Claes Arvidsson

Archive
EES-avtalet

I dag på Norges nationaldag beräknas 2,5 miljoner festdeltagare bära någon av de 500 olika folkdräktsvarianterna. Kort sagt, ”bunad” är stort. Det säger mer om Norge än de intergalaktiska rymdvargarna i Subwoolfer som intog scenen på Eurovision. Hembygden är viktig. Nationalismen livaktig.

I år är det 30 000 skolbarn som ska vandra upp längs Karl Johan, runda den svenske unionskungens ryttarstaty för att så paradera förbi kung Harald och drottning Sonja på slottsbalkongen.

17 maj är dagen då Norge 1814 antog en egen – och för tiden modern – grundlag efter att under 400 år ha tillhört Danmark. Men det blev tvärstopp för de nationella ambitionerna och i stället tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen upplösningen 1905 som firas när i dag nationalsången ”Ja, vi elsker” sjungs land och rike runt.

Som så mycket annat från åren i union med Sverige är det bortglömt att när Bjørnstjerne Bjørnson 1859 skrev den ursprungliga texten till det som några år senare blev nationalsång var den en hyllning till ”broderspakten”. Till yttermera visso var “Norsk Fædrelandssang” tillägnad Norges konge og Hans Majestæt Kong Karl.

17 maj är också en dag att minnas ofriheten under nazitysk ockupation 1940–1945, och de som stred och föll i kampen för frihet och nationell självständighet.

Sverige har varit en suverän nationalstat i snart 500 år. Norge har en annan historia. Den tar sig uttryck i den politiska sprängkraften i begreppet selvråderett (självbestämmande), illustrerat av valet att stå utanför EU. Att det formella utanförskapet döljer att Norge – liksom Sverige – är storimportör av EU-lagstiftning, tolereras av norrmännen. Skillnaden är förstås att Sverige som medlem är med när besluten fattas.

I en tid när allt är i rörelse – och EU blir en ännu tyngre aktör – börjar det spira en ny EU-debatt i Norge. Om den ska växa till en omprövning är ovisst, men att undrens tid inte är förbi framgår av att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato.

Efter två år med pandemi och inställda festligheter återgår firandet till att vara en glad folkfest med fokus på barnen (med bløtkake, pølse och lompe) men med god plats för vuxenbubbel. Ett glatt ”Gratulerer med dagen” sägs oräkneliga gånger – och SvD:s ledarredaktion instämmer.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 17 maj 2022.

Read More

Det är en skandal som låter lite som en Norgehistoria – för otrolig för att ändå vara sann. Det rör sig om minst 48 personer som har dömts – i vissa fall till ett halvår i fängelse – för bidragsbedrägeri. Och ja, de är skyldiga. Problemet är bara att det brott som de har dömts för inte är något brott.

Historien handlar om rättsövergrepp mot enskilda, men den kastar också ett dystert ljus över hur ”systemet” – regeringar i skiftande kulörer, statsförvaltningen och rättsväsendet – har fallerat. Till bilden hör att härvan kan svälla ännu mer, eftersom feltolkningen av lagen också kan gälla andra bidrag än det nu aktuella.

Arbeidsavklaringspenger ska underlätta för personer att gå tillbaka till jobb från till exempel sjukskrivning och minska risken för förtidspensionering. Brottet, enligt NAV (försäkringskassa och arbetsförmedling i en myndighet), har bestått i att de dömda har påkommits med att ta emot bidrag utan att befinna sig i Norge. Man har rätt och slätt glömt bort – eller struntat i – att rättsgemenskapen inom ramen för EES-avtalet går före det norska regelverket om rättigheter knutna till arbete.

Alla inser nu att det var fel. Helt klart sedan 2012 men kanske till och med längre tillbaka i tiden. Det har skett trots att det har gjorts utredningar och skrivits propositioner. Stortinget har varit med noterna. NAV står förstås i fokus, men myndigheterna styrs via politiskt beslutade lagar och förordningar. I bilden ingår dock att ”brottsbekämpningen” har skett i ett politiskt klimat av välfärdsnationalism och häftig kritik av ”trygdeexport”.

Frågorna står i kö och blir nu föremål för granskning både i en oberoende kommission och i den norska motsvarigheten till Konstitutionsutskottet. Det nu ansvariga statsrådet sitter löst – också därför att ministern inte omedelbart slog larm när felet till slut uppdagades. Två personer hann bli dömda till fängelse.

Det mesta har gått snett, men allvarligast är att rättsstaten har sviktat. Domstolarna har inte gjort någon självständig prövning av NAV:s rättstolkning. I praktiken har rättsstaten reducerats till att staten har rätt.

Rättsskandalen kan också ses i ljuset av Norges förhållande till EU. I dag för 25 år sedan – den 28 november 1994 – folkomröstade man om medlemskap. 

Folkomröstningar i först Finland och sedan i Sverige hade då redan givit sitt bifall till medlemskap. I Norge blev det nej. I stället nöjde man sig med EES-avtalet som hade trätt i kraft 1 januari samma år. Det gav tillträde till den inre marknaden men innebar också att man påtog sig dess skyldigheter.

Kort sagt, Norge stannade i det som närmast var tänkt som ett väntrum till medlemskap, samtidigt som integrationen senare både vidgats och fördjupats inom en rad andra områden.

Nej-sidans tyngsta argument var (och är) vaktslåendet om det nationella självbestämmandet. Paradoxen är förstås att vägvalet i verkligheten har lett till motsatsen inom de områden som omfattas. Som icke-medlem är Norge beslutsmottagare och inte en av beslutsfattarna. Valet av huvudstrategi har inte heller gjort saken lättare; i stället för att ligga i proaktivt inväntar man en depesch från Bryssel och försöker sedan tänja så gott det går.

En bred opinion är dock nöjd och belåten med suveränitetsillusionen. I politiken finns dock partier som vill säga upp EES och anser att det är lätt som en plätt att förhandla fram ett nytt avtal. Ansvarspartierna Høyre och Arbeiderpartiet vill sitta still i båten.

”Trygdeskandalen” har olika bottnar, men är också en illustration av att det norska utanförskapet lever kvar trots gemenskapen i EES, Schengen, Erasmus et cetera. Man är inte riktigt med.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2019.

Read More