Relationen till EU är en Norgehistoria
Det hela skulle ha kunnat vara en Norgehistoria, men den färska EES-utredningen är inte ett skämt. Det är Norge. I mandatet ingick att utreda – nej inte alternativen – utan ”erfarenheterna” från brexit, liksom de avtal som Schweiz och Kanada har med EU. Att till exempel granska de svenska erfarenheterna av medlemskap var däremot fy fy.
Trippandet är en avspegling av frågans politiska sprängkraft.
Utredningsuppdraget var en kompromiss mellan Arbeiderpartiets huvudfåra (”rör inte min kompis”) och Senterpartiet (”nej till EU”). Även regeringens närmaste samarbetsparti Sosialistisk Venstreparti vill sätta punkt för EES-avtalet med EU. Och förstås Rødt ytterligare en bit till vänster. Liksom delar av fackföreningsrörelsen.
Det är som om tiden stått stilla sedan folkomröstningen 1994 med ”selvråderätten” som vinnande slagnummer. Efter 30 år med EES-avtalets införlivande av EU-lagstiftning lever den illusionen i godan ro – inklusive föreställningar om avtalets i praktiken illusoriska vetorätt.
Utanförskapet som mentalitet har spätts på av att EES är utrikespolitik med UD som nav. Det är signifikant att EU i en vanlig fras görs till ett distanserat ”samarbete med Europa”. Som om Norge inte var en del av Europa utan en egen planet.
I utredningen Norge og EØS: Utvikling og erfaringer är slutsatsen att EES i kraft av att ge tillgång till den inre marknaden i ekonomiskt hänseende står i en klass för sig. Man påminner även om att ett EES av 2024 inte är detsamma som för 30 år sedan, och till den bilden hör 102 tilläggsavtal. Norge vill regelmässigt hänga på när EU går vidare.
Utredningens rekommendation är att Norge bör fortsätta följa med i EU:s politikutveckling. På vägen klarlägger man ”missförstånd” som att EU har ambitionen att ersätta Nato. Den roll som växer fram på försvarssidan är viktig men komplementär.
Utredningen är en bra genomgång av vad EU är, som förtjänar att lyftas fram i den pågående EU-valrörelsen. Baksidan av utanförskapet är ett ökande demokratiskt underskott i takt med att EU:s verksamhetssfär växer. Norge sitter inte med vid Europeiska rådets möten och har inte heller några EU-parlamentariker. Och, kan det tilläggas, hemmavid har Stortingets EØS-kommitté inte alls samma mandat som Riksdagens EU-nämnd.
Det demokratiska underskottet hade kunnat lindras med en aktiv politik för att påverka EU-lagstiftning i vardande. I takt med att EU gör mer har underskottet i stället ökat. Det vill utredningen ändra på med en praktisk att-göra-lista för att öka kompetensen i förvaltningen, öka fokus i politiken och rusta upp den allmänna kunskapsnivån.
Och behovet av en uppväxling har ökat. Efter brexit är inte EU lika öppet för ”cherrypicking. Sedan kommissionen tog över ansvaret för EES från EU:s utrikestjänst är nyporna dessutom hårdare.
Om det blir en realitet har utredningen verkligen gjort skillnad. Vikten av proaktivitet har betonats i 30 år men har stannat vid att det blev en tumme. I stället har standardproceduren varit att söka ett norskt ”handlingsrom” efter det att EU fattat beslut.
Med facit i hand ångrar säkerligen SP-ledaren Tryggve Slagsvold Vedum att han insisterade på att försöka ta hem frågan om att säga upp EES-avtalet. Utredningens entydiga – om än förstås outtalade – slutsats är att det enda alternativet till EES är ett fullt medlemskap.
Att fakta på bordet skulle få Senterpartiet – eller andra i den programmatiska uppsägarrörelsen – att ändra åsikt är dock inte att förvänta. Svaret lär bli att medlemskap i EU är en politisk fråga. Och det är ju sant. Som det också var för både förespråkarna och motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato.
Ledare i Svenska Dagbladet 13 april 2024.