Claes Arvidsson

Archive
Nationalism

I dag feirer Sverige sin nasjonaldag. Vi feirer at 6. juni 1523 ble Gustav Vasa valgt til svensk konge, og at det dermed ble satt punktum for Kalmarunionen mellom Sverige, Danmark og Norge. 

Sverige ble igjen et selvstendig land og har altså vært en egen nasjonalstat i snart 500 år. Men dagen feires også til minne om forfatningen fra 1809.

Den kan riktignok ikke likestilles med den langt mer demokratiske norske grunnloven fra 17. mai 1814, men den inneholder blant annet et sterkt maktfordelingsprinsipp. Selve feiringen kan heller ikke sammenlignes med 17. mai. 

I 1983 fikk Svenska flaggans dag, som denne dagen kalles, status som nasjonaldag. I 1996 ble den salutteringsdag, og først i 2005 en «rød» dag, altså helligdag.

Underkommunisert

Det er nok etterhvert blitt noen flere som feirer dagen, men det er langt færre svensker enn nordmenn som feirer nasjonaldagen sin. Og det er sikkert enda færre som vet hvorfor det er akkurat 6. juni. 

Den beskjedne nasjonaldagskaken med svensk flagg på, Sverigebakelsen, er et symbol så godt som noe på at festen ikke er den samme på begge sider av kjølen.

Det blir av og til sagt at den svenske nasjonalismen består i at det ikke finnes noen nasjonalisme. I Norge – med en annen historisk erfaring i bagasjen – er nasjonalismen ingen mangelvare.

Den påvirker i begge tilfellene hva som blir løftet frem, og hva som ikke får helt plass i den nasjonale fortellingen. I Norge er «svenskheten» – i form av påvirkning og nærvær – det som er underkommunisert. Hva kan da være mer passende på den 6. juni enn å minne om hva denne består av? 

Svensk opphav

Personalunionen med Sverige fra 1814 ble innført med tvang, men i årene frem til skilsmissen i 1905 ble den norske grunnloven beholdt, og landet opplevde en sterk økonomisk, sosial og kulturell utvikling. Motstanden mot unionen var heller ikke kompakt. 

Et eksempel på det: Tittelen på den opprinnelige versjonen av Bjørnstjerne Bjørnsons «Ja, vi elsker dette landet» fra 1859 var «Norsk Fædrelandssang». Sangen var tilegnet «Norges Konge og Hans Majestæt Kong Karl». Men ikke alle vers synges. 

Det som er typisk norsk – selv nasjonale markører – kan ha svensk opphav. For eksempel Hans Majestet Kongens Garde i mørkeblå uniformer med utsmykning og tilbehør laget etter svensk gardemodell av 1886.

Hatten (en slags skalk i filt med fjærpryd av svart bøffeltagl) ble designet av unionskongen Karl XVs hustru dronning Louisa.

Stortinget ble tegnet av svenske Emil Langlet, og svenske arkitekter og byggmestere sto bak mye av det historiske Oslo som er så vel hegnet om. Disse kulturmiljøene ble senere bevart av Arno Berg. Denne svensken ble Oslos første byantikvar.

Hjelp under krigen

Et annet eksempel på en nasjonal markør er «Norge i rødt, hvitt og blått» fra 1941. Melodien er hentet fra den svenske «Obligationsmarschen» fra 1940, som skulle få svenskene til å kjøpe såkalte försvarsobligationer for å styrke det svenske forsvaret.

Det er mye å si om den svenske ettergivenhetspolitikken under andre verdenskrig, men også mye å legge til: Mottak av 50.000 norske flyktninger, dannelse av polititroppene, De hvite bussene. Eller politidirektør Harry Söderman, som reiste fra Stockholm og befridde Grini på eget initiativ 8. mai 1945.

Til bildet hører også Svenska Norgehjälpen med presten Axel Weebe som sentral figur. Hjelpeinnsatsen begynte beskjedent høsten 1942 med at et førtitalls barn fikk et daglig måltid mat i Margaretakyrkan i Oslo. 

Da det ble satt punktum for bespisningen etter krigsslutt, var det blitt servert 164. 256 dagsporsjoner «svenskesuppe» på 1119 steder rundt om i Norge.

Hotel Cæsar og Fleksnes

Med det svenske i Norge har det seg litt som med den svenske finansfamilien Wallenbergs valgspråk: virke, men ikke synes. Ikonet Fleksnes hadde en svenske i bakgrunnen, og senere var det to svensker som sto bak TV 2s langtidssuksess Hotel Cæsar.

Og apropos Wallenberg: Familien Wallenberg var med på å finansiere viktig industrisatsing med Norsk Hydro i 1905 og Orkla i 1904. Nå er Sverige det landet som foretar de største direkte investeringene i Norge.

De fleste store svenske virksomheter er på plass. Norge og Tyskland konkurrerer om å være Sveriges største eksportmarked.

Feiringen av Luciadagen, fastelavensriset og maiblomsten kommer alle fra Sverige, akkurat som dansebandmusikken. Evert Taube er bare én av mange svenske visediktere i den norske visekanonen.

Det daglige

Påvirkning og nærvær merkes også i det daglige på annen måte. Norsk språk er fullt av lånord fra svensk, for eksempel kjendis, finkultur, kompis, sosialgruppe, venstrevridning. Mange bil-ord er hentet fra svensk, og det samme gjelder innenfor idretten.

Svensker har innvandret til Norge i bølger. Noen har skrevet seg inn i historien – og spennvidden er stor. 

Teatersjefen på Christiania Theater Ludvig Josephson regisserte selv den første oppsetningen av Peer Gynt i 1876, og han bidro dessuten til den siste versjonen. Denne svensken var den som på alvor fikk satt Ibsen på det norske teaterkartet.

Sten Ekroth var mannen som midt på 1960-tallet sto bak dannelsen av Norges første virkelige popband, The Pussycats. Senere spilte han en aktiv rolle i å påvise at et justismord var blitt begått i saken mot den drapsdømte Per Liland. 

I 1994 fikk Ekroth rett. Som et resultat av det ble Kommisjonen for gjenopptagelse av straffesaker dannet.

Svenske innvandrere

Svenske innvandrere har skrevet norsk historie. Sosialhistorie. Krigshistorie. Kulturhistorie. Politisk historie. Pophistorie. Gastronomhistorie. Sportshistorie. Vært med på å bygge landet. Og både Haakon VII og hans barnebarn Harald V har svenske Bernadotte-prinsesser som mødre.

Og skal man tro en undersøkelse fra World Value Survey, blir nordmenn stadig mer like svensker rent verdimessig.

Graffitien «Partysvensker go home» fra 2008, som nå er borte, fikk etterhvert et tillegg. Under originalteksten ble det stilt et retorisk spørsmål: «Men Norge er jo svensk?»

Å minne om «svenskhetens» betydning for Norge kan kanskje fremkalle storsvensk-vibber hos nasjonalt overfølsomme nordmenn. Men i seg selv viser jo dette først og fremst hvor nær landene står hverandre og hvor godt forholdet er.

I unionstiden var det en fiksjon å snakke om broderfolk. Til tross for søskenkrangel er det i dag en realitet.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum. 

Publicerad i Aftenposten 6/6 2021.

Read More

17 mai i Norge brukar kunna sammanfattas med orden ”the same procedure as every year”. I år är det väldigt mycket som inte är sig likt. Visserligen är Norge i färd med att sakta öppna upp efter nedstängningen men nationaldagsfirandet präglas ändå av corona. Inte minst kommer det märkas i Oslo.

Efter en långvarig strid för Nexit upplöstes unionen med Sverige 1905 och Norge behövde därför en alldeles egen monark. Den danske prinsen Carl ankom Kristiania 25 november och avgav kungaeden två dagar senare som Haakon VII. 17 mai 1906 vinkade kungen till stolta och festglada undersåtar för första gången från slottsbalkongen alltmedan barn paraderade förbi på Slottsplassen.

Det blev en tradition som fram till i dag bara har brutits 1910 då kungahuset hade sorg, och under den påtvingade landsflykten ockupationsåren 1940–45. I stället för folkmassor blir det i dag tv-sänt uppträdande av körer och Hans Majestet Kongens Musikkorps. Gissningsvis med likaledes tv-vinkning från Harald V och den övriga kungafamiljen.

17 mai brukar beskrivas som barnens högtid, men har en förstås även nationell klangbotten som i år kommer att höras extra starkt. Klockan 13 uppmanar myndigheterna till allsång av Ja, vi elsker över hela landet. Det blir ett slags understrykande av en del av regeringen Solbergs coronastrategi; den som handlar om att ”stå sammen” i en tid av nationell kris. Härda ut, följ förbud och rekommendationer – ofta åtföljt av nationalordet ”dugnad”, som ska bygga på frivilligt men som också har inslag av socialt tvång.

En annan del av strategin har varit att även ingjuta hopp och visa handlingskraft. Vi öppnar när det är tryggt, vi levererar stödpaket som skapar trygghet för människor och företag, vi ser framåt för att hitta en strategi för hur ekonomin ska återhämta sig post corona.

Mycket av firandet kommer att ske på distans. Högtidstal och kransnedläggningar som förmedlas digitalt. Pop up-framträdanden. Och även om det mesta inte är sig likt kommer 17 mai också i år att präglas av ”bunader”, ”pølse med lumpe”, ”bløtkake” och bubbel. Det blir fest i små format, men nog allra mest en önskan om återgång till en vanlig vardag.

Covid-19 kastar en långa skugga över dagen. Det blir nära frågor om hur du och de dina har det. Det lär också bli diskussion om krishanteringen i ett Norge där politiken till skillnad från i Sverige har tagit befälet. Att döma av förtroendet för Erna Solberg och opinionssiffrorna för Høyre är betyget bra. Samtidigt blir det allt tydligare att politiken inte lyssnat på expertisen, som inte har velat ta till så drastiska åtgärder som regeringen har vidtagit för att hålla tillbaka smittspridningen.

Experterna verkar luta mer åt den svenska linjen (men någon enighet råder förstås inte) i fråga om att stänga ned samhället: ger för liten hälsoeffekt och påverkar ekonomin för mycket. Politikerna har gjort andra avvägningar för att ta större hänsyn till liv och oro. Precis som i Sverige väntar en diskussion om rätt eller fel – inte minst om det kommer en andra smittvåg. Så 2020 blir en annorlunda 17 mai men ändå tillfälle – också för mig – att högstämt ”gratulere med dagen”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2020.

Read More

Allt är bögarnas fel. Grotescos satir från 2010 har gått i ett slags repris inför dagens parlamentsval i Polen. Det nationalkonservativa regeringspartiet PIS och dess ledare Jaroslaw Kaczynski har gjort homofobin till huvudnummer i hotbilden av vad som riskerar att ödelägga den polska nationen – i förra valet var det flyktingar och migranter.

Och det är ett valvinnande budskap i ett Polen som visserligen är i värdeförändring, men med en majoritet som inte är det.

Till bilden, bör det sägas, hör dock inte bara ”kulturkriget”, utan att regeringen kan skryta med att ekonomin går på högvarv samt att ha levererat på löften om barnbidrag (höjt) och pensionsålder (sänkt). Skandaler – även med den starke mannen involverad – biter inte.

PIS får med stor sannolikhet fortsatt egen majoritet i underhuset sejmen, men förlorar den kanske i senaten där den annars disparata oppositionen går samman för att stödja den mest valbare av dess kandidater.

Konspirationen är PIS livsluft. Till exempel att flygolyckan i Smolensk 2010 i vilken bland annat dåvarande presidenten Lech Kaczynski omkom var ett attentat, kanske iscensatt av den politiske motståndaren premiärminister Donald Tusk. Ja, själva grunden för det fria Polen efter 1989 är i själva verket att kommunisterna i det fördolda fortsatte att styra landet.

Mot den bakgrunden blir det något av en svart fars att Jaroslaw Kaczynskis modell för att röja upp har en dyster parallellitet med det kommunistiska systemet. Oppositionens arbete i parlamentet försvåras, rätt politisk färg ersätter kompetens i förvaltningen, institutioner ställs under politisk kontroll. Den som inte är för PIS-politiken är inte en riktig polack.

Statliga media har blivit en propagandakanal. Det var så att säga inte någon tillfällighet att det dröjde innan den statliga nyhetsbyrån PAP upptäckte att förhandsfavoriten Olga Tokarczuk hade fått nobelpriset i litteratur. Hon är en skarp kritiker av Kaczynskis Polen.

Ungern (som också går till val i dag) är idealstaten för Jaroslaw Kaczynski – och när rösterna är räknade kommer han att anse sig ha mandat för att göra jobbet färdigt.

Budskapet från EU är att vi ses i rätten.

Gästledare i Svenska Dagbladet 13/10 2019.

Read More

I Norge står kungahuset högt i kurs och inte minst i Oslo en dag som 17 mai. Barn från 115 låg- och mellanstadieskolor kommer att paradera längs Karl Johan upp till slottsplatsen, runda ryttarstatyn av Bernadotte och sedan frambära sin hyllning till en på balkongen på det kungliga slottet vinkande Harald V. 

En snackis i det bunadsklädda folkhavet blir säkerligen prinsessan Märtha och hennes nye kärlek Durek Verrett. Han är shaman och säger sig bland annat kunna ”vända atomer”. 

17 mai är barnens fest med pølser, is och bløtkake. I grund och botten handlar det emellertid om något större; det är ett högtidlighållande av den norska grundlagen 1814, uppbrottet från unionen med Sverige 1905 och frigörelsen från den nazityska ockupationen 1945. Kort sagt, en dag för norsk nationalism. 17 mai både skapar och uttrycker en känsla av samhörighet och sammanhållning. 

Sett i perspektiv av det gångna riksdagsvalet i Sverige och den nu pågående EU-valrörelsen med utpekande av nationalismen som ”huvudfiende”, är Norge en påminnelse om att nationalism inte är ett entydigt begrepp. 

Den behöver inte vara exkluderande utan kan också vara inkluderande. Man gillar Norge. Tycker kanske till och med att Norge är bäst. Känner kanske stolthet över att vara norsk. 

Till det som kan verka främmande på andra sidan riksgränsen hör att alla verkar gå omkring i folkdräkt. För en del går tanken kanske till Skansen. Eller till SD. Men ”bunad” är så mycket mer än en svensk folkdräkt; den hade en symbolfunktion i den nationella väckelsen mot unionen med Sverige, försvann ur sikte under krigsåren när ockupanten försökte låta bunaden göra tjänst i sin propaganda. Sedan blev den återigen en symbol för en fri nation. Och ett festplagg.

I verkligheten är det dessutom bara 40 procent av alla norrmän som har ”bunad” och bara 70 procent av kvinnorna.

Ett för året nytt inslag är den så kallade bunadsgerillan, som återigen har gjort folkdräkten till ett politiskt ”statement”. Det saken gäller är protest mot nedläggning av BB:n och kamp för att få föda lokalt.

På ett plan kan striden ses som ett uttryck för en av de norska motkulturerna, mot centralisering. Eller ”Oslo”. Eller, som senterpartiets Trygve Slagsvold Vedum också säger igen och igen ”eliten”.

För senterpartiet är aldrig småskalighet något problem utan det löses enkelt genom att tillföra mer skattemedel. Men så enkelt är det förstås inte. Efter den senaste kommunreformen har Norge 356 kommuner, varav hälften har under 5 000 invånare. 120 har färre än 3 000. Några har bara några hundra invånare. Samtidigt ska alla norrmän erbjudas samma offentliga tjänster.

Samma problematik finns på andra sidan riksgränsen. Ett exempel är att det sedan 2017 har protesterats mot nedläggningen av förlossningsavdelningen i Sollefteå. Det är en del av urbaniseringens baksida – den negativa glesbygdsspiralen med utflyttningen av unga, för få arbetstillfällen och allt fler riktigt gamla. Framtidsfrågan om välfärdens finansiering är redan akut i många kommuner.

Ett svar – och det behövs många – för att möta de krav som också människor i glesbygd har rätt att ställa, diskuterades nyligen vid ett seminarium på norska ambassaden. Det handlar om samarbete över riksgränsen mellan kommuner/regioner i fråga om kommunikationer och företagsetableringar men också välfärdstjänster. I stället för att resa 214 kilometer från Funäsdalen till sjukhuset i Östersund, kan man i stället ta vägen 75 kilometer till Røros på andra sidan gränsen.

Kanske är det fel att just i dag påminna om hur nära varandra Norge och Sverige är, men jag gör det i alla fall. Och gratulerer med dagen!

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2019.

Read More