Den norska regeringen ska överlägga med partierna i Stortinget om biståndet till Ukraina. Frågan är om det ska öka. När Arbeiderpartiet och Senterpartiet överlade med oppositionen i våras blev svaret nej. I somras uttryckte statsminister Støre en sval entusiasm med orden att stöd utöver det som redan hade utlovats inte kunde uteslutas. ”Självklart” borde ha varit det naturliga svaret.

Nu väntas i alla fall en ökning. På den borgerliga sidan trycker Høyre och Venstre på.

Tidskriften The Economist utsåg Norge till världens rikaste land 2023. Annorlunda uttryckt har man så att det räcker till och blir över. Landet formligen badar i oljepengar. Till skillnad från tv-seriens Lykkeland är inte Ukraina lyckligt lottat utan kämpar mot Putinland för att överleva. Att Ukraina vinner den striden är dessutom avgörande för fred och frihet i Europa. Alltså även för Norge.

Från officiellt håll hävdas att Norge tillhör de länder som bistår Ukraina allra mest. Fast det stämmer bara om man ska tro regeringens självgoda skryt om det femåriga Nansenprogrammet på totalt 75 miljarder norska kronor för perioden 2023–2027 (2022 uppgick stödet till tio miljarder). Programmetdröjde och kan knappast beskrivas som särskilt generöst.

Verkligheten fångas bättre i form av redan utdelat eller snart-på-gång-stöd. Norge ligger varken i framkant bland givarländerna som andel av BNP, i absoluta tal eller i fråga militär materiel (Ukraine Support Tracker). I Norden är Norge (bortsett från Island) det land som är minst solidariskt – och Danmark mest.

Därför skorrar det falskt om uttalanden som att ”sammen med våre allierte gjør vi det vi kan for å bidra der behovene er størst”.

Världens rikaste land saknar inte medel att öka ramen för Nansenprogrammet. Värdet på Oljefondens aktieportfölj uppgår till mer än 18 000 miljarder NOK. Avkastningen första halvåret 2024 uppgick till svindlande 1 478 miljarder. Ändå agerar Norge som en dumsnål farbror Joakim.

En väg framåt är att Norge gör ett uttag ur Oljefonden. Visserligen stadgar den så kallade handlingsregeln att politiken bara får ta ut motsvarande beräknad realavkastning, maximalt tre procent. Undantag kan dock göras enskilda år vid behov av motkonjunkturpolitik (som under pandemin).

Med Europa i krig borde det vara möjligt för Stortinget att öppna för motsvarande möjlighet på säkerhetsområdet. Syftet med handlingsregeln är ju att inte tära på framtida generationers väl och väl. Att ändra den till förmån för Ukraina skulle vara ett uttryck för samma omsorg.

Det går dock att förstå en oro för att undantag blir regel. Finansministern Tryggve Slagsvold Vedum (SP) tillhör dem som med hänvisning till risken för öppna kranar säger nej till ett uttag ur Oljefonden. Enligt hans bedömning är det säkerhetspolitiska läget inte tillräckligt allvarligt. Norge är inte i krig. Kort sagt, han förstår inte allvaret.

Vedum betonar dessutom att ”det ligger veldig hardt arbeid bak” anhopningen av miljarder i fonden. Det mest iögonfallande exemplet på motsatsen är att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fick energipriserna att rusa i höjden. Det gjorde Norge till en ofrivillig krigsprofitör med en uppskattad övervinst 2022 och 2023 på 1 500 miljarder NOK.

Alternativet till att göra ett (i praktiken försumbart) uttag ur Oljefonden är att omprioritera för att därigenom kunna tillföra Nansenprogrammet ytterligare medel. Att, som Vedum önskar, prioritera här och nu inom ramen för det ordinarie budgetarbetet. Det underlättas ju dessutom när klirr i statskassan kan hämtas från Oljefonden (nästan en fjärdedel av årets statsbudget).

Norsk politik kännetecknas dock mindre av förmåga att välja bort för att kunna välja till, än att vilja servera ”pizza med allt”.

Men visst är det möjligt att prioritera om den politiska viljan finns; Regeringen Kristersson har lagt fram ett treårigt Ukrainaprogram för 2024–2026 med en ram på 75 miljarder. Alltså 25 miljarder per år. Och här ingår bara det militära stödet till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 september 2024.

Read More