Året 2017 gjorde statsminister Stefan Löfven en rad förbandsbesök. Han var på Gotland och konstaterade att ”det är viktigt att Sverige visar att man har en försvarsförmåga och den tänker vi vässa ytterligare”. I samband med Aurora 17 var han tydligheten själv: “Det är vår uppgift är att försvara vår territoriella integritet. Ytterst handlar det om vårt land, ett land som vi älskar. Alla ska veta att om man har som avsikt att skada Sverige eller inta Sverige så ska det göra riktigt, riktigt ont”. Det är utmärkt att statsministern engagerar sig, och inte minst har det ett signalvärde i förhållande till Ryssland.
Problemet är bara att regeringen Löfven också skickar andra signaler. I de försvarsöverenskommelser som har gjorts efter Krim 2014 har Socialdemokraterna hållit emot. Med fler kronor hade mer kunnat göras för att återta militär förmåga – och saken har knappast blivit bättre av att anslagshöjningarna inte täcker kostnaderna för den politiska beställningen.
När Löfven i helgen talade inför 500 valarbetare från hela landet hade han kunnat lyfta försvarsfrågan – med stöd både i Ingemar Wahlbergs utredning om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov respektive ÖB:s perspektivstudie “Tillväxt för ett starkare försvar”.
Men när Löfven byter hatt från statsminister till partiledare är budskapet inte detsamma som vid förbandsbesöken. Visst talade han om möjligheterna till förändring och att det inte finns någon “quick fix”. Det var dock lag och ordning, integration och välfärd som de centrala budskapsbärarna i höstens riksdagsval. Inte försvaret.
Wahlbergs utredning visar hur mycket som saknas – alltifrån enkla “prylar” till avancerade system. För perioden 2021–2030 laborerar utredningen med en trestegsmodell som fullt ut skulle kräva ett tillskott på 168 miljarder. Försvaret blir mer stryktåligt, motståndskraftigt och avhållande. Organisationen är i stort sett oförändrad.
I pengar räknat anger Perspektivstudien ett växande anslagsbehov till 75–85 miljarder 2025, och till 115 miljarder 2035. På ÖB:s önskelista står bland annat 120 Jas Gripen i stället för planerade 60. Fyra armébrigader i stället för två. Sex ubåtar i stället för fyra. Mer cyberförmåga och underrättelsetjänst. Och en personalstyrka på 120 000 (varav 45 000 värnpliktiga).
Det handlar alltså om svindlande summor som ska användas på bästa sätt. Till bilden hör att det inte heller saknas, för att uttrycka det populärt, utmaningar på andra områden. Typ dem som Löfven prioriterar.
Det understryker att försvarspolitiken skulle behöva diskuteras utifrån andra utgångspunkter. Till exempel utifrån en riktig nationell säkerhetsstrategi med tydligt formulerade mål och angivna vägar att nå dem. Och vad är vi vill att Försvarsmakten ska kunna göra? Vad krävs i sin tur av materiel, personal och anslag för att åstadkomma detta?
Framtidens försvar borde inte heller diskuteras utan att räkna med säkerhetspolitiken. Hur påverkas inriktning, kostnader, val av materiel av att Sverige inte är medlem i Nato? Hur påverkas Nato av att vi inte är med i ett läge där FOI:s nya studie av Västlig militär förmåga visar på stora brister.
Samtidigt låter inte framtiden vänta på sig. En blick ut över världen skapar kalla kårar – och vårt närområde ingår i den världen. Det betyder att vi behöver göra mer i närtid för att stärka totalförsvaret.
När ÖB presenterar sitt budgetunderlag för 2019 kommer det dock i stället att bli bråk om nya svarta hål i en underfinansierad försvarsekonomi. Men regeringen saknar inte resurser, utan i själva verket räknar man med ett årligt budgetöverskott på ca 50 miljarder till 2020. Statsskulden är nere på 27 procent av BNP. Det är viljan som det hänger på.
Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 26/2 2018.
Read More