Claes Arvidsson

Archive
Svensk politik

När makten är hotad ropar S alltid varg

By: admin
18-06-2021
Borgerlig splittring, Olof Palme, Polarisering, Socialdemokraterna, Svensk politik, Sverigedemokraterna

Stigmatiseringen fungerande inte. Sverigedemokraterna har växt från att har varit ett litet parti till att bli så stort att det har en nyckelroll i politiken. Den tidigare samfällda politiska isoleringen av SD har brutits och ersatts av en öppenhet från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för samarbete (i någon form) med sikte på ett regeringsskifte. Beröringsångesten har definitivt släppt.

Fast inte hos alla. De båda regeringspartierna tillsammans med stödbenet Annie Lööf liksom Vänsterpartiet står fast surrade vid masten. SD ska till varje pris hållas borta från inflytande och kvar i politikens Hall of Shame. Paradoxalt nog har centrala delar av den restriktiva migrationspolitik som alltid varit SD:s huvudfråga blivit en del av ”normalpolitiken” – och då inte minst i socialdemokratin. Kort sagt, åsiktskorridoren är inte vad den en gång var, och därmed inte heller möjligheten till ”brunsmetning” på det politikområdet. 

Inför riksdagsvalet 2022 läggs betoningen snarare på att själva demokratin skulle vara hotad med SD i ett regeringsunderlag. Och då med det bärande argumentativa anslaget att söka sig tillbaka till SD:s grundande och återkalla att det, som Stefan Löfven uttryckte saken i mars, ”är ett parti som kommer ur nazismen”. I den retoriska strategin ingår numera att indirekt kasta samma skambeläggande skugga över de partier som vill ta över regeringsmakten. Som Morgan Johansson uttryckt saken:

“Moderaterna och SD är som tvillingar nu. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt längre och det är Moderaterna som har ändrat sig.”

Det politiska spelet kan beskrivas som en strid mellan att göra frågan om SD:s inflytande till affektiv identitetspolitik eller lägga pragmatiskt fokus på lösning av politiska problem. Allt för att både påverka andra partiers positionering och göra den egna agendan till väljarnas genom att tillförskansa sig problemformuleringsprivilegiet; definiera vad som är problemet, vad och hur som ska diskuteras och av vem.

De partier som öppnat för samarbete lyfter fram skillnaderna i förhållande till SD för att avvärja kritik och minska konfliktytan i förhållande till väljare som är ”allergiska” mot SD som parti. Motståndarna, å sin sida, betonar den påverkanskraft som SD skulle få som del av ett regeringsunderlag. Sett från regeringen Löfvens perspektiv handlar den politiska taktiken om att å ena sidan försöka tvinga fram ett ökat avståndstagande i förhållande till SD från de samarbetsvilligas sida, och å andra sidan minska det till S. Grusa och smörja samtidigt.

Som maktstrategi är det inget nytt. Utan några jämförelser i övrigt har maktpartiet framför andra, Socialdemokraterna, också tidigare med samma dramaturgi velat härska genom att splittra de borgerliga partierna – men då med Moderaterna i skurkrollen. 

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna.

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under det långa sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna och med skambeläggning som medel spela fia med knuff med mittenpartierna FP och C. När mittenpartierna dominerade borgerligheten hette det, till exempel inför valen 1976 och 1979, att det egentligen var Moderaterna som styrde. 

Det kan vara svårt att förstå men det väckte enormt uppseende när de tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helén och Gösta Bohman 1971 gav en gemensam presskonferens om arbetslösheten. Det kan också verka smått obegripligt att folkpartiledaren Per Ahlmark dagen efter valet 1976 slog fast att det inte var en trepartiregering som skulle bildas, utan att Fälldin I var en mittenregering som också gav plats åt Moderata samlingspartiet.

Socialdemokratin accepterade inte Moderaterna som ett vanligt demokratiskt parti. Första maj 1971 talade Olof Palme på temat höger- och vänsterextremism (Utrikesfrågor 1971, UD 1972): 

“KFML(r) står under sina plakat och talar illa om Sverige. Moderaterna står under blågula fanor och talar illa om Sverige.”

1976 gjorde Palme jämförelser mellan ”högerkrafterna” och diktaturens Chile. Inför riksdagsvalet 1979 varnade han för en världsomfattande högervåg. När Moderaterna hade klivit fram som det ledande borgerliga partiet varnade Palme för att ”kravaller hotar om moderaterna inte hejdas”. Året var 1985.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Centerpartiet – koalitionskamrat på 1930- och 1950-talen under partibeteckningen Bondeförbundet – inledde i början på 1960-talet så smått mittensamverkan med Folkpartiet. Distansen till Socialdemokraterna ökade dramatiskt när partiledaren Gunnar Hedlund efter riksdagsvalet 1968 (i vilket S fick egen majoritet) började varna för ”enpartivälde”. Tankarna på mittensamarbete stärktes. Det fanns till och med planer på ett samgående.

I riksdagsvalet 1970 förlorade S den egna majoriteten vilket ledde till ökad press på mitten. 1971 var Centerpartiet inte längre folkligt utan höger. 1972 var samarbete uteslutet och den inställningen höll i sig in en bit på 1980-talet. 1982 var C ett ”småskuret högerparti”, men 1983 var samarbete möjligt. Inför valet 1985 var en koalition tänkbar (”där finns mycket hyggligt folk”), men inte efter valet.

Efter valet 1970 beskrevs FP som ”aggressivt och högervridet”, men efter valet 1973 fanns det en samsyn om arbetslösheten som gjorde det möjligt att komma överens i jämviktsriksdagen. 1977 betackade sig S för tanken på samarbete. 1978 – sedan regeringen Fälldin I hade avgått – släppte man fram den folkpartistiska minoritetsregeringen Ullsten som var ett svagare alternativ till en regering med FP och M. 1983 var S öppet för samarbete med FP, men före valet 1985 var partiet alltför präglat av Moderaterna. Efter valet var man åter positiv till ett samarbete med det ”socialliberala” partiet.

Till bilden av samarbetskulturen hör att ett ja till inviter från Socialdemokraterna gärna ledde till gråt och tandagnisslan. Den ”underbara natten” 21 april 1981 är också ett bra exempel på att borgerlig splittring är Socialdemokraternas livsluft.

Efter den borgerliga valsegern 1979 stod en marginalskattereform högt på agendan för trepartiregeringen Fälldin II. Socialdemokraterna sade nej. Men problemet kvarstod. Våren 1981 pläderade S för en bred översyn av skattesystemet i stället för att bara komma till rätta med det ”marginalskatteelände” som regeringen prioriterade. Diskussioner inleddes, men de resulterade i stället efter den ”underbara natten” den 21 april i en uppgörelse mellan S och de båda mittenpartierna. Trepartiregeringen föll. 

 I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga.

Därefter kritiserades mittenpartierna för att bilda en minoritetsregering, Fälldin III. I stället borde nyval ha utlysts. Olof Palme klagade över hänsynslös blockpolitik. I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga. Och efter riksdagsvalet 1982 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten.

Taktiken för att splittra de borgerliga partierna var att alternera mellan att attrahera eller avvisa – i ena stunden var Folkpartiet rena svärmorsdrömmen, i nästa en mardröm. Moderaterna fick dock alltid spela rollen som högerspöke.

Den självbild som partiet gav uttryck för var en annan. I ett tal valårsvåren 1985 slog Olof Palme fast (SvD 14/4 1985):

“Högerkrafterna driver i alla länder samma arbetslöshetspolitik, samma konfrontationspolitik. Den leder till förtvivlan och desperation. Vi står i stället för samförståndspolitik och vill undvika motsättningar.”

Socialdemokraterna såg sig som garant för demokratin. Att partiet efter 44 år förlorade regeringsmakten 1976 sågs som ett hot mot demokratin. Endast S tog tillvara löntagarnas intressen och med en borgerlig regering skapades därmed en obalans mellan politik och marknad. Som saken formulerades i en deklaration efter den historiska valförlusten (SvD 14/10 1976): 

I Sverige råder en ny politisk situation präglad av stark maktkoncentration. De som vunnit den politiska makten stöds av större delen av den ekonomiska makten och av den dominerande pressen.

Slutsatsen var att bara med Socialdemokraterna vid makten kunde systembalans upprätthållas. Borgerliga regeringar ledde till motsatsen och de blev därmed i sin förlängning ett hot mot demokratin. Tesen blev ett – med olika spinn – återkommande tema. 1976 talade Palme om att ”ett tystnadens och konformismens Sverige” väntade. I ett tal valåret 1985 varnade han väljarna för att en borgerlig regering skulle ”förstöra samhällsklimatet”. 

Så nog har det allt ropats varg också tidigare.

Nu som då vill Socialdemokraterna framställa sig som landets och demokratins räddare i nöden. Sverigedemokraterna är en långkörare i svensk politik som först gick upp som en skräckis och nu går som uppföljare i form av katastroffilm med 1930-talsvibbar. Men det är en sak att lägga press på de borgerliga partierna för politisk konsumentupplysning om röda linjer – och en annan sak att frammana skambeläggande bilder om demokratins undergång.

Essä publicerad i Smedjan 14/5 2021.

Read More

Norge i FN:s säkerhetsråd

By: admin
05-01-2021
Erna Solberg, FN, Margot Wallström, Norge, Svensk politik

Efter ett intensivt kampanjande tog Norge vid årsskiftet plats som icke-permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. Senast det begav sig var 2001–2002. FN-ambassdören Mona Juul kan dock säkert känna viss hemkänsla vid det hästskoformade bordet i Säkerhetsrådet sal, inredd av arkitekten Arnstein Arneberg med en hoppingivande fresk av Per Krogh i bakgrunden. På prislappen för kampanjen står det 29 miljoner norska kronor.

När det begav sig för FN-skrapan på 1950-talet stod Norge för kalaset och när det dags att renovera salen tog UD räkningen igen. Arbetet tog tre år, var färdigt 2013 och kostade 47 miljoner NoK. Det initiativet kan ses som en del i ett mångårigt arbete för att få bli en av de femton i rådet. Det är så att säga en del av de kostnader som ska läggas till en prislapp på 29 miljoner NoK sedan lanseringen av den norska kandidaturen 2018. Till detta kommer icke särredovisade nedlagda arbetstimmar och, förstås kostanden för att sitta med vid bordet.

Kritiker i Norge har menat att det är slöseri med tid och pengar att satsa på en plats i Säkerhetsrådet (och när Fremskrittspartiet lämnade regeringen Solbergs koalitionsregering upphörde partiets stöd för kampanjen). Det är en diskussion som känns igen. Sverige satt i Säkerhetsrådet 2017–2018. Enligt svenska UD:s beräkningar kostade själva kampanjen 27 miljoner kronor och de två åren som medlem 65 miljoner, i båda fallen med tillägg för arbete som gjorts inom ”ordinarie verksamhet”. I båda fallen föranledde det frågan: är det värt pengarna?

Inför inträdet i Säkerhetsrådet var FN-entusiasterna lika tvärsäkra på sitt svar, som dem som mest ser på FN som en pratkvarn med gott om plats för stater som bryter mot FN-stadgan. Kampanjen fick också en olycklig start genom Löfvens och Wallströms vilja att anknyta till Palme och den svenska neutralismen. Sverige lanserades som en oberoende stat. Kritiken blev därefter.

På ett plan är svaret på frågan om value for money självklart. Medlemskapet var värt pengarna. Inte minst för ett litet land betyder det mycket att den egna dragningskraften blir starkare. Kort sagt, man blir en mer intressant spelare på den globala planen som lättare kan tränga sig in sammanhang som det annars är svårt att göra sig hörd i. Det skapar en möjlighet till ökat inflytande som förstås kan användas bra eller mindre bra.

En delvis annan fråga är om en småstat som icke-permanent medlem kan sätta konkreta avtryck i FN. UD utredde kampanjen och i regeringens egen utvärdering blev svaret ja på frågan. En enig Riksdag ansåg dock i juni 2019 att det behövdes en oberoende granskning. Uppdraget gick till Försvarshögskolan i december 2019. Det svar som ges i den nyligen publicerade forskningsrapporten Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd 2017–2018: En utvärdering, är mer positivt än vad många, i alla fall kritikerna. nog hade väntat sig.

Professor Kjell Engelbrekt vid Försvarshögskolan drar på basis av intervjuer och dokument slutsatsen att Sverige lämnade positiva bidrag i fråga om aktiv problemlösning i Syrien (humanitär hjälp), Jemen (liv i fredsprocessen) och relationerna mellan Afrikanska unionen och FN. Kvinnor, fred och säkerhet är en av de tematiska frågor som Sverige ville lyfta och där det gjordes avtryck. Ett annat är Klimat och säkerhet. Samtidigt verkar det som FN-insatsen inte, vilket det fanns en oro för, har gått ut över arbetet med EU- eller närområdesfrågor.

Engelbrekt tar dock förbehåll för att fördjupade studier kan komma att nyansera bilden. Likväl är rapporten intressant i den del som utmynnar i en utvärdering och att den är så pass positiv. Rapporten har dessutom ett värde bara i kraft av att ge inblickar i arbetet i FN-skrapan och hur svensk diplomati fungerar. Intressant är också att det största mervärdet av medlemskapet, som det framhålls i rapporten, är att arbetet i Säkerhetsrådet har höjt den säkerhetspolitiska kompetensen inom UD och därför kan ses som en investering i framtiden.

Så hur ska det gå för Norge? Ska minnet av Norges plats i Säkerhetsrådet allra mest bli kampanjinslagen i form rosa strumpor med gult hjärta? Erfarenheten från det svenska småstatsmedlemskapet i Säkerhetsrådet är en indikation på att Norge kan göra skillnad. Värt att notera, om än inte överraskande, är att de norska prioriteringarna i hög grad dessutom tar vid där Sverige slutade. Man satsar på att:

Bruke fredsdiplomati. Norge har i løpet av mange år opparbeidet unik erfaring og brede nettverk gjennom fredsdiplomati. Vi vil bruke innsikten fra dette fredsengasjementet til å styrke rådets arbeid for konfliktløsning og konfliktforebygging.

Inkludere kvinner. Vi har i lang tid arbeidet systematisk for å sikre kvinners deltakelse i fredsprosesser der Norge er engasjert.  Som rådsmedlem kan vi bruke kompetansen på kvinner, fred og sikkerhet i alle saker på rådets dagsorden. Vi kan bidra til å sikre at kvinners rettigheter og deltakelse ivaretas i FNs freds- og sikkerhetsinnsats.

Beskytte sivile. Norge vil arbeide for beskyttelse av sivile, inkludert barn, med utgangspunkt i humanitærretten og menneskerettighetene. Som en stor humanitær aktør har vi kunnskap og erfaring vi tar med inn i Sikkerhetsrådet, også gjennom samarbeid med det sivile samfunn. Norge vil spesielt prioritere forebygging og bekjempelse av seksualisert vold i konflikt.

Klima og sikkerhet. Klima og konflikt henger sammen. Norge vil arbeide for at klimarelaterte sikkerhetstrusler drøftes i Sikkerhetsrådet og at rådet løpende vurderer hvordan klimaendringer påvirker saker som står på Sikkerhetsrådets dagsorden.

Svaret dröjer förstås men helt säkert blir det i alla fall lättare med Joe Biden än Donald Trump i Vita huset.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 4/1 2021.

Read More

Vetenskapen är ingen kungsväg för politiken

By: admin
29-12-2020
Anders Tegnell, Corona, Försvarspolitik, Stefan Löfven, Svensk politik

Att politiska beslut bör vara kunskapsbaserade är ett fundament i den svenska demokratin. De ska ta spjärn i välarbetade utredningar med grund i det bästa som forskningen har att bjuda på. Inte minst nu i tider av ”fake news” framstår dessutom vetenskapen som en räddare i nöden. Men det som är dagens ”sanning” behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon. Ja, inte ens i dag. Det är därför vi måste ”prata om det”.

Inga Thorsson var en av en rad ledande socialdemokrater som medverkade i antologin ”Förord för en socialistisk strategi”. Året var 1973 och socialismen hägrade. Vägen fram var kunskapsbaserad. Hon menade att ”med forskningens och teknikens hjälp” hade människorna nu fått ”en unik möjlighet till perspektiv på tid och rum, på vår tillvaro och vår möjliga framtid”.

Det som kan kallas Olof Palmes revolutionära reformism var en mix av teknokrati och ideologi. Med hjälp av samhällsvetenskapen kunde problem identifieras och sedan lösas medelst social ingenjörskonst för att ”lägga livet tillrätta”.

Och man kunde stödja sig på dagens ”sanning”. Den amerikanske Harvardprofessorn Kenneth Galbraith var en av stöttepelarna. Han var en megastjärna och idéentreprenör som i en BBC-produktion på bästa tv-tid drev hem tanken att den liberala demokratin inte längre var svaret på sysselsättning och människors sociala behov. Staten behövde därför gripa in och det kunde bara ”progressiva” regeringar göra.

Mothuggen var få. Det politiska samtalet försiggick i en ekokammare. Så gick det som det gick.

Det är ett exempel på att teori görs till ideologi och tas i tjänst som politiskt slagträ. Det är dock inte det enda där samhällsforskning blivit ortodoxi och slutat fungera som ögonöppnare. De senaste decenniernas genusforskning är ett nutida exempel, men problemet sträcker sig över hela vänster–höger-skalan.

Att världen förändras påverkar också den politiska relevansen. Keynes var het, blev kall och är nu åter på modet.

Det fanns gott om forskningsstöd för att avrusta Sverige efter kalla krigets slut. ”Sanningen” blev ett hinder för att se verkligheten – politikerna glömde att en stat bortom tillfälliga konjunkturer alltid behöver ett nationellt grundförsvar. Inte ens efter Georgienkriget 2008 gick det upp ett ljus utan det skedde först 2014 sedan Ryssland inlett krig mot Ukraina och annekterat Krim.

Så ja, politik bör vara kunskapsbaserad men samhällsvetenskapen är inte någon enkel kungsväg till god politik. Det är inte kunskapsbaserat att bara haka på forskning som stödjer den egna ståndpunkten men förbise den som pekar i en annan riktning. Politik är heller inte vetenskap. Politik är maktsökande, taktik och också värderingar. Och värderingarna eller den praktiska politik som följer av värderingarna ser olika ut i partier och hos människor.

Att problematiken sträcker sig bortom samhällsvetenskapen illustreras nu närmast dagligen. Det är förstås som sig bör att regeringens och Folkhälsomyndighetens åtgärder för att motverka pandemins härjningar, uttryckligen ställs på vetenskaplig grund. Problemet är att det saknas en allmänt accepterad syn bland forskarna. Vetenskapen – även om den lät som en välstämd kör – ger inte heller självklara svar på avvägningar mellan olika mål eller värden. Det är politikens uppgift.

Evidens, sade Tegnell. Evidens, sade Löfven, tills han insåg att det inte räckte. För regeringen kan försöka ”skjuta på pianisten”, men kan aldrig skjuta ifrån sig det yttersta ansvaret.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/12 2020.

Read More

Saltsjöbadsandan slängde S ut för länge sedan

By: admin
11-06-2020
Arbetsrätt, LAS, Olof Palme, Svensk politik, Svensk politisk historia

Socialdemokraterna lider av växtvärk. Om det sitter i ryggmärgen att vara dominant, smärtar det att bli mindre och mer som ett parti bland andra. Att viljan till regeringsmakt är ett bestående drag i partiets kultur illustreras i Januariöverenskommelsen 2019 i vilken S kompromissade bort politik som i valrörelsen ett halvår tidigare hade beskrivits i det närmaste som en katastrof för löntagarna.

Inte minst gäller detta arbetsrätten och när nu frågan hur den ska reformeras har utretts visar sig ett annat kvardröjande drag från fornstora dagar: att spela ut de borgerliga partierna mot varandra med löften som man sedan inte håller. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) har slagit fast att utredaren inte har följt direktiven – trots att utredningsförslaget följer av punkt 20 i avtalet och de av S tillsammans med de två stödbenen C och L formulerade direktiven.

Det var andra tider när arbetsrätten reformerades och maktrelationerna på arbetsmarknaden ändrades i nio nya lagar under det långa sjuttiotalet. Vid jämlikhetskongressen 1969 gjorde den nyvalde partiledaren Olof Palme arbetslivets demokratisering till en huvudfråga. Alltså en politisk – och därmed stick i stäv med den svenska modellens grundsten att arbetsmarknaden var en fråga som parterna löste avtalsvägen. Saltsjöbadsanda ersattes av tankefiguren kamp mot kapitalet.

Som ett utflöde av partikongressen tillsattes en utredning om anställningsskyddet under ledning av Valter Åman (socialdemokrat och tidigare direktör för TCO). Motivet var omsorgen om äldre och handikappade. De äldres ställning på arbetsmarknaden lyftes sedan ut – på ett sätt som sedan blev ett mönster för snabbehandling av Palmes juristkonsult Carl Lidbom, som snickrade ihop en departementspromemoria med förslag om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder.

Den fria uppsägningsrätten var en kvarleva som borde avskaffas. Längre uppsägningstider skulle införas för anställda över 45 år och ges företräde vid nyanställning. Turordning vid avsked skulle tillämpas enligt anställningstid. Företag som inte godvilligt gick med på att anställa fler äldre skulle vid vite kunna åläggas att enbart anställa personer som Arbets-förmedlingen anvisade.

När Åmanutredningen i mars 1971 yttrade sig över förslagen var kritiken inte nådig. De stred mot praxis, mot förhandlingsordningen och mot verkligheten (påståendet att de äldre diskriminerades). Det spelade dock ingen roll utan utredningen skulle leverera ett förslag enligt beställning senast vid årsskiftet 1972/73. I praktiken innebar Lag 1974:12 (som skärptes 1982) att arbetsbrist blev det enda sakliga skälet till uppsägning.

I tidens anda slog LO 1975 fast att arbete var grunden till all välfärd – och tog ställning för löntagarfonder. Och alla löntagare på LO:s avtalsområden var förstås kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Arbetsrätten var bara en del av den tidens revolutionära reformism. Den gick dock inte som planerat utan reformoffensiven ledde i stället till att problemformuleringsprivilegiet gick förlorat. Och nu håller man fast vid det som finns kvar.

Las-dramatiken kommer att tätna framåt hösten när arbetsmarknadens parter ska ha kommit överens. Om inte väntar lagstiftning i enlighet med punkt 20 i Jöken. Eller regeringskris – om inte C och L viker ned sig för maktpartiet. Verkligheten fångas i några rader i Miriam Bryants ”Nån av oss”:

Kan vi säga som det är?
Eller hoppas att vi två är
Nånting större än det här
Trots att vi bara låtsas att det finns ett oss här

Publicerad i Svenska Dagbladet 10/6 2020.

Read More

Åsiktskorridoren var inte bättre förr

By: admin
12-05-2020
1968, Folkmord, Kalla kriget, Kambodja, Olof Palme, P O Enquist, Svensk politik, Svensk politisk historia, Vietnamkriget

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.

Read More

S är fånge i det förgångna

By: admin
28-12-2019
1968, Jan Guillou, Kalla kriget, Olof Palme, Säpo, Stefan Löfven, Svensk politik, Svensk politisk historia

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

Maria Ågren är inte ensam om att sakna ågren

By: admin
08-03-2019
Anders Ygeman, Anna Johansson, Arbetsdomstolen, IT-säkerhet, Maria Ågren, Peter Hultqvist, Säpo, Stefan Löfven, Svensk politik, Transportstyrelsen

Det är inte svårt att slå fast vad som är värst med Transportgate. Det är självklart det möjliga säkerhetsläckaget och risken för liv och lem för viss personal i rikets tjänst. Men sedan blir det svårare.

Är det generaldirektören Maria Ågren som 2015 medvetet bröt mot gällande lagstiftning rörande rikets säkerhet? Vid flera tillfällen. Trots varningar.

Eller är det värsta ministrar och politiska tjänstemän i regeringskansliet som inte agerade? Vid flera tillfällen. Trots information. Men som i stället senare försökte mörklägga skandalen genom att, enligt Ågren, övertala henne att i tysthet godta ett strafföreläggande med böter för vårdslöshet med hemlig uppgift. 

Eller är det den färska friande domen i Arbetsdomstolen? Ågren fick gå från Transportstyrelsen till en ”gd-tjänst” i regeringskansliet, men när skandalen briserade 2017 blev hon avskedad, men med det har inte Ågren låtit sig nöja. Efter en dom i Arbetsdomstolen har hon nu fått jobbet tillbaka på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Enligt domstolen går det inte att bevisa att hennes agerande medfört skada. Och det är klart – främmande makt har inte hört av sig. Att Ågren har en straffrättslig dom mot sig är inte något som AD tar hänsyn till – i stället pekar man på att det fanns ömmande omständigheter.

Eller är det att Ågren numera anser att hon aldrig gjorde något fel?

Eller är det i själva verket Stefan Löfven som borde stå i fokus? Löfven har aldrig medgivit att han själv eller hans ministrar handlat fel. Ansvarsfriheten understryks av att ansvariga ministrar som avgick inför hotet om misstroendevotum sommaren 2017 har redan kommit in i värmen. 

Infrastrukturminister Anna Johansson är socialdemokraternas etta på Göteborgsbänken i riksdagen (och gruppledare i Arbetsmarknadsutskottet). Inrikesminister Anders Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och är nu åter minister med ansvar för energipolitik och digitalisering.

Eller är det allianspartiernas valhänta hantering av misstroendefrågan som felar mest. Hotet om misstroende riktades aldrig mot chefen för ”det hele” och hans tydligt manifesterade vilja att inte vilja störas av slika frågor som Transportgate. De borgerliga fegade ur av rädsla för nyval. Får man anta.

Så vad är värst? Kanske är det ändå osäkerheten om vad man faktiskt har lärt av Transportgate.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 7/3 2019.

Read More

Sverigebilden från 1968

By: admin
07-03-2018
FN, Mänskliga fri- och rättigheter, Margot Wallström, Nato, Olof Palme, Säkerhetspolitik, Sovjetunionen, Svensk politik, Uncategorized, USA, Vietnamkriget

Det långa sjuttiotalet var på det hela taget förfärligt.

I alla fall för dem som inte gillade revolutionsromantik, revolutionär reformism modell (S) eller åsiktskonformism. Det borgerliga Sverige trängdes tillbaka – och med de borgerliga partierna som slavar under tidsandan. Sverige blev mer socialistiskt. Visst fanns det goda sidor i uppbrottet från stela sociala strukturer som gjorde landet mindre dammigt och gav individen större frihet. Mycket blev mycket roligare.

Samtidigt var alltså tidsandan i dominerande grad präglad av motsatsen.

Vad minns du från 68? Vietnam är en minnesbild som nog skulle dyka upp hos många. Kanske i form av det foto som gick världen runt med en fackelbärande och ryssmössprydd Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, marscherande sida vid sida i täten för en antiamerikansk demonstration. 5 300 tågade i kylan från Humlegården till Sergels torg 21 februari 1968.

Svenska Dagbladet var på plats och kunde dagen efter rapportera att:

Den lille ambassadören med det svåruttalade namnet gavs ett entusiastiskt mottagande. Det viftades frenetiskt med FNL-flaggor i den kompakta lyssnarskaran. Och talkören, som tidigare vrålat ”USA mördare” omväxlande med ”USA ut ur Vietnam”, slog an en annan melodi ”Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Chii-Minhh…”

I sitt tal framhöll Ngyuen Tho Chan att han var i Stockholm på inbjudan av den svenska regeringen för att stärka de vänskapliga förbindelserna mellan Nordvietnam och Sverige. Han talade också varmt om känslan av helhjärtat svenskt stöd och slog fast att våra segrar är era segrar.

Palme för sin del tog framgångarna i den nyligen inledda Tet-offensiven till intäkt för att FNL var en social rörelse med folkligt stöd. Samtidigt avdramatiserade han en seger för FNL. FNL representerade, i högre grad än USA och Sydvietnams regering, demokrati.

Demonstrationen ägde rum knappt tre veckor efter att världen hade förfärats över AP-fotografen Eddie Adams foto av hur Sydvietnams högste polischef Nguyen Ngoc Loan avrättar en FNL-officer i Saigon. Pistolskotten föll dock efter att frun och barnen till en av polischefens vänner hade mördats av FNL:aren. I den så kallade Tet-offensiven hade reguljära Nordvietnamesiska styrkor och lokala FNL-soldater angripit 36 av 44 provinshuvudstäder och 69 mindre städer. Cirka 70 000 man riktade in sig på Saigon och Hue.

Att Vietnam till dels var ett proxykrig i ett kallt krig märktes inte i den svenska diskussionen. I stället är det påfallande hur den svenska linjen läggs parallellt med den nordvietnamesiska stridslinjen. Samtidigt var Vietnam inte bara utrikespolitik. Vietnam – och krigen i Kambodja och Laos – blev både ett slags katapult för vänstervågen och något som präglade hela Sverige. Som i brevet från femteklassaren Carina till Olof Palme:

Jag tycker om att demonstrera. Men vi får åka ända till Hälsingborg för vi bor i en liten stad som heter Höganäs. På lördag ska vi till Hälsingborg och demonstrera. Det ska bli kul. När jag blir tonåring ska jag gå med i SSU eller FNL. Jag tycker att det är bra att dom finns. När man är med i FNL får man sälja Vietnambulletiner och hålla bössor. Det är också bra.

Men Vietnam var mer än så. Det var också en etablissemangsstrid mot yttervänstern och svensk dubbelpolitik i förhållande till ”den store Satan”.

Alla ska med

Journalisten Barbro Alving, Bang kallad, var en av talarna vid demonstrationen 21 februari. Hon manade till samling i en nationell vilja och slog fast att ”ingen svensk kan i dag undkomma Vietnam”. Och så blev det. Vietnam, antikapitalism och antiamerikanism kom att bli en del av den svenska vardagen. En första vändpunkt var Olof Palmes tal vid Broderskapsrörelsens kongress i juli 1965:

Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan urskillning drabbar enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Först i slutet gjorde Palme en hänvisning till att det var Vietnam saken gällde. Att utpeka USA som skurken var ett linjebyte i svensk utrikespolitik, levererad av den tillförordnade utrikesministern.

1965 bildades Svenska Vietnamkommittén, föregångaren till FNL-rörelsen. Det första demonstrationståget avgick samma år och efterhand blev det allt tätare mellan avgångarna. 1966 startade Nationalinsamlingen för Vietnam, som fick stöd av samtliga riksdagspartier och delar av näringslivet. På socialdemokratiskt initiativ bildades 1967 Svenska kommittén för Vietnam. Den tog tydlig ställning för FNL (som fick öppna informationskontor) och Nordvietnam (som erkändes 1969).

Överallt skramlades det med FNL-bössor. Folk uppmanades att köpa Vietnambulletinen, se konst i regi av FNL eller filmer. Kampsånger var inne. Genomslaget ökade i och med att Vietnam var det första tv-sända kriget. Statstelevisionen bidrog med mer än den vanliga nyhetsrapporteringen. Några exempel:

  • 1967 direktsändes den så kallade Russelltribunalen (International War Crimes Tribunal).
  • 1969 inleddes tv-barnteaterserien Engagerad teater med informationen att befrielsekamper pågår runt om i världen mot USA-reaktionen och imperialismen.
  • 1973 visades Segern på huvudväg 3. Trots att det var en av FNL producerad propagandafilm.

Vietnam gjordes till en nationell angelägenhet som involverade regering, riksdag, folkrörelser. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1972 arrangerades ett möte med madame Binh, FNL:s ansikte i väst, som stjärna. De 3 000 deltagarna sjöng FNL:s nationalsång ”Befria Södern”. Pengar samlades in. Palme fördömde USA för att ”bomba, ett litet, frihetsälskande folk till underkastelse”.

Efter Palmes budskap till president Nixon julen 1972 blev det nationell manifestation under rubriken ”Sverige för fred i Vietnam”. Samtliga partiledare (Gösta Bohman synnerligen motvilligt) skrev under – tillsammans med 2,7 miljoner svenskar.

Alla skulle med.

Socialdemokratisk hybris

Gunnar Myrdal var en annan av talarna 21 februari. Han var världsberömd nationalekonom, gift med Alva Myrdal och ordförande i arrangerande Svenska kommittén för Vietnam. Han beskrev USA som alltmer moraliskt och politiskt isolerat, och pläderade för att Sverige skulle gå i spetsen för en världsrörelse. Det var så många såg på Sveriges, eller rättare sagt den svenska socialdemokratins, roll.

Övergången från räddhågsen neutralitet till självgod neutralism kan illustreras med den rubrik som Palmes medarbetare Ernst Michanek valde till sitt bidrag i en vänbok till Tage Erlander: ”Ett litet land?”. Året var 1969 och frågan var retorisk. Sverige hade näst USA högst BNP per capita, toppade den allmänna levnadsnivån (arbete och social välfärd), och hade ett starkt försvar. Redan då var Sverige en viktig utrikespolitisk aktör, inte minst i FN.

Utrikespolitiken framöver borde ha fokus på fred och nedrustning, och Sverige påta sig särskild roll som tredje världens väktare. Sverige skulle gå före. Det underlättades i en tid av omdaning på världsscenen när ”ingen makt eller maktkombination ännu [var] given som ledande för lång tid fram över och därmed är inte heller Sveriges plats given”.

Småstatspolitikens tredje väg – med Sverige som ett slags modell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen – lades sedan definitivt fast i partiprogrammet 1975. USA-kapitalismen och den sovjetiska så kallade statssocialismen likställdes. Kålsuparteorin.

Hybri(S) ger relief till kritiken av USA. Manifestationen i februari 1968 skapade fnurror på tråden med Vita huset. Den amerikanske Stockholmsambassadören var vid tillfället i USA och det dröjde en månad innan han fick sätta sig på planet till Stockholm. Den verkliga istiden i relationerna med Vita huset utbröt dock efter Palmes julhälsning till president Nixon 1972. Och ja, den lästes upp av statsministern i lunchekot.

I juletid hade nya bombmattor lagts ut över Nordvietnam i hopp om att med B52:ornas hjälp öppna ett förhandlingsfönster. Palme såg det förstås inte på det sättet:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna…Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk…Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. Det förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit tung över dem som burit ansvaret. Nu finns det ett namn att foga till raden – Hanoi julen 1972.

Svaret från Washington kom snabbt. Den svenske ambassadören blev uppkallad till State Department för en utskällning. Det klargjordes att den nyutnämnde men ännu inte installerade svenske ambassadören inte var välkommen och att USA:s Stockholmsambassadör skulle kallas hem. Det blev ett frostens år.

Den svenska självbilden stod inte i paritet med verkligheten. Palmes kritik betydde inget för Vita huset eller i kongressen. Däremot bidrog kritiken till opinionsbildningen både i USA och i Västeuropa. Redan 1968 hade den plussat på den svenske statsministerns rykte internationellt som en ny ledartyp: frispråkig och radikal. 1969 intervjuades han i brittisk TV av megastjärnan David Frost och i amerikanska CBS. Både Der Spiegel och New York Times publicerade intervjuer med honom.

Dubbelspel

I demonstrationståget den 21 februari var många deltagare från FNL-grupperna. De tågade för Vietnam men tog avstånd från organisatörerna. Palme avfärdades som en hycklare som bara pratade. Och visst fanns det ett moment av hyckleri i omläggningen av politiken; man ville ta grepp om opinionsbildningen och hålla den under demokratisk kontroll. Det fanns en rädsla för våldsvänstern. Som Säpochefen P G Vinge uttryckte saken 1968:

Om utvecklingen – som hittills – fritt får fortsätta under de kommande åren, kommer den marxist-leninistiska (kineskommunistiska) rörelsen att – i skydd av bl a FNL-rörelsen och dess eventuella efterföljare – utvecklas till en förhållandevis stark politisk rörelse, som med bl a utomparlamentariska medel kommer att bedriva en alltmer ökande samhällsomstörtande verksamhet. Icke minst farlig är rörelsen genom att den har så stark förankring hos de unga intellektuella, vilka i en framtid kan väntas bekläda ledande poster inom samhället.

Radikaliseringen av utrikespolitiken var dessutom ett sätt att behålla politisk initiativkraft i förhållande till de borgerliga partierna. Det var alltså även en väg att behålla regeringsmakten.

Till tidens – och politikens ­– paradoxer hör att det bakom Sveriges neutralitetsdoktrin (alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) dolde sig ett hemligt försvarssamarbete med Nato-länder, inte minst USA. Samma kritiserade B52:or som flög över Nordvietnam skulle välkomnade flyga över svenskt territorium på sin väg för att bomba baser i Sovjetunionen. USA var högsta ”skyddsmakt” för Sverige.

För USA var det samma strid här som där, och när Sverige trappade upp kritiken fick det konsekvenser. ÖB Stig Synnergren konstaterade i början av 1973 att:

Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats i huvudsak som Nato-länderna. Så är nu icke längre fallet – vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer det därvid som möjligt att såväl besöksverksamheten som samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.

Palme å sin sida var uppenbarligen medveten om risken. Han hade redan 1970 uppdragit åt Synnergren att hålla amerikanerna på gott humör: ”Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret i alla fall.”

Samtidigt fanns det också från amerikansk sida ett intresse att värna det militära samarbetet. Sverige var strategiskt viktigt. Detta förtar dock inte slutsatsen att den svenska Vietnampolitiken var ett nationellt högriskprojekt som satte rikets säkerhet i fara.

Hela världen hyllar Palme

Tet-offensiven efter det vietnamesiska nyåret 1968 hade chockerat med sin geografiska bredd, men den hade redan ebbat ut på de flesta platser när Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Och de folkliga upproren uteblev. Tre dagar senare återtog amerikanska och sydvietnamesiska styrkor den strategiskt och symboliskt viktiga staden Hue, eller, rättare sagt, resterna av den. 3 000 folkfiender hittades senare i en massgrav och ytterligare 2 000 som hade stått på FNL:s likvideringslista hittades inte.

Militärt var Tet-offensiven ett misslyckande för Nordvietnam, men den var ändå avgörande för utgången av kriget. Den satte bilden i USA att kriget inte gick att vinna. 1973 slöts en fredsuppgörelse som innebar att USA tog hem sina trupper och att förhandlingar skulle leda till en fredlig återförening av Vietnam. På Dagens Nyheters löpsedel stod det att ”Hela världen hyllar Palme”.

Nordvietnam avslutade den militära erövringen 1975. Vietnam blev en kommunistisk diktatur.

Hade den svenska hejaklacken något ansvar för utvecklingen i Vietnam? Palmes svar var ett entydigt nej. Ett exempel kan hämtas från partikongressen 1975. Palme talade om vikten av att både ge sitt stöd till väpnad revolution och trycka på för en fredlig samhällsomvandling. Han berättade om långa samtal med Vietnams premiärminister och att denne ”alltid ville veta hur vi gjorde och hur vi fick med de många människorna i en demokratisk process”.

Åren gick, men Vietnam blev inte som Sverige. 1984 beklagade Palme att landet blivit ett tyranni, men friskrev den egna politiken från skuld. Kärnan hade handlat om rätten till nationellt självbestämmande och medförde inte något ansvar för utvecklingen när självbestämmandet hade uppnåtts.

Vänsterns dödsdans med de röda khmererna i Kambodja och mycket annat har synats i diskussionen om det långa sjuttiotalet. Vietnam i svart och vitt återstår att göra upp med: Myten om det goda befrielsekriget som bar upp folkrörelsen mot USA:s krig i Vietnam, och den politikomläggning som fotot på Palme och ambassadör Ngyuen Tho Chan från 21 februari 1968 är en dyster påminnelse om.

Fram till slutet på 1960 viskades det öppet om Sveriges beroende av hjälp i händelse av krig – och alla visste att det varifrån hjälpen skulle komma. Sedan blev det tyst. I stället hördes desto högre rop om USA som fallen fanbärare för Väst, med Sverige som en ljusets gestalt mellan blocken. Den öppna svenska neutralitetspolitiken gjordes till dogm. EEC kom inte på tal. Nato skurkförklarades. FN heligförklarades.

Vietnam bidrog till att ändra svensk politik på ett sätt som lämnat spår i självbilder och attityder: I Nato-debatten, i den roll som FN intar i offentligheten, i engagemanget för ”Tredje världen”, med (delar av) socialdemokratin ännu traskande längs den ”tredje vägen”.

Det var inte en tillfällighet att kandidaturen till FN:s säkerhetsråd marknadsfördes under parollen Sverige som en oberoende röst. Eller att utrikesminister Wallström obekymrat sätter rikets säkerhet på spel genom att vilja underteckna FN-konventionen som förbjuder kärnvapen.

Det nostalgiska tronandet på minnet från fornstora dagar dröjer kvar i föreställningen om att Sverige har en mission att gå före och visa vägen. Trots att vi gick vilse i pannkakan.

Publicerad i Smedjan 7/3 2018.

Read More

De kom i alla fall överens om att ta in en offert

By: admin
28-11-2017
Donald Trump, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Moderaterna, Nato, Patriot, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sten Tolgfors, Svensk politik

Aurora 17 var den största militärövningen sedan början på 1990-talet (fast förstås mycket mindre än då). Septemberövningen var ett viktigt test både av samverkan mellan försvarsgrenarna och förmåga att ta emot militärt bistånd. Utmärkt.

Samtidigt var det en dyster påminnelse om försumlighet som borde få politikerna att mer än rodna. Till exempel saknas transportfordon för soldaternas livsmedelsförsörjning. Men det är så mycket mer som pockar på.

2010 körde en riksdagsmajoritet överalliansregeringen. Nu skulle det bli en utredning om det svenska luftförsvaret – för första gången sedan 1960-talet. När försvarsminister Sten Tolgfors till slut och motvilligt effektuerade beställningen skrev han ut direktiv om att utredningen skulle ta sikte på behoven efter 2040.

Det var en galen tid. Från mitten av 1990-talet och fram till Krim 2014. Priset betalar vi i form av att det är glest mellan förmågorna. Därför har det inte varit någon brist på applåder efter regeringens uppgörelse med allianspartierna, om att Sverige ska köpa in det medelräckviddiga amerikanska luftförsvarssystemet Patriot.

Och visst är det bra. Men det är svårt att svara på hur bra valet av Patriot är.

Ett krux är att det inte har fattats något beslut om inköp. Än så länge handlar det bara om att ta in en offert. Än så länge är det inte bestämt hur mycket av Patriot som ska köpas – och inte heller hur mycket ammunition. Det är inte heller offentligt känt hur Patrioterna ska pusslas in i försvarets system av system – eller för den delen om bristen på förmåga att möta ballistiska robotar är ett problem eller inte.

Ett annat frågetecken rör utvecklingsbarheten. Patriot har redan hunnit bli en gammal trotjänare, vilket rimligtvis innebär att zenit för systemets utvecklingsbarhet nås tidigare än med ett nyare system.

Europeiska SAMP/T var det enda alternativet till Patriot, men om det hade varit ett bättre val är i perspektiv av bristen på transparens lika omöjligt att veta. Helt klart är i alla fall att Sverige inte ger de häromdagen uppvarvade planerna på ett fördjupat försvarsindustrisamarbete i EU någon draghjälp.

I beslutsekvationens X-faktor ingår frågan ifall valet att handla med Trump, har påverkats av behovet att balansera regeringen Löfvens valhänta säkerhetspolitik.

Å ena sidan Hultqvistdoktrinens fördjupade bilaterala försvarssamarbeten med ”America First” i hopp om hjälp i händelse av elände.

Å andra sidan Wallströmdoktrinen vars verklighetsfrämmande antikärnvapenpolitik i praktiken riskerar att göra försvarsministerns säkerhetspolitiska bygge till ett svenskt korthus. Och göra världen osäkrare.

Med ett svenskt medlemskap i Nato hade varken den ena eller andra frågeställningen varit aktuell.

Så visst är överenskommelsen om Patriot välkommen. Inte minst på grund av närtidsperspektivet med ambitionen att välbeprövade Patriot ska levereras till 2020. Att Försvarsmakten, som annars regelmässigt brukar prioritera väntan på ”det allra senaste”, vill ha Patriot, understryker att det spända läget är på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 20/11 2017.

Read More

Förlåta M för deras synder?

By: admin
19-10-2017
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Moderaterna, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sten Tolgfors, Svensk politik, Svenska historia, Ulf Kristersson

Förlåt oss för våra synder. Det var inte riktigt så orden föll när Ulf Kristersson talade på Moderaternas arbetsstämma i helgen men nästan: ”Med facit i hand: att inte i tid upprusta det svenska försvaret var fel. Det är ingen ursäkt att Socialdemokraterna varit ännu mer senfärdiga.”

Kristersson underströk också att politiken har lagts om: ”Vårt misstag rättas nu till. Vi har tre gånger drivit fram ökade försvarsanslag. Men det räcker inte. På lite längre sikt innebär vår strategi en rejäl förstärkning av svensk försvarsförmåga.”

Att M ställt sig bakom Nato:s tvåprocentsmål med sikte på 2028 är onekligen välkommet. Än bättre hade förstås varit om man också redan i de tre senaste försvarsuppgörelserna hade velat tillföra mer resurser i närtid. Prioriterat rikets säkerhet hårdare.

Likväl, M går känna igen. Utmärkt.

Att kravet på ett svenskt medlemskap i Nato i realiteten gjordes till en motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik, var inte heller något som stärkte Moderaternas trovärdighet i försvars- och säkerhetspolitiken. Också i den frågan är man nu på.

Kursomläggningen blev försvarspolitiskt oundviklig efter Krim 2014 och partipolitiskt nödvändig efter valförlusten samma år. Moderaterna lider dock av ett slags fantomsmärtor – trots att en mer igenkännbar politik åter är på plats. Det kan också uttryckas som att förlorat förtroende är svårt att återfå.

”Där ute” finns fortfarande en vrede över Reinfeldt, Tolgfors och Enström: Nonchalansen efter Georgienkriget, sågningen av försvaret som särintresse och beskrivningen av ”enveckasförsvaret” som helt OK, är exempel på lågvattenmärken förknippade med den faktiskt förda politiken. Som har fäst sig. Cecilia Widegren, partiets försvarsetta i riksdagen och ordförande i försvarsberedningen, twittrade upprymt hösten 2012: “samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” [sic]

Det finns en känsla av att ha svikits. Och det är alltså inte svårt att förstå. Visserligen kan fallissemanget bäst beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande, men likväl är det något som Moderaterna i högsta grad bär ansvar för.

Det är alltså hög tid när Ulf Kristersson nu säger förlåt, men för att det ska bli mer än en halv pudel krävs mer än att bara hänvisa till facit. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att Krim 2014 inte kan göras till facit och att pudeln därmed mest blir en undanflykt. En av de dystra slutsatserna av min bok ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper förlag, 2017) är att regeringen Reinfeldt inte reagerade trots att riskbilden blev allt mörkare. Politiken var immun mot kunskap.

I uppgörelsen med den likaledes havererade migrationspolitiken har det utpekats en rad interagerande faktorer som ledde fram till haveriet (partiledning, medier, SD) och på samma sätt borde misslyckandets mekanismer blottläggas vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Moderata försvarspolitiker säger nu att politiken borde ha lagts om redan 2008. Det fanns dock försvarspolitiker som drev den linjen efter Georgienkriget. De byttes ut.

Från att ha varit något för borgerligheten att förnöjt spegla sig i har bilden av alliansregeringen blivit den motsatta. Värdet på den en gång så hyllade firman Reinfeldt, Borg & Schlingmann har också i den offentliga debatten devalverats till maktsugen triangulering. Det är på många sätt en orättvis betraktelse. Dock inte på alla.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 19/11 2017.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.