Europas försvar kräver mer än Macron
Det är val till Europaparlamentet men debatten tenderar ändå att bli väldigt svensk när partierna satsar på att mobilisera väljarna att gå och rösta. Och så ser bilden ut i kretsen av medlemsländer. Enskilda frågor står i fokus. Den höjda blicken saknas. Hur ser den stora bilden ut? Problem? Lösningar? Hur ska EU utvecklas för att möta vår tids utmaningar?
Sett ut över det europeiska politiska landskapet är det tunnsått med den framtidsdebatten, men det finns undantag.
Det avspeglar onekligen en viss självmedvetenhet hos den franske presidenten Macron att han i slutet av april höll en nästan två timmar lång föreläsning på Sorbonne på temat. ”Valrörelsetalet” summerar till ett sammanhängande och tankeframkallande politiskt program för EU – och från A till Ö. Allt för att möta hotet, som Macron beskrev det, om att Europa som en demokratisk och frihetlig bastion annars kan dö.
Allt är inte precis glasklart men EU skulle bli mycket mer än vad det är i dag med mer finansiella resurser (dubbla budgeten!), bredare och fördjupad handlingsrepertoar. Samtidigt ska nationalstaterna sitta i förarsätet.
Macron lanserade en uppsättning förslag för hur EU:s försvarsdimension kan utvecklas. Allt byggt kring begreppet strategisk autonomi och med sin grund i EU:s strategiska kompass. Kanske en gemensam robotsköld? Och så behövs en krishanteringsstyrka på 5 000 man. Och mer försvarsindustri. Och snart kommer ett nytt franskt initiativ som också ska inkludera Storbritannien. Mer Europa är bra men frågan är vad det innebär för Nato.
Macron betonar vikten av att de nationella försvaren i EU rustas upp. Hans eget svar på hotet från Ryssland kom dock först 2023, och innebär att Frankrike först i år kommer att uppfylla Natos tvåprocentsmål. Trots alla stora ord intar Frankrike inte heller en tätplats när det gäller bistånd till Ukraina.
Macron har försökt att skapa sina egna arenor. Ett är European Intervention Initiative (EI2) med gemensamt agerande i krishanteringsinsatser. Ett annat är Europeiska politiska gemenskapen (European Political Community) som bildades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina med syfte att skapa ett samtalsforum där också icke-medlemmar av EU skulle kunna delta. Det var ett sätt att avlasta frågan om utvidgning från EU-agendan. Numera är han ledande förespråkare.
Macron vill gärna framstå som en upplyst president men tenderar att överskatta Frankrikes betydelse. Som när Putin medelst telefonsamtal från Élyséepalatset skulle övertalas att inte angripa Ukraina med alla risker för spridning som låg i korten. Numera är linjen bruten.
Det var klokt och framåtsyftande när Macron första gången lyfte tanken på att skicka franska soldater till Ukraina för att på plats genomföra utbildningsinsatser. När Kreml återigen viftade med kärnvapenhotet valde Macron dock att låta den franske ambassadören sprida glans över Putins återinstallation som fuskpresident. Det fick EU, som inte var på plats, att framstå som överkört.
Det var inte ett lysande exempel på den strategiska tvetydighet som Macron gärna lyfter fram som viktig i förhållande till Ryssland. Bra dock att utspelet nu ser ut att bli verklighet inom ramen för en koalition av villiga. Ett annat exempel på hastigt påkomna utspel är tanken på att den franska kärnvapnenavskräckningen ska kunna omfatta EU. Kort sagt är det mycket hit och dit.
På Sorbonne slog Macron fast att inget av EU:s medlemsländer kan göra anspråk på stormaktsstatus, men att ett samlat Europa kan och bör bli en stormakt. Det rimmar illa med hans solospel med kvardröjande stormaktsanspråk och gloire. Essensen fångas i meningen att ”när jag talar om Europa så talar jag alltid om Frankrike”.
Det gör dock inte problemen som Macrons lyfter mindre viktiga att diskutera när valet till Europaparlamentet är över och EU ska se framåt. Också i Sverige.
Ledare i Svenska Dagbladet 8 juni 2024.