Claes Arvidsson

Archive
Försvarsmakten

Låt Putin vara löneledande

By: admin
13-08-2024
Försvarsmakten, personalpolitik, Utlandstjänstgöring, Yrkesofficerare

Försvarsmakten behöver yrkesofficerare och det är bråttom.

Inom en tioårsperiod går nästan en tredjedel av yrkesofficerarna i pension. Avhopp sker dessutom långt före pension. Och enligt Officersförbundets enkätundersökning funderar årligen 60 procent av militärt anställda på att lämna in sin avskedsansökan.

Så visst är det bra att Officersprogrammet har byggts ut, men av de 900 som antagits är det bara 343 personer som har tackat ja. Och även om alla faktiskt utexamineras om tre år räddar det inte på långa vägar situationen.

Ett problem handlar om löner. Och hur problematiskt det är kan exemplifieras med att hösten 2022 tog ett 30-tal av Försvarsmaktens stridspiloter tjänstledigt för studier på grund av missnöje med arbets- och pensionsvillkor. Sommaren 2023 tecknades dock ett  nytt kollektivavtal som räddade en annars mycket allvarlig situation.

Så ja, lönerna måste upp. Försvarsmakten (och ytterst regeringen) måste lägga restriktionen “staten ska inte vara löneledande” åt sidan för att i stället låta “Putin” vara löneledande. Vi lever ju i förkrigstid, som i höst tillträdande ÖB Michael Claesson helt riktigt har beskrivit situationen.

Men lönen är inte allt. Det handlar också om att kunna erbjuda arbetsvillkor som tar hänsyn till att det också finns ett liv både inne på och utanför kasernen.

Danmark har lanserat ett brett program som tar sikte på livet till dem som ska ha beredskap att dö för landet. I HR-strategi for Forsvarsministeriets område med utvecklingsriktningen fångad i fem temata och baserade på 15 faktorer som påverkar möjligheten att rekrytera, behålla och återta militär och civil personal.

  • Plads til alle, der kan og vil;
  • Arbejdsplads for hele livet;
  • Attraktive karriereveje;
  • Kompetencer til fremtidens opgaver samt
  • Det gode arbejdsliv.

Programmet är väl värt att läsa.

En gång (2009?) frågade jag Insatschefen Anders Lindström om vad Försvarsmakten gjorde för de anhöriga till den svenska Afghanistanstyrkan. Svaret blev att partners och barn, mamma och pappa, släkt och vänner inte var Försvarsmaktens ansvar. Sedan dess har Försvarsmakten gjort en lång resa i fråga om synen på jobbet och personalen. Och den resan måste fortsätta – dock utan att hamna i en HR-ifieringsfälla som premierar “administrativa värden” på bekostnad av kärnverksamheten.

Det går inte bara att förlita sig på lojalitet och pliktkänsla.Vilka blir till exempel konsekvenserna för Försvarsberedningen förslag till nästa försvarsbeslut om den ambitiösa ökningen av anställd personal inte blir verklighet? Genom medlemskapet i NATO ökar dessutom efterfrågan på yrkesofficerare än mer. Kort sagt, ökar även behovet av bättre löne- och karriärvillkor, liksom möjligheten till “work-life balance” för Försvarsmaktens anställda.

Allt detta är avgörande för som försvarsminister Troels Lund Poulsen påminner om i förordet till den danska HR-strategin:

“Ved at styrke HR-indsatsen og investeringen i medarbejderne sætter vi fokus på vores vigtigste ressource: De mange medarbejdere, der på forskellig vis bidrager til Kongerigets forsvar og beredskab.”

Krönika KKrVA:a blogg Försvar och säkerhet 8 augusti 2024.

Read More

Försvarsmakten har problem med tystnadskulturen

By: admin
15-06-2023
Försvarsmakten, Micael Bydén, Sociala medier, Tystnadskultur

Det finns ett före och efter 24 februari 2022 – också i fråga om det offentliga samtalet om försvar och säkerhet. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det inte längre bara sportredaktionerna som håller sig med externa expertkommentatorer utan sakkunskap inhämtas numera för att belysa utvecklingen på slagfältet. Så också i fråga om det svenska Natomedlemskapet.

Officerare vid Försvarshögskolan och forskare vid FOI och andra institutioner har blivit välbekanta ansikten i press och etermedier. Det kanske främsta exemplet på att efterfrågan har ändrats är att Rysslandsexperten Gudrun Persson var en av förra årets sommarpratare.

Till bilden hör Försvarsmaktens vilja att bidra. ”Invasionen av Ukraina, omvärldsläget och de politiska besluten ökar intresset för det militära försvaret”, konstaterade ÖB Micael Bydén i en Dagorder från april 2022 och ”du har erfarenheter, insikter och mitt förtroende. Bidra gärna till kunskapshöjning och förståelse i samhällsdebatten.”

Informationslandskapet utmärks av en mångfald röster som ”talar” på en mångfald av scener. Det är gott, men blandat. Poddar för olika intressen. Grupper på Facebook. På Twitter. Bloggandet (som startade med Wiseman) har avtagit men det finns fortfarande mycket intressant för den som söker. Till exempel hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Det senaste tillskottet till det landskapet är sajten Militär debatt i regi av kompanichefen Andreas Braw.

Kontrasten är enorm om man backar bandet till 2009 när några yngre officerare som en reaktion på bristen på öppenhet i Högkvarteret startade den anonyma bloggen Strilaren. Bloggarna upptäckte dock snart att de inte blev inbjudna till möten som de borde ha varit med på. Och så vidare. Budskapet var outtalat men gick inte att missförstå. Strilaren var inte förenlig med en karriär i Försvarsmakten. Så ja, Strilaren tystnade.

Trots att debattläget har blivit öppnare finns det ett behov av anonymitet för att tryggt kunna debattera eller ge plats för frustrerade försvarsmaktsanställda som behöver ventilera problem. Kort sagt finns det problem med tystnadskultur som står i strid med Försvarsmaktens värdegrund: Öppenhet – Ansvar –Resultat.

Visst finns det en visselblåsarfunktion och rad andra möjligheter att varsla om grava missförhållanden, men tystnadskultur handlar om mer än så. Det är en kultur i vilken man avstår från att säga sin mening – eller så gör man det och drabbas av repressalier. I båda fallen förstärks tystnadskulturen.

Problematiken är förstås inte unik för Försvarsmakten. Det som skiljer Försvarsmakten från andra organisationer är att organisationskulturen i så hög grad å ena sidan betonar linjestyrning – strukturen – och, å andra sidan, disciplin, kåranda och uthållighet, det vill säga kulturen. Och så tillkommer kruxet att orientera rätt i en verksamhet som till sin art är och bör vara sluten. Just därför är också frimodighet så viktigt.

Graden av öppenhet blir därmed kritiskt beroende av signaler och agerande uppifrån och ner.

I Dagordern betonade ÖB att det i skenet av kriget i Ukraina krävs ”både eftertanke och djupare analyser” av vilka slutsatser som kan dras för ”den samlade motståndskraften”. För att alla ska känna sig manade att delta krävs ett annat förhållningssätt än det som arméchefen Karl Engelbrektson gav uttryck för inför kritiken över bristen på personlig utrustning: vad han visste fanns det inget stort missnöje.

Norges forsvarssjef Eirik Kristoffersen lyfter i boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig (Gyldendal 2020) fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Hans soldater ska vara lojala men inte lydiga. Kulturen ska vara lärande och inte styrd av ledarnas egon. Ledarskapet bör vara baserat på tillit som går båda vägar.

Det är fint formulerat, men lättare sagt än gjort.

Krönika i Altinget 14 juni 2023

Read More

Historien om svensk försvarspolitik

By: admin
09-03-2023
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Moderaterna, Nato, Socialdemokraterna

Gästar podden hos Svenska Dagbladets ledarredaktion.

https://www.svd.se/a/JQ7X5X/en-forklaring-av-hur-svensk-forsvarspolitik-har-utvecklats

Read More

Kan Micael Bydén växla in mjukvalutan i inflytande?

By: admin
26-03-2022
Försvarsmakten, Magdalena Andersson, Micael Bydén, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Det kunde ha varit dramatiskt när flyget från Lufthansa vid inpassagen i svenskt luftrum möttes av två JAS 39 Gripen som sedan eskorterade planet vidare. Men, dramatiken hade ju redan utspelat sig – när det svenska handbollslandslaget i år, första gången på 20 år, hade blivit Europamästare.

Det var inte heller första gången som Flygvapnet stod startberett för äresmottagande av svenska idrottshjältar. Allt Försvarsmakten gör handlar inte rakt av om försvaret. Det finns goda skäl för myndigheten att slå rot och gästspela även i mjukare sammanhang.

I juletid bjuder Flygvapnet traditionsenligt på formationsflygning i form av en julgran över en lång rad städer. Försvarsmakten medverkar även vid firandet av Nationaldagen och förstås vid högtidlighållandet av Veterandagen. Allmänheten bjuds in till event runt om i landet; det kan vara besöksdagar på förband, tävlingar i militära sporter eller uppvisningar. Och så bedriver man reklamkampanjer.

Sedan 2019 arrangeras Hemvärnets årliga Uniform på jobbet-dag, då hemvärnssoldater tillåts bära uniform till, från och (med arbetsgivarens tillstånd) på jobbet. Det är fortfarande förbjudet att bära uniform i politiska demonstrationer, men från den regeln är Pride-parader undantagna.

Efter nedläggningen av det nationella försvaret bestod den huvudsakliga militära närvaron på Gotland av Försvarsmaktens medverkan på Almedalsveckan.

Sedan 2015 pågår återuppbyggnaden där och på andra platser – även det gör Försvarsmakten mer synlig. Konkret i vardagen. Med övningar. Med värnplikt. Med nya regementen.

Försvarsmakten har gått från att vara en avvecklingsbransch till en verksamhet i tillväxt. ÖB Micael Bydén har en hög medieprofil, hörs i nyhetssändningar och syns i tidningsintervjuer. Han har flera gånger gästat Ekots lördagsintervju och har också medverkat i lättsammare sammanhang som Morgonpasset i P3.

2021 blev han korad till Årets chef med den sammanfattande motiveringen att han är ”en modern, modig och mogen förändringsledare av rang”.

Alltid redo har blivit Försvarsmaktens mediemotto. Som när cheferna för armén, flygvapnet och marinen samlades för att i Aftonbladet berätta hur Sverige ska avvärja ett angrepp. Insatschefen Michael Claesson har varit en frekvent uttolkare av läget i medierna och sedan ett par veckor anordnar Försvarsmakten varje torsdag digitala pressträffar för att löpande beskriva säkerhetsläget.

Den ökade närvaron i offentligheten kan beskrivas som att Sverige militariserats – och det är bra.

Mindre bra är det förstås att det säkerhetspolitiska läget så dramatiskt har försämrats.

En kall januaridag dök det plötsligen upp gröna män på Visbys gator. Uniformerna var dock inte omärkta som på Krim 2014. Inte heller var de ryska utan svenska. Patrulleringen – och truppförstärkningen på Ön – var en del av den beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde som svar på ett allt allvarligare säkerhetspolitiskt läge i Östersjön. Det var en signal till Kreml om att vi kan, vi vill och vi törs.

Men visualiteten i Visby kan även ses som ett förtroendeskapande budskap till svenska folket: Lita på oss. Och det är just vad svenskarna gör allt mer. I Förtroendebarometern 2022 (pdf) var det 65 procent som hade mycket eller ganska stort förtroende för Försvarsmakten som myndighet.

Ökningen år för år från ynka 36 procent 2016 är unik. Enkelt förklarat har nyttan av – och det fokus som numera finns på – ett nationellt försvar blivit uppenbar för allt fler. Och än mer så efter Rysslands nya invasion av Ukraina.

I kristid har Magdalena Andersson börjat göra förbandsbesök och på Instagram visar hon gärna upp sig tillsammans med militär personal. Det är just vad en statsminister nu ska göra.

Men det står i bjärt kontrast till hennes senfärdiga agerande, oviljan att skjuta till medel till försvaret och bestående tabu i Natofrågan. Tankarna kan därför gå till begreppet kulturell appropriering.

Det blir spännande att se om Bydén med ett allt starkare varumärke i ryggen, i kraft av att ha tagit en mer offentlig roll och den respekt som han åtnjuter, kan växla in den ”mjukvalutan” i ett ökat försvarspolitiskt inflytande. Det behövs. 

Krönika publicerad i Altinget 25 mars 2022.

Read More

Det krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet

By: admin
05-12-2021
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Uncategorized

Det kom inte som någon direkt överraskning att Peter Hultqvist (S) sitter kvar som försvarsminister i Magdalena Anderssons regering – och det är svårt att se att S skulle ha någon bättre passande i stallet. Mer förvånande är att när det gäller försvarsbudgeten får Hultqvist sin vilja igenom, trots den rödgröna regeringens haveri i riksdagen.

Så hade det inte heller behövt bli – och borde inte heller ha blivit.

M, KD och SSD underkände försvarsbeslutet förra året…

Nej, nej, nej. Det här försvarsbeslutet för åren 2021–2025 kan vi inte ställa oss bakom, slog Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fast när beslutet togs i december 2020. Man ville inte ställa sig bakom det förslag som regeringen förhandlat fram Centern och Liberalerna. Det bedömdes som underfinansierat och därmed inte hållbart.

Redan innan voteringsknapparna skulle tryckas ned hade det kommit uppgifter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter beslut har det kommit rapporter om att kostnaderna för 60 beställda Gripen-E och två ubåtar av typ Blekinge drog i väg. Hur stora tal det handlar om är hemligt, men digniteten är sådan att Försvarsmakten har tvingats lägga om den tolvåriga investeringsplanen. Som också är hemlig. Och mer kan väntas.

…men flyttar inte en krona till Försvarsmakten

Vän av rikets säkerhet skulle kunna tro att de dåliga nyheterna skulle kunna avläsas i form av reaktioner från de tre partier som med rätta hade ropat varg. Men icke.

Den oppositionsbudget som vann majoritet flyttar inte en extra krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4): förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Ja, faktiskt är det så att försvar och säkerhet överhuvudtaget inte finns med i Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma ”ändringsbudget” i vilken man flyttat på 20 av de 74 miljarderna kronor i reformutrymme.

Det är både mindre och mer överraskande än vad som hade kunnat förväntas utifrån de tre partiernas egna budgetförslag.

Kristdemokraterna var nöjda och föreslog inte några ändringar alls i anslaget till Försvarsmakten. Moderaterna ville plussa på med en ökning som knappt får plats i marginalen på 20 miljoner kronor. Sverigedemokraterna däremot ville se en ökning med hela 2,5 miljarder kronor. Men det blev noll, så det var kanske inte så viktigt trots allt.

Underfinansieringens konsekvenser

Men det är viktigt. Underfinansieringen får konsekvenser. Men först under perioden 2026–2030, har det framhållits från Högkvarteret. Försvarsministern har för sin del betonat att fördyringarna under innevarande försvarsbeslut ”i allt väsentligt omhändertas”, det vill säga det får ändå konsekvenser i form av uppskjutna beställningar och ökade obalanser.

Införandet av den så kallade kontrollstationen 2023 i försvarsbeslutet var ett sätt att komma överbrygga det som skiljde det försvar som Försvarsberedningen ville ha och det försvar som regeringen ville betala för. Den skulle ge möjlighet till rådrum, men i stället verkar den fungera som en broms för att agera.

Politiken hänger inte med

Försvarsberedningen slutlevererade 2019 och försvarsbeslutet togs 2020. Det kan tyckas vara nära i tiden, men omvärldsförändringarna globalt och i närområdet har gått och går mycket snabbt i riktning värre. Det är politiken som inte hänger med. Som inte förmår tänka att det här och nu krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet. Kort sagt, det finns en gemensam nämnare i ett annars splittrat politiskt landskap – tron på att det finns gott om tid.

Men så är det ju inte. Den enda tid som det finns gott om är den tid som redan har gått förlorad.

Krönika i Altinget 3/12 2021.

Read More

Försvarshögskolans rykte står på spel

By: admin
17-11-2021
Försvarshögskolan, Försvarsmakten, UKÄ

Det är lite överraskande att Universitetskanslerämbetet (UKÄ) i ett beslut daterat den 19 oktober slår fast att Högskolelagen gäller för Försvarshögskolan (FHS). Borde inte det vara självklart? Men frågan har uppkommit eftersom ledningen på FHS är av en annan uppfattning, baserad på en alldeles egen tolkning av lagar och förordningar rörande vikten av vetenskaplig kompetens.

Majoriteten av professorerna vid FHS har anmält högskolan till tillsynsmyndigheten UKÄ, då de menar att FHS varken följer högskolelagen eller akademisk praxis när det gäller kravet på en vetenskaplig majoritet vid beslut om kvalitet i forskning och utbildning, varken när det gäller kollegiala organ eller enskilda beslutsfattare.

Det hela är oproblematiskt tycker dock FHS, som i sitt yttrande till UKÄ om anmälan menar att det går på ett ut i kompetenshänseende att likställa officerare med disputerade lärare och forskare. Professorerna är av en annan mening.

FHS linje, framhåller professorerna i sin anmälan, skulle innebära att man backar till en tid då det varken krävdes ”erforderlig pedagogisk kompetens eller erfarenhet för att utforma kurser och examinationsuppgifter”. Inte heller skulle det vara helt lysande ”att officerare i chefsbefattning uppfattas att ha mandat att styra forskningsprojekt och bedöma kvalitet i desamma trots att de inte genomgått forskarutbildning och i normalfallet (…) heller aldrig varit verksamma i en akademisk miljö”.

FHS lyfter å sin sida fram den militära kompetensen och varnar för att utbildningen skulle förlora all trovärdighet hos Försvarsmakten (något som i så fall säger åtskilligt om Högkvarteret). Professorerna pekar dock på det stora inflytande som militären ändå har. ÖB är den i särklass största beställaren av uppdragsforskning och -utbildning, och har dessutom representanter i FHS styrelse, Forsknings- och utbildningsnämnden, ämnesråd och programråd.

Alltsedan anmälan gjordes har UKÄ korresponderat med professorerna och FHS. Den 19 oktober konkluderade myndigheten att FHS inte står över högskolelagen. De paragrafer i högskolelagen och i förordningen för Försvarshögskolan som ledningen stödjer sig på är antingen inte relevanta, eller feltolkade.

Att det råder ett infekterat klimat på FHS överraskar inte utan bottnar i själva konstruktionen. Högskolan är en hybrid framvuxen ur en önskan att akademisera den militära professionen.

Från att tidigare ha sorterat under Försvarsmakten och Försvarsdepartementet blev Försvarshögskolan 2008 en vanlig högskola, men fortfarande med ansvar för den treåriga grundläggande officersutbildningen som är den utbildning som varit och är skolans raison d’être. Men FHS har med tiden också blivit en vanlig högskola för civilister med en rad ämnesinriktningar med fokus på krig och konflikt.

Efterhand växte ambitionerna från generell examensrätt på grundnivå och examensrätt på magisternivå i krigsvetenskap och statsvetenskap, till att få examenstillstånd på master- och forskarnivå inom områdena försvar, krishantering och säkerhet. Efter många år av om och men kröntes strävan med framgång 2018.

Under resans gång från 2008 har FHS lagt bakom sig vetenskapligt fiffel och ekonomiska skandaler och blivit mer akademisk. Det en gång dramatiska underskottet på disputerade forskare är inte längre lika alarmerande. Mycket är väldigt bra, men det är uppenbart att FHS fortfarande lider av hybridsjukan – och kanske av hybris.

Striden gäller framtiden för FHS – utbildning, rykte och attraktionskraft. Nu inväntas med viss spänning svaret från FHS som ska inkomma till UKÄ senast 17 december. Ska FHS rätta in sig i ledet eller ägna sig åt statlig olydnad?

Ledare i Svenska Dagbladet 16 nov 2021.

Read More

Huvudsak kolliderar med bisak

By: admin
01-07-2021
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Miljöpolitik, Vindkraft

Ännu ett exempel på att Sverige är fredskadat; det var många som drog den slutsatsen efter beskedet att Försvarsmakten inte var välkommen att delta i nationaldagsfirandet i Umeå 2015. Motiveringen gjorde inte saken bättre. Arrangören betonade att ”många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden” och att det därför skulle kunna vara skrämmande att möta svensk militär.

Trots att beslutet ändrades efter den storm av kritik som följde, var det ändå en avslöjande ögonblicksbild som visade hur Försvarsmakten uppfattas av dem som inte gillar försvaret. Men det kan också ses som en avspegling av bristen på synlighet i samhället – under flera decennier av nedrustning och med fokus på internationell insats.

2021 är det svårt att tänka sig ett nytt Umeå. Det betyder inte att Försvarsmakten alltid är välkommen. Intressekonflikterna kring Tofta skjutfält på Gotland är ett exempel. Skärgårdsuppropet i Göteborg är ett annat och utbyggnaden av vindkraft till havs ett tredje.

Och ja, vindkraften behöver byggas ut – både i övergången till fossilfritt och för att möta en starkt ökad efterfrågan på el (samtidigt som kärnkraft obegripligt nog läggs ned). Problemet när det gäller vindkraft till havs är att områden som identifieras som lämpliga väldigt ofta kolliderar med försvarsintresset och så blir det tvärstopp.

I en artikel i SvD är Energimyndigheten, liksom Havs- och Vattenmyndigheten, kritiska till Försvarsmaktens ”vetorätt”. Statliga Vattenfall vill också ha nya regler. Miljöorganisationen Greenpeace menar att ”försvarets intressen inte kan tillåtas gå före allt annat” och att ”det är ironiskt att just försvaret är en av de största bromsklossarna av utbyggnaden, när den viktigaste saken att försvara oss mot just nu är klimatkrisen.”

Intressekonflikter i relation till kommuner, organisationer, företag och enskilda kommer att öka när Försvarsmakten ska bygga ut och återupprätta regementen. I en FOI-rapport om infrastrukturförsörjning under Försvarsmaktens tillväxt 2021–2030 av Maria Ädel, Herman Andersson och Ulf Jonsson staplas problemen på hög. Studien heter Nu är det bråttom! men slutsatsen är att det kommer att ta mer tid än så att genomföra återetableringen.

Processfel är ett skäl. Beslut om var och när regementena skulle återinrättas togs innan det var klart var i de respektive kommunerna som de skulle ligga. Men i grund och botten handlar det om ett utdaterat regelverk.

Med Gotland som exempel påminner man om det som kan kallas bakgårdsproblemet. Det var idel positiva tongångar från Region Gotland inför återetableringen, men när det kom till det praktiska införandet var handlingsstrategin att försöka minimera påverkan. Mot den bakgrunden flaggar studien för att detsamma kan komma att ske i de nu aktuella kommunerna genom att miljötillstånd för skjut- och övningsfält överklagas. Enskilda individer kan förstås också överklaga.

På Gotland tog det fem år från beslut till färdigställanden – och då var omständigheterna ändå gynnsamma. Krävs det detaljplan tar det 1,5 år och blir det överklaganden kan ytterligare ett eller två läggas till. Om Fortifikationsverket ska köpa marken tar det ett år. Krävs det miljötillstånd och det inte kan rundas genom ett verkställighetsförordnande, fortsätter åren att gå (7–10 år från ansökningstillfället). Sak samma om detaljplanarbetet kräver omfattande utredningar.

Slutsatsen i Nu är det bråttom är att det kan ta 8–10 år att återinrätta regementena. Mot den bakgrunden pekar man på behovet att utreda frågan om hur detaljplanering och miljötillstånd ska kunna hanteras på ett sätt som är anpassat till dagens verklighet. Och det är klokt. Försvarsmakten har dock redan lämnat förslag på hur regelverket redan nu skulle kunna verklighetsanpassas. Det borde regeringen – vilken den nu blir – ta fasta på.

Det är mycket som är viktigt men för att påminna om vad saken til syvende og sidst gäller: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges frihet, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.”

Publicerad på KKrV:as blogg Försvar och Säkerhet 28/6 2021.

Read More

Verkligheten trycker på – beredskapspolisen måste återupprättas

By: admin
20-06-2021
Beredskapspolisen, Försvarsmakten, Gängkriminalitet, Polisen, Socialdemokraterna

Av och till poppar pigga politiker upp med förslag om att sätta in militär mot den organiserade brottsligheten i utsatta områden. Nu har också Som-institutet i en opinionsundersökning (pdf) fått upp saken på den politiska debattdagordningen. 78 procent av de tillfrågade svarar att det är en mycket eller ganska viktig uppgift för militären att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. 

Under strejken i Ådalen 1931 sköts fem personer ihjäl av militär som stod under polisens befäl. Traumat ledde till ett tabu mot samverkan som det tog lång tid innan det bröts – och numera kan Försvarsmakten till exempel bistå vid terrorismbekämpning. Men det bör inte ersättas av vad som har beskrivits som det omvända Ådalensyndromet som öppnar för militär insats i fredstid.

I en kontext av alarmerande brottsutveckling var svaren från svenska folket i opinionspejlingen inte särskilt förvånade. Det är ett rop på hjälp, men förslaget blir inte bättre bara av det skälet. Nog kan man undra över hur opinionsyttringen hade sett ut om den inramats med kompletterande frågor av typen:

  • Är det rätt att militären får använda våld mot den egna befolkningen?
  • Har militären rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?
  • Ska resurser verkligen tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

När ”kriget mot gängkriminaliteten” var uppe till debatt år 2018, följde Stefan Löfven i Jimmie Åkessons (SD) fotspår genom att lite försiktigt öppna för att sätta in militären. Det gillade inte justitieminister Morgan Johansson (S) som betonade att det varken var lämpligt eller nödvändigt:

”Vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet.”

Och så har det låtit och låter det – till dess att det erkänns att resurserna inte alls räcker till.

År 2012 avskaffades beredskapspolisen av alliansregeringen (med Beatrice Ask (M) som justitieminister). Polisen ansågs inte längre behöva den förstärkningsresursen i form av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser.

Nedläggningen skedde under hejarop från Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Det hade blivit så många poliser i tjänst och dessutom hade polisen ”ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation”.

Och det säkerhetspolitiska läget var ju så bra, tyckte man.

Efter Krim 2014 började enskilda borgerliga riksdagsledamöter motionera om att återupprätta beredskapspolisen. Men justitieminister Anders Ygeman (S) agerade stoppkloss och följdes sedan av Morgan Johansson.

Verkligheten tryckte dock på och 2017 föreslog Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft (pdf) att beredskapspolisen skulle återupplivas. Den skulle dock bara kunna sättas in under höjd beredskap eller krig – och den inskränkningen kan bara förstås mot bakgrund av det seglivade motståndet. Det är självmotsägande.

Hybridkrigföring mot Sverige vägde ju annars mycket tungt i beredningens analys. Och som understryks i en rapport från FOI är dagens hotbild grå – med oklarhet i fråga om vad som är krig och fred – också för polisens del.

En majoritet i justitieutskottet har nu tagit ställning för att arbetet med att återupprätta Beredskapspolisen ”inte längre fördröjs utan skyndsamt påbörjas”. Man vill även att den ska kunna sättas in i fredstid. Beskedet kommer som ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen.

Återstår att se om Stefan Löfven vaknar, i den händelse att hans regering överlever. Helt säkert är att om det blir regeringsskifte kommer polisen att få den förstärkningsresurs som den så väl behöver.

Publicerad i Altinget 18/6 2021.

Read More

Insatsen i Afghanistan passade in i mallen

By: admin
23-05-2021
Afghanistan, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Utlandstjänstgöring

Efter terrordådet 11 september 2001 ställde sig Sverige solidariskt på USA:s sida och deltog i Afghanistan tillsammans med ett 40-tal andra stater. Efter att ha funnits på plats i nästan 20 år är det slut. Den 15 maj halades den svenska flaggan på den multinationella styrkans högkvarter i Kabul. Alla lämnar – och för USA:s vidkommande sätter Joe Biden punkt för det ”eviga kriget” den 11 september.


Den svenska insatsen inom ramen för FN:s och Nato:s ISAF- koalition startade med ett förband ur specialstyrkorna men växte till en närvaro med som mest 1 000 soldater och officerare.

Från 2006 till 2014 – då ISAF avvecklades och säkerhetsansvaret övergick till regeringen i Kabul – hade Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan. Insatsen handlade därefter om att agera stöd och utbildningsfunktion inom ramen för Resolute Support Mission.

Sammanlagt har mer än 9 000 svenska soldater och officerare stridit i Afghanistan för säkerhet och fred. Fem har stupat, andra skadats, en del med men för livet.

Tur och skicklighet har gjort att det inte blev värre. Notan för den militära insatsen uppgick för ett par år sedan till mer än tio miljarder kronor, det humanitära biståndet till en miljard och de bilaterala till fem miljarder.

Det som skulle bli en kortvarig humanitär fredsinsats utvecklades till deltagande i ett krig. Nu när uppdraget är avslutat borde vi hedra Afghanistanveteranerna och i en högtidlig ceremoni tacka dem för att deras insats i rikets tjänst.

Har det varit värt det? Försvarsminister Peter Hultqvist har lyft fram att fler kvinnor har fått utbildning, att terrorism har förhindrats och att Afghanistans militära förmåga har stärkts. Så kan man förstås se det.

I verkligheten tyder det mesta sorgligt nog på att det som väntar är inbördeskrig och att framryckande talibaner tar över. Kort sagt, ännu en i raden av misslyckade interventioner.

I en färsk avhandling av statsvetaren Lars Wikman om insatsens inrikespolitiska dimension ger redan titeln svar på vad som över tid var den dominerande berättelsen om insatsen – ”Don’t mention the war” (Acta Universitatis Upsaliensis 2021). Det som intresserar Wikman är hur beslut ramas in i syfte att å ena sidan öka stöd för och å andra sidan minska motstånd mot insatsen (inte minst inom socialdemokratin). Annorlunda uttryckt vägen fram till konsensus.

Ett genomgående tema hos förespråkarna för insatsen i regering och riksdag var att just inte beskriva engagemanget i Afghanistan i termer av krig utan mer i linje med traditionen av fredsbevarande och humanitära insatser.

Att hela tiden hålla en formell rågång till den av USA ledda Operation Enduring Freedom som uttryckligen var en del av president George W Bushs ”krig mot terrorismen”. Och förstås att FN var med på vagnen.

I stället för att vinna ett krig betonades att uppdraget handlade om sådant som byggande av demokrati och jämställdhet. Narkotikasmuggling skulle stoppas. Men Afghanistan passade också som hand i handske i en ny försvarsdoktrin som handlade om att Sverige bäst försvarades på andra ställen än hemmavid.

Sett från ett annat perspektiv kan insatsen därmed ses som en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen om militärt bistånd även utan Natomedlemskap, och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande.

I politikens bråk och larm är det lätt att glömma att det sker mot en botten av en konsensuskultur och nationellt samförstånd anses särskilt viktigt när gäller utrikes- och försvarspolitik.

Vägen fram för sittande regering är att betona kontinuiteten. Även beslut som bryter ny politisk mark – som i Afghanistan – ska ramas in så att de står i samklang med den sedan länge rådande linjen.
När det råder politisk oenighet blir det en strid om vinnande inramning. Som nu när både motståndarna och förespråkarna för en svensk Nato-option betonar att argumenten bara följer de långa linjerna i säkerhetspolitiken.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/5 2021.

Read More

Historiskt, sade Hultqvist

By: admin
17-12-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.