp av den nationella säkerhetsrådgivaren. Det är positivt att han ska utvärdera efterhand och avrapportera fram till 2030. Det sätter fokus på både styrbarhet och spårbarhet i samspelet mellan politik och förvaltning. Å ena sidan behöver de politiskt formulerade målen och medlen vara så tydliga att de fungerar som handlingsinriktare i förvaltningen. Å andra sidan måste det vara möjligt att urskilja strategieffekten i det som har gjorts.

Regeringen hänvisar till delstrategier för konkretion. En fråga som man kan ställa sig är om det har gått inflation i strategier, ja det hade kanske till och med behövts en strategi för hur man ska få ett samlat grepp om de nästan 80 delstrategier som utgör underlaget för den nationella säkerhetsstrategin.

Lägg därtill att delstrategierna i sin tur ska brytas ned i nya delstrategier och mål på myndighetsnivå i syfte att uppnå god styrning och ledning av verksamheten. Kritiker av allmänna tillståndet i byråkratin, senast två professorer och experter på offentlig förvaltning, menar att ”resultatet är en organisation som excellerar i att leverera på administrativa värden, men underpresterar i kärnverksamheten” (DN Debatt 7/7). 

Men det finns fler frågor att ställa.

Socialdemokraterna hade önskat att regeringen bjudit in till samarbete kring utformningen av den nya nationella säkerhetsstrategin. Det skulle skapa den politiska förankring som S anser vara nödvändig. 

Ulf Kristersson har avvisat kritiken med argumentet att det är regeringen som styr landet, och det är ju korrekt. Men gäller då inte samma sak frågan om hur man ska se på Försvarsberedningen, alltså regeringens forum för samråd med Riksdagen som lägger grunden för försvarsbesluten? 

En väg framåt med betoningen lagd på politikens förankring i Riksdagen skulle kunna vara att inrätta en Säkerhetsberedning med fokus på de breda säkerhetsperspektiv som utmärker ”tänket” i både Socialdemokraternas gamla och regeringens nya nationella säkerhetsstrategi. En annan väg är att skrota Försvarsberedningen, vilket då innebär att ansvaret för att formulera politiken i fråga om totalförsvaret ligger där det ska ligga, det vill säga hos regeringen. 

Regeringens nationella säkerhetsstrategi öppnar för debatt om innehållet och processen. Det är utmärkt. Men det är synd att den brister i fokus och stringens.

Ledare i Svenska Dagbladet 16/7 2024.

Read More

Det är bra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till ökat bilateralt svenskt försvarssamarbete med USA. Ställningstagandet bidrog nämligen till att det klargjordes i den offentliga debatten vad DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) är och inte är. 

Genom avtalet får USA tillgång till 17 militära områden som kan användas för övningar och förhandslagring av materiel. Det innebär dock inte att amerikanska soldater har ”immunitet” mot brott som begås på svenskt territorium – ett missförstånd som förekommit i debatten. Antingen faller domen enligt amerikansk eller svensk lag.

Det öppnar inte heller för USA att sätta Sverige under ”förmyndarskap”, som det påståtts. Tvärtom fastslås svensk suveränitet, svensk lag och full frihet att agera i enlighet med ingångna bindande internationella avtal.

På kravlistan från V och MP stod ett uttalat förbud mot införsel av kärnvapen. Avtalet ger dock Sverige den fulla rätten att avgöra vilka vapen som får lagras på svenskt territorium. Skulle USA (mot förmodan) komma med en sådan propå går vägen dessutom via Nato där Sverige har möjlighet att utnyttja vetorätten. 

Regeringens linje är att kärnvapen på svenskt territorium i fredstid inte är önskvärda; en hållning som till skillnad från förbud ger handlingsfrihet vid behov. I krigstid finns inte några förbehåll – och så måste det ju också vara. Kärnvapen är Natos yttersta avskräckningsmedel. Som medlem i Nato tar Sverige skydd under det kärnvapenparaply som Frankrike, Storbritannien och framför allt USA spänner ut.

USA har liknande bilaterala avtal med en rad medlemmar i Nato och de fungerar som ett slags smörjmedel i alliansen. Det blir lättare för Sverige att få hjälp men väl så viktigt är att det också ökar möjligheterna för Nato att bistå vänner i nöd. 

Och ja, DCA-avtalet kan både omförhandlas och sägas upp.

Så tack till V och MP – de enda två riksdagspartierna som också denna gång röstade nej till att göra Sverige tryggare. Nato-medlemskapet var ju också fy, fy.

Faktiskt var det bara med nöd och näppe som V och MP tillsammans med Palmenostalgikerna i S inte lyckades med att omöjliggöra ett medlemskap.

Först efter politiskt palaver sattes det 2019 stopp för dåvarande utrikesminister Margot Wallströms politiska skötebarn: ett svenskt tillträde till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Kritiken var skoningslös ifråga om konventionens tekniska utformning, dess praktiska konsekvenser och inte minst implikationerna för svensk säkerhetspolitik. 

Eftersom kärnvapen ingår i Natos försvarsstrategi skulle tillträdet effektivt ha förhindrat möjligheten att ansöka om medlemskap. Man skulle så att säga ha slagit två flugor i en smäll.

Som debatten om DCA-avtalet visat lever både anti-amerikanismen och frågan om kärnvapen. Det på sitt sätt mest förundrande är att ”fredsivrarna” bortser från att Nato är defensivt och inte hotar med kärnvapen. Till skillnad från Ryssland som gör det dagligdags. Det är som om man inte vill låtsas om konsekvensen av ett kärnvapenlöst Nato; att alliansen inte längre skulle vara en fungerande försvarsallians. Vägen skulle ligga öppen för rysk kärnvapenutpressning.

Om det värsta skulle hända visar det brutala övergreppskriget mot Ukraina vad som väntar. ”Värdegrunden” i Putinland fångas i ord som folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar.

Kan så vara att Sveriges rykte som förkämpe för kärnvapennedrustning tar skada av att ett nej till kärnvapen på svensk mark i fredstid inte slås fast i ett dokument. I den tid som vi nu lever i skulle det dock kunna tyckas självklart att prioritera en höjd tröskel för krig i Östersjöregionen – just det som görs genom att sluta avtalet med Sveriges viktigaste allierade.

Ledare i Svenska Dagbladet 23 juni 2024

Read More