Claes Arvidsson

Archive
Folkmord

Är Vladimir Putin en mördare? President Biden fick häromdagen just den frågan i en intervju i tv-programmet Good Morning America. Svaret blev ja. Och det är inte utan grund. Och därför är det välkommet att det sägs rakt ut av USA:s president.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj överlevde försöket att i augusti 2020 förgifta honom med nervgiftet Novitjok. Det var rena turen. När han insjuknade på väg med flyg från Tomsk till Moskva valde den rådige piloten att nödlanda i Omsk. Han fick vård och flögs senare till Tyskland för fortsatt vård. Dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia hade också turen på sin sida i Salisbury 2018 – och överlevde. I båda fallen har det klarlagts att den ryska militära underrättelsetjänsten GRU stod bakom. 

Den avhoppade FSB-agenten Alexander Litvinenko mötte däremot döden efter att ha förgiftades med polonium-210. Han hade bjudits på te av ryska säkerhetsagenter. Året var 2006. Det som bäst kan beskrivs som statsterrordåd har också kastat nytt ljus över en rad mytiska dödsfall som tidigare avskrivits som olyckor eller oförklarliga. Ett exempel är oligarken Boris Berezovskij som hade gått i exil efter att ha utmanat Vladimir Putin. Han hittades död i London 2013.

Den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov har utmärkt sig också på detta område och anses stå bakom en rad politiska beställningsmord som på Zelimkhan Khangoshvili 2019 och Mamikhan Umarov 2020. I Wien respektive Berlin. Nyligen dömdes två ryska medborgare till tio respektive åtta års fängelse för mordförsök på den Kadyrovkritiske bloggaren Tumso Abdurachmanov i Gävle 2020.

Det är en bild av Putins Ryssland. 

I den bilden ingår också en rad mord som ägt rum i Ryssland. Som morden på journalister som Jurij Sjtjekotjichin 2003, Anna Politkovskaja 2006 och Stanislav Markelov 2009. I februari 2015 sköts Boris Nemtsov – som då var ledare för den demokratiska oppositionen – ihjäl ett stenkast från Kreml.

Sergej Magnitskij avslöjade en härva av korruption kring företaget Hermitage Capital med statliga tjänstemän som skurkar. Han rapporterade om detta till en likaledes statlig undersökningskommitté, men blev i stället själv gripen och häktad. Året var 2008. Under häktningstiden drabbades han av en rad sjukdomar men fick inte vård. Efter att ha suttit i Butyrkafängelset i nästan ett år – och bara några dagar innan häktningstiden gick ut – avled Magnitskij. Han hade blivit misshandlad innan han dog.

I en rättegång 2012 friades de ansvariga vid fängelset. Året efter dömdes Magnitskij postumt för skattebrott. Passande nog hade lagen ändrats 2011 så det blev möjligt att döma en avliden person. Så fördjupas bilden av Putins Ryssland. Fru Justitia går i maktens ledband, blind för rättvisan. Rättslöshet är normen.

När det gäller mord som politisk affärsidé är demokraturen i Ryssland ett slags återsken av det kommunistiska Sovjetunionen. Tsar Nikolaj II, hans hustru Alexandra och deras fem barn mördades i Jekaterinburg sommaren 1918. Sergej Kirov – tänkbar utmanare till Stalin – mördades 1934. Leo Trotskij – tidigare utmanare till Stalin – mördades med en ishacka i Mexico City 1940. När mördaren efter avtjänat straff tog flyget till Moskva förlänades han unionens högsta hedersbetygelse, Sovjetunionens hjälte. Året var 1961.

Det är en ”path dependence” som illustreras av att Putin själv startade sin karriär i KGB och som senare chef blev för efterföljaren FSB. Sedan tog politiken vid.

Till skillnad från då ingår dock inte nu massmord i modus operandi. För att ta ett exempel. Holomodor, den stora svälten i Ukraina 1932–1933, som följde på kollektiviseringen av jordbruket (under slogan ”Utplåna kulakerna som klass”) och krävde uppskattningsvis 3,3 miljoner liv. Holomodor har betecknats som folkmord, brott mot mänskligheten eller ”bara” som en av Stalinregimen önskvärd effekt av den förda politiken. För att krossa motståndet. Göra bönderna fogliga.

Den stora terrorn på 1930-talet med miljoner offer finns inte heller på dagens karta. Ja, politiskt förtryck som skruvas upp ytterligare i en tid när Putineran har gått in i ett nytt skede, men inte som i det kommunistiska Sovjetunionen. En skillnad är att då skulle man aktivt visa sitt regimstöd – nu räcker det med att inte vara aktiv. Det förenande elementet mellan det kommunistiska Sovjetunionen och dagens kleptokratiska styre är avsaknaden av respekt för människan. För människovärdet. Makten är allt.

En annan systemskillnad är att Sovjetunionen gjorde anspråk på att var en alternativ samhällsmodell och man hade därför ett behov av att presentera sig som Mr Nice Guy. Putins Ryssland agerar utifrån ett annat raison d’être; det handlar om styrka och makt som bygger på att både inneha och använda våldskapital. ”Kvarterets buse” vill just uppfattas på det sättet.

Mot den bakgrunden var avslöjandet av mordförsöket på Navalnyj som ett politiskt beställningsuppdrag inte alls någon PR-mässig katastrof för regimen. I stället bar det fram ett budskap till den ”inhemska” publiken om att tiga still för annars…

Mordförsöket på Navalnyj var också sätt att igen demonstrera för omvärlden att ”vi” gör som vill. Kort sagt maktprojektion. Det understryks av att i det ryska utrikesdepartement förnekande av skuld presenteras alternativa förklaringar som alla förstår bara är ”hitte på”.

Och Navalnyj? Efter att ha vårdats i Tyskland återvände han 17 januari till Moskva. Han blev fängslad på flygplatsen med hänvisning till att ha brutit mot en villkorlig dom och därefter har han raskt dömts i två skenrättegångar. Sergej Maximishin, läkaren i Omsk som räddade livet på den ryske oppositionsledaren avled plötsligt i början på februari. Dödsorsaken har inte angetts.

Vladimir Putin har haft makten sedan 2 000. Först sökte han legitimitet genom att leverera välfärd (de höga oljepriserna) och sedan genom patriotism (krigen med annekteringen av Krim som en höjdpunkt. Nu ligger tyngdpunkten på att slå ned ett växande motstånd och framställa oppositionen som gående i Västs ledband. I höst väntar parlamentsval i Ryssland. Repressionen kommer att trappas upp ytterligare. Samtidigt är klokt att vi tar höjd för att patriotismen kan tas i tjänst igen av ”kvarterets buse”.

Publicerad i Frivärld/Säkerhetsrådet 22/3 2021

Read More

Sven Wollter har gått bort. I minnesorden hyllas han med rätta som en stor skådespelare. Annat skaver. Det gäller hans livslånga engagemang i och för ett sektvänsterparti från det långa 70-talet som nu går under beteckningen Kommunisterna. Det är ett parti för alla som gillar väpnad revolution och proletariatets diktatur.

Bejakande av våldsbejakande extremism brukar vara svårsmält men måttstocken är uppenbarligen inte alltid densamma. I Expressen (10/10) slås fast att ”för somliga var det (kommunismen) kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart”. Rart? Verkligen? Och kan kommunismens brott mot mänskligheten i någon rimlig mening knytas ihop med ord i Dagens Nyheter (10/10) som ”hans djupt kända humanistiska och solidariska övertygelser”?

Den nyligen bortgångne Jan Myrdal var långt mer än en galjonsfigur för sektvänstern. Han var organisatör, ideolog och publicist – länge med en fast spalt på Aftonbladets kultursida. Med rätta har det efter hans död påmints om att Myrdal stod för ett bitvis intressant skönlitterärt författarskap, men att han aldrig tog avstånd från stalinismens terrorvälde, massmorden i Kampuchea etcetera, etcetera.

1968 är året som förknippas med ungdomsuppror och vänstervåg, men undertiteln ”Det galna kvartsseklet” till Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) illustrerar hur länge tidsandan varade. Ahlmark skrev också uppföljaren ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi” (Timbro 1997).

När det begav sig var Myrdal långt i från ensam. Författaren och socialdemokraten P O Enquist skrev i Expressen 1975 att befrielserörelsen de röda khmererna ”måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Pen”, men att nu är ”horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Den socialdemokratiska tungviktaren Birgitta Dahl var för sin del ordförande i vänskapsförbundet Sverige–Kampuchea.

Problemet med det överslätande förhållningssättet till regimer och rörelser som var antidemokratiska – liksom för hur Sverige kom att utvecklas i hägnet av Olof Palmes revolutionära reformism – bottnade inte i ungdomsupproret utan handlade om värderingsskiften och verklighetsbilder i den akademiska vänstern, kulturvänstern och den politiska vänstern. Etablissemangsvänstern.
Idévärlden trängde långt in i borgerligheten och traditionellt borgerliga bastioner. 

Olof Lagercrantz var chef för DN:s kultursida under 1950-talet och en av två chefredaktörer 1960–75 i det som var tidens ledande opinionsbildande tidning. Han var tidstypisk, gick i takt med dåtidens anti-amerikanism, visade förståelse för Sovjetunionen och omfamnade Maos Kina. Också i likhet med så många andra slog Lagercrantz ned på konsumtionssamhället och marknadsekonomin. I en betraktelse 1966 kritiserades västerlandets felaktiga självbeskrivning:

”När vi fick antikommunismen att leka med blev det ännu lättare för oss att spela Hellas, att låta kommunistledarna smälta samman med östliga despoter igenom tiderna, medan alla demokratiska och humana dygder blev kvar på vår sida. Vi var inte bara rika… vi var också de goda, de frihetsälskande.”

Författaren Lars Gyllensten framhöll 1967 att ”det värdefulla som finns i det (det kommunistiska partiets program) måste genomföras i socialdemokratins regi”. Det var i samband med att han utnämndes till ledamot av Sveriges Radios styrelse.

Långt mer intressant än den skugga som faller över Wollter och Myrdal, är att de båda var övervintrare från en tid när det offentliga samtalet blev en rödmålad åsiktskorridor. Inte minst var aktivismen påtaglig i medierna – en roll som det verkar lätt att halka in i och vars mekanismer är värda att grubbla över.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/11 2020.

Read More

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.

Read More