Claes Arvidsson

Archive
May, 2016 Monthly archive

Oslo Freedom Forum slutar i en paradox. Trots två dagar fyllda med berättelser om våld, övergrepp, förtryck och ofrihet fäster sig en kanske inte direkt glad, men ändå hoppfull känsla. Den bottnar i mötet med människor som kan, vill och törs. Som – ofta i ett vågspel för egen del – ändå väljer att stå upp för frihet och rättvisa.

Typiskt nog kunde en av årets vinnare av Vaclav Havel-priset inte komma. Den ryske politiske aktionskonstnären Pjotr Pavlenskijstår under åtal och sitter i häkte. I höstas tände han eld på en sidodörr till Ljubjanka i Moskva, där Tjekan flyttade in efter oktoberrevolutionen 1917 och där den under förkortningen KGB fortfarande hade sitt högkvarter när Sovjetunionen upplöstes. Och ja, där fortfarande en del av efterföljaren FSB håller till.

Titeln på verket var först Ljubjankas brinnande dörr men ändrades senare till Hotet. Andra har kallat ”aktionen” för Den brinnande dörren till helvetet. Det var till det helvetet som Raoul Wallenberg fördes och sannolikt avrättades efter kidnappningen i Ungern 1945.

För att salta åtalet hävdas att Pavlenskij inte bara gjort sig skyldig till huliganism i största allmänhet utan att han har eldat på ett kulturmonument. Kulturen består i att så många kulturpersonligheter satt fängslade där under Stalins stora terror.

Den goda känslan efter OFF föds också av exemplen på människors styrka och påhittighet, på hur nya hjul uppfinns. Den är viktig att bära med sig i en tid av pessimism över hur friheten krymper globalt. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Efter att ha torterats och suttit i svältläger lyckades Jung Gwang-ilfly från Nordkorea. I Sydkorea grundade han No Chain som med hjälp av drönare skickar USB-minnen och SD-kort norrut. Hollywoodfilmer som annars bara den kommunistiska partieliten kan se blir tillgängliga för fler, liksom Wikipedia utan nätanslutning.

2015 korades skådespelerskan Anastasia Lin till Miss World Canada, men hon fick inte inresetillstånd till världsfinalen i Kina. Hon arbetar – bland annat genom sina filmer – för religiös frihet och mot förtrycket av Falun Gong i Kina.

Dennis Mukwege är en läkare som utvecklat en ”holistisk” metod för att behandla våldtagna kvinnor i krigets DR Kongo. Fler än 30 000 sedan starten 1999.

Vivek Maru leder Namati som sedan 2011 har etablerat mer än 600 grupper av ”barfotajurister” över hela världen, och som hjälper fattiga att utkräva sin lagliga rätt.

Allt detta kan tyckas långt bort men är en del av vår värld. Annat är både långt borta och nära. Britten Maajid Nawaz har ett decennielångt förflutet som radikaliserad i Hizbut Tahrir med ett världsomspännande kalifat med mål. Numera bekämpar Nawaz extremismen genom att bryta stödet för jihadism och islamism i civilsamhället. Det är bara så kriget mot terrorn kan vinnas.

I den striden efterlyser Nawaz tydligare ställningstaganden för demokratins grunder och mer kritisk debatt med udd mot ett ursäktande ”mångfaldstänk”.

Det vi gör spelar roll. Destruktiva ideologier och regimer kan bekämpas. Men då måste de goda exemplen bli ännu fler.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 27/5 2016.

Read More

Det mesta har numera sin egen dag. Alla vill ha sin del av kakan. På en del dagar dubbleras det. Så också den 9 maj. Men det är också det enda som förenar firandet av Europadagen och Segerdagen i Ryssland.

Utrikesminister Wallström högtidlighåller Europadagen på ön Saint Vincent för miljösamtal med Karibiska gemenskapens 14 ministater. Det ”blir också ett tillfälle att diskutera Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd”. Så klart. Det är ju regeringens viktigaste utrikespolitiska fråga och exempel på dess kvardröjande romans med ”det långa sjuttiotalet”. Långt viktigare borde vara att EU håller på att gå sönder – och att det är krig i Europa.

Visst blir det mycket högstämt darr på rösten i högtidstalen till EU, men i verkligheten är det blytungt. Problem och kriser står på kö samtidigt som det råder underskott på lösningar. De centrifugala krafterna växer. Kanske blir Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet en tack-och-farväl-föreställning.

Sprickbildning i EU gör det dock extra glatt när Kreml firar dagen för Sovjetunionens seger över Nazityskland. Det blir parad och uppvisning av militär styrka – allt inramat av kolporterande av hotet från väst. Vapnen är på riktigt. Hotet från väst är en ständigt rullande propagandasåpa.

Putins politik för att försvaga Europa gör det särskilt viktigt att hålla samman. Att det också handlar om att stärka Nato och banden över Atlanten, lär bli ett tema när Margot Wallström och Stefan Löfven senare i veckan deltar i president Obamas nordiska toppmöte. Med sig till toppmötet har dock utrikesministern ännu en i raden av verbala diplomatiska vurpor.

I Wallströms värld finns det inte ett enda argument för ett svenskt Natomedlemskap, men i SOM-institutet senaste mätning bekräftas den omsvängning som skett i opinionen. 38 procent vill söka om medlemskap, 31 procent vill inte och 32 procent är osäkra. Ett annat tecken är att socialdemokrater pläderar för en ny politik i en ny tid i Socialdemokraternas egen idétidskrift Tiden.

I en kommentar till SOM-mätningen drog Wallström Trumpkortet. ”Nato domineras av den största medlemmen, USA” och ett svenskt medlemskap skulle leda till att Donald Trump – om han blir president – får ”ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”.

Den föga diplomatiska bilden av marionetter lär knappast uppskattas i de 27 andra medlemsstaterna, men är desto mer avslöjande för den ingrodda antiamerikanismen. Uttalandet väcker dessutom osäkerhet om regeringens verkliga syn på den transatlantiska länkens betydelse för säkerheten i Europa. Och hur går Wallströms alarmism ihop med planerna på ett ytterligare fördjupat bilateralt militärt samarbete mellan Sverige och USA? Obama lär undra.

I den deklaration som den franske utrikesministern Robert Schuman lade fram den 9 maj 1950 – och som blev startpunkt för framväxten av Europeiska unionen – slog han fast att ”världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror.” Så låt oss vara konstruktiva i EU men också bli fullvärdiga medlemmar i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2016.

Read More

I fredags twittrade Margot Wallström ut till världen att ”Sweden decides it’s own security policy: staying military non-aligned, a stronger defence and cooperation.” Det var kortsvaret på de senaste ryska hoten (denna gång från utrikesminister Lavrov) om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato.

Tweeten är en klar och tydligt deklaration att Sverige inte låter sig påverkas av yttre tryck. Det är bra. Mindre bra – och dystert ironiskt – är att i fråga om svenskt medlemskap sammanfaller uppfattningen med den ryska.

Allianslösheten är särskilt illavarslande i ett läge när det i utgångspunkten svaga försvarsbeslutet 2015 – inte oväntat – redan håller på att kapsejsa. Sverige behöver både ett starkare försvar och medlemskap i Nato.

Tweeten kan också ses som UD:s kommentar till den finländska Natoutredningen Konsekvenser av ett eventuellt finskt Natomedlemskap. Här lyfter man fram det som är ett avgörande dilemma. Det som jag brukar kalla hoppas-på-det-bästa-doktrinen och som är den djupaste innebörden av allians- lösheten. Och den gäller i än högra grad Sverige.

Nästanmedlemskapet i Nato innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och besluts-fattande. Det är inte samma sak att vara medlem och inte. Inte minst gör det förstås skillnad att den skyddande och avskräckande säkerhetsgarantin saknas – i ett läge när fi ser Finland (och Sverige) som delar av Nato. Återstår att lita till hoppet. Säkrare kan man vara – och i själva verket skapar det osäkerhet.

Den finländska expertutredningen förordar att om Finland ska ansöka om medlemskap så bör det ske tillsammans med Sverige. Och förvisso är det utmärkt om vi samtidigt blir fullvärdiga medlemmar av en allians där båda länderna hör hemma (tillsammans med nästan alla EU-stater). Tillsammans får dock inte bli ett moment 22, där Sverige avvaktar ett finländskt initiativ och vice versa. Att vänta på Godot gör det enkelt för politiker med beslutsvånda, men det är framför allt ett drömscenario för Nato- motståndarna på hemmaplan och i Kreml.

Sverige kan med gott samvete gå sin egen väg. Visserligen ingår länderna i samma geostrategiska område, men läget skiljer sig väsentligt åt i händelse Putin gör Baltikum till brännpunkt. Sverige har en avgörande betydelse för Natos – och därmed våra egna – möjligheter att bistå vänner i nöd.

Och förmågan att bistå är det säkraste sättet att förebygga i syfte att bevara fred och säkerhet i Östersjön.

Det handlar inte bara om solidaritet utan också om det nationella egenintresset. Eller som det konstaterades i den Bertelmanska utredningen om försvarspolitiska samarbeten från 2014: ”Det mesta talar för att militärgeografi, teknik och styrkeförhållanden gör att delar av Sverige kommer att beröras i en konflikt, vare sig vi vill eller inte.”

Men vi bestämmer själva om att söka medlemskap i Nato. Och när budskapet från Sverige blir att nu kör vi, kommer Finland att hänga på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2016.

Read More