Claes Arvidsson

Archive
Neutralitetspolitik


Det blev fred i Europa 8 maj 1945. I Sverige var firandet 80 år senare inte mycket att skryta över. Allra mest hågkomster och bilder från Kungsgatan i Stockholm efter den tyska kapitulationen fylld med glada människor i ett regn av papper och girlanger dalande ned från husfasadernas fönster.

Det borde ha varit mycket mer.

Kung Carl XVI Gustaf kunde ha talat. Statsministern kunde ha talat. Och tänk om alla landets kyrkklockor hade ringt en halvtimme för att markera freden som de gjorde 1945 – och i år också för att påminna om det krig som pågår i vår tids Europa. Ofärden och ondskan. Men icke. Högtidlighållandet av Europadagen 9 maj blev också ett missat tillfälle.

Ursäkta, var är kriget? Den frågan behöver inte ställas i de krigshärjade staterna. I till exempel Norge återskapas hela tiden ockupationsåren, förtrycket och motståndskampen i forskning, skönlitteratur, i film och på tv. I minneskulturen ingår högtidlighållande av dem som kämpade och dem som föll för friheten.

80 år efter krigsslutet genomfördes markeringar runt om i landet i anslutning till och på Frigjøringsdagen (som också är den norska Veterandagen). I ett av alla arrangemang kunde man följa en 7,5 km lång flyktingrutt från den norska sidan in till tryggheten i Värmland. Totalt var det under krigsåren cirka 50 000 norrmän som fick en fristad på den här sidan riksgränsen.

Flyktingströmmen möjliggjordes genom att Sverige inte var i krig. Den är ett exempel på att historien rymmer så mycket mer än den tyska permittenttrafiken genom Sverige upp till Nordnorge, handeln med malm och kullager till Nazityskland, beslag av tidningar och allmän anpasslighet. Tyngst vägande militärstrategiskt var passagen genom Sverige för division Engelbrecht 1941 från Oslo till Finland och materieltransporterna till Finland 1941–43.

Allt som då utsattes för en förgörande moralisk kritik; en kritik som blivit till ett svart-vitt kvarhängande minne.

Hur ska man då förstå det neutrala Sveriges agerande? Det enkla svaret är att efter år av, en också i vår tid alltför välbekant fredsnaivitet, talade de militära styrkeförhållandena inte till Sveriges fördel. Samlingsregeringen förde därför vad Kent Zetterberg i ”Sverige och Hitler 1939–1945” (Carlssons Bokförlag 2021) har beskrivit som en förhandlingspolitik vis-à-vis Nazityskland.

Syftet var att hålla Sverige utanför kriget – även till priset av att bryta mot den deklarerade neutraliteten. Den politiska linjen bestod i att hålla emot och bara göra det man måste – och efterhand gjorde man allt mindre eftergifter.

När sedan kriget vände 1942–43 bröt Sverige neutraliteten till fördel för de allierade för att man ville det. Viktigast var möjligheten att ha tillgång till svenskt luftrum.

Sveriges agerande hade många sidor. När Sovjetunionen hade inlett sitt storskaliga anfall på Finland i Vinterkriget 1939–40 var handlingsutrymmet större och som ”icke-krigförande” gavs ett omfattande militärt bistånd. Finlands sak är vår, som det hette i insamlingsarbetet för det omfattande humanitära biståndet och mottagandet av flyktingar.

Krigets utveckling ledde sedan till att Sverige blev inringat av tysk trupp i Danmark, Finland och Norge. Att Sverige genom den solkiga neutralitetspolitiken lyckades hålla sig utanför kriget gjorde det dock möjligt att genomföra insatser under ”falsk flagg”.

Ett exempel är utbildandet av de så kallade polistrupperna som rekryterades bland de norska flyktingarna. Beskedet till tyskarna var att det bara handlade om ett slags polisutbildning men huvudstyrkan av de runt 15 000 som ingick kan snarare beskrivas som lätt infanteri. Delar av styrkan deltog i befrielsen av Finnmark 1944–1945.

Ett annat exempel är bildandet av Svenska Norgehjälpen. Med regeringens välsignelse skapades en svensk folkrörelse bestående av 25 rikstäckande organisationer. Det höll svälten borta. När det sattes punkt för nödhjälpen fördelades 164 000 dagsportioner ”svenskesuppe” på 1 119 orter runt om i Norge.

Så ja, historia är viktigt. I ett inslag på Lunchekot 8 maj fick vi veta att nazisterna startade andra världskriget. I verkligheten delades skulden mellan Tyskland och Sovjetunionen, som i det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939, delade upp bytet. Först ut var Polen. Stalin bytte sida först sedan Hitler brutit icke-angreppspakten.

Det är välkommet att SVT i kväll inleder en dokumentärserie i fem delar om Sverige och kriget.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 maj 2025.

Read More

Motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato är kritiska. En del känner sig kränkta. Svikna. Ansökan bara hände. Processen var för snabb. Och, klagar man, det skedde utan den breda debatt som det säkerhetspolitiska skiftet egentligen fordrat. 

Visst gick det undan när Magdalena Andersson under trycket av händelsernas gång till slut svängde i frågan om allianslöshetens bevarande. S absoluta nej till medlemskap i Nato skulle vara hugget i sten. Men det var sandsten. Putins ”war of choice”, en borgerlig opposition som inte längre gav S vetorätt och framför allt Nato-processen i Finland, gjorde det politiskt omöjligt att inte byta säkerhetspolitisk linje.

S-regeringens medlemsansökan var historisk och av avgörande vikt för svensk säkerhet, men också nödd och tvungen. Som tur är har vi nu en regering för vilken medlemskapet innebär att ”komma hem”. Och som aldrig, som Magdalena Andersson, skulle raljera över försvarsanslaget i termer av ”godis”.

Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare och under mindre pressande omständigheter. Först var två borgerliga partier för ett Natomedlemskap, och efter 2014 gjorde C och Kd gemensam sak med M och Fp. I opposition upphörde dessutom frågan att vara M:s motsvarighet till S programfästa krav på att avskaffa monarkin.

Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim skapade nytt tryck i frågan. S hade kunnat – som s-märkta före detta UD-tjänstemän argumenterade för redan 2016 – tagit fasta på att nya tider kräver nya svar. I stället krävdes det en fullskalig invasion för att Magdalena Andersson skulle slå fast att det var en ny situation.

Men S har aldrig gjort upp med sitt eget säkerhetspolitiska arv i fablernas värld. Neutralitetspolitiken kunde fungera i fredstid men var obruklig i krigstid. Men det ville man inte säga. 1959 ljög Tage Erlander inför riksdagen om att ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians (läs Nato) är sålunda helt uteslutna”. Därefter skrev man fast sig djupare och djupare i berättelsen om neutralitetspolitiken.

S var i början av 1990-talet emot att tillsätta den så kallade Neutralitetspolitikkommissionen som i sitt betänkande ”Om kriget kommit: förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949–1969” blottlade lögnen. Det centrala för S var dock kommissionens slutsats: att samarbetet inte hade varit tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. 

Som en följd av nya uppgifter 1998 och 1999 av SvD:s Mikael Holmström (numera på DN) ställde sig en majoritet i riksdagen bakom kravet att tillsätta en ny och brett sammansatt kommission för att granska andra halvan av kalla kriget 1969–1989. Det ville dock inte S-regeringen, som löste problemet genom att i en uppgörelse med C tillsätta en enmansutredare. Slutsatsen blev att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken, och att alla respekterade den svenska neutraliteten. 

Och på den vägen har det varit. 

2013 tillsatte alliansregeringen en utredning om Sveriges försvarspolitiska samarbeten, som efter regeringsskiftet 2014 mottogs av försvarsminister Peter Hultqvist och förpassades till papperskorgen. I “Försvarspolitisk samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” blottlades de inbördes motsättningarna i försvars- och säkerhetspolitiken. Det nationella försvaret var i stort sett nedmonterat, de internationella samarbetena hade lågt skyddsvärde, Sverige utlovade utan trovärdighet militärt stöd till andra stater och sågs av Ryssland som en del av Nato. Och Sverige saknade säkerhetsgarantier.

En annan slutsats var att det därför behövdes en ny utredning om för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Hultqvist gjorde tummen ned, men motsatte sig inte en sådan utredning. Oberoende av resultatet skulle han dock inte ta någon hänsyn till den. Det gjorde han inte heller när utredningen “Säkerhet i vår tid” 2016 landade på skrivbordet. 

Den blev ännu ett fall för pappersåtervinningen, och ytterligare ett missat tillfälle till omprövning; utredningens viktigaste slutsats var att ett svenskt medlemskap i Nato skulle höja tröskeln för konflikt i Nordeuropa.

2017 larmade Försvarsberedning om ett ytterligare försämrat säkerhetsläge: att ett väpnat anfall inte kunde uteslutas och att en större konflikt skulle kunna inledas med en attack mot Sverige. Det konstaterades också att vid en konflikt i närområdet skulle Sverige dras in. 

Partilinjen att stå utanför Nato blev än mer motsägelsefull eftersom krigsplaneringen utgick från att Sverige inte klarade sig på egen hand. Men det kan förklaras med att tryggheten i artikel 5 inte ansågs nödvändig, eftersom Sveriges geostrategiska läge var en garanti för bistånd i nöd. Kort sagt, en strategi för fripassagerare.

Efter kalla kriget nedmonterades neutralitetspolitiken successivt i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen och blev till militär alliansfrihet. 1994 blev samarbetet med Nato öppet genom Partnerskap för fred. Sedan dess har Sverige krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i övningar med artikel 5 som utgångspunkt, ingått ett värdlandsavtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka . 

Men artikel 5 var det absoluta tabut. 

En kvarhängande och idylliserad föreställning om Palmepokens alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen har varit ett hinder för öppenhet och omprövning. S har nostalgiskt drömt sig tillbaka till det som man minns som en rättrådig moralisk stormakt. Alltmedan USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Av den sådden skördar man nu anklagelserna från vänster om det stora sveket. S behöver en vitbok om Palmeepoken.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 augusti 2023.

Read More