En rysk offensiv i Europa
Kritiken mot försvarspolitiken har varit en följetong på temat förskräckelse utan ände. Och det med rätta. Nu när utvecklingen i närområdet inte längre bara riskerar utan direkt hotar att ta en ände med förskräckelse, spär Sveriges bristande försvarsförmåga och oklara säkerhetspolitik på osäkerheten. Att det skulle ha varit värre med en Socialdemokratisk regering är ingen tröst.
Listan över riktigt bra beslut i försvarspolitiken är förfärande kort. Två av dem är värda att särskilt lyftas fram.
Hösten 2007 beslöt dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg att avgå i protest mot nedskärningar av försvarsanslaget på 3-4 miljarder kronor. Som Odenberg uttryckte saken, ville han kunna se sig själv i spegeln och se sina medarbetare i ansiktet.
Våren 2014 lade Alliansen fram förslag som sammantaget blir en signal om att försvaret av Sverige och stabiliteten i närområdet är något att bry sig om. Ubåtar, Gripar, luftvärn, kryssningsrobotar blir välkomna förstärkningar. Dock. Här och nu har varit ett försvarspolitiskt mantra, men problemet är att om och när besluten fattas tar det många år innan grejorna är på plats.
Samtidigt pågår en rysk offensiv i Europa. Allvaret underströks vid tankesmedjan Frivärlds konferens Security in Northern and Eastern Europa 2014. Edward Lucas från The Economist var befriande tydlig i vad vi måste förhålla oss till: en regim som konsekvent ljuger, är beredd att använda våld och betala i form av acceptans av ekonomiskt lidande. Det drama som nu utspelas handlar om mer än Ukraina, betonade Lucas. Putin vill och har redan destabiliserat väst. Politiken handlar om att härska genom att splittra.
Lucas efterlyste mer kraft i motpolitiken, men det är något som både möter hinder i form av opinionens motvilja mot hårda tag och starka ekonomiska intressenter.
Det är förstås möjligt att, som diskuterades hos Frivärld, snarare se aggressionen som inrikesutrikespolitik. Stödet för Putin har skjutit i höjden. I skuggan av Ukraina har repressionen dragits upp ytterligare några snäpp. Fruktan för att Röda torget ska bli ett nytt Majdan är en mara som rider Putin och hans kompanjoner.
Det går att veta hur tankarna vindlar men de båda politiska drifterna utesluter inte varandra. Följderna blir ju dessutom desamma. Till de illavarslande tecknen hör att Putindoktrinen har omformulerats från skydd av etniska ryssar i utlandet till skydd av rysktalande. I Ukraina fortsätter de ryska förberedelserna för landets delning. Spänningen stiger. Nato kraftsamlar kring den kollektiva säkerheten i ett läge där Ryssland inte längre är en partner. Vill Sverige dämma för framtiden krävs det inte bara satsningar i framtiden.
Det kan inte vara mer fel än att minska den redan låga försvarsförmågan genom personalnedskärningar i enlighet med RB5, som antogs innan Reinfeldt och Borg blev överraskade. Och det kan inte vara mer rätt att åtminstone avsluta långbänken i fråga om ett avtal med Nato som lägger den legala grunden på plats för att Sverige ska kunna bistå och få bistånd.
Under Frivärlds konferens var USA:s Sverigeambassadör Mark Brzezinski diplomatiskt verserad, men när han nyligen talade inför Försvarsberedningen var budskapet desto tydligare. Den som inte är medlem i Nato omfattas inte av säkerhetsgarantin. Och nej, Sverige har inte, som under det kalla krigets dagar något bilateralt säkerhetsavtal med USA.
Om Stefan Löfven säger nej med hänvisning till att partiets Natofobi är viktigare än rikets säkerhet? Kör över.
Gästledare Svenska Dagbladet 2/5 2014.