May, 2014 Monthly archive
I höstas blev det regeringsskifte i Norge. Det kunde ha blivit en fyrpartiregering i majoritet men det blev en minoritetsregering bestående av (det större) Høyre och (det mindre) Fremskrittspartiet. Regeringen har ett samarbetsavtal med mittenpartierna Venstre och Norges KD som säkrar en majoritet – om man är överens.
I Sverige blev det mediestorm. FrP beskrevs som extremt och främlingsfientligt, som lika eller mer hårdföra än SD och samhällsklimatet klassades som genomruttet. Journalisten Henrik Arnstad, som tidigare hade slagit fast att syttende mai-firandet är ett utslag av extrem norsk nationalism, trummade på i DN (14/10) med orden:
”För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.”
Kort sagt, det förutskickades en förskräckelse utan ände. Mot den dystopiska bakgrunden hade en massmedial hårdbevakning kunnat förväntas, som dock har uteblivit. Så hur har det gått? Har mörkret sänkt sig? Är det främlingsfientlighet förklädd i bunad som i dag tågar till Skansen eller fyller Slottsplassen i Oslo för att fira nationaldagen?
De fyras samarbetsavtal innebär i stort en fortsättning på Jens Stoltenbergs restriktiva invandringspolitik. Det har inte blivit mörkare än att integrationsminister Solveig Horne (FrP) delade ut årets mångfaldspris till den norska försvarsmakten bland annat för att den tillåter att hijab bärs till uniform.
2013 var ett rekordår för antalet beviljade asylansökningar. När justitieminister Anders Anundsen (FrP) intervjuades om saken låg det en förväntan i frågan om kommentar att han skulle svara med förfäran. Svaret blev att resultatet visade att rättsmaskineriet fungerar som det ska.
Som regeringsparti är det mycket annat som pockar på för FrP, men visst är invandringen fortfarande en hjärtefråga. Och det finns möjlighet att göra avtryck. I det avtal som ingick i våras mellan de fyra samarbetspartierna är en punkt att personer som inte beviljas asyl snabbare ska lämna Norge och en annan är att kraven för familjeåterföring skärps. Inte särskilt dramatiskt, alltså.
Det mest dramatiska är snarare förvandlingen av ett klassiskt missnöjesparti (mer av allt utom invandrare) till att tona fram som ett ansvarstagande regeringsparti. De i partiet som inte gillar den linjen har hamnat i kylan. Den mest kritiske av dem tyckte inte ens att det var mödan värt att delta när FrP nyligen genomförde sitt landsmöte.
Onekligen går det att känna en viss trötthet över den till synes outsinliga norska faiblessen för det norska. Det blir lite provinsiellt med norska flaggor på var och varannan vara. Det mest köpta matmagasinet är tidskriften Norsk mat. Helt stilenligt framhåller en mäklarfirma att man främst säljer norska fastigheter till norrmän.
Men när detta i Sverige med något slags automatik översätts till främlingsfientlighet är det mest av allt ett uttryck för ett svenskt debattläge. Svårigheten att förstå den norska nationella yran kan också ses ett slags bevis på bristen på egen yra. Till skillnad från i Sverige finns dessutom en bitvis självkritisk och ironisk granskning av fenomenet att norskt alltid är bäst. Det där med identitet är inte alltid så lätt.
Och vad gör jag själv syttende mai? Det blir mörk kostym, sløjfe i rött vitt och blått, bløtkake och ett och annat hurra.
Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2014.
Read MoreBudskapet från Putinland har nått fram till Försvarsberedningen. I förra årets omvärldsrapport Vägval i en globaliserad värld slog beredningen fast att osäkerheten har ökat. I Vägval för Sverige genomsyras analysen av självkritik på ett sätt som för tanken till att strö aska i håret. Den gamla symbolen för ånger och bättring.
Efter hård mangling råder det samförstånd mellan Allianspartierna och Socialdemokraterna både om läget och vad Sverige bör göra. Och samförstånd är bra när innehållet är bra. Länge såg det ut som att beredningen skulle bli eniga på IG-nivå, men S och M har i sista stund visat prov på osedvanligt politiskt mod.
Det finns all anledning att en dag som denna känna sig stolt över svenska politiker.
I Vägval för Sverige säger man som det är. Tanken på evig fred var i grunden feltänkt och därmed var det lika fel att bygga försvaret på den premissen. Slutsatserna kommer att skaka om på många håll, men ingen som läser rapporten behöver tveka om att läget är mycket allvarligt. Det pågår krig i Europa och den europeiska säkerhetsordningen ligger i spillror.
Nu handlar det om att stämma i ån.
Försvaret ska ha det nationella försvaret som huvuduppgift, utan att för den skull sätta punkt för deltagande i internationella insatser.
Beredningen sluter upp bakom den plan för framtida materielanskaffning som regeringen nyligen presenterade. Men man är inte nöjd. Visserligen skrivs historia med ökade anslag men tillskottet är inte i nivå med vad ÖB eller för delen Riksrevisionen anser krävs för att förverkliga 2009: års modell för försvaret. Det sätts även ett stort frågetecken i kanten för om delar av den modellen är överspelad. Försvarets numerär måste till exempel växa.
Man påpekar dessutom inlindat men syrligt att försvarsförmågan, som en följd av personalnedskärningar och brist på övning, snarare går ned i närtid. Det vill man ändra på.
Försvarsberedningen gör en realistisk analys av åren framöver. Det tar inte slut med att Putinland på ett eller annat sätt tar kontroll över södra och östra delarna av Ukraina. Press och maktprojicering mot Väst förväntas att tillta med hjälp av ett brett spektrum av medel, varav de militära bara är en del. Och det handlar inte bara om Baltikum.
Samtidigt ökar Rysslands militära förmåga markant.
Vid sidan av att stärka vår egen försvarsförmåga vill Försvarsberedningen att Sverige tillsammans med Finland tar steget från att vara första klassens partnerländer till att bli fullvärdiga medlemmar av försvarsalliansen Nato. Man betonar helt riktigt att Nato är den enda garanten för fred och säkerhet i Europa, men också att Sverige som medlem skulle visa att vi vill tillhöra och stärka den värdegemenskap som också vårt samhällsskick bygger på.
Klockan 11 i dag avtäcks Försvarsberedningens rapport. Först då kan det verkliga betyget sättas på politikernas insikt om lägets allvar och vad rikets säkerhet kräver. Någon som vågar hoppas att den påminner om texten ovan?
Gästledare Svenska Dagbladet 15/5 2014.
Read MoreKritiken mot försvarspolitiken har varit en följetong på temat förskräckelse utan ände. Och det med rätta. Nu när utvecklingen i närområdet inte längre bara riskerar utan direkt hotar att ta en ände med förskräckelse, spär Sveriges bristande försvarsförmåga och oklara säkerhetspolitik på osäkerheten. Att det skulle ha varit värre med en Socialdemokratisk regering är ingen tröst.
Listan över riktigt bra beslut i försvarspolitiken är förfärande kort. Två av dem är värda att särskilt lyftas fram.
Hösten 2007 beslöt dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg att avgå i protest mot nedskärningar av försvarsanslaget på 3-4 miljarder kronor. Som Odenberg uttryckte saken, ville han kunna se sig själv i spegeln och se sina medarbetare i ansiktet.
Våren 2014 lade Alliansen fram förslag som sammantaget blir en signal om att försvaret av Sverige och stabiliteten i närområdet är något att bry sig om. Ubåtar, Gripar, luftvärn, kryssningsrobotar blir välkomna förstärkningar. Dock. Här och nu har varit ett försvarspolitiskt mantra, men problemet är att om och när besluten fattas tar det många år innan grejorna är på plats.
Samtidigt pågår en rysk offensiv i Europa. Allvaret underströks vid tankesmedjan Frivärlds konferens Security in Northern and Eastern Europa 2014. Edward Lucas från The Economist var befriande tydlig i vad vi måste förhålla oss till: en regim som konsekvent ljuger, är beredd att använda våld och betala i form av acceptans av ekonomiskt lidande. Det drama som nu utspelas handlar om mer än Ukraina, betonade Lucas. Putin vill och har redan destabiliserat väst. Politiken handlar om att härska genom att splittra.
Lucas efterlyste mer kraft i motpolitiken, men det är något som både möter hinder i form av opinionens motvilja mot hårda tag och starka ekonomiska intressenter.
Det är förstås möjligt att, som diskuterades hos Frivärld, snarare se aggressionen som inrikesutrikespolitik. Stödet för Putin har skjutit i höjden. I skuggan av Ukraina har repressionen dragits upp ytterligare några snäpp. Fruktan för att Röda torget ska bli ett nytt Majdan är en mara som rider Putin och hans kompanjoner.
Det går att veta hur tankarna vindlar men de båda politiska drifterna utesluter inte varandra. Följderna blir ju dessutom desamma. Till de illavarslande tecknen hör att Putindoktrinen har omformulerats från skydd av etniska ryssar i utlandet till skydd av rysktalande. I Ukraina fortsätter de ryska förberedelserna för landets delning. Spänningen stiger. Nato kraftsamlar kring den kollektiva säkerheten i ett läge där Ryssland inte längre är en partner. Vill Sverige dämma för framtiden krävs det inte bara satsningar i framtiden.
Det kan inte vara mer fel än att minska den redan låga försvarsförmågan genom personalnedskärningar i enlighet med RB5, som antogs innan Reinfeldt och Borg blev överraskade. Och det kan inte vara mer rätt att åtminstone avsluta långbänken i fråga om ett avtal med Nato som lägger den legala grunden på plats för att Sverige ska kunna bistå och få bistånd.
Under Frivärlds konferens var USA:s Sverigeambassadör Mark Brzezinski diplomatiskt verserad, men när han nyligen talade inför Försvarsberedningen var budskapet desto tydligare. Den som inte är medlem i Nato omfattas inte av säkerhetsgarantin. Och nej, Sverige har inte, som under det kalla krigets dagar något bilateralt säkerhetsavtal med USA.
Om Stefan Löfven säger nej med hänvisning till att partiets Natofobi är viktigare än rikets säkerhet? Kör över.
Gästledare Svenska Dagbladet 2/5 2014.
Read More