Claes Arvidsson

Archive
Oljefonden

Det var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång. 

Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar. 

Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.

Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.

Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.

På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.

För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned. 

I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.

Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.

I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.

Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.

Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar. 

Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022

Read More

Lykkeland är den träffande titeln på NRK:s tv-serie om det norska oljeäventyret, hur det med start på 1970-talet förändrar livet i småstaden Stavanger och gör Norge nyrikt. Den planerade säsong tre handlar om åren 1987–90. Lykkeland kan bli en riktig långkörare och få en ny dramatisk vinkling när klimatfrågan så småningom kommer upp i den offentliga debatten.

Och i vår tid med utfasningen av näringen fram emot 2050 på gång, kan det bli ännu mer dramatik – och politiskt bråk med krav från partierna till vänster och miljöorganisationer om ”tvärbroms” respektive Fremskrittspartiets ”full gas” som ytterpunkter. 

I den breda mitten med Arbeiderpartiet, Høyre, facket och näringslivet i centrum vill man avveckla med förnuft. Suga på karamellen så länge det går. Inom ramen för regeringens ”gröne skifte” – och med kunskap från den högteknologiska petroleumsektorn – skall det samtidigt utvecklas nya näringar både med sikte på fortsatt elektrifiering och ofarliggörande av CO2-utsläppen. Det ska bli ett nytt industriäventyr.

Väljarnas aptit på att gå snabbt fram är dessutom måttlig. Visserligen var klimatet en viktig fråga inför stortingsvalet förra hösten, men när rösterna räknats visade det sig att annat var viktigare. Sedan dess har skenande priser på el och livsmedel knappast ökat intresset.

I en ranking av världens klimatvärstingar utgörs topp fem av Kina, USA, Indien, Ryssland och Indonesien. Norge hamnar på plats 114 av 193 granskade länder (faktiskt delad plats med Sverige) med ansvar för 0,06 procent av världens utsläpp. 98 procent av energiförbrukningen är förnybar. Ändå är inte allt frid och fröjd. 

I enlighet med uppläggningen av Parisavtalet är det bara egna utsläpp som ett land kan hållas ansvarigt för. Inte de som exporteras. På egen hand, konstaterar regeringens sittande klimatutredning, släpper Norge ut ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter, men har sedan slutet av 1990-talet genom exporten av olja och naturgas årligen indirekt släppt ut mellan 400 och 500 miljoner ton CO2-ekvivalenter.

Det norska fossilavtrycket blir därmed ett annat och ”jobbigare” för ansvariga politiker. Å ena sidan frikänner sig det officiella Norge ändå från skuld i enlighet med Parisavtalet, å andra sidan tar man ansvar bland annat genom Oljefonden som ska investera ”grönt”.

Fokus i den norska debatten ligger på de interna norska klimatmålen för CO2-utsläpp. Alla är överens om att de ska ned. Inför klimattoppmötet i Sharm El Sheikh skärpte regeringen kraven. Ambitionen var tidigare en reducering på minst 50 procent och upp mot 55 procent till 2030 i förhållande till 1990 års utsläppsnivå. Klimatmålet är nu 55 procent. Alltså samma som gäller i EU.

Det verkar dock osäkert om det målet kan uppfyllas – 2021 var de samlade utsläppen endast 4,7 procent lägre än 1990. Regeringen har dessutom infört miljöprislättnader för att göra tillvaron billigare för bilister. Årliga planer för minskade utsläpp har dock utlovats. Nödlösningen kan bli att inom ramen för EU:s kvotsystem ta begränsningar utanför Norges gränser. Det är fullt legitimt men gör miljöfundamentalisterna rasande.

På de ”riktigt grönas” kravlista står fastställande av ett slutdatum för all olje- och gasproduktion på norsk sockel. Det är inte aktuellt. Detsamma gäller kravet att nya koncessioner för att leta efter nya fynd inte ska ges. Kritiken mot den generösa skatteregimen har dock fått visst gehör. Skattereglerna kommer att bli något mindre frikostiga men fortfarande att vara stimulerande. 

En annan konfliktlinje handlar om geografi och ekokänslighet. Den segslitna striden om Lofoten, Vesterålen och Senja utföll med förbud medan dragkampen om Barents hav ännu inte är avgjord. Nya koncessioner har delats ut så sent som i våras. Men kanske är Equinors ”samlade” slutsats att vänta med beslut om att bygga ut Wistingfältet till 2026 ett tecken i tiden. 

I syfte att minska utsläppen och stimulera till ny grön industri finns planer på att elektrifiera olje- och gasinstallationerna på norsk sockel (i stället för att som nu producera el med hjälp av gasturbiner på plattformarna). Det kan ske via kabel från land och genom vindkraftverk till havs. Kritikerna menar att det rätt och slätt handlar om gröntvättning, men det också sägas att elektrifieringen av sockeln inte ses i ett nationellt sammanhang. 

Det är förstås korrekt att en elektrifiering skulle leda till att fossilavtrycket från norsk sockel skulle minska. Problemet är dock att det globala fotavtrycket skulle öka när gasen i stället går på export. Ett annat problem är att elektrifieringen skulle lägga beslag på uppskattningsvis 10 procent av Norges elproduktion under ett normalår. 

Den elen kommer att efterfrågas bland annat i ny energikrävande industri, medan förväntad nyproduktion inte väntas hänga med efterfrågan.

Protester ledde till att satsningen på vindkraft till land kom av sig och ännu är det ovisst om opinionen kan vändas med mer lokalt inflytande och mer pengar till de aktuella kommunerna. Vindkraft till havs är ännu i sin linda. Vattenkraften har viss potential men skapar lätt protestvågor. Solenergi står nu för 0,15 procent av strömproduktionen men också här väntas nya regler (och bidrag) som ska göra det mer attraktivt.

Resultatet kan bli elkraftunderskott fram mot 2027. Samtidigt som det investeras stort i nätutbyggnad för att få bättre flöden mellan de olika elprisområdena. Så en elektrifiering av sockeln ställer till problem samtidigt som den egentligen inte löser något problem annat än att göra olje- och gasproduktionen mer politiskt lättsmält. 

Statoil och Equinors tidiga historia 1972–2001 har beskrivits av Eivind Thomassen i Middel og mål och utvecklingen därefter som börsnoterat företag av Marten Boon i En nasjonal kjempe (båda utgivna på Universitetsforlaget 2022). En linje genom historien är turen med återkommande pristoppar – och den har ju hållit i sig för Lykkelandet. 

Det ryska energikriget med början 2021 och storinvasionen i Ukraina 2022 har fått priset på olja och naturgas att nå nya rekordnivåer – och har gjort Norge till en ofrivillig krigsprofitör. Ett exempel: 2020 uppgick skillnaden mellan Sverige och Norge i fråga om BNP per capita (i löpande priser) till ca 200 000 i norsk favör. Tredje kvartalet i år hade den ökat dramatiskt – 1 100 000 mot 540 000. 

Och skattepengarna formligen forsar in i statskassan (Oljefonden). Enbart Equinor har betalt in mer än 400 miljarder under 2022.

Norge har på köpet blivit den största exportören av naturgas till Europa och därmed blivit en tyngre geopolitisk aktör.

EU-kommissionen har tillsammans med Norge etablerat en gemensam task force. I den är en utgångspunkt att det inte ska införas något pristak på gas utan att man i stället ska hitta andra vägar för att stabilisera priset på energi, just det som både Norge och kommissionen önskar.

Att Norge genom att skjuta upp underhållsarbete på anläggningarna har kunnat öka produktionen av naturgas med 10 procent har också stärkt landets aktier. Norges ställning skulle bli ännu starkare om man kunde bli av med stämpeln krigsprofitör (om än ofrivillig). Receptet är att göra mer för Ukraina. Det bistånd på 13 miljarder som utlovats för 2022–2023 är ju bara lite växelpengar i Oljefondens kassakista. Hittills har dock regeringen bara uppvisat självbelåtenhet men möjligtvis kommer det ett initiativ i december.

En annan positiv bieffekt av engergipriskrisen för Norge är att naturgas, tillsammans med kärnkraft, (i alla fall under en övergångsperiod) har blivit grönförklarade i EU:s taxonomi och därmed fått förlängd livstid. Taxonomin varken förbjuder eller uppmuntrar till investeringar men fungerar ändå med sin miljöklassning som ett styrmedel för investerare.

För Norge är olja och gas en avvecklingsbransch med framtidsutsikter.

Essä publicerad i Smedjan 21 november 2022.

Read More

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More

Det var en glad Jonas Gahr Støre som dagen efter det norska stortingsvalet 13 september hörde av sig till följarna på Facebook: ”Takk for tilliten. Nå begynner jobben med å forme en regjering som bygger på fellesskap og rettferdighet for landet vårt. Jeg gleder meg til å ta fatt på jobben!”

Efter de drygt 100 första dagarna har statsminister Støres minoritetsregering drabbats av en opinionschock. Sedan valet har Arbeiderpartiet och Senterpartiet tillsammans gått tillbaka drygt 11 procentenheter. AP är inte heller längre största parti utan den positionen har tagits av Høyre, som sedan valet ökat med 6 procentenheter till 26,2 procent.

Antielitism var ett vinnande tema i valrörelsen. AP formulerade det i sin slogan “Nå er det vanlig folks tur”. Utnämningen av Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg till ny chef för Norges bank och därmed även styrelseordförande för Oljefonden, har i stället fört tankarna till motsatsen.

Uttrycket ”noen har snakket sammen” syftar bakåt till den tid då AP:s tungviktare möttes för att i förväg bestämma hur partiorgan och folkvalda politiker skulle agera. ”Gutteklubben grei” knyts främst till manliga ryggkliande nätverk i privat sektor.

Jens Stoltenberg är son till Thorvald Stoltenberg, som var vän till och minister hos Gro Harlem Brundtland. Han har själv varit näringslivsminister, finansminister och statsminister. Och anses som partiledare ha stöttat gode vännen Jonas Gahr Støres karriär i partiet.

I början av förra året åt Stoltenberg middag hemma hos vännen och finansmannen Knut Brundtland, son till Gro Harlem Brundtland. Oljefondens chef, den tidigare hedgefondförvaltaren Nicolai Tangen var också där. Några månader senare var Støre en av middagsgästerna hemma hos Brundtland. En annan var Tangen.

Vid båda tillfällena diskuterades jobbet i Norges bank – och detta trots att den sittande chefen ännu inte hade aviserat sin avgång. Det skedde först i slutet av augusti.

Och ja, Støre arbetade en gång för Gro.

Sedan tjänsten hade utlysts förklarade sig Støre jävig om Stoltenberg skulle söka. Han hade dock inte diskuterat jobbet med sin gode vän. Rättare sagt, visade det sig, hade temat ”tagits upp” men inte ”diskuterats”.

När tjänsten utlystes kunde jobbeskrivningen läsas som att man snarare sökte efter en styrelseordförande till Oljefonden som också skulle vara centralbankschef, än tvärtom. Typiskt nog lades vikt vid kriterier som passade Stoltenbergs erfarenheter från Nato. I nästa scen i dramat uppmanade finansdepartementet Jens Stoltenberg och vice centralbankchefen Ida Wolden Bache (med tunga akademiska meriter och lång erfarenhet från Norges bank) att söka.

Så fick Stoltenberg jobbet.

Och nu står frågetecknen på rad om utnämningen. Konstitutionsutskottet vill ha svar från finansministern på 17 frågor, samtidigt som fem har gått till statsministern. Kanske kokar det hela ned till att Norge är ett litet land. Kanske inte.

En annan fråga gäller hur Stoltenberg med sin politiska bakgrund kommer att agera som chef. I Norge är det regeringen som på förslag från finansministern som utnämner centralbankschef, men denne ska sedan agera oavhängigt i förhållande till politiken. Bara misstanken om motsatsen kommer att följa Stoltenberg och tära på förtroendet för Norges bank.

I efterspeldiskussionen kring utnämningen har det också visat sig att finansminister Slagsvold Vedum inte hade förstått att styrelseordföranden i Oljefonden inte ska delta operativt i förvaltningen. Saken blir inte klarare eftersom Støre själv tidigare i en intervju i Financial Times slog fast att oljefonden skulle bli mer politisk.

Till saken hör att Jens Stoltenberg av tjänsteskäl kan tillträda sitt nya jobb först i höst. Till dess kommer Ida Wolden Bache att vara vikarierande chef för Norges bank.

Publicerad i Svenska Dagbladet 13 februari 2022

Read More