Claes Arvidsson

Archive
Jens Stoltenberg

Det var en glad Jonas Gahr Støre som dagen efter det norska stortingsvalet 13 september hörde av sig till följarna på Facebook: ”Takk for tilliten. Nå begynner jobben med å forme en regjering som bygger på fellesskap og rettferdighet for landet vårt. Jeg gleder meg til å ta fatt på jobben!”

Efter de drygt 100 första dagarna har statsminister Støres minoritetsregering drabbats av en opinionschock. Sedan valet har Arbeiderpartiet och Senterpartiet tillsammans gått tillbaka drygt 11 procentenheter. AP är inte heller längre största parti utan den positionen har tagits av Høyre, som sedan valet ökat med 6 procentenheter till 26,2 procent.

Antielitism var ett vinnande tema i valrörelsen. AP formulerade det i sin slogan “Nå er det vanlig folks tur”. Utnämningen av Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg till ny chef för Norges bank och därmed även styrelseordförande för Oljefonden, har i stället fört tankarna till motsatsen.

Uttrycket ”noen har snakket sammen” syftar bakåt till den tid då AP:s tungviktare möttes för att i förväg bestämma hur partiorgan och folkvalda politiker skulle agera. ”Gutteklubben grei” knyts främst till manliga ryggkliande nätverk i privat sektor.

Jens Stoltenberg är son till Thorvald Stoltenberg, som var vän till och minister hos Gro Harlem Brundtland. Han har själv varit näringslivsminister, finansminister och statsminister. Och anses som partiledare ha stöttat gode vännen Jonas Gahr Støres karriär i partiet.

I början av förra året åt Stoltenberg middag hemma hos vännen och finansmannen Knut Brundtland, son till Gro Harlem Brundtland. Oljefondens chef, den tidigare hedgefondförvaltaren Nicolai Tangen var också där. Några månader senare var Støre en av middagsgästerna hemma hos Brundtland. En annan var Tangen.

Vid båda tillfällena diskuterades jobbet i Norges bank – och detta trots att den sittande chefen ännu inte hade aviserat sin avgång. Det skedde först i slutet av augusti.

Och ja, Støre arbetade en gång för Gro.

Sedan tjänsten hade utlysts förklarade sig Støre jävig om Stoltenberg skulle söka. Han hade dock inte diskuterat jobbet med sin gode vän. Rättare sagt, visade det sig, hade temat ”tagits upp” men inte ”diskuterats”.

När tjänsten utlystes kunde jobbeskrivningen läsas som att man snarare sökte efter en styrelseordförande till Oljefonden som också skulle vara centralbankschef, än tvärtom. Typiskt nog lades vikt vid kriterier som passade Stoltenbergs erfarenheter från Nato. I nästa scen i dramat uppmanade finansdepartementet Jens Stoltenberg och vice centralbankchefen Ida Wolden Bache (med tunga akademiska meriter och lång erfarenhet från Norges bank) att söka.

Så fick Stoltenberg jobbet.

Och nu står frågetecknen på rad om utnämningen. Konstitutionsutskottet vill ha svar från finansministern på 17 frågor, samtidigt som fem har gått till statsministern. Kanske kokar det hela ned till att Norge är ett litet land. Kanske inte.

En annan fråga gäller hur Stoltenberg med sin politiska bakgrund kommer att agera som chef. I Norge är det regeringen som på förslag från finansministern som utnämner centralbankschef, men denne ska sedan agera oavhängigt i förhållande till politiken. Bara misstanken om motsatsen kommer att följa Stoltenberg och tära på förtroendet för Norges bank.

I efterspeldiskussionen kring utnämningen har det också visat sig att finansminister Slagsvold Vedum inte hade förstått att styrelseordföranden i Oljefonden inte ska delta operativt i förvaltningen. Saken blir inte klarare eftersom Støre själv tidigare i en intervju i Financial Times slog fast att oljefonden skulle bli mer politisk.

Till saken hör att Jens Stoltenberg av tjänsteskäl kan tillträda sitt nya jobb först i höst. Till dess kommer Ida Wolden Bache att vara vikarierande chef för Norges bank.

Publicerad i Svenska Dagbladet 13 februari 2022

Read More

”Hallo Peter! Takk for sist. Flott å se dig igen. Jeg er lei meg for at du måtte vente i korridoren mens vi fattet vedtak, men du vet jo hvordan det er. Enten er man med, eller så er man ikke med. Med Natos to-prosentmål for forsvarsutgiftene som ess i ermet, skulle du jo dessuten lettere kunne hevde deg mot Magdalena.”

Så skulle det kunna låta när försvarsminister Peter Hultqvist i dag tar emot Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för ett tvådagars partnerskapsbesök. Så sent som i fredags skildes de åt efter Natos försvarsministermöte i Bryssel som bland annat enades om en ny strategi (Concept for deterrence and defence in the euro-atlantic area). Den handlar om att möta en hotbild i vilken Ryssland agerar samtidigt i Baltikum och i Svarta havet inkluderande attacker med kärnvapen, i cybersfären och från rymden.

Nu ska Natos medlemmar jobba vidare med regionala planer för att konkret möta den nya hotbilden. Sverige är välkommen att höja rösten, men inte att delta när besluten fattas. Samma sak när Nato i sommar fattar beslut om alliansens framtida inriktning (Strategic concept). 

Senast skedde det för tio år sedan och då nämndes inte Kina med ett ord. Nu blir horisonten vidare; att döma av uttalanden från Stoltenberg kommer Kina inte att beskrivas som en fiende men som en stat som kan slå mot Natos kollektiva försvar. Kanske i kompanjonskap med Putinland.

Som alternativ till medlemskap har den så kallade Hultqvistdoktrinen etablerats med fokus på fördjupat försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilaterala basis. Det är förvisso utmärkt att Sverige på så sätt förankras i ett försvars- och säkerhetspolitiskt nätverk med en tröskelskapande effekt. Samarbetena stärker operativ förmåga och möjligheten till gemensamt agerande.

I händelse av ett konfliktläge som kräver snabbhet – och där Nato inte kan leverera – ökar mångfalden samarbetskonstellationer dessutom handlingsmöjligheterna och skapar en bättre flexibilitet.

Hultqvistdoktrinens fokus på nätverksbyggande är dock inte regeringen Löfvens uppfinning utan del av en trend som det allianslösa Sverige har hakat på. Och samarbetena utgör inte en ersättning för medlemskap i Nato, vare sig för Sveriges eller för Finlands del.

Regeringen Löfven säger dock ihärdigt nej till medlemskap, med hänvisning till att den säkerhetspolitiska linjen ska vara förutsägbar. Men vad hjälper det, när alla vet att Kreml ser Sverige som en del av Nato. Alla vet också att vid en konflikt i Norden-Baltikum, kommer Sverige ofrånkomligen att dras in.

Sveriges försvarsdoktrin utgår från att vi inte kan försvara oss på egen hand. Vi har en operationsplanering bortom fred med Finland. Det finns också en önskan att samordna operationsplanering med Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Så vad vore naturligare att ta det sista steget in för att verkligen möjliggöra ett gemensamt krigsavhållande agerande, som dessutom i stället för hopp om bistånd i ett konfliktläge skulle ge en trovärdig säkerhetsgaranti?

I stället har Hultqvist skapat oförutsägbarhet om den säkerhetspolitiska linjen genom att signalera kursomläggning i fråga om var Sverige står i fråga om fördjupat försvarssamarbete i EU. Som Stoltenberg säkert kommer att understryka är dock strategisk autonomi med sikte på att etablera militärmakt en riktig gla’ nyhet för Kreml. Det skulle ytterligare dra isär Europa och USA och förstärka oenighet internt i EU.

EU kan inte ersätta Nato men väl bidra till att stärka försvaret av Europa. Detta genom att få fart på det försvarsindustriella samarbetet, bättra på försvarslogistiken och satsa på att via civilt försvar öka motståndskraften.

Ledare i Svenska Dagbladet 25/10 2021.

Read More