Claes Arvidsson

Archive
Säkerhetspolitik

DCA-avtalet gör Sverige tryggare

By: admin
02-07-2024
Försvarspolitik, Kärnvapen, Nato, Säkerhetspolitik, USA

Det är bra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till ökat bilateralt svenskt försvarssamarbete med USA. Ställningstagandet bidrog nämligen till att det klargjordes i den offentliga debatten vad DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) är och inte är. 

Genom avtalet får USA tillgång till 17 militära områden som kan användas för övningar och förhandslagring av materiel. Det innebär dock inte att amerikanska soldater har ”immunitet” mot brott som begås på svenskt territorium – ett missförstånd som förekommit i debatten. Antingen faller domen enligt amerikansk eller svensk lag.

Det öppnar inte heller för USA att sätta Sverige under ”förmyndarskap”, som det påståtts. Tvärtom fastslås svensk suveränitet, svensk lag och full frihet att agera i enlighet med ingångna bindande internationella avtal.

På kravlistan från V och MP stod ett uttalat förbud mot införsel av kärnvapen. Avtalet ger dock Sverige den fulla rätten att avgöra vilka vapen som får lagras på svenskt territorium. Skulle USA (mot förmodan) komma med en sådan propå går vägen dessutom via Nato där Sverige har möjlighet att utnyttja vetorätten. 

Regeringens linje är att kärnvapen på svenskt territorium i fredstid inte är önskvärda; en hållning som till skillnad från förbud ger handlingsfrihet vid behov. I krigstid finns inte några förbehåll – och så måste det ju också vara. Kärnvapen är Natos yttersta avskräckningsmedel. Som medlem i Nato tar Sverige skydd under det kärnvapenparaply som Frankrike, Storbritannien och framför allt USA spänner ut.

USA har liknande bilaterala avtal med en rad medlemmar i Nato och de fungerar som ett slags smörjmedel i alliansen. Det blir lättare för Sverige att få hjälp men väl så viktigt är att det också ökar möjligheterna för Nato att bistå vänner i nöd. 

Och ja, DCA-avtalet kan både omförhandlas och sägas upp.

Så tack till V och MP – de enda två riksdagspartierna som också denna gång röstade nej till att göra Sverige tryggare. Nato-medlemskapet var ju också fy, fy.

Faktiskt var det bara med nöd och näppe som V och MP tillsammans med Palmenostalgikerna i S inte lyckades med att omöjliggöra ett medlemskap.

Först efter politiskt palaver sattes det 2019 stopp för dåvarande utrikesminister Margot Wallströms politiska skötebarn: ett svenskt tillträde till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Kritiken var skoningslös ifråga om konventionens tekniska utformning, dess praktiska konsekvenser och inte minst implikationerna för svensk säkerhetspolitik. 

Eftersom kärnvapen ingår i Natos försvarsstrategi skulle tillträdet effektivt ha förhindrat möjligheten att ansöka om medlemskap. Man skulle så att säga ha slagit två flugor i en smäll.

Som debatten om DCA-avtalet visat lever både anti-amerikanismen och frågan om kärnvapen. Det på sitt sätt mest förundrande är att ”fredsivrarna” bortser från att Nato är defensivt och inte hotar med kärnvapen. Till skillnad från Ryssland som gör det dagligdags. Det är som om man inte vill låtsas om konsekvensen av ett kärnvapenlöst Nato; att alliansen inte längre skulle vara en fungerande försvarsallians. Vägen skulle ligga öppen för rysk kärnvapenutpressning.

Om det värsta skulle hända visar det brutala övergreppskriget mot Ukraina vad som väntar. ”Värdegrunden” i Putinland fångas i ord som folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar.

Kan så vara att Sveriges rykte som förkämpe för kärnvapennedrustning tar skada av att ett nej till kärnvapen på svensk mark i fredstid inte slås fast i ett dokument. I den tid som vi nu lever i skulle det dock kunna tyckas självklart att prioritera en höjd tröskel för krig i Östersjöregionen – just det som görs genom att sluta avtalet med Sveriges viktigaste allierade.

Ledare i Svenska Dagbladet 23 juni 2024

Read More

Norge satsar

By: admin
24-04-2024
Försvarspolitik, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Ett historiskt løft for forsvaret. Det går faktiskt att instämma i statsminister Jonas Gahr Støres sammanfattning av regeringens förslag till Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Ja, i alla fall när det gäller samtidshistorien. Försvarsbudgeten ska få ett samlat extra tillskott på 600 miljarder, vilket summerar till en satsning på försvaret på totalt 1 624 miljarder NOK. Annorlunda uttryckt ska anslaget motsvara tre procent av BNP 2036.

Det är bra för Norge, för Sverige och för Nato.

Mot bakgrund av tidigare signaler kom storleksordningen som en välkommen överraskning. Det är inte bara ett historiskt lyft för försvaret utan kan dessutom ses som ett mentalt och politiskt paradigmskifte.

Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har insett att det brådskar. Redan i den kommande vårändringsbudgeten kommer det militära försvaret att tillföras extra medel i syfte att redan i år uppnå Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 2026.

Langtidsplanen löper längs två spår med ett bättre fungerande försvar i närtid samtidigt som framtidens ska byggas. Alla vapengrenar stärks men huvudvikten läggs vid marinens förmåga längs den långa norska kusten. Rollen som Nato:s (och USA:s) ”øyne og ører i nord” förstärks också bland annat genom att den nedläggningshotade basen på Andøya ska bli utsiktspunkt för övervakningsdroner och satelliter. Armén ska tillföras ytterliga två brigader utöver dagens Brigad Nord; den första i Finnmark.

Listan är lång och ambitionen hög. Så här vill man prioritera:

  • ”Satse på folk i Forsvaret: Fram mot 2036 legger regjeringen opp til om lag 4 600 flere vernepliktige, 13 700 flere reservister og 4 600 flere ansatte, og et stort kompetanseløft.
  • Betydelig maritim satsing: Sjøforsvaret skal få minimum fem nye fregatter med anti-ubåt helikoptre, minimum fem ubåter og en standardisert fartøysklasse med inntil ti store og atten mindre fartøy. I kroner og øre er styrkingen av Sjøforsvaret den største satsingen i denne langtidsplanen.
  • Kraftig styrking av Hæren og Heimevernet med mer kampkraft: Hæren utvikles fra én til tre brigader, én i Finnmark, én i Troms og en ny Brigade Sør. Den styrkes også med langtrekkende presisjonsild, flere kampvogner, luftvern og helikoptre til Hæren og spesialstyrkene. Heimevernet økes til totalt 45.000 soldater.
  • Historisk satsing på luftvern: Regjeringen vil kjøpe langtrekkende luftvern som skal beskytte mot ballistiske missiler med kort rekkevidde. I tillegg dobles mengden av det eksisterende NASAMS-luftvernet, som skal utbedres for å beskytte bedre mot droner og missiler. Både Luftforsvaret og Hæren får flere systemer, og dagens luftvernsystemer skal oppdateres.
  • Bedre situasjonsforståelse: Øke evnen til å skape en situasjonsforståelse med mer overvåking, tilstedeværelse og kontroll i våre nærområder, ved hjelp av nye fartøy og utbygging av satellitt- og dronekapasitet.”

Drivkrafter för upprustning

I propositionen motiveras behovet av försvarslyftet med fem faktorer:

  • ”Russland: Legger til grunn at vi må forholde oss til en farligere og mer uforutsigbar nabo i mange år fremover.
  • Nordområdene: Vårt viktigste strategiske interesseområde.
  • Nato: Gitt oss fred og handlingsrom. Nato tilpasses til en ny tid. Forsikringspremien går opp. Nytt planverk med nye krav til Norge.
  • Norden selv. Samlet i Nato. Øker våre forpliktelser overfor våre nære allierte naboer.
  • De sammensatte truslene.”

Det handlar också om position i Nato och förhållandet till USA. Skulle verkligen en av världens rikaste stater komma till Nato-firandet i Washington i juli utan att ha uppfyllt tvåprocentsmålet som lades fast i Wales 2014 eller ta höjd för att detta efter toppmötet i Vilnius 2023 bara är ett golv. Och så tillkommer förstås Trumpfaktorn.

Likväl var det inte givet med genomslag för krass analys och förslag från Forsvarskommisjonen, Forsvarssjefens fagmilitære råd och FFI:s Forsvarsanalysen 2024.

Ett norskt paradigmskifte

Statsminister Støre har gång efter annan betonat att Ukrainas kamp också är Norges. I samband med lanseringen av Norges biståndspaket (Nansen-programmet) till Ukraina i februari 2023 slog han fast att:

”Russland forsøker å tvinge frem et annet Europa – med mye farligere omgivelser for land som Norge. Om Russland med sin ødeleggende krig når sine mål i Ukraina, vil det ha stor, negativ betydning for vår sikkerhet – og for sikkerheten til våre allierte, særlig øst i Europa. Også derfor, president, er Ukrainas kamp en kamp også for vår sikkerhet og våre nasjonale interesser.”

Men samtidigt kunde det verka som krigsrisken egentligen inte berörde Norge utan bara land någon annanstans:

”Hvis Russland tar Ukraina, hvilket land er det neste? Listen over land som tidligere har vært underlagt Moskva er lang. Og de stiller seg dette spørsmålet.”

I sitt nyårstal 2024 slog Støre fast att”i ett tusen år har Norge levd i fred med vår nabo Russland. Vi tar vare på vår sikkerhet, og Norge truer ingen.” Senare försäkrade han att ”folk skal være trygge på at vi har et forsvar som er i stand til å ta vare på vår sikkerhet.” (NRK Politisk kvarter 9/2 2024).

Inför tvåårsdagen av den ryska fullskaliga invasionen var budskapet från Støre det motsatta från de varningsord om krig som den svenska regeringen och försvarsledningen hade givit uttryck för: ”Selv om verden er urolig og det er krig i Europa, mener jeg – som forsvarssjefen – at nordmenn ikke skal være redde for at det kan bryte ut krig mot Norge.”

Uttalandena talar för sig själva men kan också ses mot bakgrund av Støres svala reaktioner efter det ryska angreppet på Ukraina 2014. Våren 2015 varnade han för att låsa fast sig vid en bild av Ryssland som kunde bli självuppfyllande. Han ville inte heller tala om saken i termer av ”aggressiv ekspansjon” utan om ”aggressiv isolasjon”.

Hösten 2015 kritiserade Støre Ryssland för att skicka flyktingar över gränspassagen i Storskog, men sade samtidigt att: ”Russland er nesten et normalt land”. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

Ordvalen var återhållsamma och uttryckte hopp om att kriget som inleddes 2014 trots allt inte skulle påverka de norsk-ryska relationerna. Alltmedan regeringen Solberg beskriv situationen som en varaktig klimatförändring.

Putins fullskaliga invasion 2022 satte punkt för Merkels och Tysklands rysslandspolitik (”handel und wandel”). Det har den till slut definitivt gjort även för Støres personliga och Norges nationella Nordområdessatsningen med avtalet med Ryssland om delningslinjen i Barents hav och Polhavet 2010 som en höjdpunkt. Och som följdes av samarbete med nyckelord som Arktiska rådet, Barents rådet, Ekonomiskt- och Folk-til folk-samarbejde.

2010 underströk Støre att:”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Och betonade att:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Nu har Støre och Norge uppdaterat den mentala kartan igen.

Söker bred politisk uppgörelse

Redan innan förslaget till Langtidsplan lades fram har regeringen förförhandlat försvar i Stortinget i syfte att nå en bred politisk uppgörelse. En sådan är också att vänta. Mycket är redan klart, men det lär bli frågor kring tidplan, finansiering och genomförande.

Borde mer ske tidigare?

Ska pengarna tas enbart över ordinarie budget, lånefinansieras eller hämtas i form av extra uttag ur Oljefonden?

Borde planerna vara mer konkreta?  Fram till 2036 ska 4 600 nyanställas – i dagsläget tvingas Norge hyra in amerikanske flygtekniker för att serva F-35.

Lägg därtill att det militära försvaret samtidigt ska omorganiseras. En fråga i genomförandet av Langtidsplanen som den norska forsvarssjefen vill ha svar på, rör den egen rådigheten kontra politiska styrningar.

På den politiska att göra listan framöver står behovet av att lägga fram en motsvarande proposition för det civila försvaret och – med inspiration från Sverige – inrätta en egen minister. Och ja, det skulle också behövas ett nationellt säkerhetsråd och en nationell säkerhetsrådgivare. Med mera.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 22 maj 2024.

Read More

S behöver en vitbok om Palmeepoken

By: admin
24-08-2023
Magdalena Andersson, Nato, Neutralitetspolitik, Olof Palme, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato är kritiska. En del känner sig kränkta. Svikna. Ansökan bara hände. Processen var för snabb. Och, klagar man, det skedde utan den breda debatt som det säkerhetspolitiska skiftet egentligen fordrat. 

Visst gick det undan när Magdalena Andersson under trycket av händelsernas gång till slut svängde i frågan om allianslöshetens bevarande. S absoluta nej till medlemskap i Nato skulle vara hugget i sten. Men det var sandsten. Putins ”war of choice”, en borgerlig opposition som inte längre gav S vetorätt och framför allt Nato-processen i Finland, gjorde det politiskt omöjligt att inte byta säkerhetspolitisk linje.

S-regeringens medlemsansökan var historisk och av avgörande vikt för svensk säkerhet, men också nödd och tvungen. Som tur är har vi nu en regering för vilken medlemskapet innebär att ”komma hem”. Och som aldrig, som Magdalena Andersson, skulle raljera över försvarsanslaget i termer av ”godis”.

Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare och under mindre pressande omständigheter. Först var två borgerliga partier för ett Natomedlemskap, och efter 2014 gjorde C och Kd gemensam sak med M och Fp. I opposition upphörde dessutom frågan att vara M:s motsvarighet till S programfästa krav på att avskaffa monarkin.

Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim skapade nytt tryck i frågan. S hade kunnat – som s-märkta före detta UD-tjänstemän argumenterade för redan 2016 – tagit fasta på att nya tider kräver nya svar. I stället krävdes det en fullskalig invasion för att Magdalena Andersson skulle slå fast att det var en ny situation.

Men S har aldrig gjort upp med sitt eget säkerhetspolitiska arv i fablernas värld. Neutralitetspolitiken kunde fungera i fredstid men var obruklig i krigstid. Men det ville man inte säga. 1959 ljög Tage Erlander inför riksdagen om att ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians (läs Nato) är sålunda helt uteslutna”. Därefter skrev man fast sig djupare och djupare i berättelsen om neutralitetspolitiken.

S var i början av 1990-talet emot att tillsätta den så kallade Neutralitetspolitikkommissionen som i sitt betänkande ”Om kriget kommit: förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949–1969” blottlade lögnen. Det centrala för S var dock kommissionens slutsats: att samarbetet inte hade varit tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. 

Som en följd av nya uppgifter 1998 och 1999 av SvD:s Mikael Holmström (numera på DN) ställde sig en majoritet i riksdagen bakom kravet att tillsätta en ny och brett sammansatt kommission för att granska andra halvan av kalla kriget 1969–1989. Det ville dock inte S-regeringen, som löste problemet genom att i en uppgörelse med C tillsätta en enmansutredare. Slutsatsen blev att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken, och att alla respekterade den svenska neutraliteten. 

Och på den vägen har det varit. 

2013 tillsatte alliansregeringen en utredning om Sveriges försvarspolitiska samarbeten, som efter regeringsskiftet 2014 mottogs av försvarsminister Peter Hultqvist och förpassades till papperskorgen. I “Försvarspolitisk samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” blottlades de inbördes motsättningarna i försvars- och säkerhetspolitiken. Det nationella försvaret var i stort sett nedmonterat, de internationella samarbetena hade lågt skyddsvärde, Sverige utlovade utan trovärdighet militärt stöd till andra stater och sågs av Ryssland som en del av Nato. Och Sverige saknade säkerhetsgarantier.

En annan slutsats var att det därför behövdes en ny utredning om för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Hultqvist gjorde tummen ned, men motsatte sig inte en sådan utredning. Oberoende av resultatet skulle han dock inte ta någon hänsyn till den. Det gjorde han inte heller när utredningen “Säkerhet i vår tid” 2016 landade på skrivbordet. 

Den blev ännu ett fall för pappersåtervinningen, och ytterligare ett missat tillfälle till omprövning; utredningens viktigaste slutsats var att ett svenskt medlemskap i Nato skulle höja tröskeln för konflikt i Nordeuropa.

2017 larmade Försvarsberedning om ett ytterligare försämrat säkerhetsläge: att ett väpnat anfall inte kunde uteslutas och att en större konflikt skulle kunna inledas med en attack mot Sverige. Det konstaterades också att vid en konflikt i närområdet skulle Sverige dras in. 

Partilinjen att stå utanför Nato blev än mer motsägelsefull eftersom krigsplaneringen utgick från att Sverige inte klarade sig på egen hand. Men det kan förklaras med att tryggheten i artikel 5 inte ansågs nödvändig, eftersom Sveriges geostrategiska läge var en garanti för bistånd i nöd. Kort sagt, en strategi för fripassagerare.

Efter kalla kriget nedmonterades neutralitetspolitiken successivt i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen och blev till militär alliansfrihet. 1994 blev samarbetet med Nato öppet genom Partnerskap för fred. Sedan dess har Sverige krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i övningar med artikel 5 som utgångspunkt, ingått ett värdlandsavtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka . 

Men artikel 5 var det absoluta tabut. 

En kvarhängande och idylliserad föreställning om Palmepokens alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen har varit ett hinder för öppenhet och omprövning. S har nostalgiskt drömt sig tillbaka till det som man minns som en rättrådig moralisk stormakt. Alltmedan USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Av den sådden skördar man nu anklagelserna från vänster om det stora sveket. S behöver en vitbok om Palmeepoken.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 augusti 2023.

Read More

Nato tjener på at Sverige har kommet ut av skapet

By: admin
17-07-2023
Försvarspolitik, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sverige, Vilnius

Bør vi forberede oss på krig? Toppmøtet i Vilnius er et bevis på at Nato tar dette spørsmålet alvorlig etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina. For første gang siden slutten av den kalde krigen har alliansen vedtatt regionale planer for forsvar og avskrekking i forhold til Russland. Det er bare synd at opprustningen av det militære og sivile forsvaret ble forsinket.

Alarmklokken burde ha ringt høyt med den russiske krigen i Georgia i 2008, og fremfor alt da Russland angrep Ukraina i 2014. Den russiske hybridkrigføring mot Vesten ble heller ikke tatt på alvor. Mangelen på skarpe reaksjoner ble en «invitasjon» til Kreml om å gå videre i 2022.

Men nå er det alvor – og derfor er det viktig for Nato at ikke bare Finland, men også Sverige blir medlem. Etter et år med iherdig pruting i Erdoğans basarer har Tyrkia (og dermed også Ungarn) gitt opp motstanden. Ratifikasjonene må skje så snart som mulig. La oss håpe at det ikke blir forstyrrelser.

Men veien til medlemskap har vært lengre enn som så. 

Først var ett, så to og etter Krim i 2014 alle de fire borgerlige partiene i Sverige tilhengere av medlemskap i Nato. Men sosialdemokratene sto i veien – helt til veien tok slutt. Putins «war of choice», en borgerlig opposisjon som ikke lenger ga sosialdemokratene vetorett og fremfor alt Nato-prosessen i Finland, gjorde det politisk umulig for sosialdemokratene å ikke endre den sikkerhetspolitiske linjen. 

Den daværende sosialdemokratiske regjeringen leverte søknaden til Nato med bred støtte i opinionen og med tilslutning fra de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (som tidligere hadde vært for et Nato-alternativ, men mot medlemskap!). Miljöpartiet de gröna og Vänsterpartiet var imot.

Så sent som i utenrikserklæringen 16. februar 2022 uttalte utenriksminister Ann Linde at Sverige ikke ville søke om medlemskap. Så kom invasjonen mindre enn en uke senere. Likevel hevdet statsminister Magdalena Andersson 8. mars at en svensk søknad «ytterligere [ville] destabilisere situasjonen i Europa».

Deretter gikk det raskt da den interne Nato-motstanden ble overvunnet. I takt med Finland ble det søkt om medlemskap i Nato i mai 2022, og på Nato-toppmøtet i Madrid måneden etter fikk de to søkerne status som inviterte medlemmer. Finland fikk bli medlem, mens Sverige fikk problemer med Tyrkia.

Det gjorde vondt i det sosialdemokratiske såret da plasteret raskt og resolutt ble fjernet – og det tok tid for statsminister Magdalena Andersson å gjøre det eneste riktige. 

Den idylliske forestillingen om Olof Palmes alliansefrie politikk med fokus på FN, fred og den tredje verden henger igjen i sosialdemokratenes verdensbilde. Folk har drømt seg tilbake til det sosialdemokratiske landet som de husker som en moralsk stormakt. Supermaktene USA og Sovjetunionen ble fremstilt som to alen av samme stykke – og Nato var fy, fy.

Det kan også beskrives som en ideologibasert virkelighetsflukt som tålte sannheten om nøytraliteten dårlig.

Under andre verdenskrig erklærte Sverige seg nøytralt i forhold til de krigførende statene, men var først nøytralt på Hitlers side (for å prøve å holde krigen unna) og deretter på de alliertes side (slik at de kom til å vinne). Med utbruddet av den kalde krigen ble den sikkerhetspolitiske doktrinen nedtegnet som «alliansefrihet i fred, med sikte på nøytralitet i krig».

Bak den offentlige scenen ble nøytraliteten supplert med en «skjult allianse» i form av hemmelig militært samarbeid med Nato-land og først og fremst USA. Det kan virke litt hyklersk at samtidig som Olof Palme kritiserte B52s teppebombing over Hanoi, var det en del av krigsplanleggingen at de samme B52-ene skulle få krysse svensk luftrom for å bombe det sovjetokkuperte Baltikum.

Etter oppløsningen av Sovjetunionen i 1991 ble nøytralitetsdoktrinen stadig mer utvannet, og med inntreden i EU i 1995 ble alliansefrihet erstattet av militær alliansefrihet. I 2009 ble det utstedt en sikkerhetsgaranti til EU-medlemsland eller nordiske land. Sverige, lød løftet, ville ikke være passivt ved angrep og støtten kunne også være militær.

Derimot kunne Sverige ikke automatisk regne med tilsvarende bistand. Derfor er et mer intensivt forsvarssamarbeid på bilateral, trilateral og multilateral basis etablert i håp om å sikre hjelp. Ikke minst handler det om et åpent samarbeid med Nato (som startet i 1994 innenfor rammene til Partnerskap for fred). 

Sverige har kjempet krigen for fred under Nato-flagget, deltatt i Nato-øvelser basert på artikkel fem, inngått en vertslandsavtale (HNS) for bedre å kunne gi og motta bistand og har kunnet delta i Natos innsatsstyrke (NRF).

Det er realiteten bak myten om det «nøytrale» Sverige, en myte som til slutt ble uholdbar. 

Fra 2017 har svensk forsvars- og sikkerhetspolitikk lagt til grunn at et væpnet angrep ikke kan utelukkes og at en storkonflikt kan innledes med et angrep på Sverige. Ved en eventuell konflikt i nærområdet ville heller ikke Sverige kunne stå utenfor, fordi den nordisk-baltiske regionen er et sammenhengende kampområde.

Å stå utenfor Nato ble da enda mer selvmotsigende fordi Sverige ikke ville klare seg selv.

Den uuttalte begrunnelsen for denne «la oss-håpe-på-det-beste-doktrinen» var at Sverige ikke trengte artikkel 5. Den geostrategiske situasjonen kombinert med innbetalinger til Nato med styrkebidrag til operasjoner ble sett på som garanti nok for at hjelpen ville komme. På denne måten trengte heller ikke Sverige å støtte Natos musketér-prinsipp. Sverige var så å si en stolt gratispassasjer.

I virkeligheten hadde Sverige plassert seg i en svært dårlig situasjon. Det nasjonale forsvaret var i praksis demontert – mens forpliktende sikkerhetsgarantier manglet.

Først etter det russiske angrepet på Ukraina og annekteringen av Krim i 2014 ble forsvarspolitikken lagt om fra å satse på innsatser i fjerne lender til å gjenoppbygge det nedlagte nasjonale forsvaret. Selv om trusselbildet ble stadig mørkere, ble tempoet først skrudd skikkelig opp etter 2022.

Nå melder trepartiregjeringen, ledet av Moderata Samlingspartiet, at Sverige skal nå Natos to-prosentmål i 2024.

Sverige forsvares best i Nato, bekreftet Försvarsberedningen (regjeringens rådgivende komité for forsvars- og sikkerhetspolitikk) i mai i den sikkerhetspolitiske rapporten Alvorstid. Og i likhet med den norske Forsvarskommisjonen fremhevet de den store sikkerhetsfordelen med hele Norden i alliansen.

Den nye militærgeografien gjør at tenkningen i hele Norden blir mer nordisk, for eksempel når det gjelder militær kapasitet. Det betyr for eksempel stor slagkraft når ca. 250 topp moderne jagerfly (F35 og Gripen) kan opptre sammen over hele det nordisk-baltiske kampområdet.

For Sverige blir Norrland mer strategisk viktig i det som sammen med Norge og Finland blir et felles forsvar av Nordkalotten. Siden det ville være umulig å utarbeide en felles velfungerende forsvarsplan for Finland og vanskelig å få en fungerende felles forsvarsplan for de baltiske statene, er Sverige i Nato viktig. Muligheten til å bruke svensk territorium, gir dybde i forsvaret. Det nyter også Norge godt av. 

I Østersjøen endres maktbalansen, når Nato fra Gotland kan kontrollere sjø- og luftrutene i regionen. Et annet eksempel på nordisk gevinst er at beskyttelse av forsyningsveier gjøres lettere – ikke minst gjelder dette Gøteborg, som også er Norges viktigste havn.

Nordisk tenkning gir store muligheter, men mye gjenstår. Det krever også vilje til å se seg selv i et nytt lys. Slik må Norge for eksempel forholde seg til å ikke lenger være Nato i nord. Sverige må på sin side passe seg for storebror-tendenser. 

Nato-toppmøtet i Vilnius finner sted med Russlands krig mot Ukraina som bakteppe. Den russiske aggresjonen, slår ekspertene på FOI i en studie, handler om mer enn bare Ukraina, og er forankret i selvbildet «en stormakt som er truet av Vesten». Krigen er dermed et spørsmål om den russiske nasjonens overlevelse – og et forsvar mot vestlig innflytelse og vestlige verdier.

Mot den bakgrunnen kan en opptrapping av krigen til en direkte konfrontasjon mellom Russland og Nato ikke utelukkes. Det kan heller ikke utelukkes at atomtrusselen realiseres. En annen slutning er at konflikten med Vesten vil bli langvarig, uavhengig av utfallet i Ukraina.

Med søknaden om medlemskap i Nato kom Sverige ut av skapet og åpnet opp om å tilhøre det vestlige politiske sikkerhetsmiljøet. De kom hjem. Og med både Finland og Sverige som fullverdige medlemmer, øker sikkerheten i hele Nato. 

Krönika i Altinget.no 13 juli 2023.

Read More

Håll ut mot Putins eskalering

By: admin
01-10-2022
Annektering, Archer, Robot 70, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More

Ännu ett steg på vägen hem

By: admin
30-06-2022
Magdalena Andersson, Nato, Säkerhetspolitik, Sauli Niinistö, Turkiet

Sverige och Finland har bjudits in att bli medlemmar i Nato. Det skrivs historia. Som medlemmar kommer vi att bidra till säkerheten i Europa från dag ett. Samtidigt lägger Nato:s nya övergripande strategi tonvikten på att avskräcka ett alltmer aggressivt Ryssland. Det är ett Ryssland som begår folkmord, bryter mot den humanitära rätten och krigets lagar i Ukraina. Som hotar med kärnvapen. Som vill bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Så medlemskapet för Sverige och Finland handlar alltså i högsta grad också om framtiden.

I väntan på att inträdesprocessen skulle gå i mål utfärdade en rad av Nato:s centrala medlemsstater extraordinära säkerhetsgarantier. Men det var inte bara glida in. Än så länge finns det inte heller garantier för att snubbel på mållinjen uteblir. Turkiet är problemet.

Turkiet gick först från grönt till rött i fråga om att stödja Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato. Efter många förhandlade om och men kunde till slut de tre parterna enas i ett gemensamt memorandumdär hänsyn tas till Turkiets säkerhetsintressen. Det slog om till grönt igen.

I nästa steg väntar en granskningsprocess som lär gå undan. Sedan ska medlemskapet ratificeras i de respektive medlemsstaterna. Turkiet kan därmed fortfarande sätta sig på tvären – och det gör implementeringen av samarbetsavtalet till en känslig punkt. Saken blir knappast bättre av att avtalet i sig innehåller punkter som behöver förtydligas.

Memorandumet omfattar tre områden: kampen mot terrorism, frågan om vapenexport och samarbete kring utlämningar. Ny terroristlagstiftning är på gång, regelverket för vapenexport skulle ändå behöva Nato-anpassas och utlämningar hanteras även fortsättningsvis enligt gällande principer.

När det gäller eftergifter är avtalet konkret endast på ett område: att inte stödja syrienkurdiska partiet PYD/YPG. I förra höstens politiska röra ingicks ju ett avtal mellan den socialdemokratiska partisekreteraren Tobias Baudin och vänstervilden och kurdaktivisten Amineh Kakabaveh om att göra just detta. Allt för att Kakabaveh med sin utslagsröst skulle släppa fram Magdalena Andersson till makten.

Det avtalet borde aldrig ha ingåtts. Det borde inte heller – efter Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato – ha bekräftats inför det senaste avsnittet i följetongen (misstroendeomröstningen om Morgan Johansson) om hur Socialdemokraterna gör allt för att sitta kvar vid makten. I praktiken är det dock skrotat. Sverige kommer inte att bli medlem i Nato före riksdagsvalet och därefter gäller det inte.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet blåser upp till strid mot det trilaterala avtalet och deras främsta prioritet är ju att Sverige ska fortsätta på sin allianslösa vandring. Samtidigt är det riktigt att frågetecknen står på kö. Vad innebär det till exempel att Sverige och Finland ska verka för att Turkiet (och andra icke-medlemmar) ska kunna ta del i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik? Och i vilka former ska samarbete kring desinformation kunna ske med ett land som saknar informationsfrihet?

Det helt centrala är att Sverige blir medlem. Samtidigt måste vi hålla fast vid det som til syvende og sidst är den yttersta bevekelsegrunden för att bli medlem. Som det 1949 slogs fast i preambeln till Atlantpakten är syftet att trygga folks frihet grundad på demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Och detta även om Turkiet inte gör det. Eller kräver något annat av oss.

Det brukar sägas att djävulen bor i detaljerna – eller som i memorandumet – i den process som nu väntar när mångtydiga formuleringar ska omsättas i handling. Därför är det så viktigt att man både från svensk och finländsk sida så starkt understryker att det kommande säkerhetssamarbetet med Turkiet ska stå i samklang med Nato:s fastlagda mål och medel, men också med den nationella lagstiftningen.

Sverige har tagit ytterligare ett steg mot att hitta hem och definitivt säga adjö till decennier av hyckleri. Det handlar både om att få del av Nato:s kollektiva säkerhetsgarantier och att bidra till den gemensamma säkerheten i Europa för att värna de värden som också är våra. Men än är vi inte medlemmar. Och på vägen in kommer vi få obehagliga överraskningar om att i geopolitikens värld tvingas man spela med den hand man har och inte den man önskar att man hade.

Med det sagt så är det oerhört tillfredsställande att vägen mot medlemskap fortsätter. Putin är inte glad.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 juni 2022.

Read More

Promemorian som går till historien

By: admin
16-05-2022
Magdalena Andersson, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Sauli Niinistö, Socialdemokraterna, Vladimir Putin

Du orsakade det här. Se dig själv i spegeln. Med orden riktade till Vladimir Putin, kommenterade Finlands president Sauli Niinistö landets ansökan om medlemskap i Nato. Samma ord skulle Magdalena Andersson kunna rikta till Niinistö. Finland har varit drivande i regeringens kursomläggning i säkerhetspolitiken. Sverige är nu på väg in i Nato.

Men till bilden hör också att det närmar sig riksdagsval med en i Nato-frågan pådrivande borgerlig opposition. Efter Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari tillsatte regering motvilligt den 16 mars en arbetsgrupp bestående av samtliga riksdagspartier för att dryfta det förändrade säkerhetspolitiska läget. Nu har den sagt sitt.

Det tillhör ovanligheterna att en departementspromemoria skriver in sig i historien, men det kommer Ds 2022:7 att göra. Den självklara slutsats som dras – utan att sägas rakt ut – i “Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Och det är epokgörande att Socialdemokraterna står bakom den. 

Det som nyss var uteslutet och destabiliserande för Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är numera klokskapen själv. Huruvida försvarsminister Peter Hultqvist helhjärtat är med på vagnen får nog historien visa. En klokhet i promemorian är att det nätverk av säkerhetssamarbeten som bär hans signum inte är tillräckliga.

Som det mycket riktigt konstateras har Hultqvist-doktrinen “bidragit till möjligheten att agera tillsammans i en krissituation och ytterst krig”, men att den inte innebär ”ömsesidigt bindande försvarsförpliktelser”. Annorlunda uttryckt: ”Någon garanti för att Sverige skulle få hjälp om ett hot eller angrepp riktades mot landet finns inte inom ramen för nuvarande samarbeten.”

Det är avgörande.

Icke förvånande delar man slutsatser från den rapport som ligger till grund för den kommande finländska ansökan om medlemskap i Nato, som att: ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Det är förstås också avgörande.

Ett argument mot ett svenskt medlemskap har varit att det skulle försätta Finland i en svår position. Nu pekar man i stället på det dilemma som uppstår när Finland blir medlem och Sverige därmed är det enda landet i Norden och Baltikum som står utanför Nato. Vid en konflikt skulle ”vår militära och säkerhetspolitiska sårbarhet och utsatthet öka”.

Promemorian tar sig också an frågor som är viktigare i den svenska (socialdemokratiska) debatten än i det mer hårdkokta Finland, som huruvida det är möjligt att som medlem driva frågor om demokrati, jämställdhet och klimat. Och förstås kärnvapennedrustning. Icke förvånande är svaret att det är möjligt. Och till dem som oroas över att Ungern och Turkiet är medlemmar påpekas att den problematiken också finns i andra internationella organisationer som Sverige är medlem av. Typ FN, EU och OSSE.

Till dem som efterlyser mer debatt och mer tid är svaret att det är nu det finns ett möjlighetens fönster, medan Putin har fullt upp med kriget i Ukraina.

I oskön förening avvecklade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska nationella försvaret. Efter det kalla krigets slut antogs den eviga freden ha brutit ut i Europa. Det nya insatsförsvaret byggde på tanken att det var upp till Sverige att kunna välja att delta i en konflikt eller inte. Ett väpnat angrepp mot Sverige var osannolikt under överskådlig tid.

Långtbortistan-doktrinen sköts i sank när Ryssland 2014 invaderade Ukraina och annekterade Krim. Försvarspolitiken återvände hem med återtagande av nationell försvarsförmåga som prioriterad uppgift – dock mindre prioriterad av regeringen Löfven än av den borgerliga oppositionen. I rapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Samtidigt bygger krigsplaneringen, liksom under kalla kriget, på förhoppningen att Sverige ska få hjälp utifrån. Men nu är alltså också hoppas-på-det-bästa-doktrinen på väg att skrotas av samtliga riksdagspartier utom V och MP. Med ett Natomedlemskap följer trovärdiga säkerhetsgarantier. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 maj 2022.

Read More

Ett Nato-medlemskap innebär mer nordiskt samarbete

By: admin
30-04-2022
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Nordiskt samarbete, Olof Palme, Säkerhetspolitik

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Palmes arv gör socialdemokraternas Nato-omprövning smärtsammare

By: admin
14-04-2022
Kalla kriget, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Sovjetunionen, Ukraina

Ibland går det undan i politiken. Rysslands nya och fullskaliga invasion av Ukraina, Kremls krav på en intressesfär som även omfattar Sverige och Putins hot om att använda kärnvapen, gör 2022 till en omslagspunkt i historien. Allt tycks nu vara i rörelse. 

Så också Socialdemokraternas inställning till ett svenskt medlemskap i Nato. Partiet är på glid, men frågan är om det kan glida i mål.

I utrikesdeklarationen den 16 februari slog Ann Linde fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var stark markering. Inte någon gång sedan regeringsskiftet 2014 hade formulering uttalats i utrikesdeklarationen. Regeringen skapade dessutom ytterligare distans genom att ändra tempus på standardformuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl till tjänar.

Utrikesdeklarationen lade därmed fast en säkerhetspolitisk doktrin som innebar att regeringens röda linje i fråga om medlemskap i Nato var densamma som dragits upp av Vladimir Putin.

Så kom den 24 februari då rysk trupp i fyra riktningar inledde angreppet på Ukraina. Sedan dess pressas regeringens säkerhetspolitiska doktrin av Putins ”war of choice”, av en borgerlig opposition som inte längre ger S vetorätt i säkerhetspolitiken och av att Finland av allt att döma i praktiken har bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato.

När statsministern den 30 mars frågades ut i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte medlemskap på ”något sätt”. Nu hade den militära alliansfriheten igen bytt tempus – till har tjänat oss väl. Och S-kongressens beslut från i höstas om nej till Nato var inte hugget i sten. Förutsättningarna var nya. Den pågående analysen av säkerhetspolitiken som görs tillsammans med oppositionen skulle få utvisa vad som är bäst för Sverige.

I den partiinterna debatten låter är tongångarna nu mer positiva än tidigare. Som hos Daniel Färm som är politisk redaktör för Aktuellt i politiken, Katalys Daniel Suhonen och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg som med sin maning till samgång med Finland får sägas indirekt byta ståndpunkt från nej till ja.

Före detta utrikesministrarna Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén tillhör också dem som är öppna för omprövning av säkerhetspolitiken. Det är kanhända ett tecken i skyn att den annars så alliansfria Margot Wallström har tagit ut en ny kurs. Hon säger sig ha ”börjat vänja sig vid tanken på Nato” och att ”vi ska gå i takt med Finland”. Hon ”är realist” och ”ser vart det drar”. Bred samsyn är dock en förutsättning och en annan att politikerna har avvägt för- och nackdelar. 

**

Verkligheten trycker på men vågar Magdalena Andersson att ta en strid med det egna partiets ”fredsaktivister”? I sådana fall finns en bred majoritet för medlemskap i Riksdagen. Proppen som hon måste lösa upp handlar om den politiska kvarlåtenskapen efter Olof Palme. 

Traumat efter det tragiska mordet på Palme 1986 har fryst fast synen på politiken vid det dåtida narrativet. Men till bilden hör också en nostalgisk längtan tillbaka till ett slags storhetstid för socialdemokratin – både hemmavid och på bortaplan. Man tronar på minnen från fornstora dagar. 

För att citera statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet och själv en av aktivisterna:

”För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palmesamt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen.”

Och, understryker han varnande – partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet och att frångå kongressbeslutet om nej till Nato skulle leda till ett internt uppror mitt i valrörelsen.

Det bär syn för sägen att motionerna till partikongressen i höstas var anti Nato och pro inrättande av ett fredsdepartement. Ingen av motionerna under rubriken Försvarspolitik handlade om att stärka det nationella försvaret. I många fall gjordes direkt hänvisningar till traditionen från Palme.

Dala-Demokratens chefredaktör  Göran Greider varnade den 4 mars – alltså under den pågående ryska storoffensiven mot Ukraina – för alarmism och förhastade beslut. Det är bra att det finns stater som inte är med i Nato, eftersom ”det för in luft och friare perspektiv i det säkerhetspolitiska tänkandet.” 

Och det finns fler fördelar med att stå utanför: ”Det är lättare för en icke-medlem att hålla de militärindustriella intressena en smula stången och stå för en generell freds- och nedrustningslinje. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära betydligt större satsningar på militären, i en tid när klimat och välfärd borde få suga upp alla tänkbara resurser.”

Så mycket för behovet av att stärka det nationella försvaret – och då inte minst som varande ett allianslöst land.

Före detta statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven säger nej till medlemskap. Som ett eko från Palmes lika-som-kålsuparteori om USA och Sovjetunionen står SSU:s ordförande Lisa Nåbo ”fast vid att Sverige gynnas av att vara en alliansfri part, mellan stormakterna”. Andra som S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll och Tro och Solidaritets ordförande Sara Kukka-Salam lyfter fram en annan del av arvet för att motivera nejet; den som handlar om kampen för kärnvapennedrustning. 

Det gjorde också Pierre Schori på DN-debatt 11/3 och med en direkt hänvisning till 1980-talet fredspolitik med Palmeord som att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

**

Olof Palme steg fram på den internationella arenan i en tid där allt tycktes vara i rörelse – och med sin plädering för nationellt oberoende och ny ekonomisk världsordning var han en del av den rörelsen. Kritiken av USA:s krig i Vietnam och stödet för det kommunistiska Nordvietnam gav rubriker i internationella medier. Det gjorde sedan också arbetet för avspänningen mellan blocken och global nedrustning.

Ett axplock på vad nostalgikerna kan se tillbaka på. 1968 demonstrerade en fackelbärande Palme i klädd ryssmössa sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör på Sergels torg. Det ledde till en mindre diplomatisk kris med USA. 1971 likställde Palme USA:s bombningar av Hanoi med dåden i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpvilleoch Treblinka. Det ledde till en stor diplomatisk kris med USA.

På besök i Tanzania 1971 beskrevs Palme av president Julius Nyerere som ”en internationell ledare som redan hunnit bidra till socialismens utveckling i Europa”. I Jugoslavien 1975 hyllades han av diktatorn Tito som en centralgestalt i den västeuropeiska socialdemokratin. På besök i Kuba 1975 trycktes Palmes tal i sin helhet av partitidningen Gramma och sändes två gånger i TV. På besök i DDR 1984 publicerades hans middagstal om nedrustning i Neues Deutschland, DDR:s egen Pravda. 

Numera talas det inte så mycket om Palmetidens politiska romans med olika vänsterdiktaturer, men desto mer om Palmekommissionen, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull ”kärnvapenallians”. Det var så att säga inte någon tillfällighet att inför S-kongressen i höstas reste 100 S-profiler – i strid med regeringens utredning – krav på att Sverige skulle tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. 

Redan i juni 2021 bildades det en ny internationell kommission – Common Security 2022 och med Olof Palmes Internationella Center i ledningen. Ansatsen ska vara densamma: ”A means to making people and governments feel safe without the threat of weapons of mass destruction, nuclear deterrence, military force, and violence.”

En annan utgångspunkt var – trots att den europeiska säkerhetsordningen raserades vid Ryssland invasion av Ukraina 2014 – att Europa är den region i världen som mest utmärks av fred.

I Palmes anda tror man inte att kärnvapennedrustning enbart kan överlåtas till förhandlarna utan att det krävs en folkrörelse som driver politikerna framåt för att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof. 

Och förhoppningen lever. Som Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström har uttryckt saken:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.

Orden föll efter flera månaders rysk militär uppladdning vid Ukrainas gräns och några dagar före den andra invasion – och efter år av tilltagande repression mot oliktänkande och fri nyhetsförmedling i Putinland.

**

Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor hade sin bakgrund i Socialistinternationalen med Palme som vice ordförande och Bernt Carlsson som generalsekreterare. Den bildades på Palmes initiativ 1980. 1982 presenterades rapporten Gemensam säkerhet. Det var inget fel på tanken att försöka skapa ett bättre samtalsklimat mellan supermakterna, men förslagen fick sovjetisk slagsida.

I medlemsskaran ingick bland andra Gro Harlem Brundtland, Egon Bahr och David Owen. Kommissionen skulle vara oberoende men det låg i Sovjetunionens natur att medlemmen Grigorij Arbatov, chef för institutet för USA- och Kanadastudier i Moskva, inte kunde vara oberoende av Kreml. Detsamma gällde generallöjtnanten i den militära underrättelsetjänsten GRU, Michail Milstein, som ingick i sekretariatet. Han hade tidigare bland annat varit biträdande chef för desinformationsavdelningen inom GRU. 

Saken blev knappast mindre delikat av att man i Moskva såg påverkansoperationer riktade mot både fredsrörelsen och de socialdemokratiska partierna i Norden som viktiga medel i en tid när det kalla kriget – efter sovjetisk upprustning och invasionen av Afghanistan 1979 – hade blivit iskallt. 

Som svar på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (SS 20) med siktet inställt på Västeuropa, lanserade Nato 1979 sitt så kallade dubbelbeslut. Om Sovjetunionen upphörde med att utplacera nya robotar och skrotade de som redan hade utplacerats, skulle man avstå från att återställa styrkebalansen genom att ladda upp egna robotar (108 Pershing-2 och 465 kryssningsrobotar) i Västeuropa.

Palme var starkt kritisk till dubbelbeslutet som han menade ökad konfliktnivån och kunde leda till kärnvapenkrig. I stället borde de redan utplacerade sovjetiska medeldistansrobotarna ses som den nya balanspunkten i det som borde bli ett nytt så kallat fredligt dubbelbeslut. Detta innebar att Nato inte skulle utplacera nya robotar och att förhandlingar om nedrustning inledas. Det var också Sovjetunionens linje.

1982 lanserades förslaget om balanserad nedrustning genom inrättandet av en korridor i Europa fri från slagfältskärnvapen. I praktiken var det riktat mot Natos försvarsdoktrin (flexible response) och gränsförsvar. Moskva gav sitt bifall. 

En kärnvapenfri zon i Norden var en favorit i fredsrörelsen som också Palme omfamnade. På partikongressen 1981framställdes den som en väg till ett kärnvapenfritt Europa. Varken Sverige eller Finland hade kärnvapen. Natomedlemmarna Norge och Danmark hade inte egna kärnvapen, och båda hade deklarerat att Nato inte heller fick utplacera några. Återstod alltså Sovjetunionen som förespråkade zonen, men då utan begränsningar av det egna handlingsutrymmet i Östersjön. 

Ibland innehöll S-regeringens linje ett krav på kärnvapenfrihet, ibland var det inte nödvändigt att ställa några krav alls i förväg. I ett tal inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors 1983 slog Palme fast kravet på kärnvapenfrihet men sade att det ändå var en förhandlingsfråga. Det centrala var en utfästelse från Sovjetunionen om att inte angripa.

I partihistorien är allt detta förträngt. I stället råder fredaktivismidyll.

**

Det har blivit ett närmast liturgiskt inslag inom socialdemokratin att göra en referens till Olof Palme – i syfte skapa legitimitet för en ståndpunkt eller ledande partiföreträdare. Som 2017 när Magdalena Andersson för första gången skulle uppträda i Almedalen. Ny teknik ­– med det passande namnet ”förstärkt verklighet” -– gjorde det möjligt att via app/mobil se och lyssna Palme på scenen tillsammans med Andersson. 

Med teknikens hjälp var det möjligt att förflytta sig i tiden. Men bara bakåt. I Nato-frågan borde Socialdemokraterna se framåt. Också i fråga om hösten val. För det finns en väljaropinion att stödja sig på. 

I en mätning (18–23 mars) från Novus svarar 43 procent ja, 27 procent nej och 30 procent vet inte på frågan om Sverige ska gå med i Nato. Om frågan däremot gäller att gå med tillsammans med Finland svarar 63 procent ja, 18 procent nej och 19 procent vet ej. Bland S–sympatisörerna är 59 procent positiva till en svensk-finsk samgång in i Nato. Bara 15 procent är emot och 26 procent inte vet.

Och om det kommer ett positivt besked från Magdalena Andersson är det rimligt tro att opinionsbilden blir än mer Nato-vänlig. Andersson står i särklass bland partiledarna när det förtroende och opinionssiffrorna visar att vinden blåser i S-riktning. Med Nato-frågan bilagd i enighet med de borgerliga partierna och SD kan hon gå till valet den 11 september med “välfärden” i centrum — alternativet är en valrörelse där rikets säkerhet står i fokus.

Budskapet till fredsrörelsen borde vara att en ny tid kräver nya säkerhetspolitiska lösningar. Med tillägget att visst gör det ont när knoppar brista men ännu ondare när kroppar gör det.

Essä publicerad i Säkerhetsrådet 11 april 2022.

Read More

Han låter som en röst från Kreml

By: admin
07-04-2022
Magdalena Andersson, Nato, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

På åländska Kastelholms slott anordnas årligen fredskonferens. I förra veckan var Stefan Löfven på plats – och slutsatsen efter hans framträdande är att vi ska vara glada över att han inte längre är Sveriges statsminister. Han vet fortfarande inte om ”vi” har varit naiva i fråga om Ryssland: ”Man måste ge freden och demokratin en möjlighet, allt annat är fel.”

I Finland och Sverige pågår som bäst en process som kan leda – och troligen leder – fram till ansökan om medlemskap i Nato. Från båda sidor betonas att det rör sig om var för sig oberoende beslut och att man inte ska lägga näsan i blöt på andra sidan Östersjön.

Magdalena Anderssons uttalande om Natomedlemskapets destabiliserande verkan hade dock knappt lagts åt sidan innan Löfven kraschade in i porslinsbutiken med konstaterandet att säkerheten inte ökar med ”Nato och Ryssland intill varandra”. Kort sagt, den nyligen avgångne statsministern avråder i praktiken Finland, som har en gemensam gräns med Putin, från att ansöka.

Och när han talar om varför, låter han som en röst från Kreml: ”Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga.”

Trots Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina befinner sig Löfven på samma avlägsna planet, som när han 2015 slog fast att ett svenskt och finländskt medlemskap i Nato skulle öka osäkerheten i närområdet: ”Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Allra helst skulle Löfven därmed önska att till exempel de baltiska staterna lämnade Nato – allt för att öka säkerheten i närområdet. Väx upp, får man lust att utbrista.

Ska man tro Löfven har inte heller Sveriges säkerhetspolitiska läge ändrats – trots de beredskapsanpassningar som gjorts. Beskedet från Försvarsmakten är nämligen att det militära hotet inte har ökat. Så inte heller av det skälet finner han anledning att ompröva sitt nej till Nato. Om morgondagen har han inget säga.

Och ska vi tro Löfven så kan vi ta det med ro. Ryssarna är inte på väg, ”de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är”.

Så vi kan tydligen andas ut. Det är kanske mindre cyniskt tänkt än sagt, men nog borde Stefan Löfven konfronteras med skräckbilderna från Butja och Mariupol. Samt med frågan om rimligheten i Rysslands vilja att ha “trygga” gränser.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 april 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.