Vid rikskonferensen i Sälen blir det mycket snack om försvar och säkerhet. Om det sedan blir så mycket verkstad i politiken är en helt annan sak. I ”trepartiregeringen” finns bara ett halvt parti som i grunden inser behovet av ett starkt försvar. Fast inte ens den delen av S vill att Sverige ska vara medlem i Nato utan i stället hänga kvar i en osäker politisk gråzon.

I decemberöverenskommelsen utpekas dock försvarspolitiken som ett av tre samarbetsområden med allianspartierna. Det har dunkats rygg och glada tillrop har hörts om att det råder enighet om huvudlinjerna i Försvarsberedningens rapporter. Så det ska nog gå bra. Eller? Problemet är att samförstånd i sig inte är någon garanti för rationella beslut. I själva verket är den svenska modellen ett hinder.

Försvarspolitiken 2.0 – först under socialdemokratisk ledning och sedan med alliansregeringen som anförare – kan bäst beskrivas som ett kollektivt hjärnsläpp. I skuggan av sparbeting och inriktningen på insatser i Långt-bort-i-stan reducerades det nationella försvaret till en blindtarmsliknande restpost. Nu står det nationella försvaret åter i fokus – för återuppbyggnad.

I en enkät förra året frågade jag Försvarsberedningens politiska ledamöter om beredningen som instrument i försvarspolitiken. En av frågorna var hur Sverige ska undvika att hamna i samma situation igen? Trots att varken KD:s Mikael Oscarsson eller två av tre S-ledamöter (Urban Ahlin och Peter Hultqvist) svarade visar enkätsvaren en intressant självbild. Det vanligaste svaret är att det som är fel nu var rätt då. Andra pekar på att tvära kast aldrig är bra eller att beslut bör fattas med breda majoriteter. Försvarsvänliga partier eller Nato-medlemskap föreslås också. Överhuvudtaget finns en mer eller mindre (med SD som undantag) positiv syn på arbetet i beredningen. Insikten om beredningens roll är dock begränsad.

Formellt är Försvarsberedningen ett forum där regeringen och de politiska partierna i riksdagens kan samråda om säkerhets- och försvarspolitiken. I verkligheten är den mer än så. Beredningen är utvärderande, agendasättande och formulerar politik. Dessutom: Om det råder samsyn är det i beredningen som de reella besluten fattas. Allt detta sker i en sluten process som involverar förhandlingar i beredningen, förhandlingar mellan partiernas representanter och deras respektive partiledningar samt diskussioner – kalla också det gärna en förhandling – mellan beredningen och sekretariatet. Och med försvarsdepartementet. Om läget. Om slutsatserna för försvarspolitiken. Rollförvirringen understryks av att ÖB via sin representant lägger fram textförslag som beredningen kan göra till sina.

I det här perspektivet kan rundgången ses som resultat av ett institutionellt misslyckande. Av enkätsvaren att döma har man inte dragit lärdom (bara i ett svar tror man att beredningen inte kommer att överleva i sin nuvarande form). Men det finns alternativa modeller.

I Norge ber försvarsministern – utifrån en ganska detaljerad politisk kravspecifikation – ÖB om ett ”fagmilitært råd” som sedan går in den politiska processen. Nytt inför försvarsbeslutet 2016 är att beställningen är offentlig. Inriktningen kan redan på det stadiet bli föremål för debatt. Försvarsminister Søreide har dessutom tillsatt en grupp av oberoende experter som ska granska försvarsmaktens förmåga att lösa de mest krävande uppgifterna. Gruppens rapport blir offentlig.

Behovet av tydliga roller, öppenhet och oberoende – det skulle man också kunna prata om i Sälen.