Den norska Forsvarskommisjonen lade med utredningen Forsvar for fred og frihet grunden för det som 2024 blev Stortingets beslut om Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Med ett samlat extra tillskott på 600 miljarder innbar det en historisk satsning – med särskilt fokus på marin förmåga – på totalt 1 624 miljarder NOK.
Förändringar i domänerna och ökade kostnader har gjort att planen nu har uppdaterats. Först av Arbeiderpartiregeringen Jonas Gahr Støre och sedan av Stortinget.
Regeringens proposition Forsvarsløftet – Økte rammer og prioriteringer i Langtidsplanen for forsvarssektoren innebar både ökade resurser om 115 miljarder NOK och omprioriteringar. Anskaffning står i fokus med leverans 2029 av den första av sex beställda tysktillverkade ubåtarna och den första av de fem brittiska fregatterna. Här ingår också bland annat satsningar på telekrigföring, drönare och luftförsvar.
Den “rebalanserade” planen sträcker sig till 2040, men redan 2036 ska man nå Nato:s 3,5-procentsmål (och inte som tidigare 3 procent).
Stortingets behandling av propositionen resulterade i ändringar både av den ekonomiska ramen och prioriteringar. Man reverserade den föreslagna senareläggningen av beslut om långräckviddigt luftvärn. Val av arméns och specialstyrkornas helikopterförgmåga ska också ske tidigare än regeringen aviserat. Det ges ökade resurser till drönare, drift och hemvärnets övningsverksamhet.
I pengar räknat innebär det ett tillskott på 6,15 miljarder NOK, vilket innebär att den totala ramen för Langtidsplanen uppgår till 1 854 miljarder NOK.
Forsvarskommisjonen underströk i sin utredning att den historiska satsningen på att snabbt rusta upp försvaret, borde följas upp på ett strukturerat sätt. Det föreslogs därför att den norska Riksrevsjonen vid sidan av sin ordinarie verksamhet skulle få ett tilläggsuppdrag om att – och resurser för att – utvärdera hur den operativa förmågan utvecklades. Både måluppfyllelse och kostnadseffektivitet borde följas upp.
Något sådant uppdrag har inte givits.
Saken blev knappast bättre av att Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) på uppdrag av Forsvarssjefen sedan fyra år tillbaka har genomfört en årlig granskning av försvarets utveckling på kort och lång sikt. För första gången offenliggjordes i år inte en avhemligad version av Forsvarsanalysen.
När frågan om granskning igen kom upp till debatt inför uppdateringen av Langtidsplanen skrev försvarsminister Tore Sandvik ett debattinlägg under rubriken Operativ evne, ikke mer byråkrati. Ett nytt organ skulle kräva personalresurser som i stället bör tas i bruk för att bygga upp försvaret, och slog han fast:
“Nye tilsyn og mer byråkrati skremmer ikke Russland.”
Partierna i Stortinget (med Høyre som pådrivare) drog den motsatta slutsatsen till försvarsministern. Det räcker inte med regeringens årliga egenutvärdering på låg detaljnivå. I stället kräver man att det genomförs en “helhetlig och systematisk extern genomgang av forsvarssektorn”. 2028 är det dags för avrapportering.
Strängt taget borde det förstås ske motsvarande granskning av det civila försvaret.
Norge gör ett historiskt försvarslyft men ska det lyfta? Det saknas inte frågetecken kring totalförsvaret i fråga om organisation, styrning och kontroll. Några exempel.
I maj 2025 fick Norge en nationell säkerhetsstrategi som lyfte fram behovet av snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet. Ett drygt halvår senare utnämndes en nationell säkerhetsrådgivare. I praktiken innebar det dock endast att statssekreteraren med ansvar för utrikes- och försvarspolitik samt civilt försvar, fick den nya titeln. Han är fortfarande en del av statsminister Støres stab och utan att nya resurser har tillförts uppdraget.
I Forsvarsbyggs portfölj ingår 13 000 byggnader och anläggningar. Man både förvaltar och bygger. Anslaget för 2025 uppgick till 15 miljarder NOK. Efter att ha granskat räkenskaperna konkluderade Riksrevisjonen att redovisningen var så bristfällig att den inte gick att revidera.
Under vintern kampanjade Direktoratet för samfunnsberedskap för att samla in värmeaggregat till ett ström- och värmelöst Ukraina. Samtidigt sålde Sivilforsvaret dieselaggregat och dieselvärmare till högstbjudande i Norge.
I det nya Regeringskvartalet med en byggkostnad på mer än 50 miljarder NOK när allt är färdigt, saknas skyddsrum för de anställda. Nya sjukhus har också byggts utan skyddsrum. Och sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har 160 000 skyddsrumsplatser försvunnit.
Bergen – Norges näst största stad – hade ett dataintrång som också berörde beredskapen i kommunen. Men enligt kommunledningen var det inte så farligt eftersom planerna var föråldrade.
Ryssland är det diminisionerande hotet mot Norge – mot säkerheten, freden och stabiliteten i Europa. Upprustningen av de tre fokusområdena: militärt försvar, civilt försvar och ekonomisk säkerhet sker dessutom i perspektiv av stora omvärldsförändringar. Kina förstås, men inte minst gäller det USA som ett alltmer osäkert ankare för norsk säkerhet.
Regereringen använder begrepp om Trumpadministrationen som oförutsägbar, och pekar på att det råder osäkerhet om USA:s framtida engagemang och roll i försvaret av Europa och Norge. Man konstaterar att USA inte stödjer en världsordning baserad på folkrätten, påminner om strafftullspolitiken och om Grönland.
Å ena sidan försöker man “hålla USA inne” med argument om Norges geografiska betydelse för den västliga hemisfär (“homeland”) som Trump vill ha kontroll över. Å andra sidan följer man en “garderingsstrategi” i form av utökade säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten i Europa. Det handlar både om minilateralism inom ramen för t ex JEF och bilateralt med enskilda stater. Det senaste är Narvikavtalen med Frankrike.
Slutsatsen är för Norges del att samarbete med EU och likasinnade europeiska stater har blivit viktigare. De krävs “flera ben att stå på” och, understryks det, att Norge och allierade måste “utveckla ett starkare och mer självständigt europeiskt försvar”.
Samtidigt är Norge inte medlem i ett EU som omfattar nya politikområden som gör att EES-avtalet inte räcker till för att möta behoven.
Som på andra områden försöker Norge minska de negativa effekterna av utanförskapet genom att komplettera EES-avtalet med (hittills dryga hundra) tilläggsavtal. Det gör man också på det militära området.
Norge fick i våras komma med i samarbetet för säker kommunikation och satellitövervakning i GOVSATCOM och IRIS2. Nyligen anslöt sig Norge som nionde land sig till EU-kommissionens strategi för Östersjön för maritimt samarbete, övervakning och säkerhet. Man ska också bli med i EU:s European Defence Industry Programme (EDIP). Norge är dessutom i diskussion om planerna på European Military Mobility Enhanced Response System (EMERS) som skulle förpliktiga Norge att förenkla och förbättra mobiliteten för allierade styrkor. s
EMERS är en god illustration av nackdelen att stå utanför EU. Kommissionen har hittills ansett att programmet faller inom EES-avtalets domän. Alltså att Norge utan att delta i beslut ska införliva regelverket i norsk lag med påverkan också på annan lagstiftning när militära operationer ska prioriteras i fråga om hamnar, flygplatser och vägar. Norge har bett om att få delta som observatör i Ministerådets beslutsprocess om en aktivering göras.
Trialogen mellan Rådet, EU-kommissionen och EU-parlamentet om den nya förordningen ska inledas i närtid.
Norge sackar redan sedan länge efter i fråga om att införliva EU-lagstiftning – och kring EMERS kan det väntas bli mer bråk i Stortinget. Därför är regeringen inte oväntat mot att det inordas under EES.
Samtidigt växer motståndet i EU mot Norges cherry-picking-politik med eftersläp av införlivande av direktiv och förordningar i enlighet med EES-avtalet. Det hjälper knappast att det från och till hörs politiska röster som vill att Norge ska hota med att stänga gasexporten till Europa som “straff” när EU insisterar på att Norge ska följa sina avtalsförpliktelser.
Regeringen är medveten om att Norges ekonomiska säkerhet “henger uløselig sammen med” EU:s – och man försöker ha dialog med Kommissionen och medlemsstaterna. Dilemmat är förstås utanförskapet och att politik som rör investerings- och exportkontroll, tullpolitik och techgiganter ingår i EU:s säkerhetspolitik men ligger utanför EES.
Nordområdena är prio I för Norge. Det ligger därför en särskild utanförskapets symbolik i att när EU utvecklar en egen Arktisstrategi leds arbetet inte av en norrman utan av finländaren Jyrki Katainen.
Det kostar alltmer på för Norge att vara en “movillig europé”.
Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 29 juni 2026.
Read More