”Bunadsgerillan” gör folkdräkten till politik

I Norge står kungahuset högt i kurs och inte minst i Oslo en dag som 17 mai. Barn från 115 låg- och mellanstadieskolor kommer att paradera längs Karl Johan upp till slottsplatsen, runda ryttarstatyn av Bernadotte och sedan frambära sin hyllning till en på balkongen på det kungliga slottet vinkande Harald V. 

En snackis i det bunadsklädda folkhavet blir säkerligen prinsessan Märtha och hennes nye kärlek Durek Verrett. Han är shaman och säger sig bland annat kunna ”vända atomer”. 

17 mai är barnens fest med pølser, is och bløtkake. I grund och botten handlar det emellertid om något större; det är ett högtidlighållande av den norska grundlagen 1814, uppbrottet från unionen med Sverige 1905 och frigörelsen från den nazityska ockupationen 1945. Kort sagt, en dag för norsk nationalism. 17 mai både skapar och uttrycker en känsla av samhörighet och sammanhållning. 

Sett i perspektiv av det gångna riksdagsvalet i Sverige och den nu pågående EU-valrörelsen med utpekande av nationalismen som ”huvudfiende”, är Norge en påminnelse om att nationalism inte är ett entydigt begrepp. 

Den behöver inte vara exkluderande utan kan också vara inkluderande. Man gillar Norge. Tycker kanske till och med att Norge är bäst. Känner kanske stolthet över att vara norsk. 

Till det som kan verka främmande på andra sidan riksgränsen hör att alla verkar gå omkring i folkdräkt. För en del går tanken kanske till Skansen. Eller till SD. Men ”bunad” är så mycket mer än en svensk folkdräkt; den hade en symbolfunktion i den nationella väckelsen mot unionen med Sverige, försvann ur sikte under krigsåren när ockupanten försökte låta bunaden göra tjänst i sin propaganda. Sedan blev den återigen en symbol för en fri nation. Och ett festplagg.

I verkligheten är det dessutom bara 40 procent av alla norrmän som har ”bunad” och bara 70 procent av kvinnorna.

Ett för året nytt inslag är den så kallade bunadsgerillan, som återigen har gjort folkdräkten till ett politiskt ”statement”. Det saken gäller är protest mot nedläggning av BB:n och kamp för att få föda lokalt.

På ett plan kan striden ses som ett uttryck för en av de norska motkulturerna, mot centralisering. Eller ”Oslo”. Eller, som senterpartiets Trygve Slagsvold Vedum också säger igen och igen ”eliten”.

För senterpartiet är aldrig småskalighet något problem utan det löses enkelt genom att tillföra mer skattemedel. Men så enkelt är det förstås inte. Efter den senaste kommunreformen har Norge 356 kommuner, varav hälften har under 5 000 invånare. 120 har färre än 3 000. Några har bara några hundra invånare. Samtidigt ska alla norrmän erbjudas samma offentliga tjänster.

Samma problematik finns på andra sidan riksgränsen. Ett exempel är att det sedan 2017 har protesterats mot nedläggningen av förlossningsavdelningen i Sollefteå. Det är en del av urbaniseringens baksida – den negativa glesbygdsspiralen med utflyttningen av unga, för få arbetstillfällen och allt fler riktigt gamla. Framtidsfrågan om välfärdens finansiering är redan akut i många kommuner.

Ett svar – och det behövs många – för att möta de krav som också människor i glesbygd har rätt att ställa, diskuterades nyligen vid ett seminarium på norska ambassaden. Det handlar om samarbete över riksgränsen mellan kommuner/regioner i fråga om kommunikationer och företagsetableringar men också välfärdstjänster. I stället för att resa 214 kilometer från Funäsdalen till sjukhuset i Östersund, kan man i stället ta vägen 75 kilometer till Røros på andra sidan gränsen.

Kanske är det fel att just i dag påminna om hur nära varandra Norge och Sverige är, men jag gör det i alla fall. Och gratulerer med dagen!

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2019.