Norge tjänade storkovan när priset på energi sköt i höjden efter Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även utan den ”ofrivilliga krigsprofiten” har landet de finansiella musklerna att ta täten i fråga om stöd till Ukraina. Men regeringen Jonas Gahr Støre saknar den politiska viljan.
Inför partiöverläggningarna i Stortinget häromdagen fanns det en viss förväntan om att Arbeiderpartiet och Senterpartiet skulle lägga något rejält på bordet. I stället blev det mest monopolpengar.
När det så kallade Nansenprogrammet sjösattes lanserades det som 75 miljarder norska kronor till Ukraina. Den finstilta verkligheten var mer blygsamma 15 miljarder årligen 2023–2027. Nu vill man göra om samma pr-trick; den finansiella ramen ökas till 130 miljarder, men då inkluderat ytterligare tre år. Kort sagt är det inte någon fastlagd ökning.
I stället ändrar man den tekniska utformningen så att det årliga biståndet till Ukraina ska uppgå till minst 15 miljarder, och för de tillkommande budgetår skjuts det till ytterligare fem miljarder. I insäljet för att möta kritik mot för lite och för sent, ingår att det ska införas kontrollstationer för att stämma av om stödet behöver öka. Som om vi inte redan vet att så är fallet.
Visst är det bra med långsiktighet, men måttet på solidaritet är inte framför allt utfästelser om stöd i framtiden utan vad som sker här och nu. Kort sagt, leverans. Så ja, det behövs mer. Man skulle till exempel kunna underlätta G7-ländernas plan på att ställa ut lån till Ukraina med frysta ryska tillgångar som säkerhet.
Mötet i Stortinget var dessutom i själva verket inte en överläggning utan en kort information om att så här blir det. Väl överståndet betonade dock den senterpartistiske finansministern Vedum å ena sidan krigets enorma konsekvenser, och å andra sidan enigheten. Men att regeringens förslag får stöd är inte detsamma som att alla är lika glada.
Kritiken avfärdas dock från regeringshåll med ord om att kriget är för allvarligt för att krångla om på hemmaplan. Och, understryks det med stor portion självgodhet, i Ukraina är man minsann så tacksamma över att biståndet från Norge är så stort.
I den norska självbilden är landet fortfarande en moralisk stormakt.
Men i skenet av den rådande graden av biståndsvilja skulle någon kanske säga att Norge snarare kan beskrivas som en frivillig än en ofrivillig krigsprofitör. Och nog borde man väl ha vetat bättre än att uppkalla programmet efter upptäcktsresanden och diplomaten Fridtjof Nansen.
Nansen tilldelades fredspriset 1922, bland annat för sitt biståndsarbete i svältens Ryssland och Ukraina. För honom var dock Ukraina inte ett eget land, utan blott och bart en del av (bolsjevikernas) Ryssland. På ett i dag obehagligt bekant sätt slog Nansen fast att ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”.
Ledare i Svenska Dagbladet 21 sept 2024.
Read More