Claes Arvidsson

Archive
Säkerhetspolitik

Sverige och Finland har bjudits in att bli medlemmar i Nato. Det skrivs historia. Som medlemmar kommer vi att bidra till säkerheten i Europa från dag ett. Samtidigt lägger Nato:s nya övergripande strategi tonvikten på att avskräcka ett alltmer aggressivt Ryssland. Det är ett Ryssland som begår folkmord, bryter mot den humanitära rätten och krigets lagar i Ukraina. Som hotar med kärnvapen. Som vill bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Så medlemskapet för Sverige och Finland handlar alltså i högsta grad också om framtiden.

I väntan på att inträdesprocessen skulle gå i mål utfärdade en rad av Nato:s centrala medlemsstater extraordinära säkerhetsgarantier. Men det var inte bara glida in. Än så länge finns det inte heller garantier för att snubbel på mållinjen uteblir. Turkiet är problemet.

Turkiet gick först från grönt till rött i fråga om att stödja Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato. Efter många förhandlade om och men kunde till slut de tre parterna enas i ett gemensamt memorandumdär hänsyn tas till Turkiets säkerhetsintressen. Det slog om till grönt igen.

I nästa steg väntar en granskningsprocess som lär gå undan. Sedan ska medlemskapet ratificeras i de respektive medlemsstaterna. Turkiet kan därmed fortfarande sätta sig på tvären – och det gör implementeringen av samarbetsavtalet till en känslig punkt. Saken blir knappast bättre av att avtalet i sig innehåller punkter som behöver förtydligas.

Memorandumet omfattar tre områden: kampen mot terrorism, frågan om vapenexport och samarbete kring utlämningar. Ny terroristlagstiftning är på gång, regelverket för vapenexport skulle ändå behöva Nato-anpassas och utlämningar hanteras även fortsättningsvis enligt gällande principer.

När det gäller eftergifter är avtalet konkret endast på ett område: att inte stödja syrienkurdiska partiet PYD/YPG. I förra höstens politiska röra ingicks ju ett avtal mellan den socialdemokratiska partisekreteraren Tobias Baudin och vänstervilden och kurdaktivisten Amineh Kakabaveh om att göra just detta. Allt för att Kakabaveh med sin utslagsröst skulle släppa fram Magdalena Andersson till makten.

Det avtalet borde aldrig ha ingåtts. Det borde inte heller – efter Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato – ha bekräftats inför det senaste avsnittet i följetongen (misstroendeomröstningen om Morgan Johansson) om hur Socialdemokraterna gör allt för att sitta kvar vid makten. I praktiken är det dock skrotat. Sverige kommer inte att bli medlem i Nato före riksdagsvalet och därefter gäller det inte.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet blåser upp till strid mot det trilaterala avtalet och deras främsta prioritet är ju att Sverige ska fortsätta på sin allianslösa vandring. Samtidigt är det riktigt att frågetecknen står på kö. Vad innebär det till exempel att Sverige och Finland ska verka för att Turkiet (och andra icke-medlemmar) ska kunna ta del i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik? Och i vilka former ska samarbete kring desinformation kunna ske med ett land som saknar informationsfrihet?

Det helt centrala är att Sverige blir medlem. Samtidigt måste vi hålla fast vid det som til syvende og sidst är den yttersta bevekelsegrunden för att bli medlem. Som det 1949 slogs fast i preambeln till Atlantpakten är syftet att trygga folks frihet grundad på demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Och detta även om Turkiet inte gör det. Eller kräver något annat av oss.

Det brukar sägas att djävulen bor i detaljerna – eller som i memorandumet – i den process som nu väntar när mångtydiga formuleringar ska omsättas i handling. Därför är det så viktigt att man både från svensk och finländsk sida så starkt understryker att det kommande säkerhetssamarbetet med Turkiet ska stå i samklang med Nato:s fastlagda mål och medel, men också med den nationella lagstiftningen.

Sverige har tagit ytterligare ett steg mot att hitta hem och definitivt säga adjö till decennier av hyckleri. Det handlar både om att få del av Nato:s kollektiva säkerhetsgarantier och att bidra till den gemensamma säkerheten i Europa för att värna de värden som också är våra. Men än är vi inte medlemmar. Och på vägen in kommer vi få obehagliga överraskningar om att i geopolitikens värld tvingas man spela med den hand man har och inte den man önskar att man hade.

Med det sagt så är det oerhört tillfredsställande att vägen mot medlemskap fortsätter. Putin är inte glad.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 juni 2022.

Read More

Du orsakade det här. Se dig själv i spegeln. Med orden riktade till Vladimir Putin, kommenterade Finlands president Sauli Niinistö landets ansökan om medlemskap i Nato. Samma ord skulle Magdalena Andersson kunna rikta till Niinistö. Finland har varit drivande i regeringens kursomläggning i säkerhetspolitiken. Sverige är nu på väg in i Nato.

Men till bilden hör också att det närmar sig riksdagsval med en i Nato-frågan pådrivande borgerlig opposition. Efter Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari tillsatte regering motvilligt den 16 mars en arbetsgrupp bestående av samtliga riksdagspartier för att dryfta det förändrade säkerhetspolitiska läget. Nu har den sagt sitt.

Det tillhör ovanligheterna att en departementspromemoria skriver in sig i historien, men det kommer Ds 2022:7 att göra. Den självklara slutsats som dras – utan att sägas rakt ut – i “Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Och det är epokgörande att Socialdemokraterna står bakom den. 

Det som nyss var uteslutet och destabiliserande för Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är numera klokskapen själv. Huruvida försvarsminister Peter Hultqvist helhjärtat är med på vagnen får nog historien visa. En klokhet i promemorian är att det nätverk av säkerhetssamarbeten som bär hans signum inte är tillräckliga.

Som det mycket riktigt konstateras har Hultqvist-doktrinen “bidragit till möjligheten att agera tillsammans i en krissituation och ytterst krig”, men att den inte innebär ”ömsesidigt bindande försvarsförpliktelser”. Annorlunda uttryckt: ”Någon garanti för att Sverige skulle få hjälp om ett hot eller angrepp riktades mot landet finns inte inom ramen för nuvarande samarbeten.”

Det är avgörande.

Icke förvånande delar man slutsatser från den rapport som ligger till grund för den kommande finländska ansökan om medlemskap i Nato, som att: ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Det är förstås också avgörande.

Ett argument mot ett svenskt medlemskap har varit att det skulle försätta Finland i en svår position. Nu pekar man i stället på det dilemma som uppstår när Finland blir medlem och Sverige därmed är det enda landet i Norden och Baltikum som står utanför Nato. Vid en konflikt skulle ”vår militära och säkerhetspolitiska sårbarhet och utsatthet öka”.

Promemorian tar sig också an frågor som är viktigare i den svenska (socialdemokratiska) debatten än i det mer hårdkokta Finland, som huruvida det är möjligt att som medlem driva frågor om demokrati, jämställdhet och klimat. Och förstås kärnvapennedrustning. Icke förvånande är svaret att det är möjligt. Och till dem som oroas över att Ungern och Turkiet är medlemmar påpekas att den problematiken också finns i andra internationella organisationer som Sverige är medlem av. Typ FN, EU och OSSE.

Till dem som efterlyser mer debatt och mer tid är svaret att det är nu det finns ett möjlighetens fönster, medan Putin har fullt upp med kriget i Ukraina.

I oskön förening avvecklade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska nationella försvaret. Efter det kalla krigets slut antogs den eviga freden ha brutit ut i Europa. Det nya insatsförsvaret byggde på tanken att det var upp till Sverige att kunna välja att delta i en konflikt eller inte. Ett väpnat angrepp mot Sverige var osannolikt under överskådlig tid.

Långtbortistan-doktrinen sköts i sank när Ryssland 2014 invaderade Ukraina och annekterade Krim. Försvarspolitiken återvände hem med återtagande av nationell försvarsförmåga som prioriterad uppgift – dock mindre prioriterad av regeringen Löfven än av den borgerliga oppositionen. I rapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Samtidigt bygger krigsplaneringen, liksom under kalla kriget, på förhoppningen att Sverige ska få hjälp utifrån. Men nu är alltså också hoppas-på-det-bästa-doktrinen på väg att skrotas av samtliga riksdagspartier utom V och MP. Med ett Natomedlemskap följer trovärdiga säkerhetsgarantier. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 maj 2022.

Read More

Magdalena Andersson är som bäst i färd med att vårstäda i säkerhetspolitiken. Det pågår ett ivrigt krattande i partimanegen för att landa en ansökan om medlemskap i Nato. Allt under mottot att svara på frågan vad är bäst för Sverige i en ny tid.

Så nära i tiden som den 16 februari slogs det fast i utrikesdeklarationen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”. Sverige skulle hålla fast vid det säkerhetspolitiska vägval som innebär att bäddas in i bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten – och inte minst med Nato. 

Hultqvistdoktrinen kunde verka huggen i sten, men efter den nya ryska invasionen av Ukraina den 24 februari kom allt tydligare tecken på att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato. Kort sagt, som Magdalena Andersson understryker igen och igen för partikamraterna, är det ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

Det pågår seminarieverksamhet för mildra smärtan när ridån går ned för den sista resten av Olof Palmes neutralism (och detta samtidigt som den egentligen skulle återlanseras genom Common Security 2022). Alltmedan det analysarbete som genomförs tillsammans med oppositionspartierna snabbas på. Den 13 maj ska det jobbet var färdigt. 

Det skulle, för att uttrycka det milt, vara uppseendeväckande om arbetet inte leder fram till samma slutsatser om de till buds stående alternativen som i det finländska Statsrådets Redogörelse om förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Den viktigaste slutsatsen är att Nato är det enda alternativet som erbjuder kollektiva säkerhetsgarantier och att:

”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Och förstås med tillägget att det är Putins Ryssland som är problemet.

Som korten nu ligger kommer både Sverige och Finland att välkomnas i vänkretsen vid Nato:s toppmöte i Madrid 29–30 juni.

De avtal om ökat försvarspolitiskt samarbete som Sverige ingick med Finland och Norge 2020 respektive med Norge och Danmark 2021, öppnar för gemensam operativ planering i syfte att kunna strida tillsammans. Men det handlar om avsiktsförklaringar som i ett skarpt läge kräver politiska beslut för att gå i gång. Avtalet med Finland är mer långtgående men inte heller det är bindande. 

Med Sverige och Finland i Nato skapas nya förutsättningar – inom ramen för försvarsalliansens övergripande strategi – för ledning och planering på nordisk basis. Det blir tydligt vilken militär förmåga som står till förfogande och hur snabbt den är gripbar. Det blir till exempel möjligt att optimera den militära förmågan genom att planera för hur fyra flygvapen kan användas som ett enda. 

Det är synergieffekter som i sin tur har bäring på försvarets organisering och behov av nya vapensystem. 

Såväl brister i förmågestrukturen som i beredskap och uthållighet, bör synas i ljuset av de möjligheter som medlemskapet skapar. Svaren kan öppna för andra lösningar än de som dagens allianslöshet kräver och anslagsnivå medger. Med i stället mer av vår tids bekämpning på distans och med hög hastighet. Med mer av den framtid som ligger i AI, digitalisering, obemannade system och rymden.

Inte minst är det viktigt i perspektiv av att försvarsanslaget ska växa upp till motsvarande två procent av BNP med – enligt ÖB:s preliminära plan – målgång senast 2028.

På kort sikt bör den i gällande försvarsbeslutet inplanerade kontrollstation 2023 starta upp redan när ansökan skickas in. Efter riksdagsvalet får så Försvarsberedningen ta itu med analysarbetet inför Försvarsbeslutet 2025. Och då med en betoning lagd på den nordiska gemenskapen.

Det där med Nato känns dock fortfarande lite främmande för många. Norden och nordiskt samarbete är däremot känt och gillat.

Norden är ett geostrategiskt område. Natomedlemskap ökar den samlade försvarsförmågan och trovärdigheten för att samagerande verkligen blir av. Det underlättar även för förstärkningsaktioner i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum. Kort sagt, medlemskapet är krigsavhållande.

Krönika i Altinget 28 april 2022.

Read More

Ibland går det undan i politiken. Rysslands nya och fullskaliga invasion av Ukraina, Kremls krav på en intressesfär som även omfattar Sverige och Putins hot om att använda kärnvapen, gör 2022 till en omslagspunkt i historien. Allt tycks nu vara i rörelse. 

Så också Socialdemokraternas inställning till ett svenskt medlemskap i Nato. Partiet är på glid, men frågan är om det kan glida i mål.

utrikesdeklarationen den 16 februari slog Ann Linde fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var stark markering. Inte någon gång sedan regeringsskiftet 2014 hade formulering uttalats i utrikesdeklarationen. Regeringen skapade dessutom ytterligare distans genom att ändra tempus på standardformuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl till tjänar.

Utrikesdeklarationen lade därmed fast en säkerhetspolitisk doktrin som innebar att regeringens röda linje i fråga om medlemskap i Nato var densamma som dragits upp av Vladimir Putin.

Så kom den 24 februari då rysk trupp i fyra riktningar inledde angreppet på Ukraina. Sedan dess pressas regeringens säkerhetspolitiska doktrin av Putins ”war of choice”, av en borgerlig opposition som inte längre ger S vetorätt i säkerhetspolitiken och av att Finland av allt att döma i praktiken har bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato.

När statsministern den 30 mars frågades ut i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte medlemskap på ”något sätt”. Nu hade den militära alliansfriheten igen bytt tempus – till har tjänat oss väl. Och S-kongressens beslut från i höstas om nej till Nato var inte hugget i sten. Förutsättningarna var nya. Den pågående analysen av säkerhetspolitiken som görs tillsammans med oppositionen skulle få utvisa vad som är bäst för Sverige.

I den partiinterna debatten låter är tongångarna nu mer positiva än tidigare. Som hos Daniel Färm som är politisk redaktör för Aktuellt i politiken, Katalys Daniel Suhonen och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg som med sin maning till samgång med Finland får sägas indirekt byta ståndpunkt från nej till ja.

Före detta utrikesministrarna Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén tillhör också dem som är öppna för omprövning av säkerhetspolitiken. Det är kanhända ett tecken i skyn att den annars så alliansfria Margot Wallström har tagit ut en ny kurs. Hon säger sig ha ”börjat vänja sig vid tanken på Nato” och att ”vi ska gå i takt med Finland”. Hon ”är realist” och ”ser vart det drar”. Bred samsyn är dock en förutsättning och en annan att politikerna har avvägt för- och nackdelar. 

**

Verkligheten trycker på men vågar Magdalena Andersson att ta en strid med det egna partiets ”fredsaktivister”? I sådana fall finns en bred majoritet för medlemskap i Riksdagen. Proppen som hon måste lösa upp handlar om den politiska kvarlåtenskapen efter Olof Palme. 

Traumat efter det tragiska mordet på Palme 1986 har fryst fast synen på politiken vid det dåtida narrativet. Men till bilden hör också en nostalgisk längtan tillbaka till ett slags storhetstid för socialdemokratin – både hemmavid och på bortaplan. Man tronar på minnen från fornstora dagar. 

För att citera statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet och själv en av aktivisterna:

”För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palmesamt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen.”

Och, understryker han varnande – partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet och att frångå kongressbeslutet om nej till Nato skulle leda till ett internt uppror mitt i valrörelsen.

Det bär syn för sägen att motionerna till partikongressen i höstas var anti Nato och pro inrättande av ett fredsdepartement. Ingen av motionerna under rubriken Försvarspolitik handlade om att stärka det nationella försvaret. I många fall gjordes direkt hänvisningar till traditionen från Palme.

Dala-Demokratens chefredaktör  Göran Greider varnade den 4 mars – alltså under den pågående ryska storoffensiven mot Ukraina – för alarmism och förhastade beslut. Det är bra att det finns stater som inte är med i Nato, eftersom ”det för in luft och friare perspektiv i det säkerhetspolitiska tänkandet.” 

Och det finns fler fördelar med att stå utanför: ”Det är lättare för en icke-medlem att hålla de militärindustriella intressena en smula stången och stå för en generell freds- och nedrustningslinje. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära betydligt större satsningar på militären, i en tid när klimat och välfärd borde få suga upp alla tänkbara resurser.”

Så mycket för behovet av att stärka det nationella försvaret – och då inte minst som varande ett allianslöst land.

Före detta statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven säger nej till medlemskap. Som ett eko från Palmes lika-som-kålsuparteori om USA och Sovjetunionen står SSU:s ordförande Lisa Nåbo ”fast vid att Sverige gynnas av att vara en alliansfri part, mellan stormakterna”. Andra som S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll och Tro och Solidaritets ordförande Sara Kukka-Salam lyfter fram en annan del av arvet för att motivera nejet; den som handlar om kampen för kärnvapennedrustning. 

Det gjorde också Pierre Schori på DN-debatt 11/3 och med en direkt hänvisning till 1980-talet fredspolitik med Palmeord som att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

**

Olof Palme steg fram på den internationella arenan i en tid där allt tycktes vara i rörelse – och med sin plädering för nationellt oberoende och ny ekonomisk världsordning var han en del av den rörelsen. Kritiken av USA:s krig i Vietnam och stödet för det kommunistiska Nordvietnam gav rubriker i internationella medier. Det gjorde sedan också arbetet för avspänningen mellan blocken och global nedrustning.

Ett axplock på vad nostalgikerna kan se tillbaka på. 1968 demonstrerade en fackelbärande Palme i klädd ryssmössa sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör på Sergels torg. Det ledde till en mindre diplomatisk kris med USA. 1971 likställde Palme USA:s bombningar av Hanoi med dåden i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpvilleoch Treblinka. Det ledde till en stor diplomatisk kris med USA.

På besök i Tanzania 1971 beskrevs Palme av president Julius Nyerere som ”en internationell ledare som redan hunnit bidra till socialismens utveckling i Europa”. I Jugoslavien 1975 hyllades han av diktatorn Tito som en centralgestalt i den västeuropeiska socialdemokratin. På besök i Kuba 1975 trycktes Palmes tal i sin helhet av partitidningen Gramma och sändes två gånger i TV. På besök i DDR 1984 publicerades hans middagstal om nedrustning i Neues Deutschland, DDR:s egen Pravda. 

Numera talas det inte så mycket om Palmetidens politiska romans med olika vänsterdiktaturer, men desto mer om Palmekommissionen, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull ”kärnvapenallians”. Det var så att säga inte någon tillfällighet att inför S-kongressen i höstas reste 100 S-profiler – i strid med regeringens utredning – krav på att Sverige skulle tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. 

Redan i juni 2021 bildades det en ny internationell kommission – Common Security 2022 och med Olof Palmes Internationella Center i ledningen. Ansatsen ska vara densamma: ”A means to making people and governments feel safe without the threat of weapons of mass destruction, nuclear deterrence, military force, and violence.”

En annan utgångspunkt var – trots att den europeiska säkerhetsordningen raserades vid Ryssland invasion av Ukraina 2014 – att Europa är den region i världen som mest utmärks av fred.

I Palmes anda tror man inte att kärnvapennedrustning enbart kan överlåtas till förhandlarna utan att det krävs en folkrörelse som driver politikerna framåt för att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof. 

Och förhoppningen lever. Som Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström har uttryckt saken:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.

Orden föll efter flera månaders rysk militär uppladdning vid Ukrainas gräns och några dagar före den andra invasion – och efter år av tilltagande repression mot oliktänkande och fri nyhetsförmedling i Putinland.

**

Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor hade sin bakgrund i Socialistinternationalen med Palme som vice ordförande och Bernt Carlsson som generalsekreterare. Den bildades på Palmes initiativ 1980. 1982 presenterades rapporten Gemensam säkerhet. Det var inget fel på tanken att försöka skapa ett bättre samtalsklimat mellan supermakterna, men förslagen fick sovjetisk slagsida.

I medlemsskaran ingick bland andra Gro Harlem Brundtland, Egon Bahr och David Owen. Kommissionen skulle vara oberoende men det låg i Sovjetunionens natur att medlemmen Grigorij Arbatov, chef för institutet för USA- och Kanadastudier i Moskva, inte kunde vara oberoende av Kreml. Detsamma gällde generallöjtnanten i den militära underrättelsetjänsten GRU, Michail Milstein, som ingick i sekretariatet. Han hade tidigare bland annat varit biträdande chef för desinformationsavdelningen inom GRU. 

Saken blev knappast mindre delikat av att man i Moskva såg påverkansoperationer riktade mot både fredsrörelsen och de socialdemokratiska partierna i Norden som viktiga medel i en tid när det kalla kriget – efter sovjetisk upprustning och invasionen av Afghanistan 1979 – hade blivit iskallt. 

Som svar på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (SS 20) med siktet inställt på Västeuropa, lanserade Nato 1979 sitt så kallade dubbelbeslut. Om Sovjetunionen upphörde med att utplacera nya robotar och skrotade de som redan hade utplacerats, skulle man avstå från att återställa styrkebalansen genom att ladda upp egna robotar (108 Pershing-2 och 465 kryssningsrobotar) i Västeuropa.

Palme var starkt kritisk till dubbelbeslutet som han menade ökad konfliktnivån och kunde leda till kärnvapenkrig. I stället borde de redan utplacerade sovjetiska medeldistansrobotarna ses som den nya balanspunkten i det som borde bli ett nytt så kallat fredligt dubbelbeslut. Detta innebar att Nato inte skulle utplacera nya robotar och att förhandlingar om nedrustning inledas. Det var också Sovjetunionens linje.

1982 lanserades förslaget om balanserad nedrustning genom inrättandet av en korridor i Europa fri från slagfältskärnvapen. I praktiken var det riktat mot Natos försvarsdoktrin (flexible response) och gränsförsvar. Moskva gav sitt bifall. 

En kärnvapenfri zon i Norden var en favorit i fredsrörelsen som också Palme omfamnade. På partikongressen 1981framställdes den som en väg till ett kärnvapenfritt Europa. Varken Sverige eller Finland hade kärnvapen. Natomedlemmarna Norge och Danmark hade inte egna kärnvapen, och båda hade deklarerat att Nato inte heller fick utplacera några. Återstod alltså Sovjetunionen som förespråkade zonen, men då utan begränsningar av det egna handlingsutrymmet i Östersjön. 

Ibland innehöll S-regeringens linje ett krav på kärnvapenfrihet, ibland var det inte nödvändigt att ställa några krav alls i förväg. I ett tal inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors 1983 slog Palme fast kravet på kärnvapenfrihet men sade att det ändå var en förhandlingsfråga. Det centrala var en utfästelse från Sovjetunionen om att inte angripa.

I partihistorien är allt detta förträngt. I stället råder fredaktivismidyll.

**

Det har blivit ett närmast liturgiskt inslag inom socialdemokratin att göra en referens till Olof Palme – i syfte skapa legitimitet för en ståndpunkt eller ledande partiföreträdare. Som 2017 när Magdalena Andersson för första gången skulle uppträda i Almedalen. Ny teknik ­– med det passande namnet ”förstärkt verklighet” -– gjorde det möjligt att via app/mobil se och lyssna Palme på scenen tillsammans med Andersson. 

Med teknikens hjälp var det möjligt att förflytta sig i tiden. Men bara bakåt. I Nato-frågan borde Socialdemokraterna se framåt. Också i fråga om hösten val. För det finns en väljaropinion att stödja sig på. 

I en mätning (18–23 mars) från Novus svarar 43 procent ja, 27 procent nej och 30 procent vet inte på frågan om Sverige ska gå med i Nato. Om frågan däremot gäller att gå med tillsammans med Finland svarar 63 procent ja, 18 procent nej och 19 procent vet ej. Bland S–sympatisörerna är 59 procent positiva till en svensk-finsk samgång in i Nato. Bara 15 procent är emot och 26 procent inte vet.

Och om det kommer ett positivt besked från Magdalena Andersson är det rimligt tro att opinionsbilden blir än mer Nato-vänlig. Andersson står i särklass bland partiledarna när det förtroende och opinionssiffrorna visar att vinden blåser i S-riktning. Med Nato-frågan bilagd i enighet med de borgerliga partierna och SD kan hon gå till valet den 11 september med “välfärden” i centrum — alternativet är en valrörelse där rikets säkerhet står i fokus.

Budskapet till fredsrörelsen borde vara att en ny tid kräver nya säkerhetspolitiska lösningar. Med tillägget att visst gör det ont när knoppar brista men ännu ondare när kroppar gör det.

Essä publicerad i Säkerhetsrådet 11 april 2022.

Read More

På åländska Kastelholms slott anordnas årligen fredskonferens. I förra veckan var Stefan Löfven på plats – och slutsatsen efter hans framträdande är att vi ska vara glada över att han inte längre är Sveriges statsminister. Han vet fortfarande inte om ”vi” har varit naiva i fråga om Ryssland: ”Man måste ge freden och demokratin en möjlighet, allt annat är fel.”

I Finland och Sverige pågår som bäst en process som kan leda – och troligen leder – fram till ansökan om medlemskap i Nato. Från båda sidor betonas att det rör sig om var för sig oberoende beslut och att man inte ska lägga näsan i blöt på andra sidan Östersjön.

Magdalena Anderssons uttalande om Natomedlemskapets destabiliserande verkan hade dock knappt lagts åt sidan innan Löfven kraschade in i porslinsbutiken med konstaterandet att säkerheten inte ökar med ”Nato och Ryssland intill varandra”. Kort sagt, den nyligen avgångne statsministern avråder i praktiken Finland, som har en gemensam gräns med Putin, från att ansöka.

Och när han talar om varför, låter han som en röst från Kreml: ”Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga.”

Trots Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina befinner sig Löfven på samma avlägsna planet, som när han 2015 slog fast att ett svenskt och finländskt medlemskap i Nato skulle öka osäkerheten i närområdet: ”Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Allra helst skulle Löfven därmed önska att till exempel de baltiska staterna lämnade Nato – allt för att öka säkerheten i närområdet. Väx upp, får man lust att utbrista.

Ska man tro Löfven har inte heller Sveriges säkerhetspolitiska läge ändrats – trots de beredskapsanpassningar som gjorts. Beskedet från Försvarsmakten är nämligen att det militära hotet inte har ökat. Så inte heller av det skälet finner han anledning att ompröva sitt nej till Nato. Om morgondagen har han inget säga.

Och ska vi tro Löfven så kan vi ta det med ro. Ryssarna är inte på väg, ”de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är”.

Så vi kan tydligen andas ut. Det är kanske mindre cyniskt tänkt än sagt, men nog borde Stefan Löfven konfronteras med skräckbilderna från Butja och Mariupol. Samt med frågan om rimligheten i Rysslands vilja att ha “trygga” gränser.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 april 2022.

Read More

När försvarsminister Peter Hultqvist intervjuades i SVT:s 30 minuter för några veckor sedan lyckades han tre gånger på raken undvika att svara på frågan om Sverige vore säkrare som medlem i Nato. I stället hördes den sedvanliga visan om att det är olyckligt med snabba kast i säkerhetspolitiken.

Men sällan har en regering gjort så tvära kast på så kort tid.

I utrikesdeklarationen den 16 februari slogs det fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var första gången sedan regeringsskiftet 2014 som orden uttalades i utrikesdeklarationen. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”.

Hultqvists vi-hoppas-på-det-bästa-linje tycktes intakt, men doktrinen krackelerade definitivt när Ryssland den 24 februari inledde en ny storskalig invasion av Ukraina. Det ledde till att statsminister Andersson sade att en ansökan inte kan ”uteslutas för all framtid” men att den nu skulle verka ”destabiliserande”. Sedan ändrade hon sig med hänvisning till att säkerhetsläget ändrats och att utfallet av den pågående säkerhetspolitiska analysen därför skulle avgöra ”vägen framåt”.

Längs vägen hit har Andersson först dragit i tvivelsmål huruvida Sverige skulle agera solidariskt i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum – för att sedan göra detta till en självklarhet.

I försöken att komma runt Natofrågan har Andersson också hunnit med att flagga upp EU:s motsvarighet till Nato:s artikel 5. Ja, faktiskt därmed avskrivit den militära alliansfriheten. Vid sitt besök i Tyskland tidigare i veckan slog hon fast att den hjälp som EU:s medlemsländer förutsätts ge utifrån Lissabonfördragets paragraf 42:7, ”skall/kan inkludera militärt bistånd”. Vaktslåendet om den militära alliansfriheten kan alltså inte längre utgöra något argument mot Natomedlemskap.

När det i onsdags var Anderssons tur att utfrågas i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte Natomedlemskap ”på något sätt” och partikongressbeslutet från i höstas om nej till Nato var inte heller hugget i sten. Säkerhetsläget har ju ändrats och därmed förutsättningarna för beslutet. Nu handlar det om att göra det som är ”bäst för Sverige”, och att svaret på den frågan kommer i den säkerhetspolitiska analys som ska vara färdig senast 31 maj.

Tyngst vägande i den analysen blir utfallet av den utredning om medlemskap som redan om några veckor landar på den finländska riksdagens bord.

Det vore minst sagt överraskande om slutsatsen blir en annan än den som president Niinistö redan har dragit: ”ett medlemskap skulle ge Finland den mest tillräckliga säkerhet (som står till buds)”. Han har också klargjort att mot bakgrund av det starka stödet i opinionen är det inte nödvändigt att hålla en folkomröstning.

Det är alltså inte någon högoddsare att Finland kommer att lämna in en ansökan om medlemskap för behandling vid Nato-toppmötet i Madrid i slutet av juni.

Och svaret från Nato är givet.

Och processen kommer att gå snabbt.

Och det ska mycket till för att Sverige, när den säkerhetspolitiska analysen är gjord och diskuterad i riksdagen, inte kommer att slå följe med Finland.

För Magdalena Andersson kompliceras frågan av att Socialdemokraterna aldrig har gjort upp med Palme-erans neutralism, tanken på att dialog smäller högre än vapen och föreställningen om att Nato är en hotfull ”kärnvapenallians”. Kort sagt, att göra det som är bäst för Sverige kan leda till ett uppror i partiet.

Alternativt får statsministern gå till val med beskedet i Natofrågan att Socialdemokraterna gör vad som är bäst för partiet. Med fyra borgerliga partier som driver på, och en majoritet också bland de egna sympatisörerna för en ansökan tillsammans med Finland. Till slut hittar vi nog hem.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 april 2022.

Read More

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More

I söndagens Agenda medverkade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Han var exalterad redan från start och fortsatte sedan med uppläxning av motdebattanterna från M och SD. I stället för att söka kontaktytor,  skambelades förslagen om att stärka försvaret i närtid, liksom den Nato-option som en majoritet i riksdagen tagit ställning för.

Vänsterpartiet ville för sin del ha mindre samarbete med Nato och mindre pengar till försvaret (och mer till ”välfärden”). Om detta var Hultqvist tyst.

Allt eftersom tiden gick blev Hultqvist allt rödare i ansiktet – och det kan inte ha varit något annat är skammens rodnad när han hörde hur de egna orden föll. Allt medan han gick på med en i Agenda sällan skådad tillplattande härskarteknik. Budskapet var att inget som regeringen redan gör, kan göras bättre.

Anfall kan vara bästa försvar i debatt i underläge, men det är inte detsamma som att det är bra för rikets säkerhet. Hultqvist har helt rätt i att det tar lång tid att återuppbygga den nationella försvarsförmågan. Det återstår dock att lägga fram bevis för ståndpunkten att en förstärkning i närtid utöver det som ingår i försvarsbeslutet, skulle skada återskapandet av försvarsförmågan. Det är inte självförklarande, om man säger så.

Det är lika svårt att förstå varför hänsyn inte ska tas till att hotbilden ser dramatiskt mycket sämre ut nu, än när försvarsbeslutet klubbades 2020.

Tvisten kan slitas genom en enkel fråga till ÖB Micael Bydén om en ”shoppinglista” för förmågelyft utöver plan.Det är ett arbete som inte kan vänta till den i försvarsbeslutet till 2023 inplanerade kontrollstationen. Och det måste få kosta. 2025 bör Sverige ha uppnått Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifterna i stället för planerade 1,5 procent av BNP. Prislappen är billig om krisen eller kriget kommer – och ännu billigare om avskräckningen bevarar freden.

I den mycket spända situation som råder stavas ordet ansvarstagande ”här och nu”- satsningar redan i vårbudgeten. Om inte S kan säga farväl till det rådande försvarsekonomiska mantrat ”vi betalar inte”, bör de borgerliga och SD köra över regeringen.

Försvarsministern var lika von Oben i fråga om den säkerhetspolitiska doktrinen. Kraven på en Nato-option avfärdades med ord som ”pyssla med” och ”experimentverkstad”. Farligt, farligt, menar Hultqvist med hänvisning till den rådande spänningen. Men vaktslåendet om den säkerhetspolitiska balansen och stabiliteten är en del av den säkerhetspolitiska partiliturgin.

Det är en paradox att regeringens fastslående att Sverige själv väljer säkerhetspolitisk linje, i praktiken både innebär motsatsen och ett accepterande av Kremls verklighetsbeskrivning. Medan det nu dras upp röda linjer i förhållande till hur andra stater ska agera, har regeringen en egen röd linje. Och den går vid ett svenskt Nato-medlemskap. Så kravet från Moskva har regeringen uppfyllt alldeles på egen hand.

Allianslösheten ökar Sveriges handlingsfrihet, brukar det sägas av dess försvarare. Men det vi i själva verket säger är att det inte alls – trots vår egen ihopsnickrade ensidiga solidaritetsdeklaration – är säkert att vi ställer upp för andra. Är det den signal som vill skicka till dem som vi hoppas ska hjälpa oss? Med medlemskap i Nato skulle vi omfattas av försvarsalliansens trygghetsgaranti. Vilket är bra också med tanke på att vi sett från ryskt perspektiv redan är en del av Nato.

Med tanke på att samtal om försvar och säkerhet är en sällanvara i SVT hade man kunnat hoppas på mer än den uppvisning i arrogans som ”arge magistern” bjöd på. Samtidigt blev det glasklart varför Försvarsberedningen bör kallas in både i syfte att se på förmågelyft och säkerhetspolitisk doktrin. Regeringen mäktar inte uppgiften att leda det arbetet på egen hand.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 feb 2022.

Read More

Invasionen av Ukraina 2014 raserade den europeiska säkerhetsordningen. Under vapenhot om att ta kriget vidare har Ryssland nu fått gehör för att förhandla om en uppdelning av Europa i intressesfärer. Tre decennier efter Sovjetunionens upphörande vill Vladimir Putin föra Europa tillbaka till det kalla krigets dagar. Ja, strängt taget längtar han ju tillbaka till SSSR (Sovjetrepublikens egen förkortning).

Det är en seger för Putins ambitioner att den första förhandlingsomgången i mitten av januari blir i ett bilateralt stormaktsformat med USA. Därefter följer ett multilateralt möte med Nato, som ju är ansvarigt för det territoriella försvaret i Europa, och ett tredje möte inom ramen för OSSE. EU är däremot inte alls med i bilden.

På bordet ligger en kravlista som bland annat innebär att Nato för all framtid ska säga nej till nya ansökningar om medlemskap. Om Ryssland skulle få sin vilja igenom, är medlemskap i Nato således uteslutet för svensk del. I kravbilden ingår också restriktioner som i praktiken gör det nuvarande nästanmedlemskapet omöjligt att upprätthålla. Det skulle också slå direkt mot nätverket av säkerhetssamarbeten som etablerats under de senaste åren.

Kort sagt, hela den grund som svensk säkerhets- och försvarspolitik vilar på skulle gå förlorad.

Det är utmärkt att försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat de ryska kraven som ”oacceptabla” och betonat ”varje stats rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg”. Däremot är det obegripligt att han samtidigt ger ett slags indirekt stöd till de ryska kraven och den ryska berättelsen om det hotfulla Nato genom att som svar deklarera att ”vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare”.

Till saken hör ju att utan den socialdemokratiska fredsfundamentalistiska Nato-nojan hade Sverige sedan länge tagit det naturliga steget till fullvärdigt medlemskap. En skillnad hade då varit en högre tröskel i form av både säkerhetsgarantier och ökad gemensam försvarsförmåga i Norden/Baltikum. Nu är det som det är. I nuläget borde dock alla inse att försvarsbeslutet är passé, vilket regeringen kan göra något åt. Men vill Magdalena Andersson ”vända på alla stenar” också när det gäller försvaret?

Det självvalda svenska utanförskapet innebär att vi inte kommer att sitta med vid förhandlingsbordet när det återuppvaknade Nato-Rysslandsrådet möts för att diskutera säkerhetsläget och den ryska önskelistan. Hultqvist får i stället nöja sig med smulor från bordet i form av lite förhands- och efterhandsinformation. Eller att göra inspel underhand, och hoppas att någon lyssnar.

Att Putins önskelista är maximalistisk, har gjorts offentlig och ska uppfyllas på nolltid visar att den inte är tänkt som ett verkligt förhandlingsunderlag. Kraven har också avvisats av Nato. Allt annat vore otänkbart. De ryska kraven är inte legitima utan bygger på att makt går före självbestämmanderätt.

Men bara det faktum att den ryska ”oron” tas på allvar är en seger för Putin – och oroande. Det finns en risk för att konflikträdslan får trumfa ett kyligare eller mer långsiktigt förhållningssätt.

Putin har utlovat ett militärt svar om kraven på formella säkerhetsfördrag inte uppfylls. Under tiden trummar statliga medier ut krigspropaganda och informationskrigföring pågår. Allt medan rysk militär står redo och laddad vid gränsen mot Ukraina. I detta stora upplagda förhandlingsspel, är de båda huvudscenarierna en framgång, utifrån ryskt perspektiv.

Det blir nog inte ett nytt Jalta. Frågan är vad Putin kan få i stället och hur högt priset blir som Ukraina får betala. Om vi inte, ska sägas, ställs inför ännu värre scenarier.

Ledare i Svenska Dagbladet 30/12 2021.

Read More