Dokumentation av ett försakat försvar

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.