Claes Arvidsson

Archive
September, 2020 Monthly archive

Försvarsministerns uppgift är att hålla gränsen, men för Peter Hultqvist handlar det om att hålla masken. Inte minst kommer den förmågan att prövas på dagens möte med Norges och Finlands försvarsministrar. I vanlig ordning lär Hultqvist tala om historiska satsningar på försvaret, men den försvarspolitiska verkligheten talar ett annat språk. Att så är fallet har tydliggjorts i samband med turerna kring den kraschade försvarsberedningen, igen budgeten och den i höst kommande försvarspropositionen.

Trots att regeringen Löfven skrivit upp allvaret i det säkerhetspolitiska läget är den inte beredd att prioritera rikets säkerhet (och än dystrare skulle det vara utan trycket från stödpartierna C och L). Visst finns det också nu mycket gott att säga när det gäller att stärka det militära försvaret. Kryssningsrobotar. Nya regementen. Nya korvetter. Återtaget av det civila försvaret fortsätter. Men vi är på efterkälken.

Öppenheten kring brister i försvarsförmågan är välkommen, men den politiska logiken haltar. Slutsatsen borde ju vara att den satsning som görs inte är tillräcklig och saken blir inte bättre av att ekonomin knappast lär räcka till den i förhållande till hotbilden blygsamma ambitionshöjningen. Till saken hör ju dessutom att det är en hotbild som mycket snabbt kan bli väldigt mycket värre – samtidigt som det tar tid att bygga försvarsförmåga.

Det finns i grunden ett förhållningssätt i regeringen till försvaret som är oerhört avslöjande. Definitionen av riktig ”sossepolitik” är att sätta ”välfärden” före den existentiella frågan om försvaret. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken när hon 2019 dissade notan från Försvarsberedningen: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

I krisbudgeten har regeringen och samarbetspartierna valt att med hjälp av ökad upplåning både ”gå på bio och köpa godis”. Det finns dock ett undantag. När det gäller tillskottet till försvarsekonomin ska det finansieras genom en budgetteknisk innovation i form av en bankskatt samt med höjda avgifter för alkohol och tobak.

Försvarsministermötet i dag är en påminnelse om att en av grundvalarna i den svenska försvarsdoktrinen är att vi inte kan försvara oss på egen hand och att Norden–Baltikum är ett stridsområde. Tillsammans är ett nyckelord – och det gör naturligtvis allianslösheten paradoxal. I stället för medlemskap i Nato bygger Hultqvistlinjen på multilateralt och bilateralt nätverkande. Inte minst har försvarsministern varit pådrivande för att kraftfullt fördjupa försvarssamarbetet med Finland.

Det är alldeles utmärkt, men frågan är hur utvecklingsbart det är när regeringen så tydligt visar att den inte tar försvaret på största möjliga allvar. Finland kommer nästa år satsa 2 procent av BNP på försvaret medan Sverige siktar på 1,5 procent 2025. Nyligen skickade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen i ett tal till och med en offentlig signal till Stockholm som inte borde ha kunnat missförstås.

”Till och med de bästa samarbetsarrangemangen hjälper inte om de samarbetsvilliga staterna saknar verklig militär kapacitet – eller ett engagemang för den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. Försvarssamarbete är möjligt – och meningsfullt – mellan kapabla stater.”

Det hjälpte inte. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna innebär att en ny försvarsberedning tillsätts efter valet 2022, att en kontrollstation införs 2023 och ett nytt försvarsbeslut fattas 2025. I stället för värnkraften i försvarsberedningens samlade förslag framemot 2030, skjuts Sveriges nationella förmåga på framtiden.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/9 2020.

Read More

När corona slog till i våras framstod pandemin som ett sprinterlopp med döden flåsande i nacken, men den har i stället blivit ett maratonlopp. I väntan på ett vaccin. Nyhetsbilden har sedan utbrottet fyllts av uppdateringar av antalet smittade och döda, jämförelser med läget i andra länder och diskussion om ”rätt” åtgärder. Inte minst har detta gällt Sverige och det annorlunda svenska vägvalet för att hantera covid-19.

Kritiken har varit hård och internationellt fick Sverige status som parialand. Svårt förstås för ett Sverige, kanske särskilt inom socialdemokratin, som gärna ser sig som ett föregångsland och förebild för andra. Det är ett storebrorskomplex som inbjuder till groupthink. Stefan Löfven håller fortfarande tvärsäkert fast vid att ”vi valde rätt väg”. Statsepidemiologen Anders Tegnell har inte varit sen att till exempel högmodigt kommentera Norge i sitt försvar av Sverige. Typ, det ”kan bli värre i Norge”.

I internationell press publiceras nu artiklar på temat ”tänk om svenskarna har rätt”. Det återstår dock förstås att se om det verkligen är sant eller om det rör sig om tillfälliga svängningar – de förskräckande höga dödstalen blir inte mindre förskräckande bara för att rubrikerna byts ut. I väntan på facit – om något sådant någonsin kommer att finnas – fortsätter åsiktsbrytningen både om strategin (är det ändå flockimmunitet som varit målet?) och konkreta åtgärder (varför dröjer munskydden?).

En annan fråga är om Sveriges särväg i Norden kommer att påverka de framtida relationerna. På den svenska sidan av riksgränsen mellan Sverige och Norge finns av naturliga skäl en frustration över att gränshandeln har fått slå igen. Den blev inte mindre i Värmland när Norge först öppnade för resor och sedan stängde igen. Men är det verkligen osämja som kommer att bestå när pandemin är över? Knappast.

Oberoende socialdemokratiska Aftonbladet höjde i en kritisk ledarkommentar ett varnande pekfinger för långtidseffekten av de diskriminerande reserestriktionerna. När dessa väl blir avskaffade kommer svenskarna inte vilja resa över riksgränsen, förmodades det. Inte ens ledarskribenten själv skulle dock avstå från resor till Norge.

Och det vållade onekligen viss uppmärksamhet när utrikesminister Ann Linde indirekt hotade med att den kärva hållningen till pandemi-Sverige skulle påverka det nordiska samarbetet, och bli generellt sämre. Lite senare klev Linde ned från piedestalen, men nyligen – sedan Norge återigen hade ändrat resereglerna – återkom inrikesminister Mikael Damberg med samma negativa konsekvensbeskrivning. Kanhända var det ett återfall i känslan av att vara kränkt, men att sura är ingen framgångsrik väg i det nordiska samarbetet.

Genom historien kan vi dock se att det som driver på eller hindrar utvecklingen av samarbetet inte är en idé om Norden som enhet, och den har ju inte heller precis blivit starkare genom EU- eller EES-medlemskapen. Visst finns det en värdegemenskap om politik och samhälle som fångas i begreppet den nordiska modellen, en känsla av gemenskap och svärmande ”nordister”. Men när saker ställs på sin spets i politiken handlar det dock i första hand om hur de nordiska länderna definierar sina respektive nationella intressen över tid och i perspektiv av rådande politiska lägen. Det är förklaringen till att storslagna projekt som planerna på ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund 1948–49 strandade och i stället, liksom Nordek på 1960-talet, resulterade i olika nationella vägval.

Men mest påtagligt är att de hotfulla orden från den svenska regeringen helt förbiser det som är den verkliga kärnan. Slitstyrkan i det nordiska samarbetet är vardagen. Myndigheter emellan. Kommuner emellan. I näringslivet. Och folk till folk.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/9 2020.

Read More