Claes Arvidsson

Archive
Norge

Det er blitt mer komplisert å navigere i en urolig verden. De var grunnen til at Forsvarskommisjonen i rapporten Forsvar for fred og frihet ville styrke den analytiske kapasiteten ved Statsministerens kontor (SMK). 

De ønsket å gi den politiske ledelsen økt evne til å vurdere den rådende situasjonen, men også beslutningsstøtte for å se hva som kan vente rundt hjørnet.

I dagens organisasjon har internasjonal avdeling ved SMK et generelt overvåkingsoppdrag der de skal følge «den internasjonale utviklingen, blant annet gjennom løpende kontakt med Utenriksdepartementet og norske utenriksstasjoner». Avdelingen har også ansvar for statsministerens utenlandsreiser og håndterer en viss korrespondanse. 

Det er åtte personer som arbeider med dette.

Nasjonal sikkerhetsrådgiver i Sverige

I Sverige har statsministeren, i likhet med sin norske kollega, det overordnede ansvaret for å lede og koordinere regjeringens arbeid. Dette ansvaret gjelder også Nasjonalt sikkerhetsråd, som tilsvarer den norske regjeringens Sikkerhetspolitiske utvalg. 

I motsetning til i Norge har den svenske statsministeren og rådet siden 2022 fått støtte av en nasjonal sikkerhetsrådgiver med ansvar for «analys, samordning och inriktning av frågor som rör nationell säkerhet».

Den nasjonale sikkerhetsrådgiveren bistås i tur og orden av spesialsjefen for krisehåndtering og krisehåndteringskontoret. I tillegg arbeides det i tre andre kontorer: for utenriks- og sikkerhetspolitiske spørsmål, for strategisk analyse og koordinering av spørsmål om nasjonal sikkerhet, og for koordinering av etterretning.

Rundt 70 personer arbeider med dette. 

I en førkrigstid

Institusjonell fornyelse innebærer utvikling av krisehåndterings- og analysekapasiteter. Et annet viktig aspekt er at organisasjonen har blitt mer lik organiseringen i stater som Sverige samarbeider tett med. 

Oppdateringer i regjeringskontorene har ikke skjedd i et vakuum. Bakgrunnen er forståelsen av at, som øverstkommanderende Michael Claesson har uttrykt det, det er førkrigstid. Etter den seneste tidens hendelser i Europa burde det være åpenbart, krigen pågår allerede i gråsonen. Denne vurderingen ligger også bak den pågående raske opprustningen av det militære og sivile forsvaret. Dette handler naturligvis om trusselen fra Russland.

Det svenske totalforsvarsvedtaket som gjelder militært og sivilt forsvar for 2025–2030 slår fast at investeringen i militært forsvar ved utgangen av perioden skal tilsvare 3,5 prosent av Bruto nasjonalprodukt (BNP).

Av beregningstekniske grunner foreligger ikke tilsvarende opplysninger om BNP for sivilforsvaret. Det er imidlertid planlagt en stor økning i ressursene også på dette området.

For å takle opprustningen låner det ellers økonomisk «sparsommelige» Sverige midler. Det blir sett på som en investering i fred og frihet. Natos nye mål på fem prosent vil bli nådd før 2035.

For å få mest mulig igjen for pengene, understrekes viktigheten av systematisk oppfølging, og da «med særlig fokus på å følge opp og evaluere kritiske kapabiliteter og sikre kostnadseffektiv bruk av allokerte ressurser».

«Ordning och reda»

Den svenske Riksrevisionen gjennomfører uavhengige tilsyn av forsvarssektoren. En pågående etterforskning gjelder logistikken til det militære forsvaret. I tillegg til Riksrevisionen etablerte regjeringen 2023 Myndigheten för totalförsvarsanalys (MTFA). MTFAs formål er selvstendig å «følge opp, analysere og evaluere» totalforsvaret. 

Nå er oppgaven blant annet å gjennomgå totalforsvarsvedtaket i gjennomføringsfasen for å rette opp mangler «underveis». Deretter skal en endelig evaluering gjøres. Analysen inkluderer en gjennomgang av både effekt og effektivitet. 

Et eksempel på tilnærmingen er at de skal se på grenseflater mellom Forsvaret og Forsvarets materiellforvaltning. Systemtenkning er en annen nøkkelvariabel, for eksempel tilgang til personellet som kreves for at innkjøpt utstyr skal fungere fullt ut.

Analysen er basert på rapportering fra ulike myndigheter, og MTFA har mulighet til å be om all den tilleggsinformasjon de ønsker. Det arbeides også for å gjøre rapporteringsmetodene mer sammenlignbare. Dette inkluderer også å prøve å sikre at for eksempel nøkkelbegreper som «operativ evne» defineres på samme måte. Kort sagt, «ordning och reda».

Regjeringen har mulighet til å gi etatsoppdrag, noe som øker den politiske styringsmakten i forhold til de ulike grenene som inngår i totalforsvaret. Et eksempel på dette er opprettelsen av en felles situasjonsforståelse mellom Försvarsmakten og Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (som har hovedansvar for sivilt forsvar), basert på en utredning fra MFTA. 

MTFA har også mandat til å sette i gang egne undersøkelser. En pågående revisjon gjelder de tilbakevendende manglene i uniformer, undertøy og støvler i Forsvaret. 

MTFA har 37 ansatte og vil vokse til rundt 45 innen utgangen av 2026.

Strukturert oppfølging

I Norge la Forsvarskommisjonen grunnlaget for det som senere ble Langtidsplanen for forsvarssektoren 2025–2036. I meldingen pekte de på behovet for strukturert oppfølging av arbeidet med planen. 

De ville gi Stortinget mulighet til å gjennomgå regjeringens årlige egenrapportering av Forsvarets operative evne på en mer kvalifisert måte. Det ble derfor foreslått at Riksrevisjonen, i tillegg til sin ordinære virksomhet, skulle gis en særskilt oppgave med å føre et uavhengig tilsyn med utviklingen av operativ evne i Forsvaret.

Og, kan det legges til, burde ikke oppgaven også omfatte langtidsplanen, samt samspillet mellom militært og sivilt forsvar? 

Gjennomføringen av forslagene fra Forsvarskommisjonen om å styrke kapasiteten på SMK og et nytt oppdrag til Riksrevisjonen om uavhengig tilsyn lar vente på seg. Sverige har valgt en annen vei. 

Krönika Forsvarets forum 18 oktober 2025.

Read More

Den 8 september är det val till det norska Stortinget. Till floran av partier har i år sällat sig Fred og Rettferdighet. Det är putinisternas parti med en norsk riking bosatt i Ryssland som officiell huvudfinansiär. Politiken har dessutom prytts med en palestinasjal för att på så sätt få ut huvudbudskapet till en vidare krets. Ett annat grepp är att ställa biståndet till Ukraina mot välfärden i Norge.

Väljarsuccén lär utebli, men lanseringen har givit goda möjligheter att föra ut Kremls budskap i offentligheten.

Till det nya politiska landskapet hör att sociala medier tar allt större plats. Det gäller aktörer som influencerkollektivet Gutta på Youtube och Virale videor om Juge-Jonas på FB i regi av den anonyme Occultus Spiritus. Slöserikritik, anti-woke och greenlash – motstånd mot klimatåtgärder – är poppis.

Arbeiderpartiets kamrater i fackförbundet LO kampanjar i mer traditionell stil med lögner om Høyres politik. Fremskrittspartiet (FrP) basunerar ut hur mycket utgifterna ökat för en väl vald vanlig familj under regeringen Støre. Det sägs dock inget om intäkterna. Den stora bilden är att det hela gått plus minus noll.

I en färsk mätning går FrP rejält tillbaka, till 18,3 procent, men är ändå störst på den borgerliga sidan. Partiledaren Sylvi Listhaug, iförd ny power look, har lyft partiet genom ett effektivt upprepande av polariserande oneliners. Inte minst viktigt för framgången är att man tagit väljare från populisterna i Senterpartiet (SP). Alltså flyttat väljare över ”blockgränsen” och därmed möjliggjort ett regeringsskifte.

Samtidigt – och det går att förstå – skräms borgerliga väljare av en framtid med Listhaug som statsminister. Det är föga klargörande att hon å ena sidan säger att största parti ska bilda regering, å andra sidan duckar frågan om hon är statsministerkandidat. Høyres ledare Erna Solberg är den samlande kandidaten. Kring den saken har blossat upp ett ordkrig som underminerar tilltron till det borgerliga regeringsalternativet.

Filmen ”Ingen kommentar” hade nyligen premiär. Det är en satirisk återblick på skandalen med Erna Solbergs aktiehandlande make som gjorde henne ofrivilligt jävig i ett antal regeringsbeslut. Filmen påminner om att först dagarna efter kommunvalet 2023 kom den verkliga omfattningen fram. Då var dock valet redan vunnet.

Solbergs stjärna har falnat. Varken en helt godkänd leverans i partiledardebatterna eller Tik Tok-vänliga stunts, verkar hjälpa. Hon når inte fram som tidigare med sin resonerande stil. Den tidigare dominanten på borgerlig sida går mot ett brakande valnederlag. Inte i någon fråga har partiet sakägarskap. Visserligen blåser det lite medvind men opinionsstödet ligger på 16,8 procent för det tidigare 30-procentspartiet.

I valspurten handlar allt om att mobilisera tveksamma sympatisörer, och vända den väljarström i partiet som har gått till Listhaug.

Dokumentären ”Facing war” handlar om Jens Stoltenbergs sista två år som Natos generalsekreterare. Filmen hade premiär några månader efter det att SP lämnat regeringssamarbetet med Arbeiderpartiet, och Stoltenberg hade trätt i tjänst som finansminister. Jens-faktorn har bidragit till att AP har gått från uträknat till största parti. Jonas Gahr Støre avvärjde ett internt uppror och dessutom kunde partiet vara mer sig självt efter SP:s avhopp.

Lägg därtill omvärldsfaktorn. Støre utlovar trygghet for fremtiden. Men trots ett väljarstöd på 28 procent och att han är den mest efterfrågade statsministerkandidaten, kan inte Støre själv känna sig helt trygg när det gäller framtiden.

Visst lutar det mot en fortsatt enpartiregering, men att döma av opinionsläget kan småpartiernas öde bli avgörande. Det vill säga om de hamnar över fyraprocentspärren som ger utjämningsmandat, eller inte. Støre behöver Miljøpartiet de Grøne för att tillsammans med Rødt, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet bilda en politiskt spretande majoritet. En borgerlig regering kräver att både Venstre och Kristelig Folkparti lyckas – och att bråket om vem som ska bli statsminster löses ut.

Det lär bli mycket nagelbitande på valkvällen.

Ledare i Svenska Dagbladet 31 augusti 2025.

Read More

På Frigøringsdagen den 8 maj i Fanehallen på Akershus festning lanserade statsminister Jonas Gahr Støre Norges första nationella säkerhetsstrategi. Han yttrade också för första gången att Norge skulle kunna hamna i krig. Liksom tidigare formas dock Rysslandspolitiken kring ”avskrekking og beroligelse”. Kort sagt, begreppsmässig kontinuitet och innehållsmässig förändring.

Strategin är betydligt kortare (16 sidor) än den svenska motsvarigheten. De fluffiga målformuleringarna är inte saknade. Däremot hade det varit befogat med mer om den inre säkerheten och hur den hänger samman med den yttre. Som man gör i den svenska.

Strategin slår fast att Norges säkerhetsintressen är:

  • Et fritt og selvstendig Norge.
  • Et sterkt demokrati.
  • En åpen og omstillingsdyktig økonomi.
  • Et trygt og tillitsfullt samfunn.
  • Et alliert fellesskap og samhold i Europa.
  • En verden som søker løsninger basert på folkeretten.

Av det följer tre fokusområden: snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet.

Till styrkorna hör konstaterandet att Rysslands krig mot Ukraina är ett hot mot fred och säkerhet i hela Europa.

Förslaget om en nationell säkerhetsstrategi lades först fram i Forsvarskommisjonens rapport Forsvar for fred og frihet, som också utgjorde ett viktigt underlag för den nu gällande Langtidsplan for 2025–2036. Det kan dock noteras att strategin inte tillkom på regeringens initiativ utan är en beställning från Stortinget. Framöver ska strategin förnyas vartannat år för att vara up to date.

I samband med presentationen av den nationella säkerhetsstrategin hade ett naturligt inslag varit att inrätta en nationell säkerhetsrådgivare, som skulle kunna ha en övergripande strategisk syn på ett läge i förändring.

Det hade varit att följa Forsvarskommisjonens rekommendation om att uppvärdera Regjeringens sikkerhetsutvalg (“det nationella säkerhetsrådet”) och ge Statsministerns kontor (“statsrådsberedningen”) uppgiften att och resurser för att se till att säkerhetsstrategin tränger ned och genomförs i förvaltningen.

Också på Stortingets initiativ (vedtak 749) ska regeringen varje år avrapportera hur arbetet med genomförandet av LTP 2025 framskrider. Regeringen har levererat i en skrivelse till Stortinget  med huvudbudskapet att det i stort går enligt plan. Stortingets granskning är dock framskjuten till i höst.

Tanken är god men frågan om hur väl den kan fungera. Stortinget har inte något eget organ som kan stå för en bred kvalificerad granskning.

Hanteringen av etableringen av specialstyrkor i Ramsund (SOTG) är ett exempel på problemet med egenutvärdering. Redan 2023 slogs Forsvaret larm om brist på pengar – och på den vägen har det varit. Under tiden har regeringen felinformerat Stortinget om att allt löper på som det ska. Media slog larm och sedan gick vidare till Stortingets kontroll- og konstitusjonskomité (Konstitutionsutskottet).

Nu är förhoppningen att styrkan i alla fall ska vara på plats 2028.

Exemplet Ramsund understryker den kritik mot LTP 2025 som förre forsvarssjefen Sverre Diesen har riktat mot obalansen mellan satsningen på ny materiel respektive drift. Att 50 procent går till materielinvesteringar indikerar en kommande brist vad gäller driftkostnader för träning och övningar. Alltså det som är avgörande för utnyttjandet av materielen. Diesen menar att balanspunkt bör vara 30–70 och efterlyser att det görs en prioritering av den materiel som bör införskaffas.

Det saknas inte heller övergripande kritik. I en analys från Forsvarets forskningsinstitutt har man pekat på hög risk för underfinansiering, otillräcklig förmåga att genomföra materielinvesteringar, brist på kvalificerad personal samt ett större klimatavtryck. Prioriteringar efterlyses.

Till ekvationen LTP 2025 hör dessutom att sektorreformen F24 ska leda till snabbare beslutsprocesser och ge incitament för de respektive försvarsgrenarna att ekonomisera med resurserna.

Lösa boliner, silos och situationsförståelse

När det gäller civilt försvar står frågan om krig överst på agendan i Sverige. I Norge är fokus snarare på kris. Också på detta område finns styrningsproblem. Sedan länge har planer för att stödja militären gjorts upp centralt men dessa har sedan inte följts upp i regioner och kommuner.

I en granskning gjort av den norska Riksrevisjonen utpekas Forsvarets bristande kommunikation av vilka behoven är ett huvudproblem. Det övas inte i tillräcklig grad och det ligger kanske i sakens natur om det är oklart vad som ska övas. Ett tillkommande problem är kommunstrukturen med ett stort antal småkommuner. Utsira är den minst med 215 invånare (1 jan 2024).

Den förklaring som anförts till varför planer har blivit liggande i byrålådan är att man inte trott att det skulle behöva tas i bruk.

Här behövs det ett omtag i fråga om civilt försvar– och kanske kan det komma i kölvattnet på den nationella säkerhetsstrategin.

Bristen på stridvästar är ett annat exempel på en kvarhängande situationsförståelse och bristande styrning. Nya stridsvästar skulle egentligen ha delats ut 2023 men är nu på gång. Problemet är att beställningen avser en personalstyrka på 40 000 medan den totala styrkestrukturen uppgår till 70 000 (och ska dessutom växa).

En förklaring är att beställningen (i enlighet med Forsvarsdepartementets önskan) gjordes när det rådde en annan beredskapsnivå än nu.

Ett norskt företag som 2005–2020 levererade datatjänster till ett av Forsvarets kommunikationssystem skedde delvis med personal i S:t Petersburg. Företagets tjänster har även tagits i bruk för Equinors övervakningssystem – över och under vattenytan – av ca 70 rigginstallationer.

Kanske visar exemplen på hur den goda Rysslandsbilden hängde kvar efter 2014. Samtidigt är det 2025 oklart om avslöjandena leder till åtgärder eller inte.

Direktoratet for eksportkontroll og sanksjoner (DEKSA) fick i januari 2025 information från Finanstilsynet om att ett norskt företag utställde falska försäkringsdokument, som möjliggjorde för den ryska skuggflottan att undgå kontroll i Östersjön.

Det dröjde två månader innan norska UD och PST informerades. Myndigheten som har ett särskilt ansvar för dialog med andra stater i fråga om sanktioner mot Ryssland, struntade dessutom i att informera utanför landets gränser. Man hade inte plikt att göra det. Den finlänska myndighetet fick information genom media som avslöjat saken.

Vad gäller sanktionerna så kan det också konstateras att Norge har en tendens att dröja med implementeringen. Till bilden hör att man valt en annan policy än EU i fråga om möjligheten för ryska fiskebåtar att angöra (några få) norska hamnar. Man tillåter även vittvätt av rysk fisk för vidareexport till EU.

Skrivningarna om Kina i den nationella säkerhetsstrategin är tydligare än vad som hade kunnat befaras. Återstår att se om kinesiska drönare får fortsätta att övervaka stamnätet för el alltmedan kinesiskt byggda bussar trafikerar E-tjänstens huvudkvarter.

Den nationella säkerhetsstrategin kan bidra till en mer samstämd situationsförståelse och mindre silotänkande. Det är till exempel svårt att förstå hur norska UD våren 2025 – och samtidigt som strategin var under utarbetande – låta den norske arktisambassadören i våras delta (via videolänk) på en Putinkongress i Murmansk (Arctic forum).

Fregatterna blir ett vägval

En tvistefråga som har lösts ut är var Nato:s nya luftoperationskommando skall ligga i Norge. Valet föll på Bodø där också Forsvarets operative hovedkvarter är beläget. Ett motiv för det valet är önskan om en större Nato-närvaro i Nordnorge. Kritiker hävdar att det också var regionalpolitik. En fördel med Rygges närhet till Oslo-området hade varit möjligheten att lättare rekrytera norsk- och Nato-personal.

En fråga som ska avgöras i höst är val av fem nya fregatter till marinen. De är en del i den storsatsning på marinen som görs, och som inkluderar sex ubåtar från Tyskland och 28 övriga fartyg som byggs i Norge. Striden om fregatterna står mellan Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Valet handlar förstås om behov, prestanda, tid för leverans, pris och industrisamarbete, men också om politik.  Införskaffandet av amerikanska F35 gick på autopilot, men är det fortfarande en självklarhet att välja USA.

I säkerhetsstrategin beskrivs USA som Norges främste allierad och Norge ”ska bidra till att bevara USA:s engagemang för vår säkerhet”. Samtidigt säger man med ett nytt tonfall att det ”råder osäkerhet om den transatlantiska relationen”. Å andra sidan lyfter man fram viljan av ett närmare samarbete med EU på en rad områden. Det gäller också försvar och säkerhet. Sedan 2024 har Norge ett strategiskt samarbetsavtal på området med EU. Det har också öppnat upp för norsk medverkan i EU:s pågående upprustning av försvarsindustrin.

Fregatterna blir ett vägval. Det eviga norska mantrat när det gäller EU är viljan att samarbeta med Europa. Faller valet på en annan leverantör än USA blir det en signal om att Norge verkligen vill vara en del av Europa.

Kort sagt, det är mycket för de två politiskt huvudansvariga i försvarsdepartementet.Tore Sandvik är sedan början av 2025 Norges försvarsminister i Støres enpartiminoritetsregering. I sitt långa tidigare värv har Sandvik allra mest erfarenhet av att under två decennier ha jobbat som regionpolitiker.

Ansvaret för det praktiska genomförandet av LTP 2025 ligger hos statssekreterare Marte Gerhardsen. Hon har en bred erfarenhet men inte från försvarssektorn. Närmast kom hon från en anställning som chef för skolorna i Oslo.

Artikel på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 15 juli 2025.

Read More

Det norska nationaldagsfirandet 80 år efter krigsslutet sker i skuggan av ett pågående krig i Europa. Allvaret underströks när statsminister Jonas Gahr Støre på Frigjøringsdagen 8 maj lade fram Norges första nationella säkerhetsstrategi. I den slås fast att säkerhetssituationen är den mest allvarliga sedan andra världskriget. Och för första gången sedan Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 varnade Støre för risken att Norge skulle kunna drabbas av krig.

Inte oväntat pekade Støre på osäkerheter knutna till bland annat Trump (utan namns nämnande) och Kina. Strategin rymmer också problematiken att teknologi, ekonomi och säkerhet vävs samman på ett nytt sätt. Han lyfte även fram gråzonen i vilken det är svårt att se skillnad mellan krig och fred. Slutsatsen var att ”verden på kort tid har blitt farligere og mer uforutsigbar”.

Det hade inte varit otänkbart att detta skulle ha påverkat det norska utanförskapet i förhållande till EU. Särskilt som man i säkerhetsstrategin faktiskt tar fasta på hur EU förändras i fråga om säkerhetspolitisk roll, försvar och konkurrenskraft.

Men icke. I stället är det vanliga visan om EES-avtalets förträfflighet som i praktiken innebär att Norge genom detta (och en rad hängavtal) importerar mest EU-lagstiftning. Detsamma gäller viljan att i alla fall få vara med på ett samarbetshörn, till exempel i fråga om försvar och hälsa, men då utan krav på medinflytande.

Medlemskap är en icke-fråga. Och det är egentligen inte förvånande. Visserligen blåser det EU-vindar i opinionen, men i en mätning i våras var det ändå 48 procent som sade nej mot 41 procent ja. Bland partierna är det bara småpartierna Venstre och Miljøpartiet De Grønne som både är för och talar för saken. Høyre är också för medlemskap men är tyst. Arbeiderpartiet är splittrat och vill inte heller ha någon diskussion.

Alla andra säger njet i syfte att bevara myten om selvråderetten; yttervänstern i Rødt, vänstern i Sosialistisk Venstreparti, kyrkliga Kristelig Folkeparti, landsbygdpopulistiska Senterpartiet och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Alla utom KrF vill dessutom säga upp eller i praktiken säga upp EES-avtalet.

Det är upplagt för att valet till Stortinget i höst blir en rysare. Oavsett om det blir Jonas Gahr Støre eller (troligen) Høyres Erna Solberg som triumferar, kommer regeringsbildaren att tvingas stödja sig på partier för vilka myten om det självbestämmande utanför-landet är idealet. Därför är det kanske lika bra att ett bromsande Norge förblir en policy-taker i en tid när EU genomgår en genomgripande dynamisk utvecklingsprocess – som fördjupar integrationen på både det ekonomiska och säkerhetspolitiska området.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2025.

Read More


Det blev fred i Europa 8 maj 1945. I Sverige var firandet 80 år senare inte mycket att skryta över. Allra mest hågkomster och bilder från Kungsgatan i Stockholm efter den tyska kapitulationen fylld med glada människor i ett regn av papper och girlanger dalande ned från husfasadernas fönster.

Det borde ha varit mycket mer.

Kung Carl XVI Gustaf kunde ha talat. Statsministern kunde ha talat. Och tänk om alla landets kyrkklockor hade ringt en halvtimme för att markera freden som de gjorde 1945 – och i år också för att påminna om det krig som pågår i vår tids Europa. Ofärden och ondskan. Men icke. Högtidlighållandet av Europadagen 9 maj blev också ett missat tillfälle.

Ursäkta, var är kriget? Den frågan behöver inte ställas i de krigshärjade staterna. I till exempel Norge återskapas hela tiden ockupationsåren, förtrycket och motståndskampen i forskning, skönlitteratur, i film och på tv. I minneskulturen ingår högtidlighållande av dem som kämpade och dem som föll för friheten.

80 år efter krigsslutet genomfördes markeringar runt om i landet i anslutning till och på Frigjøringsdagen (som också är den norska Veterandagen). I ett av alla arrangemang kunde man följa en 7,5 km lång flyktingrutt från den norska sidan in till tryggheten i Värmland. Totalt var det under krigsåren cirka 50 000 norrmän som fick en fristad på den här sidan riksgränsen.

Flyktingströmmen möjliggjordes genom att Sverige inte var i krig. Den är ett exempel på att historien rymmer så mycket mer än den tyska permittenttrafiken genom Sverige upp till Nordnorge, handeln med malm och kullager till Nazityskland, beslag av tidningar och allmän anpasslighet. Tyngst vägande militärstrategiskt var passagen genom Sverige för division Engelbrecht 1941 från Oslo till Finland och materieltransporterna till Finland 1941–43.

Allt som då utsattes för en förgörande moralisk kritik; en kritik som blivit till ett svart-vitt kvarhängande minne.

Hur ska man då förstå det neutrala Sveriges agerande? Det enkla svaret är att efter år av, en också i vår tid alltför välbekant fredsnaivitet, talade de militära styrkeförhållandena inte till Sveriges fördel. Samlingsregeringen förde därför vad Kent Zetterberg i ”Sverige och Hitler 1939–1945” (Carlssons Bokförlag 2021) har beskrivit som en förhandlingspolitik vis-à-vis Nazityskland.

Syftet var att hålla Sverige utanför kriget – även till priset av att bryta mot den deklarerade neutraliteten. Den politiska linjen bestod i att hålla emot och bara göra det man måste – och efterhand gjorde man allt mindre eftergifter.

När sedan kriget vände 1942–43 bröt Sverige neutraliteten till fördel för de allierade för att man ville det. Viktigast var möjligheten att ha tillgång till svenskt luftrum.

Sveriges agerande hade många sidor. När Sovjetunionen hade inlett sitt storskaliga anfall på Finland i Vinterkriget 1939–40 var handlingsutrymmet större och som ”icke-krigförande” gavs ett omfattande militärt bistånd. Finlands sak är vår, som det hette i insamlingsarbetet för det omfattande humanitära biståndet och mottagandet av flyktingar.

Krigets utveckling ledde sedan till att Sverige blev inringat av tysk trupp i Danmark, Finland och Norge. Att Sverige genom den solkiga neutralitetspolitiken lyckades hålla sig utanför kriget gjorde det dock möjligt att genomföra insatser under ”falsk flagg”.

Ett exempel är utbildandet av de så kallade polistrupperna som rekryterades bland de norska flyktingarna. Beskedet till tyskarna var att det bara handlade om ett slags polisutbildning men huvudstyrkan av de runt 15 000 som ingick kan snarare beskrivas som lätt infanteri. Delar av styrkan deltog i befrielsen av Finnmark 1944–1945.

Ett annat exempel är bildandet av Svenska Norgehjälpen. Med regeringens välsignelse skapades en svensk folkrörelse bestående av 25 rikstäckande organisationer. Det höll svälten borta. När det sattes punkt för nödhjälpen fördelades 164 000 dagsportioner ”svenskesuppe” på 1 119 orter runt om i Norge.

Så ja, historia är viktigt. I ett inslag på Lunchekot 8 maj fick vi veta att nazisterna startade andra världskriget. I verkligheten delades skulden mellan Tyskland och Sovjetunionen, som i det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939, delade upp bytet. Först ut var Polen. Stalin bytte sida först sedan Hitler brutit icke-angreppspakten.

Det är välkommet att SVT i kväll inleder en dokumentärserie i fem delar om Sverige och kriget.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 maj 2025.

Read More

Hösten 2024 sände Direktoratet for samfunnssikkerhet ut en rådgivande beredskapsbroschyr till Ola og Kari Nordman. Betoningen låg på egenberedskap i kris. Till skillnad från MSB:s råd till de svenska hushållen var kriget långt borta. Regeringen Jonas Gahr Støre har nu tagit frågeställningarna vidare i en skrivelse till Stortinget. Den ger inblickar i hur man i Norge tänker motståndskraft.

Totalforsvarsmeldingen: Forberedt på kriser og krig (Meld. St. 9) redovisas hur man vill gå vidare i fråga om civil beredskap. Inledningsvis slås det fast att:

“Norge er et langstrakt land, men det er sterke bånd som forener oss. Vi har bosetting i hele landet og grunnleggende tillit til hverandre og til myndighetene. Tillitssamfunnet og trygge, gode og levende lokalsamfunn i hele landet er de viktigste byggesteinene i den sivile norske beredskapen. Forskjellige deler av landet og ulike grupper i samfunnet kan ha ulike beredskapsutfordringer. Uansett hvor du bor i Norge eller hvem du er, skal fellesskapet stille opp når det virkelig trenges.”

Det konstateras att säkerhetsläget i olika dimensioner har försämrats och man betonar vikten av ett fungerande civilt försvar i situationer, som det heter, “højt i krisspektret”. Samtidigt trycker man hårt på krisberedskap, typ händelser i naturen som ovädret Hans. Regeringen ska:

  1. Sikre bosetting, god grunnberedskap og levende lokalsamfunn i hele landet.
  2. Utnytte samfunnets samlede ressurser bedre i forebygging og krisehåndtering, herunder involvere næringsliv og frivillige i beredskapsarbeid lokalt, regionalt og nasjonalt.
  3. Styrke digital motstandskraft og nasjonal kontroll over kritisk infrastruktur og strategisk viktige virksomheter, naturressurser, eiendom og verdier.
  4. Styrke motstandskraften i befolkningen og bevare høy grad av tillit i samfunnet.
  5. Styrke forsyningssikkerheten, herunder matsikkerheten.
  6. Sikre tettere samarbeid mellom sivile sektorer og forsvarssektoren.
  7. Styrke sivil evne til å understøtte alliert militær innsats i rammen av NATO og gjennom styrket nordisk og europeisk beredskapssamarbeid.

Den norska ansatsen kan jämföras med startpunkten för regeringen Kristerssons proposition om det militära försvaret och den civila beredskapen Totalförsvaret 2025–2030 (Prop. 2024/25:34). Nato har en dimensionernade huvudroll för den civila beredskapen. Det slås fast att ”samhällets motståndskraft är en del i Natos samlade avskräckning och försvar”.

Det handlar om de av Nato tre utpekade kärnuppgifterna “förmågan att upprätthålla politiskt beslutsfattande och centrala ledningsfunktioner, säkerställandet av viktiga samhällsfunktioner och civilt stöd till militära operationer”.

Specifikt för det civila försvaret betonas i propositionen att det ska byggas utifrån de “krav som ställs i höjd beredskap och ytterst krig och ha förmåga att bidra till det militära försvarets förmåga, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna samt skydda civilbefolkningen. Det civila försvaret ska också ha förmåga att upprätthålla försvarsviljan och samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar.”

Ambitionen kan jämföras med skrivelsens formulering att “sivil støtte til militær innsats i øvre del av krisespekteret (…) har gradvis fått større fokus de siste årene, og særlig etter Russlands krigføring mot Ukraina i 2014 (Donbas i Øst-Ukraina og Krim).

Både i Sverige och Norge rotar man runt i samma typ av verktygslåda. De olika skrivningarna avspeglar dock skillnader i såväl politisk diskurs som organisering av politikområdet. I Sverige sorterar även den civila beredskapen under Försvarsdepartementet och leds av en egen minister. I Norge är civil beredskap inordnad under Justitiedepartmentet. Justieminister Emilie Enger Mehl som tillhör Senterpartiet dubblerar som beredskapsminister.

Själva framtagandet av politiken skiljer sig dessutom åt. I Sverige tog Försvarsberedningen fram underlag både för det militära försvaret och civil bredskap, som sedan resulterade i ett sammanvägt förslag för Totalförsvarets utformning.

I Norge arbetade två olika utredningar parallellt: Forsvarskommisjonen från december 2021 respektive Totalberedskapskommisjonen från januari 2022. Båda utredningarna avrapporterade försommaren 2022. Den ena med inriktning på det militära försvaret (NOU 2023:14) och den andra på civil beredskap (NOU 2023:17).

I juni 2024 fattade Stortinget beslut om det militära försvaret, Langtidsplan for forsvarssektoren 2025–2036. Stortingsmeldingen om den civila beredskapen skulle egentligen ha lagts fram i hösten 2024 – och kanske borde man väntat ännu längre. I samband med behandlingen av Langtidsplanen uppdrog Stortinget åt regeringen att utarbeta en nationell säkerhetsstrategi. I skrivelsen finns det pågående arbetet bara knapphändigt omtalat på s 49.

Den nationella säkerhetsstrategin ska bli färdig till sommaren och borde utgöra den naturliga utgångspunkten för den Langtidsplan for sivil beredskap som regeringen ska ta fram med början under 2025. I den kommer man förhoppningsvis lösa ut frågor om ledning och samordning i kris och i krig. Vilka är de ändåmålsenliga svaren på de problem som sammanhänger med förvaltningsstruktur och  -kultur? Och hur kompetensförsörja organisationen? Och vad göra med alla landets alla pyttekommuner?

Ännu mer naturligt är förstås att inte ha två separata planer. För att få mest effekt i kris och krig ska de ju ses i ett. Den politiska handläggningen so far indikerar dessutom att det behövs mer offentlig debatt än den som Stortingsmeldingen hittils allra mest resulterat i; lagtvång om skyddrum i samband med vissa nybyggen kommer att göra det dyrare att bygga och svårare för unga att köpa en egen bostad.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 22 januari 2025.

Read More

När Norge går in i 2025 är det växt i ekonomin, reallönerna ökar och arbetslösheteten är låg. Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har dessutom levererat mycket av den politik som de två partierna gick till val på: ökade bidrag, mer stöd till bönderna, decentralisering, omreglering av arbetsmarknaden och, när energiprischocken kom, införandet av ett generöst elprisstöd.

Allt borde alltså ligga till rätta för att statsminister Jonas Gahr Støre skulle kunna se fram emot Stortingsvalet i höst. I verkligheten råder det full kris när tidvågorna från 2024 års två megatrender också har slagit in i Norge. Den ena handlar om väljarnas missnöje med sittande regeringar och den andra om framgången för missnöjespartier i olika tappning till höger i politiken.

***

Arbeiderpartiets identitet var länge fotad i det kvardröjande minnet av ett fyrtioprocentsparti. Ambitionen skruvades först ned till 30 procent och nu ses 20 som inte alltför illa. I en opinionsmätning genomförd av Norstat i början av december 2024 fick Arbeiderpartiet stöd av 14,2 procent av de tillfrågade. Tillsammans med Senterpartiet (3,8 procent) uppgick regeringens samlade stöd till 18 procent. Stödpartiet Sosialistisk Venstre fick 11 procent, yttervänstern i Rødt 5,6 och Miljøpartiet De Grøne 3,5.

Partiordföranden sedan 2014 Jonas Gahr Støre har varken lyst som oppositionsledare eller statsminister. AP har slitit med skandaler, maktkamper och personstrider som har tärt på förtroendet. Det verkar dock som om försöken att lansera ett nytt namn inför valet har stoppat upp och att Støre kommer att vara frontfiguren i september. Formellt beslut fattas senare i vår.

Kanske partiet tar det säkra för det osäkra i tider som kan bli väldigt turbulenta. Dessutom väntar till slut de räntesänkningar som Støre gång efter annan tidigare har varslat om. Då kan det verkligen bli såsom utlovat i valet 2021: ”Vanligt folks tur”.

I Norstatmätningen uppgick Høyres (21,5) och Fremskrittspartiets (27,4) samlade uppslutning i väljarkåren till 48,9 procent. Om det hade varit val vid mättillfället hade de två partierna haft en egen ”Blåblå” majoritet i Stortinget med 89 av totalt 169 mandat. Lägg därtill stödet för de två tänkbara koalitionspartnerna; 9 mandat för socialliberala Venstre och 8 för Kristelig Folkeparti. Valvinden är tydlig.

Samtidigt har stödet för FrP på bara ett drygt år gått från att vara hälften så stort som för Høyre, till att FrP nu konsekvent är det större partiet i opinionsmätningarna. Det innebär förstås att alarmen ljuder även inom Høyre. Høyre kan dock med visst lugn se tillbaka på en för partiet mer positiv långtidstrend när det gäller styrkeförhållandet till FrP. Det kan också söka lindring i erfarenheten från 2021, då Senterpartiets anti-elitism inte lockade lika mycket vid valurnorna som i opinionsundersökningarna. Dessutom är Høyres Erna Solberg den partiledare som flest väljare vill se som statsminister, långt fler än FrP:s Sylvi Listhaug. Inte minst är detta tydligt bland borgerliga väljare. 

Solberg har emellertid varit partiledare sedan 2004 och statsminister 2013–2021. Blir hon ett lika dragande vallokomotiv som tidigare? Åren av slit i toppolitiken lyser från och till igenom och politiken präglas väldigt mycket att sitta stilla i båten. FrP:s framgångsvåg gör dessutom att de vanliga konfliktytorna höger-vänster i förhållande till AP inte blir dominerande på samma sätt. Det gäller inte minst om FrP får överta den centrala ”skurkrollen” i AP:s valdramaturgi.

Till bilden hör att de två partierna till höger bara delvis konkurrerar om samma väljargrupper. FrP är överrepresenterade bland personer med låg eller ingen utbildning. Alltså snarare väljare som brukat rösta på AP. Till det nya hör att FrP också har börjat att attrahera invandrare och unga (särskilt män). 

***

Fremskrittspartiet beskriver sig självt som ett “liberalistisk” parti som “bygger på Norges Grunnlov, norsk og vestlig tradisjon og kulturarv med basis i det kristne livssyn”. Men om man med “liberalistisk” menar en liten men stark stat är karaktäristiken föga träffande. Man lever inte som man lär. Även FrP står bakom den norska storstaten. Nyliberalerna rensades ut 1994 och med dem försvann ja-till-EU också från partiet.

Historien går tillbaka till 1973 då Anders Lange bildade Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep. Namnbytet till Fremskrittspartiet skedde 1977 och då med ett anti-modernistiskt partiprogram. Året efter valdes Carl I Hagen till ny partiledare och efterträddes först 2006 av Siv Jensen.

Invandring blev prio 1 för FrP först i samband med valet 1987, då Hagen berättade om ett brev han fått från en muslimsk invandrare om planerna på att göra Norge till en muslimsk stat. Brevet visade sig senare vara falskt. Dock först efter att partiet gått från 4 till 12 procent. 

Det dröjde innan FrP välkomnades in i det borgerliga samarbetet mellan Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti. FrP ansågs varken rumsrent i det politiska finrummet eller pålitligt borgerligt. Efter Stortingsvalet 2001 bildade de tre en KrF-ledd regering med stöd av FrP. Inför valet 2005 var dock budskapet till väljarna att FrP inte ingick i det borgerliga regeringsalternativet. 2009 uteslöt Venstre ett förpliktigande regeringssamarbete. 

Men det löste förstås inte problemet med att vägen fram till regeringstaburetterna var kantad av FrP-väljare. Å andra sidan hade Siv Jensen bestämt sig för att tiden var mogen att få inflytande genom att ta regeringsansvar. I god tid inför valet 2013 klargjorde hon att FrP bara kunde stödja en regering som partiet själv ingick i. 

Och så blev det – inte en fyrpartiregering men en “Blåblå” i minoritet bestående av Høyre och FrP med Erna Solberg som statsminister och Siv Jensen som finansminister. 2018 tog Venstre steget in i regeringen och när året efter Kristelig Folkparti följde efter bildades den första borgerliga majoritetsregeringen i historien. 

Solbergs dreamteam varade till början av 2020 då FrP lämnade regeringen. Jensen motiverade avhoppet med svagt genomslag i stort och och rent konkret med regeringens beslut att hämta hem en IS-mamma och hennes två små barn från Syrien. Mer krasst uttryckt hittade man en fråga som kunde bli en väg ut ur regeringen för att få en friare roll i ett läge där partiet kämpade med väljarstödet inför Stortingsvalet 2021. Det gick sådär.

Siv Jensens ledarskap och tiden i regering satte spår. FrP var ett parti som hade en lösning och sökte efter problem att koppla den till. Med regeringsansvaret följde krav på att först identifiera problemet och sedan ta fram lösningen. Och på att kompromissa. Samtidigt tillät Solberg FrP att också odla identiteten som politikens l’enfant terrible.Ibland gick det dock för långt.

FrP:s nuvarande partiledare Sylvi Listhaugs politiska karriär var kantad av kontroversiella utspel. 2018 tvingades hon till och med att ”frivilligt” lämna posten som justitieminister (men var snart tillbaka i en annan ministerroll). När hon tog över partiledarposten 2021 kunde man tro att FrP igen skulle bli mer av ett enfrågeparti. Så har dock inte blivit fallet. 

Motstånd mot invandring är fortfarande partiets främsta varumärke.

Men att det finns gränser understryks av att FrP:s ordförande i justitieutskottet fick silkessnöret sedan han gjort en postning på Facebook som ledde till en polisanmälan om hets mot folkgrupp, som dock sedermera blev nedlagd. Listhaug valde att inte gå på yttrandefrihetslinjen utan tog personligen avstånd. 

Och Listhaug själv har dessutom inför valrörelsen gjort en personlig make-over för att göra sig mer statsministeraktig. Man ska inte längre tänka bygdejenta utan nu är det mer av powerlook med Marine Le Pen och Giorgia Meloni som förebilder. 

FrP är inte något enfrågeparti utan ett högerpopulistiskt parti med “erbjudanden” till väljarna inom alla politikområden – men inte sällan i form av enkla lösningar. I fråga om Putin och angreppskriget mot Ukraina är man en del av samförståndet i Stortinget. Samtidigt som partiet håller sig inom åsiktskorridoren markerar man särskiljande mening i frågor där man egentligen inte ska tycka olika. Det gäller exempelvis kritik av samers rättigheter och den gröna omställningen.

Ungdomsförbundet har velat varumärkesskydda den norska rätten till Trumps “Drill baby drill” och ungdomspolitikern Simon Velle har framgångsrikt burit fram budskap från Jordan Petersons univers. 

Inför Stortingsvalet lanserar partiet sig som det enda alternativet som är ett verkligt alternativ. Alltså något annat än Høyre och Arbeiderpartiet. Anti-etablissemang.

***

Ännu är det många månader kvar till Stortingsvalet i september, men det krävs närmast ett mirakel för att regeringen Jonas Gahr Støre ska bli återvald och inte ersättas av en borgerlig regering. Det är bra för Norge. Det är dock inte tillräckligt bra. Tyvärr krävs det även ett mirakel för att en regering ledd av Solberg eller Listhaug ska ta sig an de stora framtidsfrågorna såsom medlemskap i EU, en ohållbar kommunstruktur, boomen för sjukskrivningar och förtidspensioneringar. 

Det handlar också om en mer realistisk nationell självförståelse. I Norge är föreställningen gärna den av redan varande eller blivande världsbäst. Det statliga ägandet är stort och likaså tilltron till statliga ingripandens välsignelser. Den bilden krackelerar i internationell jämförelse, konstaterade den norska techsektorns branschorganisation Abelia i en rapport nyligen:

Norge mangler relevant spiss- og teknologikompetanse, og har fortsatt svak tilgang på internasjonal kompetanse. Norske bedrifter sakker akterut når det gjelder bruk av muliggjørende teknologi, som kunstig intelligens. Vi har lav gründeraktivitet, og svært begrenset tilgang på risikokapital. 

Norge är tack vare råvaruresurserna ett av världens allra rikaste länder. Oljefonden med ett värde på nästan 20 000 miljarder norska kronor är det främsta exemplet på att Norge kan beskrivas som en rentierstat som gör att det aldrig blir riktigt hårda budgetrestriktioner i politiken. 2025 hämtas nästan en fjärdedel av statsbudgeten från fonden. Det blir aldrig någon riktig känsla av ”kris” och därmed inte heller något riktigt förändringstryck. 

Essä i Smedjan 10 jan 2025.

Read More


Stödet till Ukraina är en av huvudpunkterna på det pågående nordisk-baltiska toppmötet på Harpsund. När det inleddes på onsdagen hade Norges statsminister Jonas Gahr Støre med sig budskapet att hans regering nästa budgetår ska öka biståndet med 100 procent i förhållande till vad som föreslogs för en dryg månad sedan.

Fördubblingen handlar dock bara om en ökning från 15 till 30 miljarder norska kronor. Alltså fortfarande mycket mindre än vad Norge har råd med här och nu. Den norska modellen är att stoltsera med löften om (minst) 150 miljarder fram emot 2030. Alltså utfästelser för en framtid när Ukraina – om vårt stöd sviktar – kanske inte ens existerar.

Till saken hör att ökningen sker först efter politisk press från Høyre, Venstre och Miljøpartiet De Grønne. Oppositionen har morskat upp sig. Att man ställer krav för att ställa sig bakom Ukrainapolitiken har tvingat regeringen att i dag inleda vad som ska vara reella överläggningar i Stortinget om stödet 2025.

Ett hinder på vägen för Støre är en pågående kommunalekonomisk kris. Hösten 2025 är det val till Stortinget och det lutar redan starkt mot att regeringen får gå. Ett annat är att Arbeiderpartiet sitter fångat i en koalitionsbur med Senterpartiet vars världsbild har fokus på den norska landsbygden.

Det finns skäl att undra över situationsförståelsen. Alltså hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget är och vad det betyder för Norge.

Både svenska MSB och den norska motsvarigheten DSB har nyligen kommit med uppdaterade råd och maningar till befolkningen. I den svenska konstateras att “det militära hotet mot Sverige har ökat och att vi måste vara beredda på det värsta – ett väpnat angrepp”. Den norska uppdateringen verkar ha gjorts 2021. Alltså före den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Kriget är långt borta.

När toppmötet avslutas i dag bör budskapet från de andra deltagarna ha varit glasklart. Efter Rysslands fullskaliga invasion blev Norge en ofrivillig krigsprofitör men agerar nu som en frivillig. Därför: Gör om och gör rätt. Agera inte som den rike kusinen från landet. Norge är stadd vid kassa men snålast i Norden.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 november 2024.

Read More

Norge är rikast i Norden men är ändå, med undantag för Island, minst villigt att i praktisk handling visa solidaritet med Ukraina. Planen för Nansenprogrammet är att ställa upp med (åtminstone) 15 miljarder NOK årligen till och med 2030. Det var därför inte utan att jag kände ett visst medlidande med utrikesminister Espen Barth Eide när han i radio hade den otacksamma uppgiften att försvara det snåla norska biståndet till Ukraina.

Men det gick över.

Tänk om biståndet vore lika storslaget som självberömmet. Droppen var när han försökte åka politisk snålskjuts med hänvisning till allt som Norge gör tillsammans med Norden och Baltikum.

Norge var det enda land i Europa som ”drabbades” av ökade inkomster som en följd energikrisen. Det har rått viss osäkerhet om storleken på krigsprofiten för åren 2022 och 2023 som utlöstes av Rysslands fullskaliga invasion. Nu har det norska finansdepartementet räknat på saken: 1 270 miljarder NOK.

Det talet kan och bör jämföras med det totala norska biståndslöftet till och med 2030 på 135 miljarder.

Det är ett politiskt fallissemang när statsminister Jonas Gahr Støre avfärdar övervinsten med det banala konstaterandet att priset på gas går upp ibland och ned ibland. Problemet är förstås att ett erkännande av fakta skulle kasta ett föga smickrande ljus över regeringens självgoda skryt. Det argumentativa trycket på att göra mer skulle öka.

Synd att Høyres Erna Solberg traskar patrullo med orden: ”Jeg blir aldri med på dette om at Norge har ekstraordinære inntekter på grunn av krigen. Vi har også ekstraordinære utgifter.”

Ja, stackars Norge.

På Venstres initiativ ska det i alla fall bli förhandlingar i Stortinget om storleken på biståndet. Förslaget var att lyfta ut stödet till Ukraina ur regeringens pågående budgetarbete (förhandlat med stödpartiet Sosialistisk Venstre) och det kravet ställde sig Høyre, Miljøpartiet De Grønne och SV bakom. Regeringen vill dock ta en väl så avslöjande förhandlingsomväg, där alla partier först ska redovisa sitt “bud” i sina respektive alternativa budgetförslag. Allt för att inte behöva ta stöten från den opinion som vill se ökade satsningar för att stärka kommunernas ekonomi.

Venstre vill att golvet i Nansenprogrammet ska höjas till 105 miljarder, Høyre föreslår ett engångsanslag för nästa budgetår på 45 miljarder för att därefter följa 2030-planen. Och allt utöver regeringens bud är förstås bra. Resultat lär dock knappast stå i paritet med de finansiella muskler som Norge till skillnad från alla andra stater i Europa har till sitt förfogande.

Norge har alla möjligheter att verkligen göra skillnad. Alltså är det den politiska viljan som avgör vilket slags land som Norge vill vara.

Inom ramen för regeringens budgetförslag för 2025 kan man hålla fast vid handlingsregeln och ändå ha ett finansiellt utrymme på 100 miljarder NOK. Vill man mer fram emot 2030 uppgår värdet på oljefonden till nästan 20 000 miljarder NOK.

Uttag ur fonden, utöver handlingsregelns stadgande om max tre procent av avkastningen, får bara ske för att möta en ekonomisk kris. Men det är förstås inte något argument. Regelverket är hugget i politisk sten så det kan ändras för att också ta hänsyn till säkerhetspolitisk lågkonjunktur. Kort sagt, krig i Europa. Skapa en Ukrainafond.

För att undvika risken för att Oljefonden ska bli dränerad på sparkapitalet för framtida generationer kan man också i Stortinget slå fast att det rör sig om en undantagshändelse.

Det råder inte någon brist på stora och allvarsamma ord om Ukraina, Ryssland och den havererade europeiska säkerhetsordningen. Men ord betyder mindre än ”kulor” för soldaterna i skyttegravarna – eller för de civila runt om i Ukraina som terrorbombas. Och det brådskar. Än mer så efter presidentvalet i USA.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 nov 2024.

Read More

Norge tjänade storkovan när priset på energi sköt i höjden efter Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även utan den ”ofrivilliga krigsprofiten” har landet de finansiella musklerna att ta täten i fråga om stöd till Ukraina. Men regeringen Jonas Gahr Støre saknar den politiska viljan.

Inför partiöverläggningarna i Stortinget häromdagen fanns det en viss förväntan om att Arbeiderpartiet och Senterpartiet skulle lägga något rejält på bordet. I stället blev det mest monopolpengar.

När det så kallade Nansenprogrammet sjösattes lanserades det som 75 miljarder norska kronor till Ukraina. Den finstilta verkligheten var mer blygsamma 15 miljarder årligen 2023–2027. Nu vill man göra om samma pr-trick; den finansiella ramen ökas till 130 miljarder, men då inkluderat ytterligare tre år. Kort sagt är det inte någon fastlagd ökning.

I stället ändrar man den tekniska utformningen så att det årliga biståndet till Ukraina ska uppgå till minst 15 miljarder, och för de tillkommande budgetår skjuts det till ytterligare fem miljarder. I insäljet för att möta kritik mot för lite och för sent, ingår att det ska införas kontrollstationer för att stämma av om stödet behöver öka. Som om vi inte redan vet att så är fallet.

Visst är det bra med långsiktighet, men måttet på solidaritet är inte framför allt utfästelser om stöd i framtiden utan vad som sker här och nu. Kort sagt, leverans. Så ja, det behövs mer. Man skulle till exempel kunna underlätta G7-ländernas plan på att ställa ut lån till Ukraina med frysta ryska tillgångar som säkerhet.

Mötet i Stortinget var dessutom i själva verket inte en överläggning utan en kort information om att så här blir det. Väl överståndet betonade dock den senterpartistiske finansministern Vedum å ena sidan krigets enorma konsekvenser, och å andra sidan enigheten. Men att regeringens förslag får stöd är inte detsamma som att alla är lika glada.

Kritiken avfärdas dock från regeringshåll med ord om att kriget är för allvarligt för att krångla om på hemmaplan. Och, understryks det med stor portion självgodhet, i Ukraina är man minsann så tacksamma över att biståndet från Norge är så stort.

I den norska självbilden är landet fortfarande en moralisk stormakt.

Men i skenet av den rådande graden av biståndsvilja skulle någon kanske säga att Norge snarare kan beskrivas som en frivillig än en ofrivillig krigsprofitör. Och nog borde man väl ha vetat bättre än att uppkalla programmet efter upptäcktsresanden och diplomaten Fridtjof Nansen

Nansen tilldelades fredspriset 1922, bland annat för sitt biståndsarbete i svältens Ryssland och Ukraina. För honom var dock Ukraina inte ett eget land, utan blott och bart en del av (bolsjevikernas) Ryssland. På ett i dag obehagligt bekant sätt slog Nansen fast att ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Ledare i Svenska Dagbladet 21 sept 2024.

Read More