Claes Arvidsson

Archive
Nordiskt samarbete

I dag feirer Sverige sin nasjonaldag. Vi feirer at 6. juni 1523 ble Gustav Vasa valgt til svensk konge, og at det dermed ble satt punktum for Kalmarunionen mellom Sverige, Danmark og Norge. 

Sverige ble igjen et selvstendig land og har altså vært en egen nasjonalstat i snart 500 år. Men dagen feires også til minne om forfatningen fra 1809.

Den kan riktignok ikke likestilles med den langt mer demokratiske norske grunnloven fra 17. mai 1814, men den inneholder blant annet et sterkt maktfordelingsprinsipp. Selve feiringen kan heller ikke sammenlignes med 17. mai. 

I 1983 fikk Svenska flaggans dag, som denne dagen kalles, status som nasjonaldag. I 1996 ble den salutteringsdag, og først i 2005 en «rød» dag, altså helligdag.

Underkommunisert

Det er nok etterhvert blitt noen flere som feirer dagen, men det er langt færre svensker enn nordmenn som feirer nasjonaldagen sin. Og det er sikkert enda færre som vet hvorfor det er akkurat 6. juni. 

Den beskjedne nasjonaldagskaken med svensk flagg på, Sverigebakelsen, er et symbol så godt som noe på at festen ikke er den samme på begge sider av kjølen.

Det blir av og til sagt at den svenske nasjonalismen består i at det ikke finnes noen nasjonalisme. I Norge – med en annen historisk erfaring i bagasjen – er nasjonalismen ingen mangelvare.

Den påvirker i begge tilfellene hva som blir løftet frem, og hva som ikke får helt plass i den nasjonale fortellingen. I Norge er «svenskheten» – i form av påvirkning og nærvær – det som er underkommunisert. Hva kan da være mer passende på den 6. juni enn å minne om hva denne består av? 

Svensk opphav

Personalunionen med Sverige fra 1814 ble innført med tvang, men i årene frem til skilsmissen i 1905 ble den norske grunnloven beholdt, og landet opplevde en sterk økonomisk, sosial og kulturell utvikling. Motstanden mot unionen var heller ikke kompakt. 

Et eksempel på det: Tittelen på den opprinnelige versjonen av Bjørnstjerne Bjørnsons «Ja, vi elsker dette landet» fra 1859 var «Norsk Fædrelandssang». Sangen var tilegnet «Norges Konge og Hans Majestæt Kong Karl». Men ikke alle vers synges. 

Det som er typisk norsk – selv nasjonale markører – kan ha svensk opphav. For eksempel Hans Majestet Kongens Garde i mørkeblå uniformer med utsmykning og tilbehør laget etter svensk gardemodell av 1886.

Hatten (en slags skalk i filt med fjærpryd av svart bøffeltagl) ble designet av unionskongen Karl XVs hustru dronning Louisa.

Stortinget ble tegnet av svenske Emil Langlet, og svenske arkitekter og byggmestere sto bak mye av det historiske Oslo som er så vel hegnet om. Disse kulturmiljøene ble senere bevart av Arno Berg. Denne svensken ble Oslos første byantikvar.

Hjelp under krigen

Et annet eksempel på en nasjonal markør er «Norge i rødt, hvitt og blått» fra 1941. Melodien er hentet fra den svenske «Obligationsmarschen» fra 1940, som skulle få svenskene til å kjøpe såkalte försvarsobligationer for å styrke det svenske forsvaret.

Det er mye å si om den svenske ettergivenhetspolitikken under andre verdenskrig, men også mye å legge til: Mottak av 50.000 norske flyktninger, dannelse av polititroppene, De hvite bussene. Eller politidirektør Harry Söderman, som reiste fra Stockholm og befridde Grini på eget initiativ 8. mai 1945.

Til bildet hører også Svenska Norgehjälpen med presten Axel Weebe som sentral figur. Hjelpeinnsatsen begynte beskjedent høsten 1942 med at et førtitalls barn fikk et daglig måltid mat i Margaretakyrkan i Oslo. 

Da det ble satt punktum for bespisningen etter krigsslutt, var det blitt servert 164. 256 dagsporsjoner «svenskesuppe» på 1119 steder rundt om i Norge.

Hotel Cæsar og Fleksnes

Med det svenske i Norge har det seg litt som med den svenske finansfamilien Wallenbergs valgspråk: virke, men ikke synes. Ikonet Fleksnes hadde en svenske i bakgrunnen, og senere var det to svensker som sto bak TV 2s langtidssuksess Hotel Cæsar.

Og apropos Wallenberg: Familien Wallenberg var med på å finansiere viktig industrisatsing med Norsk Hydro i 1905 og Orkla i 1904. Nå er Sverige det landet som foretar de største direkte investeringene i Norge.

De fleste store svenske virksomheter er på plass. Norge og Tyskland konkurrerer om å være Sveriges største eksportmarked.

Feiringen av Luciadagen, fastelavensriset og maiblomsten kommer alle fra Sverige, akkurat som dansebandmusikken. Evert Taube er bare én av mange svenske visediktere i den norske visekanonen.

Det daglige

Påvirkning og nærvær merkes også i det daglige på annen måte. Norsk språk er fullt av lånord fra svensk, for eksempel kjendis, finkultur, kompis, sosialgruppe, venstrevridning. Mange bil-ord er hentet fra svensk, og det samme gjelder innenfor idretten.

Svensker har innvandret til Norge i bølger. Noen har skrevet seg inn i historien – og spennvidden er stor. 

Teatersjefen på Christiania Theater Ludvig Josephson regisserte selv den første oppsetningen av Peer Gynt i 1876, og han bidro dessuten til den siste versjonen. Denne svensken var den som på alvor fikk satt Ibsen på det norske teaterkartet.

Sten Ekroth var mannen som midt på 1960-tallet sto bak dannelsen av Norges første virkelige popband, The Pussycats. Senere spilte han en aktiv rolle i å påvise at et justismord var blitt begått i saken mot den drapsdømte Per Liland. 

I 1994 fikk Ekroth rett. Som et resultat av det ble Kommisjonen for gjenopptagelse av straffesaker dannet.

Svenske innvandrere

Svenske innvandrere har skrevet norsk historie. Sosialhistorie. Krigshistorie. Kulturhistorie. Politisk historie. Pophistorie. Gastronomhistorie. Sportshistorie. Vært med på å bygge landet. Og både Haakon VII og hans barnebarn Harald V har svenske Bernadotte-prinsesser som mødre.

Og skal man tro en undersøkelse fra World Value Survey, blir nordmenn stadig mer like svensker rent verdimessig.

Graffitien «Partysvensker go home» fra 2008, som nå er borte, fikk etterhvert et tillegg. Under originalteksten ble det stilt et retorisk spørsmål: «Men Norge er jo svensk?»

Å minne om «svenskhetens» betydning for Norge kan kanskje fremkalle storsvensk-vibber hos nasjonalt overfølsomme nordmenn. Men i seg selv viser jo dette først og fremst hvor nær landene står hverandre og hvor godt forholdet er.

I unionstiden var det en fiksjon å snakke om broderfolk. Til tross for søskenkrangel er det i dag en realitet.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum. 

Publicerad i Aftenposten 6/6 2021.

Read More

e långa köerna utanför Vinmonopolet påminde om hur det brukade vara dagarna före det norska nationaldagsfirandet i Oslo. Före covid kunde man nästan ta på känslan av glad förväntan inför festen. Oåret-2 var det mer sordin. Det är fortfarande lockdown. Visst får i alla fall alla butiker (och inte bara systemet, apoteken och livsmedelsaffärna) nu hålla öppet igen, men utan folkmyller.

Och dagens festprogram präglas av att det inte är som det var, utan av laga efter läge med mycket digitala lösningar.

De gällande nationella råden och reglerna stadgar till exempel att hålla minst en meters avstånd till andra, att begränsa den sociala kontakten och inte ha besök av fler än fem gäster. Festrestriktionerna ser dock olika ut beroende på smittläget i kommunerna, som varierar alltifrån högt för norska förhållanden, till i stort sett smittfritt. Gemensamt för alla är dock att firandet inte blir – och inte heller kan bli – så festligt som före covid-19.

Alla har påverkats av pandemin. Alla har fått sina liv omskakade och 774 liv har ryckts bort. Nästan 120 000 har smittats, över 4 000 har vårdats på sjukhus och mer än 800 har skrivits in på intensiven. Covid-19 är ett samtalsämne som inte går att undvika. Men visst blir det pølse med lompe, bløtkake och bubbel. Och bunader. Och glad samvaro. I både den egna kohorten och nationellt när ”Ja, vi elsker dette landet” sjungs över land och stad efter den traditionsenliga kanonsaluten på Akershus fästning klockan 12.

Som alltid kommer kungafamiljen att inta slottsbalkongen, men inte heller i år för att mötas av glada förbimarscherande hurrande skolbarn utan i stället se ut över den folktomma Slottsplassen där en ryttarstaty av Karl XIV Johan intar hedersplatsen. Statyn är både passande och opassande. Den är en påminnelse om varför nationaldagen firas just i dag.

17 maj 1814 fick Norge en egen grundlag och en kort period av självständighet som fick ett abrupt slut i form av en tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen unionsupplösningen 1905 som firas – och förstås den tyska ockupationens upphörande 1945.

Skilsmässan 1905 var kärv. Sveriges vägval under andra världskriget bättrade inte heller på broderfolkskänslan, men efterhand har det växt fram en politisk, ekonomisk och folklig närhet. Sverige och Norge står varandra väldigt nära. Pandemin har dock frestat på relationerna. Det har gnisslat mellan regeringarna och oförståelse för strategival har uttryckts på både sidor om kölen. Stängda gränser och reserestriktioner tär.

Likväl har många problem som till exempel ekonomisk ersättning till svenska arbetspendlare efterhand blivit lösta. På ett annat plan har det ingåtts avtal om fördjupat försvarssamarbete och en utredning om snabbtåg mellan huvudstäderna är på gång. Företagsamheten har fortsatt att vara företagsam. Och en färsk opinionspejling visar att 21 procent av de tillfrågade kommer att åka över gränsen för att harryhandla billiga och bra livsmedel, sprit och cigaretter när det blir möjligt igen.

Det är inte förvånande att det i kristid har gnisslat i relationerna – förväntan om motsatsen säger snarare väldigt mycket om hur nära de egentligen är.

Inte heller i Stockholm blir det traditionsenliga firandet av 17 mai som det borde vara. Det blir varken tågande med glada hurrarop eller högtidstal på Skansen. Det är bara att vänta till nästa år. Men det går däremot alldeles utmärkt att skänka Norge en tanke och ”Gratulere med dagen”.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/5 2021.

Read More

När corona slog till i våras framstod pandemin som ett sprinterlopp med döden flåsande i nacken, men den har i stället blivit ett maratonlopp. I väntan på ett vaccin. Nyhetsbilden har sedan utbrottet fyllts av uppdateringar av antalet smittade och döda, jämförelser med läget i andra länder och diskussion om ”rätt” åtgärder. Inte minst har detta gällt Sverige och det annorlunda svenska vägvalet för att hantera covid-19.

Kritiken har varit hård och internationellt fick Sverige status som parialand. Svårt förstås för ett Sverige, kanske särskilt inom socialdemokratin, som gärna ser sig som ett föregångsland och förebild för andra. Det är ett storebrorskomplex som inbjuder till groupthink. Stefan Löfven håller fortfarande tvärsäkert fast vid att ”vi valde rätt väg”. Statsepidemiologen Anders Tegnell har inte varit sen att till exempel högmodigt kommentera Norge i sitt försvar av Sverige. Typ, det ”kan bli värre i Norge”.

I internationell press publiceras nu artiklar på temat ”tänk om svenskarna har rätt”. Det återstår dock förstås att se om det verkligen är sant eller om det rör sig om tillfälliga svängningar – de förskräckande höga dödstalen blir inte mindre förskräckande bara för att rubrikerna byts ut. I väntan på facit – om något sådant någonsin kommer att finnas – fortsätter åsiktsbrytningen både om strategin (är det ändå flockimmunitet som varit målet?) och konkreta åtgärder (varför dröjer munskydden?).

En annan fråga är om Sveriges särväg i Norden kommer att påverka de framtida relationerna. På den svenska sidan av riksgränsen mellan Sverige och Norge finns av naturliga skäl en frustration över att gränshandeln har fått slå igen. Den blev inte mindre i Värmland när Norge först öppnade för resor och sedan stängde igen. Men är det verkligen osämja som kommer att bestå när pandemin är över? Knappast.

Oberoende socialdemokratiska Aftonbladet höjde i en kritisk ledarkommentar ett varnande pekfinger för långtidseffekten av de diskriminerande reserestriktionerna. När dessa väl blir avskaffade kommer svenskarna inte vilja resa över riksgränsen, förmodades det. Inte ens ledarskribenten själv skulle dock avstå från resor till Norge.

Och det vållade onekligen viss uppmärksamhet när utrikesminister Ann Linde indirekt hotade med att den kärva hållningen till pandemi-Sverige skulle påverka det nordiska samarbetet, och bli generellt sämre. Lite senare klev Linde ned från piedestalen, men nyligen – sedan Norge återigen hade ändrat resereglerna – återkom inrikesminister Mikael Damberg med samma negativa konsekvensbeskrivning. Kanhända var det ett återfall i känslan av att vara kränkt, men att sura är ingen framgångsrik väg i det nordiska samarbetet.

Genom historien kan vi dock se att det som driver på eller hindrar utvecklingen av samarbetet inte är en idé om Norden som enhet, och den har ju inte heller precis blivit starkare genom EU- eller EES-medlemskapen. Visst finns det en värdegemenskap om politik och samhälle som fångas i begreppet den nordiska modellen, en känsla av gemenskap och svärmande ”nordister”. Men när saker ställs på sin spets i politiken handlar det dock i första hand om hur de nordiska länderna definierar sina respektive nationella intressen över tid och i perspektiv av rådande politiska lägen. Det är förklaringen till att storslagna projekt som planerna på ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund 1948–49 strandade och i stället, liksom Nordek på 1960-talet, resulterade i olika nationella vägval.

Men mest påtagligt är att de hotfulla orden från den svenska regeringen helt förbiser det som är den verkliga kärnan. Slitstyrkan i det nordiska samarbetet är vardagen. Myndigheter emellan. Kommuner emellan. I näringslivet. Och folk till folk.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/9 2020.

Read More