Claes Arvidsson

Archive
Tag "Nato"


Nobels fredspris delas ut i Oslo rådhus. Krig och fred stod också på agendan i samma rådhus när Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett estradsamtal berättade om sina tio år på posten. Första oktober tar den tidigare nederländske premiärministern Mark Rutte över ett uppdrag som ibland lite skämtsamt beskrivs som att vara mer sekreterare än general.

”Generalshatten” bärs av Natos högsta operativa militära befälhavare, Saceur. Generalsekreteraren är ordförande för Nordatlantiska rådet som är Natos högsta politiska beslutande organ, och håller även i klubban när en rad andra organ och kommittéer möts. I jobbet ingår också också chefskapet för den internationella staben vid högkvarteret i Bryssel.

Själv liknade Stoltenberg uppdraget med att samtidigt vara både styrelseordförande och vd. Makten ligger i att vara den som tar fram underlag och lägger fram förslag för att sedan hitta fram till gemensamma skrivningar som alla kan acceptera. I utgångsläget, konstaterade Stoltenberg, är medlemmarna aldrig eniga.

Samtalet formade sig till ett antal lessons learnt. En var insikten om hur svårt det är att veta när och hur man bör intervenera. Insatsen i Afghanistan borde ha stannat vid en antiterrorist-operation, men övergick i stället till den omöjliga uppgiften att bygga en demokratisk stat. Nato skulle ha lämnat tidigare.

Stoltenberg underströk med emfas betydelsen av det transatlantiska bandet. Han påminde om att det finns en isolationistisk tradition i USA och konstaterade det egentligen självklara att fördelningen av bördor i Nato ska bli mer rättvis, det vill säga att Europa fortsätter att satsa mer på försvaret.

Ett Europa på egen hand är ett alternativ som nu tillhör det förgångna. Lätt raljerande sade Stoltenberg att han inte ens förstod vad förespråkarna för en europeisk pelare i Nato egentligen menade. Han varnade för idéer om att etablera parallella strukturer i EU, men välkomnade exempelvis mer försvarsindustriellt samarbete.

Att USA har sitt huvudfokus på Kina är inte ett hot mot Europa. I själva verket gagnar detta också europeisk säkerhet; i säkerhetshänseende är det inte längre möjligt att skilja Europa och Asien. Kina är en diktatur som snabbt rustar upp och dessutom bryter mot internationell rätt. Kina är också en ”möjliggörare” av Rysslands krig mot Ukraina.

Stoltenberg beskrev sig själv som tillhörande en generation med orubblig tro på globaliseringen. Nu är dock frihet viktigare än frihandel.

Steget är långt mellan Stoltenberg och Norges statsminister Støre som inför avresan med en handelsdelegation till Beijing fick frågan om Norge och Kina är vänner. ”Ja, det vil jeg si. Vi er venner som også kan snakke om det vi er uenige om. Vi har et respektfullt forhold”, menade Støre

Stoltenberg konstaterade självkritiskt att Nato borde ha gjort mer för Ukraina efter Rysslands angrepp 2014; det hade kunnat höja tröskeln för mer rysk aggression. Om utgången i kriget ville han inte sia. Han påminde dock om hur många som hade tagit fel om Kievs snara fall i inledningen av Rysslands fullskaliga invasion 2022, liksom att Ukraina tagit tillbaka territorium och drivit bort den ryska Svartahavsflottan. Och så offensiven i Kursk förstås.

Ukrainas överlevnad hänger på ”oss”, det vill säga om vi gör tillräckligt i fråga om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd. Och, underströk Stoltenberg, att så blir fallet ligger i ”vårt” intresse. Hotet från Ryssland är och förblir Natos högsta prioritet. Även sedan Ukrainas existens är säkrad.

På norskt vis avslutades sessionen med stående ovationer från åhörarna i den fullsatta Rådhushallen. Välförtjänt.

Ledare i Svenska Dagbladet 18/9 2024.

Read More

Försvarsmakten behöver yrkesofficerare och det är bråttom.

Inom en tioårsperiod går nästan en tredjedel av yrkesofficerarna i pension. Avhopp sker dessutom långt före pension. Och enligt Officersförbundets enkätundersökning funderar årligen 60 procent av militärt anställda på att lämna in sin avskedsansökan.

Så visst är det bra att Officersprogrammet har byggts ut, men av de 900 som antagits är det bara 343 personer som har tackat ja. Och även om alla faktiskt utexamineras om tre år räddar det inte på långa vägar situationen.

Ett problem handlar om löner. Och hur problematiskt det är kan exemplifieras med att hösten 2022 tog ett 30-tal av Försvarsmaktens stridspiloter tjänstledigt för studier på grund av missnöje med arbets- och pensionsvillkor. Sommaren 2023 tecknades dock ett  nytt kollektivavtal som räddade en annars mycket allvarlig situation.

Så ja, lönerna måste upp. Försvarsmakten (och ytterst regeringen) måste lägga restriktionen “staten ska inte vara löneledande” åt sidan för att i stället låta “Putin” vara löneledande. Vi lever ju i förkrigstid, som i höst tillträdande ÖB Michael Claesson helt riktigt har beskrivit situationen.

Men lönen är inte allt. Det handlar också om att kunna erbjuda arbetsvillkor som tar hänsyn till att det också finns ett liv både inne på och utanför kasernen.

Danmark har lanserat ett brett program som tar sikte på livet till dem som ska ha beredskap att dö för landet. I HR-strategi for Forsvarsministeriets område med utvecklingsriktningen fångad i fem temata och baserade på 15 faktorer som påverkar möjligheten att rekrytera, behålla och återta militär och civil personal.

  • Plads til alle, der kan og vil;
  • Arbejdsplads for hele livet;
  • Attraktive karriereveje;
  • Kompetencer til fremtidens opgaver samt
  • Det gode arbejdsliv.

Programmet är väl värt att läsa.

En gång (2009?) frågade jag Insatschefen Anders Lindström om vad Försvarsmakten gjorde för de anhöriga till den svenska Afghanistanstyrkan. Svaret blev att partners och barn, mamma och pappa, släkt och vänner inte var Försvarsmaktens ansvar. Sedan dess har Försvarsmakten gjort en lång resa i fråga om synen på jobbet och personalen. Och den resan måste fortsätta – dock utan att hamna i en HR-ifieringsfälla som premierar “administrativa värden” på bekostnad av kärnverksamheten.

Det går inte bara att förlita sig på lojalitet och pliktkänsla.Vilka blir till exempel konsekvenserna för Försvarsberedningen förslag till nästa försvarsbeslut om den ambitiösa ökningen av anställd personal inte blir verklighet? Genom medlemskapet i NATO ökar dessutom efterfrågan på yrkesofficerare än mer. Kort sagt, ökar även behovet av bättre löne- och karriärvillkor, liksom möjligheten till “work-life balance” för Försvarsmaktens anställda.

Allt detta är avgörande för som försvarsminister Troels Lund Poulsen påminner om i förordet till den danska HR-strategin:

“Ved at styrke HR-indsatsen og investeringen i medarbejderne sætter vi fokus på vores vigtigste ressource: De mange medarbejdere, der på forskellig vis bidrager til Kongerigets forsvar og beredskab.”

Krönika KKrVA:a blogg Försvar och säkerhet 8 augusti 2024.

Read More

Det är bra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till ökat bilateralt svenskt försvarssamarbete med USA. Ställningstagandet bidrog nämligen till att det klargjordes i den offentliga debatten vad DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) är och inte är. 

Genom avtalet får USA tillgång till 17 militära områden som kan användas för övningar och förhandslagring av materiel. Det innebär dock inte att amerikanska soldater har ”immunitet” mot brott som begås på svenskt territorium – ett missförstånd som förekommit i debatten. Antingen faller domen enligt amerikansk eller svensk lag.

Det öppnar inte heller för USA att sätta Sverige under ”förmyndarskap”, som det påståtts. Tvärtom fastslås svensk suveränitet, svensk lag och full frihet att agera i enlighet med ingångna bindande internationella avtal.

På kravlistan från V och MP stod ett uttalat förbud mot införsel av kärnvapen. Avtalet ger dock Sverige den fulla rätten att avgöra vilka vapen som får lagras på svenskt territorium. Skulle USA (mot förmodan) komma med en sådan propå går vägen dessutom via Nato där Sverige har möjlighet att utnyttja vetorätten. 

Regeringens linje är att kärnvapen på svenskt territorium i fredstid inte är önskvärda; en hållning som till skillnad från förbud ger handlingsfrihet vid behov. I krigstid finns inte några förbehåll – och så måste det ju också vara. Kärnvapen är Natos yttersta avskräckningsmedel. Som medlem i Nato tar Sverige skydd under det kärnvapenparaply som Frankrike, Storbritannien och framför allt USA spänner ut.

USA har liknande bilaterala avtal med en rad medlemmar i Nato och de fungerar som ett slags smörjmedel i alliansen. Det blir lättare för Sverige att få hjälp men väl så viktigt är att det också ökar möjligheterna för Nato att bistå vänner i nöd. 

Och ja, DCA-avtalet kan både omförhandlas och sägas upp.

Så tack till V och MP – de enda två riksdagspartierna som också denna gång röstade nej till att göra Sverige tryggare. Nato-medlemskapet var ju också fy, fy.

Faktiskt var det bara med nöd och näppe som V och MP tillsammans med Palmenostalgikerna i S inte lyckades med att omöjliggöra ett medlemskap.

Först efter politiskt palaver sattes det 2019 stopp för dåvarande utrikesminister Margot Wallströms politiska skötebarn: ett svenskt tillträde till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Kritiken var skoningslös ifråga om konventionens tekniska utformning, dess praktiska konsekvenser och inte minst implikationerna för svensk säkerhetspolitik. 

Eftersom kärnvapen ingår i Natos försvarsstrategi skulle tillträdet effektivt ha förhindrat möjligheten att ansöka om medlemskap. Man skulle så att säga ha slagit två flugor i en smäll.

Som debatten om DCA-avtalet visat lever både anti-amerikanismen och frågan om kärnvapen. Det på sitt sätt mest förundrande är att ”fredsivrarna” bortser från att Nato är defensivt och inte hotar med kärnvapen. Till skillnad från Ryssland som gör det dagligdags. Det är som om man inte vill låtsas om konsekvensen av ett kärnvapenlöst Nato; att alliansen inte längre skulle vara en fungerande försvarsallians. Vägen skulle ligga öppen för rysk kärnvapenutpressning.

Om det värsta skulle hända visar det brutala övergreppskriget mot Ukraina vad som väntar. ”Värdegrunden” i Putinland fångas i ord som folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar.

Kan så vara att Sveriges rykte som förkämpe för kärnvapennedrustning tar skada av att ett nej till kärnvapen på svensk mark i fredstid inte slås fast i ett dokument. I den tid som vi nu lever i skulle det dock kunna tyckas självklart att prioritera en höjd tröskel för krig i Östersjöregionen – just det som görs genom att sluta avtalet med Sveriges viktigaste allierade.

Ledare i Svenska Dagbladet 23 juni 2024

Read More

Det är val till Europaparlamentet men debatten tenderar ändå att bli väldigt svensk när partierna satsar på att mobilisera väljarna att gå och rösta. Och så ser bilden ut i kretsen av medlemsländer. Enskilda frågor står i fokus. Den höjda blicken saknas. Hur ser den stora bilden ut? Problem? Lösningar? Hur ska EU utvecklas för att möta vår tids utmaningar?

Sett ut över det europeiska politiska landskapet är det tunnsått med den framtidsdebatten, men det finns undantag.

Det avspeglar onekligen en viss självmedvetenhet hos den franske presidenten Macron att han i slutet av april höll en nästan två timmar lång föreläsning på Sorbonne på temat. ”Valrörelsetalet” summerar till ett sammanhängande och tankeframkallande politiskt program för EU – och från A till Ö. Allt för att möta hotet, som Macron beskrev det, om att Europa som en demokratisk och frihetlig bastion annars kan dö.

Allt är inte precis glasklart men EU skulle bli mycket mer än vad det är i dag med mer finansiella resurser (dubbla budgeten!), bredare och fördjupad handlingsrepertoar. Samtidigt ska nationalstaterna sitta i förarsätet.

Macron lanserade en uppsättning förslag för hur EU:s försvarsdimension kan utvecklas. Allt byggt kring begreppet strategisk autonomi och med sin grund i EU:s strategiska kompass. Kanske en gemensam robotsköld? Och så behövs en krishanteringsstyrka på 5 000 man. Och mer försvarsindustri. Och snart kommer ett nytt franskt initiativ som också ska inkludera Storbritannien. Mer Europa är bra men frågan är vad det innebär för Nato.

Macron betonar vikten av att de nationella försvaren i EU rustas upp. Hans eget svar på hotet från Ryssland kom dock först 2023, och innebär att Frankrike först i år kommer att uppfylla Natos tvåprocentsmål. Trots alla stora ord intar Frankrike inte heller en tätplats när det gäller bistånd till Ukraina.

Macron har försökt att skapa sina egna arenor. Ett är European Intervention Initiative (EI2) med gemensamt agerande i krishanteringsinsatser. Ett annat är Europeiska politiska gemenskapen (European Political Community) som bildades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina med syfte att skapa ett samtalsforum där också icke-medlemmar av EU skulle kunna delta. Det var ett sätt att avlasta frågan om utvidgning från EU-agendan. Numera är han ledande förespråkare.

Macron vill gärna framstå som en upplyst president men tenderar att överskatta Frankrikes betydelse. Som när Putin medelst telefonsamtal från Élyséepalatset skulle övertalas att inte angripa Ukraina med alla risker för spridning som låg i korten. Numera är linjen bruten.

Det var klokt och framåtsyftande när Macron första gången lyfte tanken på att skicka franska soldater till Ukraina för att på plats genomföra utbildningsinsatser. När Kreml återigen viftade med kärnvapenhotet valde Macron dock att låta den franske ambassadören sprida glans över Putins återinstallation som fuskpresident. Det fick EU, som inte var på plats, att framstå som överkört.

Det var inte ett lysande exempel på den strategiska tvetydighet som Macron gärna lyfter fram som viktig i förhållande till Ryssland. Bra dock att utspelet nu ser ut att bli verklighet inom ramen för en koalition av villiga. Ett annat exempel på hastigt påkomna utspel är tanken på att den franska kärnvapnenavskräckningen ska kunna omfatta EU. Kort sagt är det mycket hit och dit.

På Sorbonne slog Macron fast att inget av EU:s medlemsländer kan göra anspråk på stormaktsstatus, men att ett samlat Europa kan och bör bli en stormakt. Det rimmar illa med hans solospel med kvardröjande stormaktsanspråk och gloire. Essensen fångas i meningen att ”när jag talar om Europa så talar jag alltid om Frankrike”.

Det gör dock inte problemen som Macrons lyfter mindre viktiga att diskutera när valet till Europaparlamentet är över och EU ska se framåt. Också i Sverige.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 juni 2024.

Read More

Sverige blir aldri med i NATO og ideen om norsk medlemskap i EU er rett og slett bare å glemme. Det var en like åpenbar sannhet som at jorden er rund – helt til Sverige ble medlem av NATO i år. Så er kanskje ikke undrenes tid over i Norge heller? Eller er Norge rett og slett anderledeslandet? Seg selv nok? Marinert i oljepenger.

Det er både likheter og forskjeller.

Den politiske utviklingen i Sverige har vært krisedrevet, med Putins fullskala invasjon av Ukraina i 2022 som det definitive vippepunktet – også for opinionen. Et slikt punkt ser vi ikke for Norge og EU. Fraværet av en egen norsk vaksineavtale under pandemien kunne blitt det, men ble i stedet det motsatte, da et solidarisk EU stilte opp.

I stedet handler det for Norge om en pågående smygende krise for grunnlaget i selvråderetten i bunadsform.

I fablenes verden

Sverige tok et sakte farvel med nøytralitetsdoktrinen, og ble i stedet militært alliansefritt i forbindelse med inntreden i EU i 1995. I virkeligheten hadde Sverige under den kalde krigen et omfattende hemmelig militært samarbeid med NATO-land. Etter murens fall utviklet integrasjonen i NATO seg fra Partnerskap for fred til det som kan beskrives som et «de facto medlemskap» inkludert svensk militær deltakelse i en rekke NATO-operasjoner.

Men naturligvis uten automatikk i forhold til NATOs kollektive sikkerhetsgaranti (artikkel 5). Og kun med mulighet til å uttrykke synspunkter mens medlemmene av forsvarsalliansen tok beslutninger av avgjørende betydning for rikets sikkerhet. 

Alt kombinert med et nettverk av bilaterale og multilaterale ikke-bindende samarbeidsavtaler med medlemmer i NATO.

Forholdet til NATO var en slags svensk «ekvivalent» til Norge og EU. Nesten med, men likevel ikke. 

Motivet bak håpe-på-det-beste-doktrinen var delt. På den ene siden erkjennelsen av at Sverige ikke ville være i stand til å forsvare seg på egenhånd ved et angrep. På den annen side, en motvilje mot å forplikte seg til den alliansesolidariteten man håpet også ville omfatte Sverige. Sagt på en annen måte, Sverige var en gratispassasjer.

Til tross for offentlige undersøkelser som viste at Sverige ikke ville kunne unngå å bli involvert ved et russisk angrep på Baltikum, levde myten om militær alliansefrihet videre. Med Socialdemokraterna (S) i spissen holdt motstanderne seg til en identitetspolitikk som levde sitt eget dvelende liv med Sverige som en moralsk stormakt mellom blokkene. NATO var tabu.

Motstanden mot fakta var urokkelig. Som den S-merkede forsvarsministeren som ikke motsatte seg en etterforskning av fordeler og ulemper med NATO-medlemskap. Året var 2014. Men uansett hva en slik utredning kom frem til, ville han ikke ta noe hensyn til resultatet. Det gjorde han heller ikke, til tross for at utredningens (Säkerhet i ny tid)viktigste konklusjon var at svensk medlemskap i NATO ville heve terskelen for konflikt i Nord-Europa.

Selv etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina, brukte den sosialdemokratiske minoritetsregjeringen tid på å endre sin politikk. Men endelig ble det politisk uholdbart ikke å gjøre det. Søknaden om medlemskap skjedde deretter etter avtale med de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (SD) (som i likhet med S byttet mening over natten).

Medlemmene i S ble dermed overkjørt av sin egen statsminister Magdalena Andersson. Endringen fra et ideologisk nei til et pragmatisk ja var imidlertid ikke bare et resultat av en ekstern sikkerhetspolitisk krise, men handlet også om definisjonsmakten. Det vil si makten over den offentlige samtalen.

Definisjonsmakten

Motstanden mot svensk medlemskap i NATO var kompakt inntil Liberalerna (L) brøt konsensus i 1999. Moderata Samlingspartiet (M) fulgte etter i 2003. For M hadde imidlertid spørsmålet om medlemskap i NATO lenge samme karakter som S programfestede innføring av en republikk. Det var en ikke-sak. Kritikk ble møtt med svar om at medlemskap først kunne søkes når S hadde endret standpunkt. Definisjonsmakten ble overlatt til hovedmotstanderen.

Da M mistet regjeringsmakten i september 2014, ble NATO i stedet en konfliktlinje i forhold til S. I et meningslandskap i forandring etter Russlands annektering av Krim var medlemskapet ikke lenger et søkke, men en ressurs. Centerpartiet (C) og Kristdemokraterna (KD) ble også ja-partier og budskapsforsterkere.

Siste steg i å ta tilbake definisjonsmakten kom etter fullskalainvasjonen i 2022. Dersom M fikk regjeringsmakt ved det kommende stortingsvalget, ville det bli sendt inn søknad om medlemskap. Selv om S motsatte seg det.

Tabuet var brutt.

Tabubelagte ord er ord som ikke må sies. Årsakene er vanligvis religiøse eller sosiale, men de kan også være politiske, som i utredningen «Norge og EØS: Utvikling og erfaringer». Utredningens mandat omfattet også å gjennomgå avtalene Storbritannia, Sveits og Canada har med EU. Bedre eller dårligere enn den norske EØS-avtalen? Svaret var at det eneste alternativet til EØS er medlemskap. Selv om det ikke fikk sies høyt.

Spørsmålet om Norges forhold til EU er så politisk følsomt at mandatet overhodet ikke tillot utredningen å diskutere i termer av alternativer til EØS-avtalen. Dermed blir resultatet veldig likt den granskning av EØS-avtalen Europautvalget gjorde for over ti år siden. Også den nye EØS-utredningen legger vekt på at den økonomiske gevinsten har en pris i form av underskudd i politisk innflytelse.

Det er trangt i meningskorridoren. 

I partiprogrammet er Høyre (H) et ja-til-medlemskapsparti. I realiteten ønsker Erna Solberg å holde spørsmålet om medlemskap i EU utenfor sin egen agenda og sitte stille i EØS-båten. Så det er logisk at H ikke har engasjert seg i debatten når Miljøpartiet De Grønne (MDG) og Venstre (V) har forsøkt å ta opp saken. Det har heller ikke ja-mannen Jonas Gahr Støre gjort. Tvert imot har det splittede Arbeiderpartiets (Ap) ja til medlemskap gjort at ny søknad om medlemskap krever nytt landsmøtevedtak.

Støre ønsker for øvrig ingen diskusjon – i hvert fall ikke før stortingsvalget i 2025. Det vil virke polariserende. I realiteten innebærer det at Nei-sidens definisjonsmakt ikke utfordres.

En smygende krise

EU har blitt så mye mer enn det var ved den norske folkeavstemningen i 1994. Den europeiske unionen ble etablert med Maastricht-traktaten og deretter har den «konstitusjonelle» utviklingen fortsatt. Nice-traktaten ble vedtatt i 2003 og Lisboa-traktaten i 2009.

EU har også fått så mange flere medlemmer. I 1994 var antallet 12 med tre til (Finland, Sverige og Østerrike) på vei. Etter ytterligere utvidelser steg antallet før Brexit til 28. Og ytterligere utvidelser er på vei.

Underveis har EU blitt en reguleringsstormakt og fått en stemme i verdenspolitikken. EU er ledende når det gjelder miljøpolitikk. EU hjelper Ukraina med å overleve og påtar seg en stadig viktigere komplementær rolle i forhold til NATO.

Selvråderetten var det skjebnespørsmålet i den norske folkeavstemningen i 1994 med svaret at den bare kunne bevares ved å stå utenfor EU. Det mantraet gjentas fortsatt så snart spørsmålet om medlemskap kommer opp – og også som begrunnelse for å si opp EØS-avtalen. 

Faktisk kan utenforskapet oppsummeres i en serie med «ikker».

Norge har ikke en stemme i Det europeiske råd og deltar heller ikke i forhandlinger før vedtak. Som medlem kunne Norge ha argumentert for eller imot, og også brukt vetoretten i forhandlinger innfor vedtak som krever enstemmighet. Når EU-parlamentet, som nå er en likeverdig partner til rådet og EU-kommisjonen, etablerer nytt lovverk, har ikke norske politikere en stemme. Og norske velgere har heller ikke fått velge sine EU-parlamentarikere.

Til bildet kan føyes at etter hvert som EØS-avtalen har blitt stadig mer «dynamisk» med stadig nye krav om innarbeiding av ny lovgivning, har det demokratiske underskuddet blitt stadig større. Tilleggsavtalene utgjør 102 og flere kommer til – Norge ønsker å være med når EU tar nye steg i politikken. Og selv på de områdene som ikke dekkes av EØS, knasker EU på selvbestemmelsen siden politikken stadig strekker seg utenfor det indre markedet.

Dessuten er vetoretten i praksis en illusjon.

Den smygende krisen («creeping crisis») understrekes av at import av ny norsk lov fra EU i økende grad kommer i form av direkte styrende forordninger i stedet for direktiver som bare setter mål.

Mangelen på proaktivitet i forhold til EUs lovgivningsprosess forsterker mangelen på demokratisk innflytelse. I stedet har det vært lagt vekt på etteraktivitet – å finne et «handlingsrom» for å ta hensyn til nasjonale interesser etter at EU har vedtatt det nye lovverket som da skal innlemmes i norsk lov. Etter Brexit har imidlertid EUs toleranse for «cherry picking» og etterslepende implementering avtatt betydelig. For tiden er det mer enn 400 rettsakter som venter på inkludering i EØS-avtalen.

Mytologien opprettholdes ved å synliggjøre Stortingets rolle som beslutningstaker. Men reservasjonsretten i EØS-avtalen er i praksis bare en illusjon. I realiteten slipper EU-lovgivningen igjennom uten for mye politisk oppstyr. Noen ganger brenner det til rundt spørsmålet om Grunnlovens §115 med krav om tre fjerdedels flertall med to tredjedeler av stortingsrepresentantene til stede i saker som gjelder «lite inngripende» myndighetsoverføring til internasjonale organisasjoner.

Fiksjonen opprettholdes ved at hver avgjørelse om ny innføring av lovgivning vedtatt av EU ses separat. Virkeligheten blir annerledes med et helhetlig perspektiv. EØS-avtalen har vokst fra å omfatte i underkant av 1800 rettsakter til å nærme seg 8000.

Å ikke «sitte ved bordet» er det samme som å velge selvmarginalisering. Policytaker isteden for policymaker.

Politisk berøringsangst

I politikken kan frykten for å bli forlatt av velgerne indusere berøringsangst. Ja-siden i den norske ikke-debatten om EU-medlemskap er et eksempel på dette. Ja-siden verner innflytelsesmulighetene Norge tross alt har, men man tør ikke snakke rett ut om kostnaden ved å være utenfor.

Men nei-siden lider også etter EØS-utvalgets dømmekraft – på et annet plan – av frykten for berøringsangst i form av de vidtrekkende begrensningene i retten til selvråderett som den er garantist for. I realiteten er EU Norges desidert viktigste lovgiver.

I stedet er det fritt frem for «magical thinking», som når Senterpartiets EU-talskvinne og nestleder Anne Beathe Tvinnereim i en kommentar til EØS-utredningens konklusjon insisterer på at en bilateral handelsavtale absolutt hadde vært å foretrekke for å beskytte selvråderetten og «da ville vi selvfølgelig finne gode løsninger med EU som utgangspunkt». Enkelt sagt «en avtale skreddersydd for Norge».

Det er riktig å påstå, som Sosialistisk Venstreparti, at utvalget var et forsøk fra regjeringen på å få bukt med en politisk plagsom sak. Typisk nok bryr partiet seg ikke om den uuttalte konklusjonen at det eneste alternativet til EØS er medlemskap.

Den tilnærmingen til virkeligheten fanges opp i uttrykket «performance of nationalism» – et politisk teater mer styrt av partiets enn av statens interesser. Som en gang motstanden mot svensk medlemskap i NATO.

Debattartikel i Minerva 3 maj 2024.

Read More

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More

Sveriges medlemskap i Nato sätter punkt för en 200-årig säkerhetspolitisk doktrin. Man kan också beskriva det som ett definitivt farväl av de kvardröjande mer sentida nationella myterna om neutralitetens välsignelser och vår frälsande mission i världen. Sverige har blivit det vi i grunden är – ett vanligt land i Europa hemmahörande i den västliga politiska säkerhetsgemenskapen. 

Kort sagt, vi har kommit ut ur garderoben.

Det hade kunnat ske långt tidigare men Socialdemokraterna har stått i vägen. Det krävdes ett fullskaligt krig i Europa, Finlands ansökan om medlemskap och ett kommande riksdagsval för att Magdalena Andersson skulle göra det som är ”bäst för Sverige”.

Innan dess handlade politiken om att göra det som var bäst för partiet och dess identitet. Politiken har burits upp av en idylliserande föreställning om Olof Palmes alliansfrihetspolitik som satte FN, fred och tredje världen i fokus – med Sverige i centrum som moralisk stormakt. USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare – och Nato var tabu.

Det har varit en ideologibaserad verklighetsflykt bort från sanningen om ”neutralitetens” välsignelser. 

Under andra världskriget stod Sverige först neutralt på Hitlers sida (för att försöka hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). Med det kalla kriget blev doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. I verkligheten inleddes ett långtgående hemligt militärt samarbete med Nato-länder (främst USA) i en ”dold allians” med udden mot Sovjetunionen. Sverige ingick i Natos krigsplanering och Nato i Sveriges. 

I offentligheten lät det annorlunda, som när Tage Erlander 1959 i riksdagen slog fast att: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.” 

Svenska folket fick en lögn till livs, men Sovjetunionen visste förstås om dubbelspelet. Visste var vi hörde hemma. 

EU-medlemskapet 1995 var också en hemkomst, som dessutom innebar att alliansfriheten byttes ut mot militär alliansfrihet. Ett nytt steg togs 2009 då en ensidig säkerhetsgarantiförklaring utfärdades i förhållande till annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Biståndet skulle även kunna vara militärt.

Samarbetet med Nato blev öppet 1994 genom deltagande i Partnerskap för fred. Sverige har sedan dess krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i oräkneliga Nato-övningar, ingått avtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och så vidare. 

Det är bara i förhållande till myten om ”neutraliteten” som det fullvärdiga medlemskapet är stort steg. I verkligheten är det bara det naturliga steget.

Gränsen som inte fick överträdas gick vid ett formellt medlemskap i Nato som skulle förpliktiga Sverige att bistå alliansvän i nöd. Samtidigt utgick försvarsplaneringen från att Sverige skulle få bistånd från Nato även utan bindande säkerhetsgarantier. Kort sagt, doktrinen var inte mer trygg än att vi fick hoppas på det bästa. 

Att som Natomedlem nu ha musketörsprincipens artikel 5 i ryggen är dock inte detsamma som rast och ro. Tvärtom. I stället väntar uppgiften att bli medlem på riktigt, växa in en egen roll och ytterligare anpassa försvaret. 

Sverige ska inte längre från åskådarplats följa utvecklingen utan ha en uppfattning i centrala frågor för försvarsalliansen. Är Macrons utspel om truppnärvaro i Ukraina bra eller dåligt? Vilken roll ska EU ha i fråga om försvar och säkerhet? Ska Nato ha en europeisk pelare? Och hur räta ut frågetecknen kring hållfastheten i USA:s engagemang för Europa? 

Donald Trump har goda utsikter att i januari 2025 än en gång sväras in som USA:s president. Trots dystra minnen från förra gången det begav sig gick det chockvågor genom Europa när han svor sig fri från Natos kollektiva säkerhetsgaranti och uppmuntrade Putin att angripa medlemmar i Nato som inte uppfyller målet från 2014 om att satsa två procent av BNP på försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 mars 2024

Read More

Skamlöshet ingår i politikens verktygslåda. Inte minst hämtas den fram för att ge ansvarsbefrielse för egen och tidigare förd politik. Som Magdalena Andersson gjorde när hon talade försvar och säkerhet i Sälen. Hon var en politiker utan förflutet.

Andersson lyfte fram vikten av ett svenskt Natomedlemskap och med betoning lagd på att ansökan lämnades in av hennes regering. Hon manade också till stärkt försvarsförmåga i enlighet med Natos anslagsmål på två procent av BNP. Talet gav intryck av att hon alltid både legat i frontlinjen för ett svenskt medlemskap i Nato och ståndaktigt drivit på för höjda försvarsanslag. En riktig landsmoder i otrygga tider.

Men så sent som på partikongressen hösten 2021 ställde sig dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem. Och det dröjde in på våren 2022 innan statsminister Andersson gjorde helt om i frågan. Nu med motiveringen att det var för Sveriges bästa.

Medlemskap i Nato var inte önskat, utan ansökan kom till under mottot härtill är partiledaren nödd och tvungen. Kort sagt, ett linjeskifte framtvingat av den dynamik som utlöstes genom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Finlands varslade ansökan om medlemskap och det kommande svenska riksdagsvalet.

Och Sveriges försvar skulle i dag stå starkare om dåvarande finansminister Magdalena Andersson tidigare hade förstått allvaret i den förmörkade hotbilden efter Rysslands annektering av Krim 2014. Som när hon 2019 avfärdade Försvarsberedningens budgetäskanden med orden: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

För Andersson var ”välfärden” viktigare än att prioritera den existentiella frågan om rikets säkerhet. Försvarspolitiken kom i stället att präglas av springnotor. Bakom Anderssons självgodhet döljer sig en syndare som har vaknat för sent. Och arbetet med nästa försvarsbeslut blir lackmustestet på hur vaket partiet verkligen är i en tid när Natos tvåprocentsmål blivit ett golv i stället för ett tak.

Talet i Sälen andas allvar och det är bra. Men hade det inte varit på sin plats att Andersson uttryckt sig mer realistiskt än att ”säkerhetsläget har försämrats”? Typ skymningsläge. Och hon borde senare definitivt inte ha fällt ta-det-lugnt-uttalandet att ”det är ju inte så att kriget står för dörren”. Det brådskar att ta igen år av förlorad tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 jan 2024.

Read More

Vi måste alla bidra till att minska risken för krig och konflikt och därför avråder Ryssland från investeringar i försvarsindustrin i Väst. Det gäller särskilt investeringar som bidrar till att vidmakthålla eller öka kärnvapenförmågan i Frankrike, Storbritannien och USA. Alltså de medlemmar i Nato som har kärnvapen.

Så skulle ett budskap från Vladimir Putin ha kunnat spritts över världen. Vädjan har dock inte behövts. Godhetsrörelsen i Väst har skött saken på egen hand. Också i Sverige.

En rad svenska banker tog eget initiativ till att säga farväl till vapen och ge svensk försvarsindustri en smäll. Inte hållbart, menade man med stöd i FN:s Agenda 2030:s mål om fredliga och inkluderande samhällen.

Tanken på att företag ska ta en hänsyn till hur affären påverkar samhället i vidare mening kan spåras tillbaka till den amerikanska ekonomen Howard Bowen som på 1950-talet myntade begreppet Corporate Social Responsibility (CSR). Det var dock först i kölvattnet på finanskrisen 2009 som CSR blev en veritabel väckelserörelse och egen slags industri. Modeindustri, om man så vill. På gott och på ont. 

Så här beskriver nätverket CSR Sweden sig själva enligt EU:s definition:

”CSR är det ansvar som företag har för den påverkan man har i samhället där man verkar. CSR är en process att integrera mänskliga rättigheter, miljö, socialt ansvar, anti-korruption i strategi och verksamhet. Man ska se över, tänka innovativt och utveckla sin affärsmodell, sina produkter och tjänster.”

I ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 och den därpå följande haussen för försvarsindustrin var fondpacifismen inte längre hållbar. Swedbank Robur som var storägare i Saab fram till dess man fasade ut ägandet 2021, började storköpa aktier i försvarskoncernen. SEB:s fondbolag slopade fy-fy-policyn i förhållande till försvarsindustrin.

Fortfarande har dock BAE Systems Hägglunds och BAE Systems Bofors pariastämpel hos Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank Robur. Flera AP-fonder har samma policy. Det som utpekas som ett problem är att ägarna BEA Systems till exempel har haft uppdrag att vidmakthålla missilerna Trident och Minuteman för USA:s räkning. Och kärnvapen, nej. Där går gränsen.

Det betyder att det inte betyder något att kärnvapentrion i Nato – i enlighet med icke-spridningsavtalet från 1968 – har rätt att inneha kärnvapen. Kärnvapen utgör dessutom den yttersta avskräckningen i Nato:s försvarsdoktrin, en doktrin som Sverige kommer att dela och vara med om att implementera när medlemskapet är fullbordat. Är man mot medlemskapet?

Det blir lätt fel när CSR går i samtramp med en fredsrörelse utan verklighetskontakt – typ FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Hållbarheten globalt skulle knappast öka om bara Ryssland, Kina och Nordkorea hade kärnvapen (och ja, troligen även Israel).

Det understryks av att det nästan inte går en dag utan att Ryssland hotar med kärnvapenkrig. Budskapet hörs i statstelevisionen, på sociala medier och från ledande politiker. Utspelen kan ses som moralhöjande propaganda i krigstid för inrikes konsumtion – och blir därmed en illustration av hur det står med moralen.

Men hoten kan inte bara avskrivas som inrikes utrikespolitik. Och det är med kärnvapenarsenalen i sin hand som Putin vill göra Ryssland stort igen. Kärnvapen i krig kan inte uteslutas.

I sitt nyligen avgivna Militära råd har ÖB Micael Bydén väl fångat vad som står på spel:

”Rysslands strategiska målsättningar sträcker sig bortom slagfälten i Ukraina och handlar i grunden om att försöka återupprätta en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund. Den ryska regimen eftersträvar en världsordning där Ryssland, jämte andra stormakter, upprätthåller en global maktbalans och erkänner varandras intressesfärer på bekostnad av mindre staters suveränitet. Det ryska anfallet mot Ukraina är därmed ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen och varje lands rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska vägval.”

Visst är det bra att företag tänker vidare än bara vinst, men då förstås bara om de verkligen tänker sig om. Risken är att den etiska kompassen visar fel och att det goda i stället blir det bästas fiende.

Krönika i Altinget.se 22 november 2023.

Read More

Efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 24. februari 2022 gick det väldigt snabbt när Sverige bestämde sig för att överge den militära alliansfriheten. I maj ansökte Sverige, tillsammans med Finland, om medlemskap i Nato och i juli undertecknade samtliga Natoländer anslutningsprotokollet. 

Sedan tog det tvärstopp för Sverige som fortfarande bara är ”invitee” och fortfarande håller president Erdogan basaren öppen. Visserligen ligger ansökan med bifall nu i alla fall till behandling i parlamentet, men det går trögt. Senaste budet är omröstning i december. Och vem vet kanske kommer det fler.

Målgången kompliceras dessutom av att Ungern – det andra medlemslandet som ännu inte har ratificerat ansökan – har höjt tonläget. Tidigare var budet att Ungern inte skulle vara sist. Nu kräver man att Sverige först ska ta avstånd från kritik som riktats mot den auktoritära utvecklingen i Ungern. Det kan antas vara ett resultat av vänskapsmötet mellan Orban och Putin i Beijing.

Processen har dessutom kantats av påverkansoperationer som till exempel koranbränningar i syfte att sätta stopp för det svenska medlemskapet.

Till dess att allt är klart får Sverige nöja sig med att inte vara medlem fullt ut, det vill säga delta i alla möten, men inte delta i besluten. Sverige ingår inte heller i den militära planeringen och strukturerna. Bilaterala säkerhetsgarantier kan inte heller ersätta Natos artikel 5.

Över tid kommer utanförskapet att få negativa konsekvenser både för Sverige och för Nato som helhet. 

Samtidigt stärker Sverige den samlade försvarsförmågan genom gemensam övningsverksamhet i olika format. Ett nytt försvarsavtal med USA kommer dessutom att nästa år öppna för amerikanska baser på svensk mark. Norge, Finland och Sverige har då samma förutsättningar att samarbete med USA.

För Sverige innebär (det kommande) Nato-medlemskapet att Norrland blir strategiskt viktigare i sammanhang med Finland och Norge i ett gemensamt försvar av Nordkalotten. Det utgör också en helt avgörande bricka i försvarsplaneringen för Finland och Baltikum. Svenskt territorium skapar djup i försvaret, en möjlighet som också Norge kan dra nytta av.

I arbetet inför Norges nästa Långtidsplan (LTP) är det alltså viktigt att ta höjd för de säkerhetsvinster som kan uppnås med hela Norden i Nato och dessas påverkan på det militära försvaret. Alltså tänka nordiskt. Svaret på den infekterade stridsfrågan om valet mellan pansar och långräckviddiga precisionsvapen, är ja tack både och. Och mycket annat behövs också i ett starkare norskt försvar.

Och pengar saknas ju inte. Så det blir en fråga om politisk vilja. Varför inte införa en ny undantagsregel för styrningen av Oljefonden som också tar hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur.

I Sverige är stödet för medlemskapet kompakt. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot – och i en opinionspejling i somras var 65 procent av de tillfrågade för. Det finns också stort stöd för att rusta upp försvaret.

Sedan Sovjetunionen självdött 1991 växte det fram en föreställning om den eviga freden brutit ut i Europa. Mot den bakgrunden avvecklades i praktiken – och i politiskt samförstånd – det svenska nationella försvaret. Den sista möjligheten att återta det försvann i försvarsbeslutet 2004, och ersattes i stället av ett expeditionärt insatsförsvar med inriktning på att verka i långt-bort-i-stan.

Som Försvarsberedningen (regeringens samrådsorgan med Riksdagen i försvars- och säkerhetspolitiken) självkritiskt konstaterat i rapporten Allvarstid, har: ”hanteringen av hotet från Ryssland präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.” Det dröjde till 2015 innan kursen mycket försiktigt började läggas om – och sedan regeringsskiftet förra året är återtag av nationell försvarsförmåga högprioriterat. I Ulf Kristerssons Tidö-regering gäller det också civila försvaret som numera har ett eget statsråd.

Det finns också ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och en nationell säkerhetsrådgivare.

Försvarsanslaget uppgick länge till en dryg procent av BNP, men 2024 kommer Sverige att nå upp till 2,1 procent av BNP, alltså det som numera är Natos golv för alliansens medlemmar. I kronor handlar det om 119 miljarder, vilket innebär att försvarsbudgeten blir dubbelt så stor som den var 2020. Ytterligare tillskott är aviserade för 2025 och 2026.

Till bilden hör en genomlysning av hela politikområdet försvar och säkerhet i form av ett intensivt utrednings- och lagstiftningsarbete. Häromdagen fick Carl Bildt uppdraget att se över underrättelseverksamheten.

Allvaret understryks av att det planerade försvarsbeslutet 2025 tidigareläggs till 2024. Insikten om hur mycket utgången i Rysslands aggressionskrig mot Ukraina betyder för Sveriges och Europas säkerhet kan illustreras med att Försvarsmakten snart ska ge besked om Sverige kan bistå med JAS Gripen (viss utbildning av piloter och tekniker har redan genomförts).

På ett övergripande plan kan politikomläggningen sammanfattas i att Sverige nu prioriterar närområdet, Europa och den transatlantiska länken.

Men det är inte bara den yttre säkerheten som regeringen Kristersson brottas med, utan även den inre. Mord, bombattentat och bränder i regi av den organiserade brottsligheten har gjort Sverige till ett land i oro. Problemen är inte heller längre bara begränsat till enskilda områden i storstäderna, utan har spritts också till mindre orter. 

Sett i perspektiv av den dystra svenska brottsstatistiken framstår Norge som en idyll, men det är klokt att följa med på vad som sker på andra sidan kölen.

Också här går utrednings- och lagstiftningsarbetet i hög takt. Hårdare straff. Fler poliser. Integritetsutmanande nya metoder. Kanske polisiärt bistånd från militären. Förebyggande.

Regeringen har naturligtvis rätt i att problematiken är mångbottnad och har växt fram under lång tid – och därför finns det inte någon ”quick fix”. Men det brådskar. Inte minst eftersom det dessutom i det tysta pågår en infiltrering i staten. Ska Sverige bli Nordens Italien?

Och inte nog med detta. Säkerhetspolisen höjde i somras terrorhotet till nivå 4 (högt hot), som innebär att Sverige bedömdes vara ett prioriterat mål för terrorattentat. Den hotbilden bekräftades när två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl i Bryssel och förmodligen bara därför att de var svenska. Och påverkansoperationerna i syfte att lägga på mer ved på brasan av Sverigehat fortsätter.

Kort sagt, det är mycket nu. I Sverige utmanas statens två helt centrala uppgifter: håll yttre fiender utlåsta, och håll inre fiender inlåsta.

Krönika Ukens Analyse, DNAK 1 november 2023.

Read More