Claes Arvidsson

Archive
Medier

Sven Wollter har gått bort. I minnesorden hyllas han med rätta som en stor skådespelare. Annat skaver. Det gäller hans livslånga engagemang i och för ett sektvänsterparti från det långa 70-talet som nu går under beteckningen Kommunisterna. Det är ett parti för alla som gillar väpnad revolution och proletariatets diktatur.

Bejakande av våldsbejakande extremism brukar vara svårsmält men måttstocken är uppenbarligen inte alltid densamma. I Expressen (10/10) slås fast att ”för somliga var det (kommunismen) kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart”. Rart? Verkligen? Och kan kommunismens brott mot mänskligheten i någon rimlig mening knytas ihop med ord i Dagens Nyheter (10/10) som ”hans djupt kända humanistiska och solidariska övertygelser”?

Den nyligen bortgångne Jan Myrdal var långt mer än en galjonsfigur för sektvänstern. Han var organisatör, ideolog och publicist – länge med en fast spalt på Aftonbladets kultursida. Med rätta har det efter hans död påmints om att Myrdal stod för ett bitvis intressant skönlitterärt författarskap, men att han aldrig tog avstånd från stalinismens terrorvälde, massmorden i Kampuchea etcetera, etcetera.

1968 är året som förknippas med ungdomsuppror och vänstervåg, men undertiteln ”Det galna kvartsseklet” till Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) illustrerar hur länge tidsandan varade. Ahlmark skrev också uppföljaren ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi” (Timbro 1997).

När det begav sig var Myrdal långt i från ensam. Författaren och socialdemokraten P O Enquist skrev i Expressen 1975 att befrielserörelsen de röda khmererna ”måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Pen”, men att nu är ”horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Den socialdemokratiska tungviktaren Birgitta Dahl var för sin del ordförande i vänskapsförbundet Sverige–Kampuchea.

Problemet med det överslätande förhållningssättet till regimer och rörelser som var antidemokratiska – liksom för hur Sverige kom att utvecklas i hägnet av Olof Palmes revolutionära reformism – bottnade inte i ungdomsupproret utan handlade om värderingsskiften och verklighetsbilder i den akademiska vänstern, kulturvänstern och den politiska vänstern. Etablissemangsvänstern.
Idévärlden trängde långt in i borgerligheten och traditionellt borgerliga bastioner. 

Olof Lagercrantz var chef för DN:s kultursida under 1950-talet och en av två chefredaktörer 1960–75 i det som var tidens ledande opinionsbildande tidning. Han var tidstypisk, gick i takt med dåtidens anti-amerikanism, visade förståelse för Sovjetunionen och omfamnade Maos Kina. Också i likhet med så många andra slog Lagercrantz ned på konsumtionssamhället och marknadsekonomin. I en betraktelse 1966 kritiserades västerlandets felaktiga självbeskrivning:

”När vi fick antikommunismen att leka med blev det ännu lättare för oss att spela Hellas, att låta kommunistledarna smälta samman med östliga despoter igenom tiderna, medan alla demokratiska och humana dygder blev kvar på vår sida. Vi var inte bara rika… vi var också de goda, de frihetsälskande.”

Författaren Lars Gyllensten framhöll 1967 att ”det värdefulla som finns i det (det kommunistiska partiets program) måste genomföras i socialdemokratins regi”. Det var i samband med att han utnämndes till ledamot av Sveriges Radios styrelse.

Långt mer intressant än den skugga som faller över Wollter och Myrdal, är att de båda var övervintrare från en tid när det offentliga samtalet blev en rödmålad åsiktskorridor. Inte minst var aktivismen påtaglig i medierna – en roll som det verkar lätt att halka in i och vars mekanismer är värda att grubbla över.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/11 2020.

Read More

Det förs nu en viktig diskussion om hur framför allt lokala media i Sverige ska kunna klara av att upprätthålla sin del av det demokratiska uppdraget – eller ens överleva. En redan pressad bransch har går på extra smällar i en tid av ekonomisk nedgång som följd av Coronakrisen. Ekonomin är en av de ”kriser” som Reportrar utan gränser pekar på i 2020 utgåvan av World Press Freedom Index.

Möjligheten för mediefrihet påverkas också framöver av en ”geopolitisk kris” i form av en auktoritär trend och auktoritära regimer, som något understryks av en mer generell utveckling av övervakning utan tillräckliga garantier för demokratisk kontroll. Det är den ”teknologiska krisen”. Den ”demokratiska krisen” är en följd av polarisering och repression. Medierna dras också med en förtroendekris som yttrar sig i misstänksamhet och till och med hat.

Ser man ut över världen är dock situationen väldigt olikartad. Norge, Finland, Danmark och Sverige innehar de fyra i tätplatserna. Sist, på plats 180, återfinns Nordkorea. Mer relevant i ett svenskt sammanhang är att påminna om att Kina finns på 177 (att jämföra med Hong Kong på plats 80 och Taiwan på 43).  Putinland återfinns på 142. USA rankas som nummer 45 (faktiskt tre platser bättre än föregående år).

I vanlig ordning fortsätter Polen och Ungern på det allt brantare sluttande plan som Jarosław Kaczyński(62) respektive Viktor Orbán (89) har slagit in på. I vanlig ordning är både Europeiska rådet och kommissionen handfallna. Nog borde vara nog.

Publicerad i Säkerhetsrådet 23/4 2020.

Read More

Vad ska man egentligen tro? Det är en helt central fråga i den ryska desinformationsapparaten. Det vill säga den fråga som Kreml vill att vi ska ställa oss inför alltifrån rysk inrikesrepression till utrikes aggression (i form av krig, våta operationer, aktiva åtgärder eller påverkansoperationer). Det handlar inte om att slå fast nya fakta utan om att så tvivel med hjälp av alternativa fakta.

Syftet är att få debatten att inte handla om det som den egentligen handlar om. Det gör Putin och Lavrov genom officiella uttalanden, men inte minst medelst en hel armé av troll på nätet. Sociala medier är ett universalverktyg för att skapa en höna av en fjäder. Tvivelsåendet skulle dock inte bli alls lika framgångsrikt utan insatsen från en armé av volontärer i cyberrymden. Och på andra ställen.

Som villigt ställer sig i ledet eller ofrivilligt blir nyttiga idioter – vägledda av konspirationsteorier om hur en en illasinnad elit för folket bakom ljuset.
Ett strategiskt inslag är att ifrågasätta mainstream-media, forskare och myndigheter. Det är i sig naturligtvis inte fel utan ingår tvärtom i demokratins själva livsnerv. Men är det verkligen det som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ägnar sig åt när hon uppmanar Säpo att granska en forskare vid Utrikespolitiska institutet som bland annat har granskat kultursidans Rysslandsbevakning?

2017 höjdes blodtrycket på kulturredaktionen sedan den av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg i artikeln “Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish case” (Journal of Strategic Studies) lyfts fram som den redaktion i mainstream-media som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar “putinska”. Linderborgs redaktion beskrevs som “den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” i fråga om Ukraina. Man gav också exempel på “fake news”.

Mer avslöjande var att flera medarbetare på kulturredaktionen hade varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så. Och på den vägen har det varit.

Svaret blev anklagelser om häxjakt och uppmaningar till att försvara det fria ordet. Den självbild som en av hennes medarbetare gav uttryck för i ryska media var AB Kultur som “den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige”. Kragh och Åsbergs artikel framställdes som en del i ett informationskrig där alla som inte vill gå med i “krigsalliansen” (Nato) skulle misstänkliggöras.

Kragh anmäldes till Nämnden för utredning av oredlighet av bland annat “Egor Putilov”. Kragh friades förstås. Han drabbades också av anonyma hot, angreps i RT och Sputnik och utsattes för IT-angrepp. Och på den vägen är det.

Nu har Linderborg blåst till strid igen med nya “avslöjanden”. Inte minst anmärkningsvärt är att hon har anklagat Kragh, som fortfarande arbetar med att blottlägga desinformation, för att vara i den brittiska underrättelsetjänstens sold – och uppmanat Säpo att undersöka om han är en säkerhetsrisk.

Anklagelseakten är en anka, men vägen från nätets undervegetation, via ryska kanaler till Aftonbladets kulturredaktion är en utmärkt illustration av hur desinformation funkar (se Patrik Oksanens artikel “Cyberstölden, förtalskampanjen och kulturchefen som tappar fattningen” i Hela Hälsingland 12/2).

På sätt och vis är det synd att debatten kommit att fokusera på Aftonbladet Kultur. I den stora bilden blir den en distraktion som tar bort uppmärksamheten från det som Kragh och Åsbergs artikel handlar om. Som till exempel att bäst lyckas man påverka, när det egna budskapet hittar legitima bärare hos dem som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/2 2019.

Read More

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 24/4 2017.

Read More

Låt oss backa bandet. Vintern 2006 ordnade Sveriges statstelevision en temakväll om Kuba. I en ledare i SvD 5/12-06 konstaterade Kristian Karlsson att kvällen blev ”så förfärlig som man hade kunnat befara”:

”I fyra timmar fick den kubanska diktatorn oemotsagd lägga ut texten om sina ambitioner, avbruten bara av korta studioinslag där tre socialister diskuterade ’revolutionen’ och en dokumentär om hans älskarinna från femtiotalet.”

Karlsson skriver vidare, att när programmet kritiserades i P1 Morgon för att det inte fanns med några exilkubaner som var kritiska till diktaturen, försvarade sig den ansvarige programchefen Lars Säfström med man sökt efter men inte lyckats få tag personer som var kritiska, men också ’”tog avstånd från den politik som USA bedriver mot Kuba’. ’Och det är en väldigt svår balansgång, för många av dem som kritiserar Castro i dag ställer också helt okritiskt upp på den politik som USA för mot Kuba.”

Ibland undrar jag vad sjutton de håller på med i tv-huset, skrev jag i en gästledare 7 juni. Det gör jag fortfarande. Inte minst efter att Säfström, fortfarande på SVT:s dokumentärredaktion, hört av sig till mig. I ledaren kritiserade jag hur SVT agerat i fråga om två dokumentärfilmer. Den ena, Ukraina – revolutionens mörka sida av Paul Moreira, har SVT visat. Den andra filmen, Watching the Moon at Night av Bo Persson och Joanna Helander, har man däremot valt att inte visa – trots att SVT ursprungligen till och med fanns med som medproducent.

Om Moreiras film skrev jag att: ”Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.”

Det står naturligtvis Paul Moreira fritt att göra dokumentärfilm på sitt sätt, men sett från mitt perspektiv är det inte public service uppgift att visa en konspiratorisk film uppbyggd kring faktafel. Här är några exempel på granskningar av och reaktioner på Ukrainafilmen:

Masks of revolusion: When Journalists Lie (stopefake.org)

Paul Moreira donne une vision déformée du conflit ukrainien (Le Monde)

Öppet brev från 18 journalister till Paul Moreira efter ”Ukraine, les masques de la révolution”

Gulliver Cragg: Lessons from an outrageous film (KyivPost)

Och vidare från min gästledare: ”Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen.”

Jag borde ha skrivit att “det är möjligt att göra en lista med faktafel”. Det inser jag nu. Post-Säfström.

Säfström mejlade (med cc till projektledaren Axel Arnö och ansvarige utgivaren Ingemar Persson) angående Moreiras film. Han begärde att jag skulle lämna ut listan med faktafel. Enligt SVT behövdes denna för att dokumentärredaktionen skulle kunna upptäcka eventuella missar i sin egen granskning. En lista – och inget annat – var dock det enda som SVT var intresserat av. Det hela hade en lätt känsla av Kafka över sig.

Nu har jag dock upptäckt att det dessutom finns en lista – framtagen och publicerade av Sveriges Radios Kulturnytt. Fredrik Wadströms lista innehåller åtta punkter som är hämtade från den internationella debatten om filmen:

  • Krim och folkomröstningen
  • Bilder från nätet av de högerextrema grupperna
  • Partiet Svobodas partiledare kallas för en nyckelspelare i ukrainsk politik
  • Etniska ukrainare och etniska ryssar
  • Anledningen till kriget i östra Ukraina
  • Gatustriderna i Odessa och branden i
    fackföreningarnas hus 2 maj 2014
  • ”Ukrainska revolutionen har skapat ett monster”
  • Påståendet ”Extremhögern stark nog att tvinga
    fram sin vilja”

Den sammanvägda bedömningen av kritiken blir förödande. Men SVT:s dokumentärredaktion hade alltså antingen inte besvärat sig att informera sig om kritiken – eller valde man att strunta i den.

Varken det ena eller det andra är tv i allmänhetens tjänst.

Publicerad på Svenska Dagbladets ledarblogg 14/6 2016.

Read More